Varför känns det konstigt? Jo, för att huvudpersonen, Anna, hela tiden söker efter någon annans säng att vakna upp i. Och då pratar vi inte om ha ett pyjamasparty och sova över hos någon snäll kompis. Det Anna jagar efter är uppvaknandet hos en, oftast, vilt främmande människa, efter ett i raden av engångsligg. Jakt är det ord som på bästa sätt beskriver vad Anna ägnar sig åt. Det handlar om ett sug efter, eller ett beroende av, det sex som är fullständigt frikopplat från kärlek och relationer.

På samma sätt som Anna har ett omättligt begär efter sex, har hon också ett omättligt begär efter akohol. När hon – till sin besvikelse – vaknar upp själv i sin säng efter en natt av spyor och minnesluckor, spelar det ingen roll hur bakfull hon är. När kvällen kommer finns det inget som hindrar alkoholbegäret från att övermanna henne med full kraft. Då måste hon dricka: ”Robert och jag häver i oss drinkarna som om det är det enda vi har i livet.” Problemet med den typen av tröst är att den alltid är tillfällig och övergående. Något annat, mer varaktigt, verkar inte Anna ha att ty sig till.

Romanen är omväxlande skriven i första person (”jag”) och andra person (”du”). Jag-perspektivet gör att man ofrivilligt läser romanen som självbiografisk. Jag vågar inte uttala mig om hur mycket av sitt eget liv Sophie Adolfsson lagt in i sin roman, men jag tror att det är en betydande del. Du-perspektivet gör att man som läsare går in i texten på ett annat sätt. Det är mycket effektivt, men ganska sparsamt använt i litteraturen. Jag tycker egentligen att romanen är ganska välskriven (”Utanför vandrar skuggorna, dem man blir rädd för. De stryker sig som katter mot husväggen och kikar in på mig genom fönstret.”), speciellt om man jämför med en annan debutant som behandlade samma motiv: Josefin Palmgren och hennes roman Engångsligg från 2010. Där Palmgrens prosa var mycket ojämn och stundtals märkligt klichéartad, är Adolfssons rå och rak på ett konsekvent genomfört och obarmhärtigt sätt.

Obarmhärtigt ja – för det här är en roman som är genuint obehaglig att läsa. Sällan har jag tagit del av en text som lämnar läsaren så utan hopp. Bruket av alkohol och sex spränger alla ramar för vad som är sunt. Det är helt uppenbart att huvudpersonen mår mycket dåligt: ”Dock är det enklare att dricka än att ta livet av sig, så därför väljer du det” och lite senare: ”Du tänker knulla med honom för att känna något annat än din ångest.” Telegram förlag har lanserat detta som en sexbok, ”chockerande men samtidigt befriande.” Det skall vara lite kittlande och läckert att läsa detta.

Det är det inte. Det är inte befriande. Det är beklämmande och deprimerande. Här finns inget befrielseprojekt för en ung kvinna som vill bryta sig loss och gå sin egen väg. En sådan process beskrev Karolina Ramqvist i sin nyligen utkomna roman Alltings början. Men Ramqvist tecknade en huvudperson som till slut bröt sig loss från ett destruktivt beteende. Det gör inte Adolfsson. Hennes huvudperson är fast. Efter självmordsförsök och psykologträffar förändras trots allt ingenting. Det enda som då finns tillgängligt är att gå tillbaka till spriten och sexet.

Det här är en bok som lämnar en fullständigt utan illusioner. Det går inte att läsa den särskilt länge innan man är tvungen att lägga den åt sidan för att ta ett djupt andetag. Men, just därför, är det egentligen en mycket bra och viktig roman. Franz Kafka skrev i ett brev att ”en bok bör vara som en yxa för det frusna havet inom oss.” Sophie Adolfssons bok är mer än en yxa. Den är en motorsåg.

Similar Posts:

• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• En försiktigt brokig skog
• Drogmisär
• Med krav på uppföljare
• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass

Jag älskar mitt hem. När jag sätter foten på min gata minns jag aldrig varför jag tyckt att jag haft något att göra någon annanstans någonsin.
Mitt på min gata står en grönlackad bänk. Någonstans någon gång har någon människa tänkt att, Hörrni, ska vi inte sätta en bänk här? Det måste vara jordens sympatiskaste tanke.

Det här är en tunn liten bok om hipstern Emilia, som är mycket missnöjd med sitt namn eftersom det är en ironisk kommentar om hela hennes generation. Emilia, som popsångerskan alltså, hon den menlösa sockersöta som inte gör en fluga förnär. Den här Emilia är tillsammans med Klemens, som är en fyrtioårig kalsongmodell. En annan generation: han påminner om en Lisa Ekdahl-låt och har en pricksäkerhet som få när det gäller att komma på hennes nacke. Det enda hon egentligen har problem med är hans fåfänga. Men; ”Vill man ha en karl fit nog att pryda planscher får man väl låta bli att klaga på hans självskåderi”.

På sätt och vis påminner Palmgrens språkjargong om Amanda Svenssons Hey Dolly. Den är rolig och med ett tydligt driv, en säkerhet i uttrycken – och precis som jag stör mig på hipsters i verkligheten stör jag mig på Emilia. Bara en sån sak som de obegripliga citaten som är titlar på kapitlen! Var kommer de ifrån, ska jag känna mig dum i huvudet som inte känner igen ett enda, gah?! Samtidigt kan jag inte låta bli att gilla henne lite också, hennes bitska ton och hur hon drastiskt och självklart tar över min uppfattningsvärld. ”Jag äcklas lätt av både mig och dom. Vet inte vad som är minst okej och har ett tydligt närvarande skavsår.”

Klemens tar med sig Emilia för att träffa hans familj på deras sommarställe på Visby. Men det blir inte riktigt som de tänkt sig, och Emilia hamnar ensam med Klemens syster Odette och tvingas att spendera tiden med henne dag ut och dag in. Odette är Emilias motsats på många sätt, hon är en kvinna som kan konsten att vika servetter, står till hands med Lemoncurd-mackor, och längtar efter att få barn i framtiden för deras underbara små bebisfingrar.

Hon är en gammaldags tjej. En kvinna från en annan era. Det är egentligen mycket märkligt att hon spelar tv-spel som en gud. Hon sitter med knäna ihop och benen vikta under sig på golvet när hon spelar och ackompanjerar inte matchen med några som helst svordomar eller ryck.
(…)
Jag fascineras av henne på ett sätt som jag inte fascinerats av en kvinna på länge. Det finns en häftig rakhet i hennes sätt. Hon bryr sig om saker, hon hymlar inte med det.
Jag har inte sett en kvinna som inte skäms över, driver med eller förnekar sin brysamhet sen jag gick i fjärde klass.

Jag hade gärna läst både länge och väl om kamratskapet som utvecklas dem emellan, som jag ser som romanens stora behållning. Under all ytlighet som huvudkaraktären slänger sig med hinner jag ana glimtarna av något annat, men jag är lite osäker på vad. När dagarna går och Emilia knappt verkar sakna sin pojkvän, utan hellre umgås med Odette, vin och cigaretter byggs en spänning upp, ja nästan en alternativ värld. Vad vill Emilia med sitt liv? Vad hade hänt om hon omvärderat sina fasta övertygelser, gått utanför sin comfortzone?

Egentligen tycker jag att det finns en hel bit här som jag snuvas på, för boken väljer ett helt annat spår. Plötsligt ska det utvärderas gamla kärlekar, och visst, det är roligt att följa med Emilia på fikor med gamla ligg, men det fanns ju något annat där? Något större och något viktigare än om Klemens är den stora kärleken eller inte. Eller?

Med Palmgrens bok följer en liten fylla-i-bok som heter Mina engångsligg och är väldigt underhållande. Bland annat ska man på en skala poängsätta det hela utifrån olika påståenden: ”Jag gjorde en hedersvärd insats”, ”Det kändes som vi mot världen”, ”Ragget var svårflörtat” eller ”Det var härligt att vakna upp tillsammans”. Man kan fundera över vilken könssjukdom ligget skulle haft, om det haft någon. Värdera i procent vilka konversationsämnen som avhandlades. Illustrera den ställning som förekom mest under akten.

Jag fnissar och fyller i det jag minns. Kanske är det främst så här Palmgren vill att hennes böcker ska uppfattas: som en underhållande sarkastisk klackspark, med lagom mycket funderingar över livet, lagom mycket feminism och lite lagom crazy åt det romantiska film-hållet. Och jag köper det, absolut, boken är en härlig vän på min soliga balkong. Fram till slutet, när jag rakt ut i luften stöter ett besviket ”what?!” och inser att jag inte orkar med hipsters som inte utvecklas. Ytlighet i all ära, men en bok att älska måste även ha djup. Och där väjer tyvärr Palmgren.

Similar Posts:

• Inte så mycket om att ligga, som om allting annat
• Blicka framåt
• En motorsåg
• Provocerande distans
• Små träd och stor litteratur

Redan efter de första raderna i Titta inte bakåt anar jag att den här boken inte alls är som S som i syster, det är den inte heller. Det är främst det pratiga, resonerande språket i inledningen och det raka, du-tilltalet som gör att jag distanserar mig.

Men hur kom det sig att jag blev en sån rädd liten kanin? Det kan vara detsamma förresten, för tillfället iallafall. Jag avskyr berättelser som börjar långsamt och långtråkigt, när berättelsen riktigt njuter av att höra sin egen röst. Visst vill jag plantera ett filosofiskt frö inuti er, men jag tror man måste hushålla med tiden och jag tror ni (och inte minst jag själv då) skulle bli besvikna om detta började som ett smetigt sömnpiller om mig mig mig och mina svårigheter.

Jag vet inte om Nina Wähä är ironisk när hon skriver det här, och i efterhand kan jag tycka att det är ganska komiskt, för det är just så jag upplever romanens inledning. Men jag vill inte ha roligt när jag läser.

Här tillhör berättarrösten Alexandr, den ena av de två huvudkaraktärerna i Nina Wähäs roman. Det är 1960-tal och han flyr från kommunistiska Bulgarien med USA som mål. Han har som ambition att bli författare och drivs av sina drömmar och visioner, övervinner sin rädsla och börjar målmedvetet färden mot det första delmålet: Italien.

I vår tid, i mitt Stockholm lever Sabina som egentligen heter något annat eftersom Sabina bara är hennes artistnamna på strippklubben som hon jobbar på. Hon är så stereotyp och cynisk som man bara kan vara när man är tjej och strax över 20. Tvärtemot Alexandr har hon inga ambitioner eller drömmar och skyller sitt halvdana liv på sina föräldrar. Hon är precis som alla andra 20-någonting tjejer i Stockholm som jag läser om. Jag har precis läst Josefin Palmgrens debut Engångsligg och blandar ihop Sabinas resonemang med Palmgrens huvudkaraktär Klems resonemang. För resonerar gör de, långt och mycket.

Med killar är det mera raka rör, man säger vad man menar och blir man osams kan man alltid knulla och bli sams. Det där sista var ett skämt, men jag ska inte sticka under stol med att jag vid någon tidpunkt har legat med de flesta av mina killkompisar /…/ Man förstår varandra mycket bättre. Och framför allt är det lättare att hitta folk att para ihop sina vänner med när man vet vad de har för sexuella preferenser.

Sabina hittar Alexandrs berättelse i en låda hemma hos en äldre man som hon träffar på klubben där hon jobbar och så flätas de båda berättelserna in i varandra. Nina Wähä gör det med en skicklighet och en lätthet som gör att jag till slut ändå förtrollas in och kan bortse från pratigheten i språket och svepas med. Men ändå känns det inte som att jag utsätts för det som karaktärerna utsätts för. Jag delar Alexandrs och Sabinas liv med dem för en stund, mer än så blir det inte.

Däremot är det fortfarande en bok att vilja ha i sin bokhylla för att den är så fantastiskt snygg. Självklart är det Lotta Kühlhorn som har gjort det turkosa omslaget med pilar och röda bokstäver och en häst. Och jag har ju alltid varit svag för hästar.

Similar Posts:

• Veckan efter bokmässan
• Filmiskt drama om vänskap
• Allra käraste syster
• Inte så mycket om att ligga, som om allting annat
• Sommaren när pappa inte ville leva

1. Sara Stridsberg

När Sara Stridsberg pratar om sitt författarskap och sitt skrivande vill jag gråta. För att det är så vackert och så smärtsamt, så svart och så glittrande. Hon pratar om det som något hon är utelämnad till och drabbas av. Att det är en sjukdom med skrivandet som symptom. Om hur hon hela tiden måste ställa sig främmande inför det hon skriver om, ovetandes. Jag har fortfarande inte läst hennes Darling River eftersom jag har förbjudit mig att göra det samtidigt som jag själv skriver. Men nu är manuset inlämnat och jag ska kasta mig över den. Det var min första bokmässedag, det var fredagen och efteråt kände jag att jag kunde åka hem för att det var allt jag kunde ta in och kräva, jag hade redan hört allt. Men kvar blev jag och tur var väl det.

2. Fynden

En bokmässa utan välfyllda, tunga kassar att släpa med sig på tåget hem är ingen riktig bokmässa. Det är på riktigt först när man går från monter till monter och får.

Lördagens fynd bestod bla av Elin Ruuths lilla gula Fara vill, Josefin Palmgrens debut Engångsligg, för att den är glittrig och rosa och passar utmärkt in i min rosaskiftande boksamling. Dagens presenter bestod av Erica Jongs Förföra Demonen till mamma och Loka Kanarps Pärlor och Patroner till min syster. Själv unnade jag mig också första boken, Ett litet snedsprång, i Denise Rudbergs serie i den nypåhittade genren Elegant Crime.

Söndagen inleddes med inköp av Igelkottens elegans av Muriel Barbery för att Maria säger att det är en sån där bok som man bara blir glad av. Dessutom blev det fynd av Helena Granströms Alltings mått med det vackra uggleomslaget som jag bara var tvungen att köpa eftersom jag har ugglor på allt just nu, t-shirts, örhängen och uppenbarligen böcker.

3. Åsa Ericsdotter

På lördagen träffade jag och Maria Åsa Ericsdotter för en intervju som mest blev till ett samtal om kärleken och livet och otrohet och frihet som aldrig tycktes vilja ta slut. Det var det där om att vilja med inte kunna och att kunna men inte vilja. Jag har berättat förut om hur jag har burit hennes debut Oskyld över hela Asien, men det är värt att säga igen för Åsa Ericssons författarskap är ett av av dem som betytt mest för mig. Självklart återkommer vi med rapport om vad som egentligen blev sagt.

4. Ragnar Persson

Egentligen skulle Ragnar Perssons bilder kunna gå in under den tidigare kategorin fynd, men eftersom jag blir lycklig av hans bilder tycker jag att de förtjänar en egen punkt. Det finns inte så mycket mer att säga än att han ritar hästar och att jag vill tapetsera min lägenhet med hans bilder.

5. Anna Hallberg

Jag ber Anna Hallberg skriva i min nyinköpta Colosseum, Kolosseum efter Semafors samtal om våld och poesi med henne och Ann Hallström. När hon kikar på mitt presspass för att dubbelkolla stavningen av mitt namn berättar hon att hon har varit inne och läst här på dagensbok.com. Självklar topplisteplacering!

6. Lift

Bokmässans snyggaste bokomslag hittar jag i Charlie by Kabusas monter. Det sitter om Hanna Wikmans Lift och hon berättade att det är hon själv som har gjort det. Så nu vet ni vart ni ska vända er när ni vill ha fina omslag till era böcker! Och jag misstänker att vi kommer att slåss om den här boken när den kommer till redaktionen.

7. Håkan Hellström

Självklart drog Håkan Hellström alldeles för många tonåriga killar och tjejer och om jag inte hade varit så upptagen med att springa omkring bland böckerna på mässgolvet hade jag kanske också fått plats på hans seminarium. Då finns det chans eller risk (beroende på hur man ser på det) att Håkan Hellström hade fått en högre topplisteplacering på den här listan, men nu blev det inte så. Men jag vill ändå påpeka hur fint det är med Håkan Hellström på bokmässa. Eftersom Håkan Hellström ger ut en bok om att han i år firar 10 år som artist, kan han nu även titulera sig författare.

8. Kalejdoskopet

Maria och jag fyndade varsitt minikalejdoskop, ett som får plats i fickan eller handväskan och hade handmålade små elefanter på sig. När man har tröttnat på bokmässan tar man bara upp den, kikar, snurrar, så ter sig mässan genast lite vackrare igen. Man kan också kika igenom den på gatlyktorna om natten.

9. Jösta och Johan

I min recension av Jösta och Johan skrev jag att alla barn borde läsa den, för att det är den bästa barnboken som getts ut i år. Därför bunkrade jag upp och ska ge till alla barn som jag känner.

Författaren Anette Skåhlberg och illustratören Katharina Dahlqvist tillsammans med Jösta och Johans dotter Junior.

10. Aftonbladets soffa

Bokmässa alstrar trötta ben oavsett hur bekväma och fotriktiga skor man har. Mässans skönaste soffa fanns i Aftonbladets monter, perfekt att vila benen i!

Similar Posts:

• Bokmässefredagen i bilder
• Fredag på bokmässan
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Vilken bok tar man med sig till bokmässan?
• Lördag på bokmässan

I Expressen har Nils Schwartz skrivit en ganska gubbig recension av Engångsligg och i DN har Jens Liljestrand skrivit en där han önskar att huvudpersonen Klementin ska ”porra loss” mer. Därför vill jag väldigt gärna gilla Engångsligg. Vill bli positivt överraskad, se något de inte sett, inte vara gubbig och sur. Så jag anstränger mig.

Huvudkaraktären, som alltså heter Klementin, är en 20-årig, kreddtörstande, lite vilsen tjej som praktiserar på reklambyrå och flaxar runt mellan Stureplanskrogar, halvförhållanden och fyllekompisar och flyter med livet i största allmänhet. Livet, där det finns två viktiga saker – att ha kul och att ligga. Ganska tidigt i handlingen får vi så veta att Klementin har svamp i underlivet och därför är förbjuden av sin gynekolog att ligga fram till julafton. Detta tänker jag mig som positivt, ty gynekologiska problem som hindrar kvinnor från att ha sex är, precis som Liljestrand också nämner i sin recension, inte tidernas mest omskrivna ämne. Jag får också en förhoppning att det här med att hon inte kan ligga ska bli något av en konflikt, att det ska skapa en drivkraft som leder Klementin genom boken, men detta händer tyvärr inte.

Klementin fortsätter sturskt att ragga på krogen, stöta ihop med både nya och gamla vänner och slösurfa på sin reklambyrå. Problemet med svampen verkar inte bekomma henne så mycket. Åtminstone är det inget som görs tydligt eller får fokus i boken. Faktum är att det inte är särskilt mycket som får det. Klementin gör en massa saker, men inte mycket av det verkar ha någon betydelse och inte heller är det många händelser eller ögonblick vi får stanna i. I stället blir romanen som en ängslig blogg där skribenten vacklar mellan att avslöja sitt deppiga innersta och vara en glammig modebloggare som ger läsarna bilder av sin fantastiska vardag. Varje gång vi får närma oss Klementins rädslor bryts texten av i ett försök till lustighet eller lämnas för ett nytt stycke och ny scen.

Kontentan blir att jag önskar att Josefin Palmgren ska låta sina karaktärer, kanske inte ”porra loss”, men väl blotta lite mer hud. Vara mer i det där sorgsna som finns någonstans i bokens undertext, våga lita på att där finns något att säga och fokusera på det. Då blir nästa bok något mer än underhållande bloggroman i chic lit-förpackning, och det ser jag fram emot.

Similar Posts:

• En motorsåg
• Snabbläst och lite lagom crazy
• Bimbobrudar
• Blicka framåt
• Ett underhållande samtal hos terapeuten