Men det är inte Barbro som vattnat blommorna. Det är Felicity.

Felicity har ett mörkt förflutet och hon lever sitt liv som en skugga i samhället. Hon övernattar i säsongsstängda sommarstugor och uthus. Hon kan aldrig stanna upp och slå sig ner, för då kommer hon bli hittad av de som söker efter henne. Ständigt hungrig och smutsig, med trasiga skor, hankar hon sig fram med dåligt betalda svartjobb.

På ytan är Marilyn motsatsen till Felicity. Hon bor där hon alltid har bott och rutinerna är hennes räddning. Inom sig bär Marilyn på starka känslor av att hon inte duger. Hon är ingen Marilyn Monroe trots att hon är döpt efter henne. Hon är för stor, för klumpig och alltid fel. I Marilyns ångestfyllda liv låter hon många behandla henne som de vill, så väl den påträngande och gränslösa grannen Kattis som den odrägliga chefen Martin.

De två något udda personligheterna möts av en slump en sen kväll på kontoret. Marilyn jobbar över och Felicity kommer för att städa.

Relationen kvinnorna emellan som börjar med irritation växlar snabbt mot värme och medkänsla, främst från Marilyns håll. Felicity försöker hålla distansen men dras ändå med av den vänlighet som Marilyn helt naturligt visar henne.

Marilyn börjar nysta i vad som hänt Felicity och Felicity börjar ifrågasätta Marilyns beslut om att inte göra något av sina drömmar som faktiskt finns där under ytan.

Bränn allt som var är en bladvändare som jag knappt kunde lägga ifrån mig. Jag sträckläste den en regnig helg med paus för lunch och lite kaffe.

Boken har många nyanser men det som ligger kvar efter läsning är en härlig, mysig och varm känsla av att allt är möjligt.

”Spänningsroman” står det på framsidan och jag håller med. Men det är också en bok om relationer och om att våga välja tilltro till vänskap och kärlek trots att man blivit sviken tidigare i livet.

Bränn allt som var är en mycket fin debut av Gussarsson och jag får vibbar av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann i kombination med En hondjävuls liv och lustar. Det är kvinnor som hämnas med finess samtidigt som humor och värme ständigt är närvarande. Bitvis är det en magisk historia där de starka karaktärerna mot alla odds hittar vägar framåt i livet.

Händelseförloppet känns inte alltid helt realistiskt, men det gör ingenting för det är varsamt hanterat i texten och Gussarsson knyter ihop berättelsen helt strålande. Jag gillar hur karaktärerna inte är lagom mellangrå utan pendlar mellan att vara goda och ibland även onda.

Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Eva Gussarsson!

Similar Posts:

• Utanförskap och revansch
• En oretuscherad ikon
• Ytlighetens insida
• My week with Marilyn
• Betagen är rätta ordet för känslan

Åtminstone om en ska tro berättaren i romanen med samma namn.

Och det är en ju nästan benägen att göra. Hayri är ju så ödmjuk, så ovillig att prata om sig själv. Han skulle ju inte alls skrivit en bok om det inte hade varit för de befängda anklagelserna mot institutet och dess grundare Halit Ayarci, som ju är den verklige hjälten. Hayri har inget intresse av att försvara sig själv, det är ju sin store mentors solkade rykte han vill tvätta rent. För att komma dit måste han ju bara göra en liten utläggning om sig själv först, om ni ursäktar. 300 sidor senare, efter utvikningar om en far som försöker hitta på ursäkter att inte bygga moskén farfars far krävde, första världskriget, skattjakter, galna psykonalytiker och marginellt galnare spiritister, påhittade shejker och fan och hans moster börjar han så smått komma till saken…

Vad är egentligen mer modernt än ett institut som (naturligtvis med mutor och fjäsk på rätt ställen) tar på sig rätten att se till att alla klockor går rätt, att ingen lever kvar i fel tid, att alla inordnar sig i den nya tidsåldern, sätter upp en gigantisk organisation och tar hem massor med pengar från både stat och medborgare … utan att egentligen någon kan förklara vad målet med alltihop är? Att sedan smarta entreprenörer stoppar allt i egen ficka är ju, nu som då, ett bra bevis på att verksamheten uppenbarligen sköts bättre i vinstsyfte.

Alla arbeten är inte riktiga arbeten. Arbete är framför allt en mentalitet och ett sätt att utvärdera tiden. Jag är förvånad över att ni trodde att det fanns ett verkligt arbetsliv här i landet innan vårt institut grundades. Att arbeta kan enbart ske enligt ett visst system.

Institutet för tidsinställning av alla ur har blivit en klassiker på turkiska men en svensk översättning har alltså fått vänta i nästan 60 år. På sätt och vis är det förståeligt; vi har generellt rätt dålig koll på turkisk kultur, och en roman som bygger på att satirisera utvecklingen för nästan ett sekel sedan kan vara svår att sälja in. Och det är synd, för även om det säkert finns referenser som går mig förbi är det en roman som ofta både är rejält kul och fortfarande relevant, både i tid och rum. Mycket av det han driver med är väl så universellt för hela Europas utveckling, och beklämmande mycket gäller fortfarande idag; regeringar som lovar en ny framtid genom att beropa sig på ett påhittat förflutet, smarta opportunister som ser till att vara på rätt ställe tillräckligt länge, en överhet som lovat folket allt men inte tar ansvar när de själva behåller det. Hans uppfinningsrikedom i att ramla in i galna äventyr påminner om skrönikörer från Laurence Sterne till Jonas Jonasson, men hela tiden pågår stora förändringar i bakgrunden.

Under min hittills korta levnad har jag sju, åtta gånger fått höra att friheten skulle ha kommit till vårt land. Trots att ingen en enda gång talade om för mig att den farit sin kos…

I SvD tycker Maja Thrane att satiren är lite för snäll, att Tanpinar inte går åt Atatürk tillräckligt hårt. Visst kan det ligga något i det. Men samtidigt säger det också något om hur vi tenderar att läsa satir från diktaturer (se även Mo Yan); den ska vara all in och tydligt och otvetydigt ta ställning mot Det Vi Inte Gillar och vara för Det Vi Gillar, som om varje enskild roman hade ansvar att bära en hel tids idévärld, ett krav vi sällan ställer på författare i kulturer vi tror oss vara mer bekanta med. Säkert har det skrivits skarpare satir om specifikt de här åren och jag hoppas att få läsa den, men det förtar inte vad Tanpinar gör. Visst blir Institutet någon gång lite väl pratig och tar ett par utvikningar för mycket innan den når en något för kort slutpunkt (ja, den var ursprungligen en tidningsföljetong, och det märks) men när den är bra sitter jag och njuter för fulla muggar.

Similar Posts:

• … och aldrig mötas de två
• Pamuks kärleksmuseum
• Bör avnjutas med kaffe
• Genève och Istanbul sammanflätade
• En Robinson med ön mellan öronen

Film gjord på litterär förlaga är väldigt vanligt förekommande. Tidigare i höst har vi kunnat se Mig äger ingen, som i lanseringen möttes av ilska från en försummad Åsa Linderborg, som tyckte att filmteamet tagit sig för stora friheter med manuset. Hur är det egentligen, när en bok ska bli film? Vad kan man förvänta sig, och vad kan man inte förvänta sig? Kan filmen aldrig bli lika bra som boken? Är jämförelser ens vettiga att göra, eftersom det rör sig om så pass olika medier, och en bok på trehundra sidor knappast kan översättas till knappa två timmars film?

Jag har själv anledning att fundera över saken, nu när min bok Det borde finnas regler blir film. Castingen är i full gång i Malmö och redan till sommaren kommer inspelningen att köra igång. Vem blir Mia, vem blir Mirjam, vem blir Karl? Hur kommer 40-åringen Per Hyllén att se ut? Vilka av scenerna i boken kommer att vara med, och vilka kommer inte att vara det? Nästa år får vi veta, då den går upp på biograferna… Vad tycker biopubliken? Vad tycker läsarna? Vad tycker kritikerna? Och vad tycker jag (om man bortser från den fantastiska egokicken att se det där ”efter boken av Lina Arvidsson” i inledningstexterna… Läs mer om filmen Det borde finnas regler på min blogg och på produktionsbolaget Mints hemsida.

Men nu åter in i litteraturen förstås! Vi på dagensbok har som vanligt bäddat upp med boktips för er under veckan som kommer. Christina börjar veckan med en varm recension av Emma Karinsdotters debut. Romanen heter Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig och handlar om destruktiv förälskelse. Prosalyrik som hyllas för språkets och den psykologiska vinklingens skull.

På tisdag skriver Marie om Katja Kettus Barnmorskan, en mörk och skitig och till en början krånglig roman som utspelar sig i Lappland 1944-1945. Men den äter sig in i ben och märg, och får Marie att inleda recensionen ”Åh herregud vilken roman!”.

På onsdag skriver Richard om en bok med litteraturkritik, Samtida fördomar, av Charles Baudelaire som ellerströms gett ut. Det är verkligen litteratur om litteratur på hög nivå, och en intressant ingång till Baudelaires tänkande, men för att uppskatta den till fullo måste man verkligen vara insatt i fransk litteratur, tycker Richard. Kanske mer intressant historiskt dokument än underhållande nutidsläsning.

På torsdag skriver Kari om Ge och ta av Adam Grant. Hon tycker att den är en upplyftande bok om fördelarna med en givande attityd i arbetslivet.

På fredag skriver Håkan om Lennart Sjögrens Kalla mig Noa (”Jag har lyckan att recensera den. Ett underverk!”) Och en bonusrecension av Tolvnitton Förlags antologi Poeter 10.0.

Och vad som kommer till helgen, det får ni se då!

Similar Posts:

• Vinn ”Det borde finnas regler”
• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Intensivt och lyriskt om förälskelse
• Vänskap och tokförälskelser
• Rösta fram ”Det borde finnas regler” som ljudbok!

Ursäkta mig, ibland blir jag lite för glad av litteratur. Även om jag inte vill sätta högsta betyg.

Men alltså, såhär: Jag läste många bra böcker 2012. Jag läste tunga, viktiga, välskrivna, påsannhistoriabaserade böcker, jag försökte skriva intelligenta, resonerande recensioner om dem, däremellan varvade jag ner med steampunk och omlästa ryska klassiker, och det var nästan – nästan – så jag glömde hur förbannat kul litteratur kan vara utan att för den sakens skull behöva göra avkall på något.

Plats på scen för César Aira, i den här helt vansinnigt snygga utgåvan – och jag säger vansinnigt för det kan väl i dagens hårda förlagsklimat knappast vara ett affärsmässigt vettigt beslut att ge ut tre kortromaner av en okänd argentinare i en specialbindning som man måste fysiskt vrida och vända på för att ens kunna läsa. Och jag öppnar den och läser

Men nu har krisen drabbat även förlagsbranschen, som får betala för den tidigare perioden av eufori. Euforin ledde till överbud, bokhandlarna fylldes av inhemska böcker, och när allmänheten tvingades dra åt svångremmen var inköp av böcker det första man avstod från. Alltså satt förlagen där med jättelika lager omöjliga att bli av med, och såg sig tvungna att skära i verksamheten

och hör i andanom ett långfingersuppsträckt hånskratt från Bonniers avdelning för Konstig Utländsk Litteratur som just blåste hela sin årsbudget på det här och nu håller på att beväpna sig och barrikadera dörren från alla svenska deckarförfattare.

Och jag vill tro att César Aira är folklig nog för att betala det, för jag vill tro att det lönar sig att satsa på kvalitet. Men fan vet. Aira är en allvarlig humorist, en litterär lekfarbror som jag inte sett maken till på ett tag, hans influenser är snarare Borges, Calvino och Pynchon, och någon Hundraåringen som klev ut genom fönstret och sålde två miljoner böcker är detta inte. Aira leker inte med långa berättelser och satirer av välkända personer, han leker med idéer: han sätter sig varje dag och skriver ner det som faller honom in, knyter ihop det tills han har en berättelse på ett hundratal sidor som hjälpligt hänger ihop, sedan kallar han det en roman och ger ut det. En man som gräver upp en piratskatt och använder sin nyvunna rikedom till att klona en berömd författare och släppa loss honom på en litteraturkonferens. Ett äldre par som bestämmer sig för att leverera pizza till fots när alla andra 14-åriga bud kör moped och får hjälp av en utomjording. En 1800-talsmålare som träffas av blixten ute på Pampas och blir tvungen att måla av allt genom en mask han inte kan se igenom. Det är berättelser som kastar sig som en packad kolibri från den ena genren till den andra, där både karaktärerna och berättaren själv så gärna vill gå in i lärda Ecoska resonemang om konstens roll i skapandet av samhället, men genast blir saboterade av att deras handling kidnappas av en B-film från 50-talet eftersom, coño, vem har sagt att man inte får ha fantasi? 400 år efter Cervantes är varje litterär form en strömlinjeformad och förutsägbar motorväg, och Aira kan dem utan och innan och låter dem allihop korsa varann och njuter av att beskriva kedjekrocken.

- Men befolkningens vegetativa tillväxt, och antalet konstnärers relativa ökning i dagens samhälle, har mångfaldigat det annorlunda i konsten till en sådan ytterlighet att man i dag nästan kan garantera att vilken gestaltning som helst redan förutsetts i konsten.
- Det låter lite vagt.

Visst, var och en för sig är ingen av de här tre korta romanerna – Litteraturkonferensen, En episod i den resande landskapsmålarens liv och Nätterna i Flores – ett otvivelaktigt mästerverk. Det är lite frustrerande att se någon brainstorma ur sig idéer på det här viset, dyka från det ena uppslaget till det andra och sedan bara dra ett streck och säga ”OK, jag är klar nu, det var bara det här jag ville göra” – man vill liksom läsa den färdiga boken också. Men det är också något väldigt befriande över det. Och så som boken är upplagd, alla tre böckerna inbundna i varann i olika färger, plöjer man hela volymen på en eftermiddag och sitter sedan med tecknade fåglar som kvittrar runt huvudet och smaker som exploderar i munnen en efter en och tänker att visst, det finns tyngre, viktigare, välskrivnare, påsannhistoriebaseradare böcker, men vad härligt att det finns författare som inte föds mätta och färdigtänkta. Litteratur som säger JA, det här ska ju tammefan vara kul också, och just själva akten att skriva och läsa behöver inte syfta till något fullkomligt – här rivs för att få luft och ljus, är inte det tillräckligt?

Similar Posts:

• Borges ad infinitum
• Ett inferno av komplikationer
• Som belgisk choklad
• Varför inte?
• Svårlagt argentinskt pussel

När jag skriver mina romaner kan jag verkligen förstå lockelsen i att tända eld på någonting. De första trevande lågornas lyster, hettan och glöden som speglar sig i förstörarens ögon och slutligen eldens vansinne som utplånar allting omkring sig. Det finns ingenting så vackert som en skogsbrand eller en åker som brinner, i det ödsliga landskapet efteråt finns ingenting kvar att minnas.

Skriver Sara Stridsberg i sin presentation av sig själv som sommarpratare. Jag kan inget annat än jubla och tvinga alla jag känner och några till att lyssna. För det finns ingen som pratar om skrivande så som Sara Stridsberg gör. Hennes syn på skrivandet är mörk, maniskt och lockande. Skriv upp 21 juli kl 13 eller ångra er för alltid!

Två andra dagensbok.com favoriter är Beate Grimsrud och Karl Ove Knausgård. Beate Grimsrud kommer att prata om sin senaste bok, En dåre fri och om förhoppningar. Karl Ove Knausgård har fortfarande inte bestämt sig om vad hans sommarprogram ska handla om, men tror att det kommer att handla ”om livet och döden, (…) och även om det som ligger däremellan”.

Älskade Barbro Lindgren sommarpratar 31 juli för tredje gången, hon har tidigare medverkat 1974 och 1976.

”Endast som vittne är människan till. Tag och skriv” säger Gunnar Ekelöf. Och det har jag gjort och använt mig av i detta program.

Säger hon. Det ska bli en fröjd att lyssna!

Dilsa Demirbag-Sten har skrivit den självbiografiska boken Fosterland (uppföljare till Stamtavlor från 2005) som handlar om familjens flytt från en kurdisk by till Sverige.

Ni kommer att få följa med på min och min familjs resa från en kurdisk nomadstam till miljonprogrammets Sverige. Det är ett sommarprat om berättandets och människans kraft och om vårt älskade Sverige.

Bland de skrivande sommarvärdarna finns även Yukiko Duke, Mark Levengood, Torgny Lindgren, Jonas Jonasson och Leif G W Persson.

Vilka sommarpratare kommer ni att lyssna på?

Foto: Mattias Ahlm.

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Beate Grimsrud och Ida Börjel vinnare
• Lyssna på Romanpriset!
• Första numret av 10-tal
• Söta drömmar

Ibland är det lite för soligt, lite för sandigt, lite för varmt och lite för solkrämskladdigt att läsa på stranden. Men när solen börjar sänka sig och man kan krypa ihop i skuggan försvinna in i sin bok, då finns inget bättre ställe att läsa på.

Resultatet av pocketläsning på stranden slutar ofta rätt dramatiskt. Det är däremot fint som den här gången när sidorna trillar ut framifrån, så man får en lättare bok att bära till stranden för var dag som går och man inte behöver hålla reda på boksidorna till det där spännande slutet.

På den svenska Strandbaren på Koh Lanta finns en välfylld bokhylla för den som längtar efter svenska deckare, någon verkar ju ha en förkärlek för Mari Jungstedt, så det kanske blir en av henne, eller Carl Johan Vallgren, eller kanske en av Kajsa Ingmarsson. Vad tycker ni?

Similar Posts:

• Semesterspänning
• Glittrigt yttre, spänningslöst inre
• Tråkigt på Gotland
• Längtan efter det typiskt svenska
• Årets bästsäljare i pocket belönade