Att som kvinna vilja vara konstnär, fokusera på sin profession och passion när allt i tiden säger att det är männens domän. Att sträva efter det andra säger att man inte kan få, inte ens bör tänka på, och se män som är underlägsna få möjligheterna. Att hela tiden försöka förflytta ramar och gränser. Nej, det är inte det som sker under dessa korta dagar men det är bakgrunden till dem, bakgrunden till avundsjuka och bitterhet, till längtan och drömmar.

Till de inbjudna gästerna sällar sig två professorer från Akademien i Stockholm, ditresta i ärende att övertala Vilhelm att tacka ja till ett vikariat. Dagmars gamla skola, det borde vara ett erbjudande till henne och därtill är den ena av professorerna hennes tidigare älskare.

Där finns också medsystrarna och deras olika förhållningssätt till de gemensamma realiteterna. Ytterligare tre kvinnor som valt – eller tvingats välja – olika vägar efter sina högre studier, ytterligare tre sätt att leva, geografiskt såväl som relationsmässigt. Det är kvinnorna som blir mest fullödiga som personer –männen runt dem framstår mer som olika aspekter av Konstnären med stort K och det allmänna patriarkatet men man får också små glimtar från deras inre, särskilt Vilhelms.

Drygt hundra sidor som innehåller förbluffande mycket, både av vad som sker med personerna under den korta tidsrymden och av större sammanhang och ideologiska strömningar kring konstnärskap och kvinnans frigörelse, utan att det blir överlastat. Språket är enkelt men målande och varje ord känns noga utvalt, med inslag som i sin ålderdomlighet förstärker känslan av tidigt 1900-tal. Med några få ord skapar författaren en stämning och beskriver tonfall och gester interfolierat med folkviserefränger och pjäscitat.

På samma sätt tecknas miljöerna genom detaljer som leder fantasin till en helhet – jag ser för mig rummen och verandan, sjön och bryggan. Jag ser dem som på konstverken från tiden, ser penseldrag i stället för skarpa detaljer. Ser midsommarljuset som både är mjukt inbäddande och obarmhärtigt. Jag ser och hör och känner, så levande gör hon tiden och tillvaron. Varm barnahud. Kallt sjövatten i kvällningen.

Similar Posts:

• Isländskt 1960-tal och att gå sin egen väg
• Att ha en längtan i sig
• Wallraffade långt före Wallraff
• En fläkt från förr
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

Johan Egerkrans vackra debutbok (om man nu vågar kalla den det, för han har medverkat i mängder av böcker tidigare) Nordiska väsen är ett slags uppslagsverk över just sådant oknytt, över vättar, jättar, skogsrån, spöken och odjur av olika slag. Varje typ av väsen, indelade i kategorierna ”Oknytt”, ”Dragväsen”, ”Hamnskiftare”, ”Dödsväsen” och ”Odjur”, ägnas någon eller några sidor text och inte minst mängder av suggestiva illustrationer.

Att John Bauer hör till dem som tackas på försättsbladet är knappast någon slump. Inflytandet från honom känns igen, såväl i teckningsstilen som i paletten. Färgerna är på en gång dova, mättade och skira. Andra associationer går till Astrid Lindgrens fantasy-berättelser, och till den animerade filmen Epic. Nordiska väsen framstår som lika delar konstbok som fackbok.

Faktamässigt finns det massor av mer saker jag skulle vilja veta. Hur hängde alla dessa väsen samman i en värld? Hände det någonsin att de interagerade med varandra? Hur var det egentligen att leva i en värld befolkad av alla dessa varelser? Karaktären av uppslagsbok gör den en liten smula snuttifierad.

Numera finns Nordiska väsen även utgiven som en skissbok som också ska fungera som målarbok där man själv kan färglägga huldror och mylingar, helt i linje med den flod av målarböcker för vuxna som dykt upp de senaste åren. Visserligen är Nordiska väsen en bok som ger mersmak, men själv får jag stora barndomsskämsskälvan av blotta tanken på att hålla på och kladda i Egerkrans fantastiska bilder.

Det finns bara en sak jag hade kunnat tänka mig att revidera lite, om jag får vara så fräck. Varför är så många av de kvinnliga varelserna så uppenbart erotiskt vackra, näst intill nakna, pinnsmala men kurviga? Jo, folktron berättar att de var vackra, men bondesamhällets skönhetsideal var väl inte precis ”heroin chic”? Medan inte ens Näcken är i närheten av het bland de manliga figurerna, utan mest ser ut som Gollum i Sagan om ringen?

Folktro och folksagor är långt ifrån de disneyfierade rentvättningar av dem vi är vana vid att se. Det kan bli såväl riktigt läskigt och bloddrypande som sexuellt. Naturen och det övernaturliga bär som regel på alla möjliga krafter vi velat sopa under mattan i civilisationen (Lina Neidestam leker ju med just det i Maran). Så det är inte precis något fel i en smula ögonfröjd, men lite större variation hade varit välkommet.

Similar Posts:

• All världens onda gengångare
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Kampen mot järnklon
• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Nyklassiska troll

Om man har läst en del trollsagor tidigare så känner man igen sig. Det gör berättelserna lätta att ta till sig men kanske inte så överraskande.  Den inledande historien (Bortbytingen) är ganska precis vad man kan förvänta sig utifrån titeln, till och med trollmors kommentar när hon ser bortbytingen första gången ekar av svensk sagohistoria:

En så klen och eländig liten bleknos.

Att sagorna är i serieform gör att det trots det typiska för sagoformen ändå känns lite nytt. Att Trollskogen är Holmvalls debut märker man inte mycket av, allt känns väldigt stilsäkert och genomarbetat. Man kan inte missa att John Bauer är en av hans stora inspirationskällor. Att teckna troll i Sverige utan att vara inspirerad av Bauer lär å andra sidan vara så gott som omöjligt.

Skulle jag leta efter något negativt att säga så är det väl att allt känns lite för trevligt, till och med när det ska vara ledsamt och småläskigt. Jag är ett barn av 70-talet, men tror att även dagens ungar klarar lite mer svärta i sina sagor.

Jag rekommenderar helt klart en genomläsning, en fin presentbok till den som just lärt sig att läsa är den också. Eftersom jag är lite sen på att recensera den här boken så har författaren hunnit komma ut med en ny bok på samma förlag, jag är lite nyfiken på den med. Förhoppningsvis har han hunnit smyga in lite mer kuslighet i den.

Similar Posts:

• Klassiska sagor för vinternatten
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• Ful, skitig och glupsk
• Kultur mot natur?
• Stortrollet och andra sagoväsen

Jag hade velat vara kvar i denna saga, med dess melodiska trollbindande språk och mytiskt besjälade natur. Istället slängs jag ut i realismen i ett lantligt kök i utkanten av en norrländsk by under sent 40-tal. Till att börja med är också denna miljö fängslande. Romanen är tydligt förankrad i Överluleås glesbygdsperiferi, med fokus på landskapet och mentaliteten – eller föreställningen om denna – snarare än på en särskild namngiven ort. Ordkargheten, klockan som tickar på köksväggen och potatisen som skalas under trygg tystnad skapar en genuin känsla av den tid och plats som beskrivs. Men sammanförandet av dessa två världar, den magiska och realistiska, blir aldrig riktigt vad jag hoppats på.

Kanske är det de långa tidshoppen som ställer sig i vägen och gör att det känns som om jag aldrig får lära känna karaktärerna ordentligt. Kanske är det den snudd på obegripliga bondskan. Den ger texten autenticitet, men stakar också läsningen. Även för mig som har dialekten klingande i minnet från en barndom i samma geografiska område som romanens fiktiva by, är den ofta frustrerande svårgripbar.

Själva handlingen kretsar kring människorna i det lilla huset utanför byn, där Erik och Elina bor och där deras fyra barn växer upp. Närmaste grannen är Linus, Sup-Linus kallad, som alltid varit ”lite eljest” och bor som ensling i en stuga längre in i skogen. ”-Han har alltid gått sina egna vägar, den där Linus, brukade Elina säga och knipa ihop munnen på ett sätt som fick flickan att förstå att det där med egna vägar inte var något bra, kanske rent av farligt.” Att det inte är bra att vara eljest har också barnens pappa Erik fått erfara, han som redan som liten visste mer än man skulle men snabbt lärde sig att det är bäst att hålla tyst om sånt. ”Folk gillade inte att man var annorlunda.”

En vinterkväll ger sig Erik ut för att se till att den överförfriskade Linus inte stupar i en driva och blir liggande. Istället blir det Erik som inte kommer hem – och dottern Ingrid som blir den som ensam får bära tyngden av att kunna se det andra inte kan se.

Ingrids tröst i sorgen blir plantorna som hon får att sysselsätta sig med. Och skogen, med tjärnen, dit hon rymmer fast hon inte får. Och så knyts hennes öde ihop och blir en del av den pakt som en gång ingicks där. Av Tjärnen, Trädet och Björnen.

Det finns onekligen något Sara Lidmanskt över Andrea Lundgrens sätt att berätta. Kärvheten hos karaktärerna, det säregna språket med dialektal prägel och den sägenaktiga skildringen av naturen. I sina bästa stunder påminner det också om Selma Lagerlöfs berättarkonst; i berättarglädjen och sagoskimret, det på samma gång storslagna och lågmälda.

Ändå blir sagan aldrig så engagerande som jag hade önskat. Inledningen skapar förväntningar som sedan aldrig införlivas, och förutom de små glimtarna av magi som bryter igenom realismen här och där, känns historien ofta allt för endimensionell. Trollbunden blir jag bara i början av boken.

Similar Posts:

• Den stora rädslan
• Lockrop från underjorden
• Play it again, Göran
• Tidsresa med fjärrtåg
• Vårens debutanter

Boken börjar med en essä, eller kanske snarare ett textkonstverk, av Johanna Willenfelt. Texten är för mig ganska svår att greppa, men det spelar ingen roll, för den etablerar ändå känslan av att vad som helst kan hända om jag fortsätter bläddra framåt.

Och det gör det också. Första bilden föreställer ett rött bergslandskap. Bilden är förmodligen tagen på jorden, men jag förflyttar mig snabbt till en annan planet. Sedan hamnar jag i ett slags alternativ verklighet som är mycket skarpare och på något sätt mer verklig än den jag vanligtvis befinner mig i. Samtidigt tycker jag att jag rör mig någonstans mellan dröm och verklighet i bilderna. Jag vet inte riktigt vilket som är vad. Som när man är osäker på om någonting har hänt på riktigt eller om det har hänt i fantasin. Det enda jag är säker på är att det inte har någon betydelse, för vad det än är för tillstånd så gillar jag det.

Copyright: Trinidad Carrillo

Naini från Carrillos debutbok Naini and the Sea of Wolves (Farewell Books 2008, läs recension) förekommer på flera av bilderna även här, nu lite äldre. Ibland har jag svårt att avgöra om det är en flicka eller en helt annan form av gestalt som finns framför mig. En del bilder är lite kusliga. Eller så är det mina egna rädda tankar som projiceras på flickans yta. Det finns även en triptyk föreställande flicka-flicka-kvinna. Samma klänning på alla tre bilder. Den ger mig ungefär samma känsla som det där skräckfilmsgreppet när spöket kommer närmare i tre klipp. Fast istället för hotfullt är det vänligt. Men likafullt kommer hon väldigt nära.

Många av bilderna innehåller människor i ganska vardagliga situationer och på vardagliga platser, fast med ett stänk av utomjordiskhet. Andra är rena naturbilder. En bild från en skogsglänta får ögat att leta efter John Bauers Prinsessan Tuvstarr, och på en annan bild är hon plötsligt där, i samma glänta. Hon ser lite mer modern ut, men visst är det hon.

När jag har bläddrat fram och tillbaka genom bilderna ett tag, vikt ut, vikt ihop och försökt se flera samtidigt, så märker jag att jag börjar tänka på några av mina gamla favorit-tv-serier. Signaturmelodin till Twilight Zone börjar spelas upp i mitt huvud, och scener från Arkiv X dyker upp ur minnet. På något vis har Carrillo lyckats ta mig tillbaks till en känsla jag tycker väldigt mycket om. Att det händer mystiska saker i vardagen och att det inte går att vara säker på någonting.

Copyright: Trinidad Carrillo

Efter 76 bilder så avslutas boken med en text av Natasha Christia, där hon berättar om Carrillos arbete och konstnärskap. Det är en ganska behaglig landning och ett mjukt sätt att hantera övergången tillbaks till den här verkligheten. På Christias hemsida finns även en intervju med Carrillo som gärna kan läsas.

Jag tänker att det Carrillo ville visa mig när hon bjöd mig med på den här resan var att även mitt liv är magiskt och speciellt. Om jag vill. Om jag väljer det.

Similar Posts:

• Stor fotografi i liten förpackning
• Sverige – en grå novemberdag?
• 365 bilder på den svenska naturen
• Den här mannen vill fotografera ditt navelludd!
• Med minnet som lins

Därefter kastas jag in bland sagorna som kommer från en annan tid och en annan berättartradition. Det är inte utan att jag känner mig lite vilse. Flera av författar- och illustratörsnamnen är okända för mig och jag saknar en kort presentation av dem, ett förord och en motivering till varför just dessa sagor har valts ut. Jag känner mig vilse eftersom jag inte vet om det är en fristående bok eller om den är en del i någon sagoserie. Därför vill jag att ett redaktörskap ska lyfta mig, vägleda mig, visa mig, men det kommer inte.

Det är ett många gånger svårt språk och jag behöver emellanåt läsa om för att kunna följa det oftast snabba och irrationella vändningar som berättelserna tar. Jag inser att jag och troligtvis även andra vuxna och barn av idag är så ovana vid att läsa den här typen av högtidligt berättande. Det är ett språk som är långtifrån en lättsamt skriven och spännande deckare där drivet knappt går att hejda. Just därför är det viktigt att vi gör det.

Tyvärr förblir Vår vackraste sagoskatt mer viktig än angelägen trots att flera av de, i formen, klassiska sagorna är läsvärda. Det vimlar av prinsessor, äventyrliga pojkar och magi bland sagorna. Men huvudrollen innehas av trollet.

I den där skogen fanns det en sten, som var så stor, att inga andra stenar var hälften så stora. Men så bodde också stortrollet i den, och för att inte vara ensam hade han både hustru och tjugu ungar. Inga andra hade så sträv ragg och så långa svansar som de. De var fullblodstroll.

Avsaknaden av sammanhållen berättarröst gör det svårare för mig att acceptera sagornas universum. Jag kommer att tänka på vårt behov av trovärdighet. Jag har alltid varit känslig för när en berättelse inte förhåller sig till sin egen trovärdighet, Vår vackraste sagoskatt gör många gånger det, men i kombination med språket tröttnar jag ofta.

Därför är sagan En vild pojke av Hans-Eric Hellberg en efterlängtad berättelse där den dyker upp mot slutet, eftersom den i alla fall innehåller en gnutta av realism. Och då har jag inget problem alls att tro på trollstavars kraft och ensamma små pojkar.

Prinsessan som rymde handlar mycket riktigt om en prinsessa som rymmer från den gamla och hemska friaren. Hon ger sig av så långt att hon kommer utanför rikets gränser och ännu längre. Precis som alla andra prinsessor längtar hon efter den där modiga riddaren som ska komma och rädda henne. Och precis som i alla andra klassiska prinsessagor kommer han och gör det. Enda skillnaden är att karaktärerna i sagan inte är människor utan katter. Kattälskare som jag är, kan jag inte låta bli att tycka att det är lite sött.

Den sagan som jag tycker mig känna igen mest är Äventyret eller pojken och trollen skriven av Walter Stenström med illustrationer av John Bauer. Som handlar om en pojke som kan den enda ramsan som rår på trollen:

Kom friska vindar och vädra ut
långöron, väldig haka och stornäsa!
Kom västanväder och sopa bort
trollen från gråa berget!

Similar Posts:

• Klassiska sagor för vinternatten
• Sagor med tradition
• Nyklassiska troll
• Kampen mot den onda härskaren
• Pojkar som får vara små och ensamma

Ulf Starks bidrag är sagor i ganska klassisk tappning, fyllda med kungar och bönder, troll och prinsessor i behov av att räddas. Och fyllda med pojkar (för det är framför allt pojkar i huvudrollerna) som bara spritter av iver att ge sig ut på äventyr. I sagorna försöker Stark ta upp många av de stora frågorna: livets mening, döden, kärleken, rättvisa och orättvisor. På det området fyller flera av sagorna säkert en funktion.

Det moderna samhället känns dock ganska avlägset – på gott och ont – och många av de mer vardagliga problemen barn kan stå inför finns inte alls med. Kanske är det symptomatiskt för samlingen Bland tomtar och troll. För det är väl som litteraturvetaren Kristin Hallberg kommenterade i Svenska Dagbladet apropå Bland tomtar och troll:s 100-års jubileum: en gång i tiden må BToT-samlingarna ha varit viktiga för att framhäva vikten av barnlitteratur, men nyskapande är de inte längre.

Similar Posts:

• Nyklassiska troll
• Ulf Stark väjde inte för det svåra
• Sagor med tradition
• En appell för fantasin
• Stortrollet och andra sagoväsen