Det öde landet har fem delar. Den första delen De döda begravs har teman som årstidernas växlingar, bördig jord, skör växtlighet och dödande frost. Delen avslutas med en spåkvinna som läser av tarotkort samt en bild av en folkmassa av döda som förflyttar sig genom London.

Den andra delen Ett parti schack utspelar sig på en pub. Beskrivningen är intensivt närvarande, småprat och skvaller, och gång på gång upprepas ”drick upp, nu stänger vi”, alltså frasen som pubpersonalen ropar inför stängningsdags.

Diktens tredje del bär titeln Eldspredikan. Ett sammanhållande tema i denna del är vatten i form av floden Thames, plaskande åror och glidande pråmar. Men här omnämns också antika orter som Smyrna, Thebe och Kartago.

Fjärde delen Döden genom vatten är endast tio rader och den handlar om feniciern Flebas. Denne man delar öde med miljoner av T.S. Eliots generationskamrater: att inte ha fått en ordentlig grav.
I sista delen Vad åskan sade befinner vi oss sannolikt i det öde landet.

Här finns inget vatten bara sten
sten och inget vatten och den dammiga vägen
Vägen som vindlar högt upp bland bergen
som är berg av sten utan vatten
Om det fanns vatten skulle vi stanna och dricka
Bland klipporna kan man varken stanna eller tänka
Svetten torkar och fötterna vadar i damm
Om det bara fanns vatten bland stenarna
Dött bergsgap med frätta tänder som inte kan spotta

Som framgår av ovanstående ”sammanfattning” ger jag mig inte på en tolkning av denna innehållsligt mättade dikt. Många litteraturvetare har gjort sådana, men likt Jonas Ellerström tycker jag att var och en gör klokt i att bilda sin egen uppfattning själva först. Läs dikten högt, helst på engelska, gärna flera gånger. Rytmen är mäktig. Vilka bilder som fastnar beror på vem man är.

Bakhålls utgåva har ett generöst upplägg. Det engelska originalet finns på vänstra sidan och översättningen till svenska ligger på högra sidan, uppslag för uppslag. Det öde landet innehåller åtskilliga fraser och citat på tyska och franska samt mot slutet på sanskrit.

T.S. Eliot försåg sin dikt med förklarande kommentarer som sannolikt sysselsatt läsare minst lika mycket som dikten själv. Jonas Ellerström har gjort kommentarerna något mera utförliga. Kommentarerna blottlägger intrikata referenser till bland annat Shakespeare, Wagner, Baudelaire, Milton, Ovidius, Dante och Upanishaderna. Att läsa Det öde landet kan vara att träda in i ett livslångt umgänge med den klassiska litteraturen.

Efterordet är tänkvärt. Det första världskrigets omfattande förintelse satte inte bara punkt för la belle époque. Tron på modernitetens ständiga framsteg hade fått sig en avgörande knäck. Dikten blev T.S. Eliots genombrott, skriver Jonas Ellerström.

Visst väckte dess förmenta obegriplighet irritation hos somliga kritiker, men en ung studentpublik tog tvärtom till sig dikten i all dess komplexitet och ägnade dagar och nätter åt dess sakta framträdande symbolschema och innebörder.

Bakhåll ger här ut den tredje svenska översättningen av Det öde landet. Först ut, redan på 1930-talet var Karin Boye tillsammans med Erik Mesterton i tidskriften Spektrum. 1990 kom en översättning av Staffan Bergsten.

Similar Posts:

• Från mobboffer till självständig yngling
• Dansa med vargen!
• Vingar under utveckling
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Flytande identiteter och fulländade slut

Men då och då dyker det upp böcker som är annorlunda, vars yttre inte är industriellt billigt komponerat eller övertydligt säljande. Titlarna från Bo Cavefors Bokförlag till exempel. Man hajar till för det avvikande formspråket. Ibland är dessa volymer egendomligt kvadratiska med sammetssträva lumphaltiga pappomslag. Ibland blankt vita med pytteliten text på omslaget, ett grepp som säger ”titta närmare, titta noga nu”.

Under drygt två decennier, från 1959 till 1981, gav förlaget ut omkring 620 titlar. Samtliga finns listade i En bok om Bo Cavefors Bokförlag, aktuell från Tragus förlag. Här skriver Ragni Svensson en kort historik om den Skånebaserade verksamheten. Hon uppehåller sig också vid personen och myten Bo Cavefors.

Utan utbildning i marknadsföring och med en kort sommarpraktik som enda erfarenhet från förlagsbranschen förstod den unge Bo Cavefors från början vikten av att skapa en stark förlagsprofil. Den profil han valde för sitt förlag var det exklusiva och djärva enmansförlaget som satsade på osäkra kort som lyrikdebutanter, dramatik – och Ezra Pound.

Bo Cavefors knöt flera betydelsefulla kontakter med främst poeter under studietiden i Lund. Lyrik kom följaktligen att vara ett tongivande inslag i förlagets utgivning genom hela dess historia. Bland annat är Bruno K. Öijer utgiven här.

Ezra Pound var ett belastat namn. Den amerikanske poeten hade stöttat den italienska fascismen. Ändå gav Bo Cavefors metodiskt ut det mesta av Pounds diktning i mer än 20 år. Även Ernst Jünger, känd nationalkonservativ författare, finns i förlagets katalog.
Men det var som ”vänsterförlag” Cavefors blev mest känt. Kraftiga vänstervindar blåste då. I utgivningen finns texter av såväl Josef Stalin som Mao Zedong och Kim Il Sung.

Dock var det naturligtvis inte auktoritära diktatorer som dominerade. Bokförlaget var samtida med den så kallade ”nya vänstern”, den breda rörelse som ställde sig kritisk till både Sovjetunionen och marknadsekonomin. Här synliggjordes konflikten i Algeriet. Här gav man plats åt en mängd afrikanska, postkoloniala röster. Flera författarskap, betydelsefulla för den nya vänstern, översattes till svenska. Några exempel är Antonio Gramsci, Rosa Luxemburg och Ernesto Che Guevara.

Intellektuellt solida namn varvades ibland med det spektakulära, ja nästan spekulativa. När Röda armé-fraktionen satt i Stammheimfängelset i Stuttgart, smugglades en kamera in och sedan ut igen. Senare kunde Bo Cavefors Bokförlag ge ut RAFs texter med fotografierna inifrån fängelset. Boken gavs ut på både tyska och svenska. Den förra fick ett extra, falskt skyddsomslag med titeln ”Kärlek med förhinder”. Det skulle underlätta smuggling till dåvarande Västtyskland.

Även tongivande postmoderna intellektuella har mött en svensk publik genom Cavefors försorg: Michel Foucault, Roland Barthes och Louis Althusser är vida lästa allt jämt.

Det var under 1960-talet som pocketboken slog igenom på allvar på den svenska bokmarknaden. Många titlar gavs på den tiden ut som originalpocket, utan att först säljas inbundna. Förlagen med självaktning hade fleråriga serier för pocketböcker. Bonniers hade Aldusserien och Delfinserien, Wahlström & Widstrand W&W-serien, Norstedts hade Pan medan Bo Cavefors satsade på BOC-serien. Försäljningen bedrevs ofta genom bokklubbar.

Förlagets bibliografi är generöst illustrerad i minnesboken. Bokomslagen kommer sannolikt att locka flera att söka lite extra i antikvariaten. Det finns en bredd ämnesmässigt i förlagets utgivning som imponerar, med tanke på att verksamheten aldrig var större än en handfull anställda. Böcker av Stig ”Slas” Claesson och dikter av Leonard Cohen trängs med numera klassiska böcker av Roald Dahl, exempelvis Kalle och chokladfabriken.

Dock är kvinnliga författarskap gravt underrepresenterade. Ett undantag är Kristina Ahlmark Michanek. Hennes Jungfrutro och dubbelmoral, som pläderar för ungas rätt till sex i fria förbindelser, blev omdebatterad.

I minnesboken intervjuar Jonas Ellerström några av förlagets anställda om vardagen i företaget. Resultatet blir på en gång respektfullt närgånget och belysande. Förlagsbranschen har genomgått en teknisk revolution de senaste decennierna. Men böckerna från Cavefors är i många fall tryckta med blytyper. Som avslutning får den numera 82-åriga Bo Cavefors själv uttala sig om myter och andra sällsamheter, kanske främst kring sin egen person. Bland annat ryktet att övriga kulturvärlden skulle kommit att betrakta honom som oönskad, en ”persona non grata”. Eller om det nu var så att Cavefors själv ansågs ha dragit sig undan offentligheten. Han skriver:

Alltsammans kanske kunde uppfattas som arrogans från min sida, men så var det inte menat. Det var bara det att jag tyckte om att ge ut vad jag själv ansåg vara i någon mening bra böcker. Inget annat.

Det är å ena sidan en vördsam avslutning att lämna ordet fritt på detta sätt. Å andra sidan är det ett grepp som har sina baksidor. Kanske hade vi fått veta mer om den mytomspunne ”Cave” om även han hade blivit ordentligt intervjuad?

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• DoItYourself -68
• Besök hos Ordfront och Weylers
• Postsemestersyndrom
• Bokförlaget Mormor svarar på frågor

Vårt ärende är att se vad vi kan göra med det engelska språket sådant det är. Hur kan vi sammanföra de gamla orden i nya ordningar på så sätt att de överlever, att de skapar något vackert, att de säger sanningen? Det är frågan.

För mig, och säkert många andra, är Virginia Woolf sinnebilden av en författare. Hon har inte bara skrivit några av modernismens viktigaste romaner, haft en tryckpress i vardagsrummet och tillsammans med sin man drivit förlagsverksamheten i Hogarth Press som bland annat publicerade verk av T S Eliot och Sigmund Freud. Hon tillhörde också kärntruppen i den såväl beundrade som skandalomsusade Bloomsburygruppen, en samling bohemer och fritänkare som porträtterats i böcker, filmer, teveserier – och nu senast i en utställning på konstmuseet Artipelag utanför Stockholm.

Det är inte utan att denna mytiska författare hämmar mitt recensionsskrivande. Vad skulle Virginia Woolf ha tyckt om min text? Duger den? Kanske är det inte så konstigt att jag får skrivkramp vid tanken på hennes omdöme. För nej. Det råder verkligen ingen tvekan om att hon tar litteratur och skrivande på största allvar. Som tur är upptäcker jag snart att hennes essäer, trots allvaret eller kanske tack vare det, inte sällan också glittrar av en särskild sorts sorglöshet och värme. I essän ”Brev till en ung poet” skojar hon till exempel friskt med gamla gentlemän och deras konservativa syn på litteratur.

Ingen, fortsatte han, medan han granskade ett kuvert genom sina brillor, har ens tid att skriva korrekt. Vi störtar, fortsatte han och bredde marmelad på sin rostade brödskiva, till telefonen. Vi anförtror våra halvsmälta tankar i ogrammatiska meningar åt vykortet.

Byt ut ”vykortet” i den sista meningen mot ”Twitter”, så har du har en perfekt nidbild av vår samtid sammanfattad i ett stycke. Och denna aktualitetskänsla, närvaro och spänst är, vid sidan av Virginia Woolfs speciella humor, karaktäristisk för essäerna i samlingen.

Om du är nyfiken på detta författarskap – vem är inte det? – men samtidigt lite rädd för att Virginia Woolf ska vara för ”svår och modernistisk”, så kan den här essäsamlingen vara ett bra ställe att börja på. Det är ett fint urval av texter som visar upp författarens stilistiska bredd och säkerhet. Virginia Woolf skriver omväxlande satiriskt, allvarligt, roligt, lyriskt, experimentellt och helt omistligt bra. Du kommer garanterat inte att ha tråkigt. Det kan ibland vara lite svårt att hänga med i Virginia Woolfs namndroppande och brokiga litteraturreferenser. Men låt för all del inte detta hindra dig. Ellerströms förlag ska ha en särskild eloge för den fina kommentarsdelen som, förutom att ange när essäerna skrevs och var de publicerades, också ger nycklar till essäernas persongalleri och litterära kontext.

I förordet till Författarlivet varnar Jonas Ellerström läsaren för att, i alltför hög grad, låta sina föreställningar om personen Virginia Woolf färga läsningen av hennes verk. Jag håller med honom. Virginia Woolf är en fantastisk iakttagare och hon kan, som få andra författare, berätta om vad hon ser så att det känns som om du är där. Själv har jag svårt att tänka mig ett bättre tidsfördriv än att se skymningen falla tillsammans med henne i ”Ögonblicket : sommarkväll”. Hon kan lära dig ”Att fiska”. Eller så tar du med henne på biltur en ”Afton i Sussex”. Sämre sällskap kan du ha. Oavsett vad ni hittar på – låt Virginia Woolf klättra ner från piedestalen. Dansa med vargen!

Similar Posts:

• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• A life less ordinary
• Jubileumspocketens år
• Modernismens främsta dikt
• Från mobboffer till självständig yngling

Nej, Gabriel Conroy är bjuden till fröknarna Morkans årliga bal i Dublin tillsammans med sin fru Gretta. Det är jul och till denna bal är hela Morkans bekantskapskrets bjuden. Conroy ska hålla ett litet tal efter middagen. Redan när han kommer in i fröknarnas Morkans tambur, och skakar av sig snön, gör det honom nervös. Han är lite rädd för att han ska låta överlägsen och prata över gästernas huvuden. Skulle han stryka raderna av Robert Browning? Gjorde han sig inte bara löjlig om han började citera poesi som de inte kunde begripa?

Gabriel Conroy är ändå inte en stropp. Joyce sätt att beskriva honom på väcker läsarens sympati. De många damerna på kalaset skojar och daltar med honom, inklusive hans fru Gretta. Överhuvudtaget har Joyce en öm hand om figurerna i sin bok. Det är därför det är så underbart att få öppna pärmarna till en sådan här bok, och krypa in i hans värld.

Jag fick samma känsla när jag får många år sedan tog mig igenom hans betydligt tjockare Ulysses. Buck Mulligan skulle glatt lägga handen även om min rygg och hälsa mig välkommen in i hans hus, det är jag säker på.

Nåväl. När det är dags för dans i De döda får Gabriel Conroy miss Ivors till dam. Hon konstaterar att Gabriel måste vara Englandsvän eftersom det är Daily Express han skriver recensioner för. Trots att Gabriel åtminstone i tanken försöker säga att litteraturen står över politiken, gör hennes kommentar honom illa till mods. Miss Ivors försöker även få med honom på en resa till västra Irland hon och några vänner ska göra senare under sommaren.

Efteråt undrar hans fru vad han grälade med Molly Ivors om. Gabriel försöka tona ner det hela, men muttrar ändå ”hon ville ha med mig på en resa till Aran”. Det får hans fru att klappa händerna av förtjusning, för i närheten av Aran ligger Galway, där hon har stora delar av sin släkt. En sådan resa är Gabriel inte alls sugen på.

Galway visar sig också vara en ödesdiger plats som får stor betydelse i slutet av denna berättelse.

När maten är uppäten och efterrätten intagen ska Gabriel hålla sitt tal. Det går bättre än förväntat och han får med sig sin publik där han tänkt det. När balen är över och de flesta ska ge sig av hemåt igen, är stämningen i tamburen uppsluppen. Det är hästdragna droskor alla ska ta sig hem med och de skojar om det gamla ök Gabriels morfar en gång ägde.

Mitt i detta nojsande upptäcker Gabriel någon längre upp i trappan, någon som verkar vara i en helt annan stämning, med tankarna långt, långt borta. Det är hans hustru.

Hon står och lyssnar på sång och pianospel, som de med skarpa öron kan höra från övervåningen. Det visar sig vara Bartell D’Arcy, som varit med på kalaset tidigare, som sitter däruppe och spelar. När Gretta sedan kommer ner från trappan, för att även hon ta på sig ytterkläderna, är hon kvar i samma stämning, hur mycket de andra än pladdrar på.

När även mr D’Arcy kommer ner från övervåningen, frågar hon honom vad det var för sång.

När de ger sig ut går Gretta bredvid mr D’Arcy och Gabriel strax bakom. Gabriel betraktar sin fru och slås av hur vacker hon är, där i det dunkla ljuset och kylan ute. Han börjar längta efter henne rent kroppsligt, och drar sig till minnes några av deras mer intima stunder. Han går helt upp i sina känslor och bekymrar sig över hur han ska kunna delge sin hustru dem, utan att sabba något, när de kommit till sitt hotellrum.

Han blir överlycklig när hon ger honom en snabb kyss, men sedan förfärad när hon börjar gråta. Det hon avslöjar får honom först bestört, men ger honom sedan större insikter om sig själv.

Åh jag skulle så gärna vilja ge Gabriel Conroy en kram, för jag känner så väl igen de känslor som sköljer över honom där under hotellsängens lakan. Du och jag, Gabriel.

Läs den.

Similar Posts:

• Letting the days go by
• Från mobboffer till självständig yngling
• Inspirerande snabbläsning
• Tjusigt om livet
• Stillsam skildring av kvinnlig frigörelse

Pojkarna kämpade och stönade, och deras ben sparkade och stampade. Därpå drev Jack Lawtons gula skor ut bollen, och alla de andra skorna och benen sprang efter. Han sprang efter dem ett litet stycke, men så stannade han. Det tjänade ingenting till att springa. Snart skulle de få jullov och resa hem.

Vilsenhet i de svettiga omklädningsrummen. Terror omvandlad till sårad stolthet när mobbarna kastar en i latrindiket. Den allra yngsta upplagan av Stephen Dedalus är ängslig, men samtidigt självständigt ifrågasättande. Vi har att göra med en allvarsam outsider. Kompisarna larvar sig i sin osäkerhet och retas kring tjejer och romanser. Men Stephen Dedalus inser tidigt vad som är det allvarsamma i den allvarsamma leken. Och han tål inte kompisarnas retsamheter.

Vid dessa ogrannlaga anspelningar inför en främmande genomilades Stephen av ett ögonblicks vrede. För honom låg det intet komiskt i en flickas intresse. Hela dagen hade han inte tänkt på något annat än deras avskedstagande på spårvagnens fotsteg vid Harold’s Cross, den ström av svårmodiga känslor det framkallat hos honom och det poem han skrivit om det.

Ynglingen bär på en slags ursprunglig stolthet och får vid ett tillfälle för sig att uppsöka självaste rektorn för upprättelse. Det faller ut väl och Stephen Dedalus är plötsligt och för en kort stund hjälte:

Så tog de mössorna och slungade dem virvlande upp i himlens sky och ropade omigen: – Hurra! Hurra! De hissade honom och bar honom på guldstol tills han började streta för att bli fri. Och då han sluppit lös från dem, skingrade de sig åt alla håll, i det de ånyo kastade mössorna upp i luften och visslade, då mössorna snurrande flög mot höjden, och ropade: – Hurra!

Även i förhållande till gudstron avviker Stephen Dedalus från omgivningen genom sin allvarsamma läggning. I hemmet bråkar föräldrar och äldre släktingar ständigt och vanvördigt om katolska kyrkan, jesuiterna och den irländska politiken. Skolkamraterna gör vad som förväntas av dem utan djupare eftertanke. Men den unge Dedalus sugs in i en tro som är så intensiv att den ibland tar sig fysiska uttryck. Bilden av syndarens ohjälpliga öde i helvetet blir så överväldigande att Stephen Dedalus kräks. Överhuvud taget är skildringen av mötet med den katolska tron stark. Kanske har jag aldrig läst något så inlevelserikt om gudstro, undantaget Bröderna Karamazov. Att James Joyce är en stilistisk mästare framgår också av Ebba Atterboms fina översättning från 1921. Som exempel kan studieprefektens bestraffning av Stephen tjäna. Stephen får piskrapp på händerna:

Ett hett brännande, stingande slag, med ett häftigt brak som av en itubruten käpp, kom hans darrande hand att böja ihop sig som ett blad i elden.

Symboler som den högt flygande falken kontrasteras mot stanken från en jordbunden, ruttnande kålgård. Den fragmentariska berättarstilen varvas med folkliga ramsor och lärda citat. Traditionellt refererande berättande blandas med oväntade ljudhärmande stycken av ord eller rena nonsensfraser. Det här känner vi igen, det är grepp vi mött i T.S. Eliots The Wasteland och även i James Joyces egna Ulysses. Ett porträtt brukar således betraktas som en förövning till Ulysses, ett av modernismens verkliga litterära portalverk. Att bedöma en uppburen klassiker är en grannlaga uppgift, men kanske har den här romanen ett mått av osäkerhet omkring sig, en känsla av experiment i helhetskompositionen som anas men som är svår att ta på.

När Modernista nu ger ut romanen är det med ett bra förord signerat Jonas Ellerström. Vi får lära oss att texten först mötte en läsekrets som följetång i den radikala och feministiska Londontidskriften The Egoist 1914-1915. Enligt engelskspråkiga Wikipedia gick romanen i 25 delar. Som hel roman publicerades boken för första gången i New York 1917. Ebba Atterboms översättning är ett pionjärverk, inget annat språk hann före. Avslutningsvis vill jag påstå att vem som helst som läser Ett porträtt blir gripen av Stephen Dedalus öde. Alla har vi varit små och alla har vi, eller ska snart, tvingas ut i den stora vida världen:

Var var hans gossår nu? Var var den själ, som hade ryggat tillbaka från sin bestämmelse för att i ensamheten ruva över sina sårs skam och i sin boning av tarvlighet och undanflykter spela drottning, i gulnad svepning och i kransar som vissnade, då man rörde vid dem? Eller, var var han? Han var ensam. Ingen gav akt på honom, han var lycklig och nära livets otämjda hjärta.

Similar Posts:

• Modernismens främsta dikt
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Nyöversatt Joyce
• Dansa med vargen!
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett

Den mer cyniskt lagde kanske ser det som en knappologisk ansats att samla ihop precis allt som rör Mare Kandre och publicera det oavsett kvalitet och vad hon själv skulle kunna haft att säga om saken. Som i Mattias Fyhrs bok Skitigt vackert mörker som kom 2012, där det ibland kändes som att det skulle vridas och vändas på minsta triviala e-postmeddelande för att utröna vad det kunde ha för betydelse i ett större sammanhang. Med det inte sagt att det skulle vara ointressant att få svar på vem hon var som person, särskilt i relation till hennes konstnärliga utveckling.

Men kanske handlar det om ett hopp om att få svar på frågan vad det var som gjorde att hon blev så bra nu när man inte kan fråga henne själv längre. Såväl i Punkserier som i Fyhrs bok anar jag också en vilja att lyfta fram hennes konstnärskap. Det blir inte fler böcker, men vi kan i efterhand följa hennes väg fram genom livet. Kanske leder det till att fler som inte känner till henne blir nyfikna på hennes verk?

Den första serien i Punkserier, den oavslutade the Roxy, är just en sådan. Punkserie. Den bygger på en ganska obskyr roman vid namn The Punk av Gideon Sams och följer denna till stora delar. Allt enligt Ellerströms efterord.

Att Kandre samtidigt gick på konstskola i London är lätt att se. Dels på grund av teckningarnas kvalitet som är habila, i svart och vitt utan halvdagrar och med snyggt utformade perspektiv- och bildlösningar, men även genom förtrogenheten med Londons punkscen. Vad som möjligen kan överraska är hur platt själva texten är. Om det beror på att hon är trogen förlagan eller att hon inte hade nått längre i sin litterära utveckling är svårt att säga. Om det är det senare är det desto mer remarkabelt att hon bara några år senare skrev en så pass litterärt mogen bok som I ett annat land.

Den småmakabra kortnovellen Herr X som publicerades 1981 i fanzinet Kludd är kanske inte så märkvärdigt utförd men man kan här ana något av Kandres gotiska böjelser.

Däremot är serien Dumheten om ångest och psykvård mycket stark och pekar mer tydligt mot det Kandre senare skulle åstadkomma på temat utsatthet. Den tolv bilder långa färgserie utan titel med Ikaros-tema som kompletterar samlingen är inte heller dum.

Till sist måste jag dock ställa mig frågan vad det egentligen är jag ska bedöma? Ska jag glädja mig åt det faktum att förlaget har ställt samman den här samlingen som present åt Kandre-älskarna – eller ska jag bedöma hennes ungdomsalster, som hon själv inte bett om att få återpublicerade, i något slags jämförelse med hennes mogna verk? Om något, så är det rimligen det senare.

För den specialintresserade, som det brukar heta. Älskar du Mare Kandres böcker, och om du är intresserad av hennes utveckling så är det här ett självklart val. Men som ingång till hennes författarskap skulle jag hellre rekommendera vad som helst av det som gavs ut i bokform under hennes livstid.

Similar Posts:

• En twittrig verklighet
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur
• Lockrop från underjorden
• Rått och poetiskt
• Påfågelprunkande om svullna ungdomshjärtan

I år fyller tidskriften Lyrikvännen 60 år. Det firas på en rad sätt och i måndags samlades vi på Stadsbiblioteket i Stockholm för ett samtal om samtidspoesin. I panelen satt litteraturkritikern Ann Lingebrandt, poeten Athena Farrokhzad och poeten och översättaren Magnus William-Olsson. Moderator var författaren och förläggaren Jonas Ellerström. Ämnet för kvällen i den mäktiga rotundan bland tusentals böcker var: ”Samtidspoesin, vad händer nu?”

Jonas Ellerström inleder med att säga att poesin är ett hjärtats språk snarare än plånbokens samt att det inte bara är ett klimat vi pratar om utan att det förekommer regionala variationer.

Athena Farrokzad fortsätter samtalet med att diskutera de nya poetiska praktikerna samt de dito estetikerna. Hon menar att den poetiska kartan förflyttats sedan 00-talet. Det håller Ann Lingebrandt med om. Hon menar att konkretismen och språkmaterialismen är på väg bort. Magnus William-Olsson säger även att samtidspoesin är heterogen; det finns många olika sätt att skriva på. Hela panelen menar att ”den nya poesin” står inför ett skifte och att det inte bara sker här i Sverige utan på många ställen i runt om i världen. William-Olsson menar att efter digitaliseringen har vi nu hamnat i postdigitaliseringen.

Vad är en poetisk röst idag? William-Olsson belyser det svenska intresset för den bundna versen och menar att den är på väg tillbaka, men med ett ledigare förhållningssätt. Lingebrandt ser en samhällskritisk trend som inte behöver se ut som Göran Greiders eller Göran Palms lyrik. Klimatförändringarna beskrivs till exempel i poesi, som i Jonas Grens Lantmäteriet. Farrokhzad menar att alla skriver in sig i politiken men att det går att särskilja den radikala, subversiva poesin som utlovar någon form av handling i världen.

Ellerström säger att 1990-tals och 2000-tals poesi är inåtvänd och valde bort läsaren, att det idag är tydligare och mera utåtvänt. Lingebrandt fyller på tanken med att nu ser vi poesi som kommunicerar och verkligen vill nå ut. Fast Farrokhzad säger att det är en nidbild att se 00-talet som icke kommunikativt. Där fanns visst poesi som var omedelbar och direkt, ett tydligt exempel är Lina Ekdahl.

Hur beter sig då poeten och dikten i detta nya sammanhang? William-Olsson menar att idag finns inte längre poesin i offentligheten utan håller på att marginaliseras. Han får medhåll av Lingebrandt som säger att poesin är på väg ut ur media. Dock gäller det inte i Danmark där Yahya Hassans självbetitlade debut Yahya Hassan ifjol hamnade på topp tio-listan. Och det är inget ensamt fenomen utan i Danmark är poesi lite av ett bestseller-fenomen.

Om vi blickar framåt då? Lingebrandt menar att förlagslandskapet förändrats. Bonniers har nästan släppt poesin medan mellanstora förlag samt uppstickare tagit sig an den. Hon befarar dock att genom alla nedskärningar på kultursidorna så är den professionella kritiken illa ute. William-Olsson lyfter den förgrening och mångfald som växer på nätet. Han menar också att poesin är ett samhälleligt fenomen och bör försvaras som det. Farrokhzad menar att kvaliteten parad med samtidigheten är fokus nu. Hon berättar att som skrivarlärare jobbar hon för att hennes elever ska slunga ut sin text i världen.

Similar Posts:

• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Rum för samtal, kropp och sinnen
• Litteraturen läser oss
• Döden och ljuset
• Scenpoesi på hallmattan

Och bokmässan pågår fortfarande för fullt. Inget fel alls, bokmässa, att vara lite svårfångad. I år var mitt urval lite mer intressestyrt. Jag hade Rum för poesi, till hjälp, tack rum! En plats för ett möte med poeter och poesi – mer direkt och nära ovanför montervimlet.

Jonas Ellerström (Foto: jag)

På tal om Rum för poesi så är det där Brasilientemat kommer in för mig. När det gäller poesi och poetiska rörelser i Brasilien så är ordet ”mångfald” ganska underdrivet. Det är snarare ett poetiskt sammanhang knutet till olika städer – och verkar i lokala intellektuella och konstnärliga kretsar. Renato Lessa (ordförande i Stiftelsen för Brasiliens Nationalbibliotek) berättade att Brasilien satsar på både en nationell och en internationell kulturpolitik – att synliggöra brasilianska konstnärer och författarskap genom att satsa bland annat på översättningar och som nu, på bokmässor runt om i världen. Och jag vill öppna den brasilianska poesidörren! fler översättningar och antologier. Poesin värderas högt i Brasilien – som den ska värderas. Folkligt intresse. Utanför tanken om att poesin är i kris, för det kan den väl aldrig bli? I alla fall i tanke – så tänker jag. Jag kommer recensera bland andra Paulo Henriques Britto i höst för dagensbok.

Min första intervju klockan 11 i torsdags var med Jonas Ellerström, förläggare, poet och översättare. Utifrån hans så annorlunda poesihistoria Under tidens yta. Mer om förlaget och intervjun kommer så fort jag kan men lite spontant från den intervjun – att han tycker att det är viktigt att inte helt köpa rådande ”litterära kanon”. Ellerström vill hellre visa på mångfalden genom att bryta mot kanon genom att presentera namn som kanske glömts bort men som varit viktiga i sin tid och sammanhang, ofta med samma litterära kvalitet som de som blev de stora namnen. Att belysa hur alla författare växer i sina sammanhang, influenser som inte alls kan göras obetydliga. ”Kanon” har sällan fel – men är djupt förenklad, menar Ellerström, som gärna vill se mer av dylika initiativ till poesins historieskrivning, av redaktörer, poeter och framför allt från läsare av poesi. ”Sakletaren” Ellerström – konstaterar att boken är mer av ett kärleksfullt intresse för poesin, ”till läsare att läs det här”, och samtidigt återintroduceras några av 1900-talets bortglömda diktare och diktverk.

Ett seminarium om Marguerite Durass näst sista bok Att skriva – och nej, det är inte som titeln antyder en handbok – men ett gott råd ger hon tydligen angående att skriva: ”Håll dig borta från människorna.” Tydligt understruket dessutom då ordet ”ensamhet” finns nämnt över 150 gånger i boken, säger Kennet Klemets som översatt boken. Att skriva är Duras litterära testamente till eftervärlden – enligt Klemets.

Negar Naseh (foto: jag)

Jag hamnade på ett seminarium med Negar Naseh och Lotta Lundberg. Om modersrelationen mellan dotter och mor, ett klassiskt tema. Negar Nesah har skrivit Under all denna vinter, en roman som tar tematiken och fullständigt gör sin grej. En unik debutroman och Naseh är en stor gestaltare.

”De flesta barn, har ju någon gång tänkt tanken modersmord. Kanske inte så direkt, men …”

Beklagligt nog fanns inte tid för min inbokade intervju med Lars Lerin om hans bok Egna hem (CKM Förlag). Lerin är ju ett dragplåster i dessa sammanhang – stor folksamling kring SR-montern igår när han samtalade med Marie Lundström i ”Lundströms Bokradio” (P1). Och han berättade att han i sommar har stängt in sig i sin varma ateljé och målat bokpärmar. ”Jag har målat pärmryggar i sommar.” Bokryggsmålningarna ska ställas ut på Lars Bohmans galleri, vernissage 2 oktober. Lerin är också aktuell med ljudboken Snigelsommar (Tundell Salmson audio) och med Naturlära: limes norrlandicus (Albert Bonniers Förlag).

Lars Lerin blir intervjuad av Marie Lundström (SR P1) (Foto: jag)

Några möten bland många fler. Mer om fler inom kort. Nu är jag trött. Trött på vimmel. Ska hem.

Similar Posts:

• Min mässa
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”
• ”Vi pratade om min översättning av Blaise Cendrars” – ett samtal med poeten Kennet Klemets
• Alltför grunda intryck

Men tillbaka till den där proppen i ett elskåp hundra meter bort och jag tror att denna desperata och skrämmande sak fick mig i mer positiva tankar. Lite kroppsjobb i mitt liv, nu äntligen! Och jag sprang och sprang, strömmen kom och gick. Men grejen är att nu slocknar lamporna när ugnen är på. Jag får välja. Och har fortfarande problem med vattenpumpen. Men vem har inte det? Som alla andra kämpar jag för mitt vatten. Just nu ser det bra ut, ljuset kommer och går – när pumpen sätter igång slocknar lamporna. Hellre mörkt än inget vatten, om jag måste välja. Eller?

Låt mig börja.

På nittiotalet gavs det ut ett stort antal inbundna diktantologier som trycktes i över 100 000 exemplar. ”En bok för alla” – nu tänker jag speciellt på olika inbundna små diktantologier som kostade 45 kronor och subventionerades av staten. Idag spridda lite här och var och jag råkar ha en av dem framför mig just nu Århundradets ordmusik (1993), sammanställd av Göran Hassler. Många välkända och omskrivna poeter syns i urvalet – många män, men Hassler skriver i förordet angående urvalet såhär: ”Det som är gemensamt för alla är att de är – var och en på sitt sätt – viktiga och sanna för mig personligen. När det gäller urvalsprinciper tror jag nämligen mera på en öppen subjektivitet under ansvar än ett godtycke dolt under abstrakta principer.”

Vad är ett godtycke som dolts under abstrakta principer? Snygg mening, men i egentlig mening vad? I denna vår klara, självklara direkta informativa tid – krävs väl konkret mening? Ja, framför allt på internet, har jag hört folk säga. Enligt forskning om läsandet på webben så har er koncentrationen redan sjunkit och ni som läsare slutat läsa. Men är en snygg mening tillräcklig? Man fattar ju vad han menar, menar jag.

Jag har hamnat lite fel. (Reds ut nedan.)

Jonas Ellerströms Under tidens yta – är precis vad undertiteln fötrydligar – en annorlunda svensk poesihistoria. Urvalet är lite som Hasslers öppna subjektivitet under ansvar – men även som kärleksuttryck till en konstform och – under ansvar, så älskvärt och nära beskrivet! 70 utvalda dikter ur diktsamlingar från 1900-talet och 70 poeter presenteras – varje poet får en tacksam introduktion; kåserande personlig och i befriad prosa – även skriven med intresse och beundransvärd erfarenhet. Kunskap i vem han skriver om, en svensk annorlunda poesihistoria som gör att varje utvald dikt blir meningsfull. En dikt säger annars lite om ett helt författarskap, men Ellerström sätter det mesta i rätt sammanhang. Vilket görs under ansvar – och förbannat bra. Nittonhundratalets poeter presenteras kronologiskt i tid – från Gustaf Uddgren till Kerstin Norborg i små korta essäer. Och det räcker. Med i läsningen sträcker sig även en tidslinje ”… som löper i bokens bottenmarginal och fyller ut den kronologiska ordningen med namn och händelser från det skikt som utgör tidens yta.”.

Ganska abstrakt i ett förord ”… skikt som utgör tidens yta.”, som Hasslers ganska flummigt. Men att skriva med ständig ambition att begripas ”rätt” blir sällan konstnärligt intressant.

”Det ligger en sakletar- och upptäckarglädje i att leta vid sidan av allfarvägarna och de kartlagda strömningarna. Man börjar läsaningen utan förutfattad mening, man låter en röst som länge varit tyst tala från sidorna.” (Från förordet.)

Ellerström är förlagsredaktör och översättare, men också poet och har gett ut några diktsamlingar, nu senast Vitt och svart (2012). Som jag inte har läst. Men som redaktör bär han en för tiden sällsynt kunskap i den svenska poesins föränderliga historia. Boken sätter namn som brukligt ryms i litteraturhistoriska verk – längst ned, i marginalen som ”händelser från det skikt som utgör tidens yta”. Och låter istället författarskap som av olika anledningar hamnat i (en relativ) glömska få träda fram och visa sig presenterat av ett förtjusande skickligt språk. Och för läsaren inspirerande och skapar lust att söka vidare – ett varsågod! Och ett tack tillbaka givetvis redaktör!

I Under tidens yta bjuder sakletaren oss på ett urval av möten med viktiga författarskap som fallit i glömska – Ellerström skapar möjligheter för var och en att själva leta vidare på bibliotek och antikvariat. Hur som helst så funkar boken både som poesihistorisk essäsamling att läsa rakt igenom, men också som en generös antologi som vägleder nyfikna om nyfikenhet uppstår – diktsamlingarnas titel och årtal finns med, sök och finn – tycks boken mana.

”Den här boken rymmer en del av vad jag har funnit, och det är bara att leta vidare.”

Subjektivt urval under ansvar – Ellerström har skrivit något som poesin är i stort behov av. En historieskrivning som få är insatta och begåvade nog att skriva – en annorlunda litteraturhistoria som fångar upp mångfalden inom svensk och finlandssvensk poesi på 1900-talet. Det går, menar han ”att urskilja vilka faktorer som kan hänvisa en diktare till marginalerna: en kort verkförteckning och hemmahörighet i landsorten eller Svenskfinland är inget bra utgångsläge.” Och utskiljer även lite längre fram ytterligare en faktor som ofta hänvisar poeter till marginalen: att vara kvinna.

Boken är annorlunda på många sätt, även rent berättartekniskt – Ellerströms litterära utgångspunkt följer med i essäerna; nära finns studentstaden Lund och platsen för ett privat och personligt möte med poesin. Vilket gör att poesihistorien är lite färgad av platsen Malmö/Lund. ”… låter mina övertramp finnas kvar som den kärleksförklaring de utgör.” Förlaget finns i Lund och författaren bor väl kvar där. Vad som förblir ett svagt frågetecken är bokens vilja att verka i en poetisk diskussion som egentligen inte finns. Där ytterst få subjektiva urval finns att möta upp och komplettera varandra. Utanför det akademiska, menar jag.

Men det känns lite som poesin börjar hitta en viss ansats igen till en större plats i det offentliga. Eller är det bara jag? Viktigt tror jag är att fler redaktörer och författare tar liknande initiativ som Ellerströms. Hassler skriver ju att ”subjektivt urval är bättre än ett av godtycke dolt under abstrakta principer”, – och av okunskap, vill jag tillägga – större förlag som inte ens ger ut poesi. Och som vidare saknar redaktörer med passion och kompetens nog att arbeta specifikt med lyrik. Det är såklart ett problem.

Varför är exempelvis min poesilärare från Ölands Folkhögskola med i poesihistorien? Jo för att Norborg inte skriver poesi längre. Gjorde då, men ägnar sig idag åt prosa. Och inte är det lätt, inte heller omöjligt – men svårt – att överleva som poet; är och har i ärlighetens namn alltid varit. I alla fall minns jag Norborgs fantastiska prosadikter. Som laddades med känslor och i andra hand – en betraktande detaljrik miljöbeskrivning övermålat i vitt filter. Är poesins marginalisering som konstform en kulturell värdeförstörare? Ja, bestäm själv och under tiden – läs Norborgs prosadikt som Ellerström valt ut och som för övrigt är sista dikt i boken. Läs Under tidens yta – en lite annorlunda men så väldigt viktig litteraturhistorisk insats.

Hela tiden tappar jag saker. Igår när jag skulle hänga upp min jacka rev jag ner en massa kappor från hängaren i tamburen. De ligger fortfarande kvar på golvet.
På nätterna ligger jag hopkrupen. Jag vill böja huvudet inåt framåt så att min nacke ska få sträckas ut. Idag gick jag in i domkyrkan. Något där är som det skulle kunna vara. Sandstenen och ljuset mot stenen, lukten av stearin och gran. Jag gick fram till vänstra koret, där finns en madonnabild i trä. Madonnan håller jesusbarnet i famnen och hon har ingen näsa, det ser ut som jesusbarnet bitit av den. En koltrast flög högt uppe bland valven. Det kände jag igen från när jag var liten: att man mitt under predikan plötsligt kunde höra en koltrast och sedan följa den med blicken, att jag alltid undrade om den skulle ta sig ut.
Inatt: ett brinnande hus jag måste in i. Uppför de sju trapporna sprang jag, hämtade lite pengar min nalle och min röda kappa. Efteråt går jag bland husrester, min kappa är grå. Någon säger att detta är långt senare, att tio år har gått, att jag fått ut på min försäkring och att jag är lycklig.

(Kerstin Norborg – Så fort jag går ut. Norstedts, 1998)

Mer om Jonas Ellerströms Under tidens yta och lite mer om Ellerströms Förlags utgivning kommer i oktober när väl Bok- och biblioteksmässan i Göteborg är över. På min födelsedag har jag bokat intervjun.

Similar Posts:

• Om att skriva, poesi och modersmord, lite sånt
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Vingar under utveckling

Men nu kommer Ellerströms med en utgåva, faktiskt den första någonsin, med dikterna Songes tryckta separat som en avgränsad helhet. Det är som helhet ett mycket märkligt verk. I en inledande tablå får vi följa syskonen Frans och Henrik som talar om den teater som deras far, herr Hugo, vill sätta upp. Men det skall inte vara en vanlig teater med vanliga skådespelare, utan en liten ensemble skall sjungande bakom ett tunt flor uppföra korta tableaux-vivants – levande tavlor – som här kallas Songes. Det kan översättas till ”dagdrömmar”. Pappa Hugo ”vill icke blott hava nätterna för drömmar, utan även en och annan passande afton därtill.”

I dessa dagdrömmar får Almqvists fantasi spela hejdlöst fritt. Det är inte dikter i egentlig mening, eftersom de ursprungligen varit avsedda att sjungas. De är inte metriskt strika och sällan rimmade. Någon gång kan dock inrim och alliterationer överraska, som i den något bisarra Fiskarsång vid Kalmar: ”Ty när fatt sin skatt ur vågornas natt, han fått och gått med sin dyrköpta lott” etc. Songes är överlag överraskningarnas och infallens bok. Om man kan säga att det finns något slags gemensamt tema, så är det längtan bort från detta jordiska och till det hinsides. Det uttrycks t.ex. i ”Antonii sång”, där helgonet sedan han fått skåda en skymt av himlen utbrister: ”Sedan aldrig jag fann i världen behag”. Eller i den därpå följande dikten, där karaktären Solaviv ber om att slippa livet: ”Jesus Kristus, du min källa, du mitt liv, giv att jag får slockna ut hos dig” där Kristusmotivet kopplas till buddhistiska tankegångar om ett uppgående i Nirvana. Almqvist hade nog uppskattat de sista raderna i Harry Martinsons Aniara: ”-och genom alla drog Nirvanas våg.”

I Songes hämtar Almqvist inspiration från fornnordisk mytologi såväl som från gammal persisk poesi, från Swedenborgs mystifika föreställningar om Gud och Kristus eller herrnhutiska diton. Att läsa Songes är att titta in i ett djupt originellt diktaruniversum. På ett sätt påminner Almqvists föreställningsvärld om Stagnelius, med dennes helt originella mytologi och vildsinta tolkningar av den kristna dogmatiken. Men där Stagnelius diktning ofta blir allmängiltig och gripande, måste jag säga att jag står mest frågande inför de flesta av Songes. Detta är en diktarvärld så originell att många av dikterna inte går att förstå utan de vidhäftande kommentarerna och förklaringarna av Jonas Ellerström. Han har också skrivit ett förtjänstfullt efterord, där han förklarar att ett av motiven för denna utgåva är att bara de vanligaste av Songes, som Den lyssnande Maria, är vad man brukar stöta på, och då i olika antologier. Efter genomläsningen av dessa dikter undrar jag inte helt stilla om det kanske ändå inte är berättigat att så är fallet.

På baksidan av föreliggande utgåva talas om ”dessa Carl Jonas Love Almqvists djupt originella dikter”. Så är det onekligen; de är verkligen originella. Men originaliteten kan också bli navelskådande eller ett fantasteri som bara angår författaren själv. Här når Almqvist sällan det allmänmänskliga. Och då måste det sägas att Ellerströms nyutgåva av Songes främst har ett litteraturhistoriskt intresse, inte ett poetiskt eller litterärt. Det räcker nog om vi även i fortsättningen får ta del av det bästa ur Songes via olika antologier.

Similar Posts:

• Lågmäld barock
• Vingar under utveckling
• Vi är hänvisade till oss själva
• Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?