Lutie har ändå arbetat sig upp. Från att ha varit tvungen att arbeta och bo långt ifrån sin familj – det som kostat henne äktenskapet med Bubs far – som inneboende tjänare hos en vit familj, har hon läst in kurser, lärt sig skriva maskin och liknande på kvällstid. Nu kan hon arbeta på kontor och betala hyran för en egen lägenhet. Samtidigt måste hon lämna sonen ensam när han kommer hem från skolan, och gatan är som ett ständigt underliggande hot. Hon vill inte låta gatan uppfostra sonen, men vad har hon för val?

Möjligheten att få sjunga på en nattklubb gnistrar till som ett sätt att komma undan tillvaron utan marginaler, men orkesterledaren som kommer med erbjudandet förutsätter också att hon i så fall ska ”vara snäll” mot honom. Den typen av erbjudanden återkommer kring den vackra Lutie. De från bordellmamman på nedre botten är bara de mest uppenbara.

Ann Petrys debutroman från 1946, här återutgiven i Norstedts klassikerserie med förord av Valerie Kyeyune Backström, skildrar rasismen som präglar tillvaron för Harlems invånare, men ännu mer Luties utsatthet i skärningspunkten mellan kön, hudfärg och fattigdom. Som ung, svart kvinna sexualiseras Lutie ständigt, av såväl vita som svarta.

Petry växlar perspektiv. Hon återkommer till Lutie och Bub, men låter oss också se världen ur de andra romankaraktärernas ögon. Orkesterledaren som är beredd att göra nästan vad som helst för att slippa gå tillbaka till att passa upp på tåg. Portvakten som suktar efter Lutie med en våldsam frenesi. Hans sambo som ser hela sin tillvaro hotad av den nyinflyttade kvinnan. Bordellmamman på nedre botten som fått sitt eget utseende förstört och nu lever på andra unga sårbara kvinnors.
Livsvillkoren på gatan gör så många där beredda att kliva över sin granne, att utnyttja alla möjligheter som finns för att överleva. Kanske till och med kunna drömma om att inte bara överleva någon gång. Om att leva.

Gatan pekar framåt mot författare som Toni Morrison, Alice Walker, Jaqueline Woodson och Regina Porter, men för också tankarna till äldre, socialt engagerade författare som Jack London och Charles Dickens. Jag brottas även med associationer till Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga. Det känns lite orättvist, men jag blir nästan provocerad av Lutie Johnsons godhet. Hon är inställd på att göra det rätta, hon är dygdig och rättrådig i en värld som bara vill utnyttja henne. Samtidigt är det förstås deprimerande att bokens persongalleri, bortsett från Lutie och Bub, så helt saknar solidaritet med varandra.

Sammantaget är romanen en oerhört aktuell skildring av social och ekonomisk utsatthet som verkligen väcker frågor. Jag skulle jättegärna diskutera den i en bokcirkel eller liknande. Hur tar man sig fram och gör något vettigt av sitt liv i en värld där spelplanen är så uppenbart riggad emot en? Hur hanterar man moraliska frågor – eller finns det ens utrymme för moral? Kanske är det som i det där Brecht-citatet: ”Först kommer käket, sen moralen”? Är Lutie och hennes likar helt enkelt bara födda till förlorare?

Similar Posts:

• Systerskap i botten av näringskedjan
• Delad stad
• ”Spring aldrig i vita områden”
• Reportage från klassamhällets avgrund
• Vapen. Kärlek

Xiomara och hennes tvillingbror trängs mellan mammans krav på absolut skötsamhet och tonårsvärlden omkring sig. I sig. Xiomara börjar få upp ögonen för det motsatta könet, men framför allt har hon själv på senare tid blivit synlig på ett nytt sätt. Hon är lång och stor och kurvig, och var hon än visar sig tar sig människor rätten att kommentera hennes kropp och dra slutsatser om vem hon är. Hon försöker freda både sig och brodern med nävarna, med en och annan vass replik, men mest är hon tyst. Försöker hålla sig under radarn.

Fast inuti pågår en kamp, och då finns anteckningsboken i läder som Xavier, eller Tvilling, gett henne på den gemensamma födelsedagen. I den skriver hon dikter och utkast till skoluppgifterna Ms Galiano ger henne, personliga utkast som sedan inte blir de hon verkligen lämnar in. Ändå ser Ms Galiano något i Xiomaras texter och uppmuntrar henne att ansluta sig till poesiklubben som träffas utanför skoltid, på tisdagseftermiddagarna.

På tisdagseftermiddagarna, när Xiomara förväntas vara på konfirmationsundervisning, men där hon vantrivs och tvivlar och ställer frågor som Fader Sean har svårt att svara på. En undervisning hon mer än gärna skulle hoppa över, om bara hennes mamma någonsin skulle kunna förlåta det.

Xiomaras dikter, de hon läser högt för sig själv framför spegeln i badrummet, utgör inte bara en del av romanen Poet X. De utgör hela romanen. Kanske borde det innebära att det inte är en roman alls, utan en diktsamling, men det har jag svårt att gå med på. Det är en berättelse, och gestaltar karaktärers yttre och inre liv på ett förbluffande nyanserat och fängslande sätt.

Det blir för många oförenliga krafter. Lust, uppror, ett sökande som kräver svar. Som kräver att man sätter ner foten och höjer rösten. Exploderar över alltför snäva gränser.

Konfrontationen blir oundviklig.

Fast jag egentligen läser rätt begränsat med poesi har flera diktsamlingar slagit ner som små bomber i mig de senaste åren. Visat hur dikter kan utgöra så mycket större berättelser än jag föreställt mig. Jaqueline Woodson med sin poetiska självbiografi Brun flicka drömmer. Marit Kapla med sin skildring av en hel bys befolkning i Osebol. Och så nu Poet X, en ungdomsbok som kommer att linda ditt upproriska gamla tonårshjärta mellan sina fingrar.

En invändning har jag. När man sätter betyg på böcker (eller kanske snarare läsupplevelser) går man ofta på någon sorts känsla, och det kan vara svårt att redogöra för exakt hur man resonerat, men i det här fallet vet jag precis vad det är som gör att den här romanen inte helt enkelt är en fullpoängare. Jag måste dela ut ett minuspoäng för slutet. Det framstår som tillrättalagt och gulligt, ovanpå vad som annars känns som en brutalt uppriktig berättelse.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Att ”ställa till det för sig”
• Kärleken som gör oss till offer eller hjältar
• Det som inte kan göras ogjort
• American Girl

Mormor och morfar är de trygga stöttepelarna för Melody, eftersom Iris är en sökande person som inte tar på sig förälderns ansvar. Och läsaren får inblick i vad som driver henne. Naturligtvis vill hon bli någonting. Naturligtvis är det inte ansvarslösheten i sig som gör att hon inte vill fortsätta familjelivet med Melody och hennes pappa. Hon har en annan sorts längtan som visar sig först i antydningar och senare i klart ljus.

Kortromanen Genom märg och ben berättar om tre generationer i en nordamerikansk släkt som trots den systematiska rasismen genom årtiondena har tagit sig vidare och lyckats etablera sig i Brooklyn. Melody blir den älskade flickan som får växa upp hos mormor och morfar som även tar sig an Aubrey, pappa till Melody.

Att minnas sin släkts historia är en ledstjärna för mormor Sabe. Hon delar med sig av vad hennes familj var med om på 1920-talet. Hennes ambition är att pränta in händelsen i sin dotters och senare också i sin dotterdotters minne.

[- - -] jag måste ha hört den där historien hundra gånger när jag var barn, jag visste. Och jag såg till att Iris visste också. Och jag tänker se till att Melody också får veta, för om en kropp ska bli ihågkommen måste någon berätta om den.

Temat skulle kunna fördjupas och borras i men så sker inte. I stället får andra i släkten ordet. En kort tablå per person utan vindlande associationskedjor. Morfar är förtjust i musik, som haft en mäktig inverkan på honom. Aubrey, Melodys pappa, var nöjd med att börja jobba direkt efter åren i high school och frågar sig: Är det fel att vara nöjd? När Iris får ordet är hon svår att greppa och hennes nonchalanta stil har en förbryllande effekt till en början. Melody är en ung människa av idag och riktar blicken mot andra viktiga frågor.

Ofta brukar släktkrönikor som förflyttar sig i en båge på runt 100 år vara tjocka som tegelstenar. Min första tanke kring Woodsons vuxenroman rörde i synnerhet det korta formatet. Jag ville stanna längre i världen hon målat upp och tyckte att hon inte gett sina karaktärer möjlighet att fylla ut sina kostymer.

Men i efterhand när jag återvänder till boksidorna börjar jag tänka på Bertolt Brechts teaterteori. Det är som att de korta tablåerna och abrupta perspektivbytena skapar en distanseringseffekt. Ingen tid att drömma bort sig i en släktkrönika. Verkligheten knackar på. Det konkreta livet är allt som oftast både krävande och flyktigt – likt de korta tablåer jag just har läst.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• American Girl
• Det förflutnas förhäxande toner
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom
• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”

En gång när han var runt tio hade han slitit sig loss från sin pappa och spurtat iväg längs Madison Avenue. När hans pappa kom ifatt honom tog han tag i hans axel. Du får aldrig springa i vita områden, hade han viskat bestämt med tårar i ögonen. Sedan hade han dragit Miah intill sig och hållit honom i famnen. Aldrig någonsin.

När berättelsen börjar är Miah redan borta. Ellie är ensam kvar. Eller Elisha, som mamma Marion envisas med att säga. Det är Ellie som berättar, Ellie som minns och bevarar minnet av det som har hänt. Av Miah.

Har du en pojkvän? frågade Marion den där hösten när Miah var ny. Och jag ljög och sa att jag inte hade det. [---]
Nej, Marion, jag har ingen pojkvän. Inte nu. Inte längre.

Ellie och Miah är femton år den där hösten som Ellie berättar om. De springer bokstavligt talat på varandra i korridoren, första skoldagen på terminen. De fastnar med blicken. Fastnar för varandra. Det är en stillsamt intensiv kärlek som växer fram, en ovanligt tankfull och uppriktig relation som fångar också mig som vuxen läsare.

Ellie är vit jude, Miah är svart, och hela tiden stöter de på reaktioner från andra. Ellie blir lite tagen på sängen. Hon förstår först inte riktigt varför Miah reagerar så starkt på de där blickarna, men inser så småningom hur de samlas på hög. Kommentarerna, de rena elakheterna, den missriktade omsorgen, det förändrade tonläget. Tanterna i Central Park som bara vill kolla att hon är okej. Eftersom hon är med honom. Eftersom hon är vit och han är svart.

De försöker tänka på det som väder. Ibland är det bättre, ibland sämre. Man får bara ta det. ”Gå rakt genom regnet”, kan de påminna varandra och sig själva.

Jo, det finns andra aspekter av den här romanen än hudfärg. Komplexa och välskildrade relationer till föräldrar, syskon, kändisskap, New Yorks sociala landskap. Men hudfärg är aspekten som alltid finns där, som aldrig går att skaka av sig.

”Jeremiah var svart”, börjar romanens första kapitel. Det finns ingen motsvarande inledning om Ellie. Hon blir medveten om sin hudfärg först när den står bredvid Miah, i andras blickar på dem tillsammans. Miahs upplevelse är en annan. Hudfärgen finns med honom nästan jämt. I hur farmor i Södern brukade säga åt honom att sitta i skuggan för att inte bli ”för svart”. I hur pappa tog med honom på den där filmen om Svarta Pantrarna och sa ”Miah, du är en svart man. Du är en krigare”.

Men i vilken strid? undrade han alltid. Var fanns kriget? Sedan var det den där gången när han fick syn på en serieteckning med en apa som spelade basket och skämdes, som om den där apan på något vis var han. Och då insåg han att kriget pågick överallt omkring honom. Överallt fanns människor och reklampelare som försökte få honom att känna att han inte räknades, försökte få honom att känna att det var något fel med att vara svart.

Närmar du dig mjukt är en lågmäld, ömsint, väldigt vacker skildring av ung kärlek, sorg, ilska och funderingar över detta sakernas tillstånd.

Similar Posts:

• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom
• Mörkret inombords
• Människorna som passerar
• Att ”ställa till det för sig”
• Vem har rätt till sanningen?

Det är ju också delvis via film som också James Baldwin nått en ny generation. Dokumentären I Am Not Your Negro som kom häromåret berättar amerikansk historia genom gamla intervjuer med Baldwin och upplästa stycken ur det ofullbordade verket Remember This House. Baldwin var ju med genom medborgarrättsrörelsen, kände både Martin och Malcolm, men hade problem med bådas inställning och fokuset på medborgarrättsrörelsen som en svart angelägenhet. Varför ska det vara den förtrycktes roll att befria förtryckaren från den intellektuella boja han satt på både sig själv och andra?

What white people have to do, is try and find out in their own hearts why it was necessary to have a nigger in the first place, because I’m not a nigger, I’m a man, but if you think I’m a nigger, it means you need it.

Nyutgåvan av The Fire Next Time sägs vara en ”reviderad” översättning – gissningsvis är det ett stort antal N-ord som plockats bort eftersom kontexten ändrats på 50 år. Och visst finns i de här två essäerna om vad rasismen gör med både objekt och subjekt, och om Baldwins erfarenheter som svart man (och, strax under ytan, som homosexuell man) i både USA och Europa, en del saker som inte åldrats helt väl. Den radikala svarta rörelsen Nation of Islam, som Baldwin ger en hel del utrymme här för att kunna bemöta deras argument, har t ex krympt ihop till en sekt inom scientologin. Mycket av utanpåverket i samhället har utvecklats. USA har haft en svart president (och har nu, som Ta-Nehisi Coates påpekade, för första gången en uttalat Vit president). Och ändå är vi – inte bara i USA, men i någon generation till lever vi ju i en USA-hegemoni – fortfarande så långt ifrån att kunna definiera bort frågan, så långt ifrån att ta ifrån minoriteter kravet att hela tiden anpassa sig, att inte märkas, eller bara märkas på accepterade sätt, för att majoriteten inte ska bli nervösa. Det må sen gälla svarta ungdomar på ett gathörn i Brooklyn (naturligtvis ekar Baldwin i t ex Jacqueline Woodsons fantastiska Brun flicka drömmer) eller kvällsöppna jourbutikägare i Gävle.

Det finns ingen anledning för dig att försöka bli som vita människor, och det finns ingen grund alls för deras oförskämda antagande att de måste acceptera dig. Det verkligt otäcka, gamle vän, är att du måste acceptera dem. Och jag menar verkligen allvar. Du måste acceptera dem och acceptera dem med kärlek. Ty dessa oskuldsfulla människor har inget annat hopp.

Jo, han skriver med ett mått bitter humor, vänder fördomarna mot sig själva, för han skriver ju ändå för en blandad publik och det krävs a spoonful of sugar to make the medicine go down. Han berättar medryckande och detaljerat om sitt eget liv och andras bilder av det, men utan att släppa taget om läsaren och låta hen stå säkert utanför. Det han vägrar kompromissa med är själva poängen: När A förtrycker B är det A som först blir ett monster. Det är A:s problem att lösa, inte B:s. Det är inte ett undantag från regeln, det är regeln. Och titeln lovar detsamma som gospelsången: Nästa gång kommer inte syndafloden med vatten, utan med eld. Och då sitter vi i samma båt, vem vi än har utsett att ro, vem som än säger åt den andre att sjunga ”We Shall Overcome” för att hålla takten.

I ett samhälle som är helt och hållet fientligt, och som genom sin natur förefaller fast beslutet att sänka en (…) börjar det bli nästan omöjligt att skilja en verklig oförätt från en inbillad.

En reviderad översättning, men det är fortfarande ett väldigt amerikanskt verk. Allt här känns inte helt tillämpbart i Sverige 2019. Samtidigt, när det nu är acceptabelt att skriva i landets största tidningar att icke-blonda människors blotta närvaro naturligtvis skapar rasism, känns det otäckt vältajmat att återutge Baldwin, och jag har varken svårt att översätta hans erfarenheter till dagens förorter – eller hans indirekta uppmaningar till sina vita läsare till mig själv. Subtil är han inte, men svår att komma undan.

Similar Posts:

• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva
• Min president var svart
• American Girl
• ”I hope that nobody has ever had to look at anybody they love through glass”
• Alla är underställda slaveriet

”Jesus!”, utbrister han, när han tagit en närmare titt på henne. ”You’re a kid!” Och så ”Didn’t you used to cheer for the Tigers?”

Ja, fjortonåriga Laurel har snabbt gått från välartad cheerleader till hemlös missbrukare. Det är hennes pojkvän T-Boom, en av stjärnorna i skolans basketlag, som först bjuder henne på ”moon”. Hon älskar det från första stund.

Det är en scen jag återkommer till, både under läsningen och efteråt. Laurel som hånglar med T-Boom bakom 7-Eeven efter en match och för första gången blir erbjuden meth. Hur snabbt och utan frågor hon tar emot det. Prövar. Blir förälskad.

Borde hon inte åtminstone tveka? Vara rädd? Nog vet hon vilket stort problem den här drogen – alla möjliga droger – är bland amerikanska ungdomar?

Fast Laurel har väl sina skäl att vilja fly sina egna tankar. Hennes familj, hon, hennes pappa och lillebror, har kommit till lilla Galilee, Iowa för att börja om. Deras hemstad vid Mississippis kust har slagits sönder och samman av orkanen Katrina. Laurels mamma och mormor också. Mormor ville inte lämna sitt hem, och mamma ville inte lämna mormor. Ingen kunde väl tro att det skulle bli så illa.

Woodson varvar nutid och dåtid, låter oss förstå smärtan i Laurels förflutna, men också hur det faktiskt kan finnas hopp om en framtid. Hon har ändå sådant som talar för sig, kärlek från familj och vänner. Det gör att den här romanen blir mindre mörk än många andra missbruksskildringar – åtminstone för min generation här väl inte minst Christiane F:s Vi barn från Bahnhof Zoo varit obligatorisk – utan att den för den skull känns helt orealistisk och sockersöt.

En annan författare hade lätt misslyckats med den där balansgången, men Woodson skriver vackert och inkännande. Hon verkar aldrig se ner på eller döma sina karaktärer. Hon gör dem begripliga, och därmed älskvärda. Mörka sidor såväl som ljusa.

Similar Posts:

• Att ”ställa till det för sig”
• American Girl
• Människorna som passerar
• Beroendeframkallande läsning!
• Om mörka minnen, ljusglimtar och överlevnad

En sådan människa är D Foster. Hon dyker upp på berättarens och hennes bästis Neekas gata en dag, och de tre flickorna blir oskiljaktiga. För ett tag. Tills D:s riktiga mamma dyker upp och hämtar hem henne igen.

D bor annars i fosterhem, och till skillnad från de båda andra flickorna, som är hårt hållna av sina mammor och av hela gemenskapen i kvarteret, drar hon runt lite som hon vill. Hon undersöker New York. Hennes erfarenheter är rätt annorlunda än de mer stabila väninnornas.

Samtidigt är det lätt att förstås de vuxnas fixering vid skötsamhet. Att vara ung och svart är en farlig kombination, inte minst för de unga männen. Neeka har en bror som sitter i fängelse för något han inte gjort, och en annan som försöker förmana sina småbröder att alltid gå lugnt, aldrig dra uppmärksamhet till sig, väcka misstankar eller irritation.

Neeka made a face.

”You think Tash deserves to be in jail?” Jayjones asked her.

“No.”

“You think Tupac deserved to be in jail?”

“Of course not.”

“Then multiply that and then multiply what you get and keep on multiplying.”

“I read they be building more jails than schools,” I said.

Jayjones put his arm around my shoulder. It felt warm and nice there. He put his other arm around Neeka’s. She made another face but let him keep it there.

“Keep reading,” Jayjones said. “You gonna have more people than my thick-headed sister to be convincing about this stuff. It’s crazy.”

“Yeah,” I said, moving a little closer in to Jayjones. “Real crazy.”

Det är en märklig sorts vardag, Woodson beskriver, i alla fall med svenska mått mätt. En där orättvisa institutioner och rasism är något minsta barn behöver känna till och förhålla sig till. Det är förstås deppigt, men kanske inte så mycket som man skulle kunna tro. Det allra starkaste intrycket gör nog ändå hennes gestaltning av gemenskapen i flickornas kvarter, den lågmälda vardagen och den stora värme som ändå finns där.

På sätt och vis med i denna gemenskap finns romanens andra titelperson, rapparen Tupac Shakur. Hans musik och inte minst hans erfarenheter som svart man spelar stor roll för gemenskapen kring romanens flickor. De följer hans med- och motgångar, och berättelsen ramas in av de båda gånger han blir skjuten.

It was hard to read anything about Tupac dying and not think about D. Seems D was right – you listen to Tupac’s songs and you know he’s singing about people like D, about all the kids whose mamas went away, about all the injustice. Brenda throwing away her baby, the cops beating some brother down, the hungry kids, sad kids, kids who got big dreams nobody’s listening to. Like over all that time and distance he looked right across the bridge into Queens, New York – right into Desiree’s eyes. Strange how he saw her.

He saw her.

Så kan människor beröra även om de bara snuddar i utkanten av ens liv, fast de bara är där på radion och i freestylen, eller om de kommer förbi en dag och bara stannar en stund. Bara stannar upp och ser en.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Att ”ställa till det för sig”
• American Girl
• Om vi aldrig höjer rösten blir det aldrig bättre
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom

Rebecca är femton år, och äldsta dotter till en av Fenis mammas bästa ungdomsvänner. Hon har blivit utslängd från sin skola när magen börjat synas. Hos Feni och hennes mamma kan hon få både undervisning och lugn och ro tills barnet kommer. Inför denna hjälp är hon nog tacksam, men mot den yngre Feni verkar hon till att börja med rätt dryg och nedlåtande. Feni är ju bara en unge. Rebecca är gravid.

Fast femton är ändå inte särskilt gammalt, och det är en läskig situation Rebecca har hamnat i. I panik har hon lyckats dölja graviditeten för sin mamma i över fem månader. Nu finns ett trevligt barnlöst par som ska adoptera babyn, så det är väl bara att vänta och hoppas att allt ska gå bra. Under tiden sitter hon här, i en främmande stad, hemma hos främmande människor som har det betydligt bättre ställt än hennes egen familj.

Såklart lär flickorna känna varandra – en ny generation grenar på ett starkt vänskapsträd. Det är också en stor del av behållningen av The dear one, den lite okonventionella utökade familj som Feni och Rebecca har omkring sig. De tre ungdomsväninnorna som kanske inte har jättemycket gemensamt längre, men som ställer upp för varandra när det gäller. Fenis pappa har dragit och bildat en ny familj någonstans, men mammans väninna Marion och hennes flickvän Bernadette har i gengäld blivit ett slags extraföräldrar. Tidigare bodde Fenis numera döda mormor hemma hos dem, och hon saknar henne fortfarande fruktansvärt.

Det är med andra ord en stark kvinnlig gemenskap som Woodson tecknar i The dear one. De är kanske inte alltid helt överens, men de stöttar varandra. Alltid.

Samtidigt är The dear one en berättelse om klass. Feni går mycket motvilligt (eller snarare lyckas hon nog faktiskt undvika det romanen igenom) till Jack and Jill, en social förening för välbärgade svarta barn och ungdomar. Hennes kompis Caesar har kanske svårt att begripa varför Rebeccas familj har det så dåligt ställt (”Men vad har de gjort med sina pengar då?”), men Feni är mycket medveten om att när klubben vill erbjuda henne att träffa ”rätt sorts folk” så inbegriper det knappast människor som Rebecca.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Människorna som passerar
• American Girl
• Sommar av konsekvenser
• Möten över avstånd

Som vanligt är mässprogrammet fullpackat med programpunkter, om allt ifrån döden till översättning till hur du äter rätt. Montrarna svämmar över av boktravar, godis i skålar och bokmärken. Och bokintresset ligger som en dimma över det hela.

Tidigare har denna kombination gjort åtminstone mig exalterad. Att få gå på mässa med mängder av likasinnade, att få lyssna på samtal om det som intresserar en och bläddra i så många böcker man orkar. Och gratis godis, såklart. Finns det något bättre?

I år är det annorlunda.

2018 är Bokmässans 34:e år. För mig är det kanske 5:e året. Minst. Och redan från första stund, när ljudet slår emot mig som en tidvattenvåg, känner jag mig överväldigad.

En känsla av att jag redan sett allting blir också den genomgående upplevelsen under de två dagar jag besöker mässan. Där sitter Jan Guillou i ett bås, där sitter uttråkade människor i en annan monter, obesökta, där berättar andra författare om sina böcker, böcker jag redan läst.

Den uppenbara skillnaden den här gången är att jag numera sett fler sidor av branschen. Jag recenserar deras böcker, har jobbat för vissa, är här med ett presspass om halsen. Det jag trodde skulle fördjupa upplevelsen spräcker i stället hål på den. Magin är borta.

Får man tröttna på Bokmässan? Får man uppleva den som mer av ett pr-jippo än en hyllning till litteraturen? Betyder detta att jag har ett sviktande intresse för litteratur, eller har tröttheten efter valet förvandlat mig till cyniker?

Det känns som ett svek, mot mig själv, mot litteraturen och mot alla som sliter med mässan, att inte uppskatta detta kraftverk som Bokmässan faktiskt är. För visst är det fantastiskt med alla dessa människor som samlas kring detta enda, detta som driver mig i det mesta jag gör. Ändå förmår jag det inte.

Endast undantagsvis hittar jag tillbaka till magin; när Jacqueline Woodson pratar om hur mammans oro för hennes framtid gav henne foder till skrivandet, när hon läser högt ur Brown Girl Dreaming och publiken liksom svävar upp mot taket i takt med hennes ord, när jag ser leende människor lyfta okända böcker i montrar, när jag hör uppmuntrande ord på Skriva-tidningens scen.

Men kanske kan man gå på Bokmässan en gång för mycket. Kanske bör man ta det med en nypa salt. Eller så får man acceptera att mässan är ett oerhört extrovert evenemang för en väldigt introvert aktivitet. Då är det möjligen inte så konstigt att man blir överväldigad. Verkliga människor är trots allt betydligt mer krävande än fiktiva.

Similar Posts:

• Jag bojkottar inte bokmässan. Jag åker inte på bokmässan.
• Nedräkning inför Bokmässan i Örebro
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Vecka 42 på dagensbok.com

En sådan diktsamling är Brun flicka drömmer, Jaqueline Woodsons självbiografi och första bok att översättas till svenska. Det krävdes tydligen ett ALMA-pris för att få till en svensk översättning, och nu får vi väl hoppas att det är långt ifrån den sista, för hon verkar ha skrivit en hel massa spännande.

Brun flicka drömmer handlar om Woodsons uppväxt, från födseln i Ohio 1963, genom en barndom hos mormor och morfar i South Carolina och vidare till New York. Det handlar om en författardröm i vardande, men också om ett större sammanhang, en samhällelig dröm.

I Montgomery har bara sju år gått
sen Rosa Parks vägrade
lämna
sitt säte på en buss.

Jag föds med brun hud, svart hår
och vidöppna ögon.
Jag föds svart här och färgad där
och nån annanstans,
har The Freedom Singers bildat armkrok,
deras protest växer till en sång:
Djupt i mitt hjärta vet jag
att vi en dag kommer att segra.

Och nån annanstans skriver James Baldwin
om orättvisor, varje roman,
varje essä, förändrar världen.

Jag vet ännu inte vem jag kommer att bli,
vad jag kommer att säga,
hur jag kommer att säga det …

Det har inte ens gått tre år sen en brun flicka
vid namn Ruby Bridges
gick in på en skola för vita.
Beväpnade vakter omgav henne medan hundratals
vita människor spottade och kallade henne öknamn.

Hon var sex år.

Det USA där Woodson växer upp är ett land delat i svart och vitt, där segregationen bara är på väg att lösas upp och mormor föredrar att fortfarande sätta sig längst bak i bussen för att inte provocera. Det är ett land där stark religiositet samsas med en ny frihet och politisk aktivism, där hårt tuktade flätor med sidenrosetter åtminstone kan drömma om att få blomma ut i en ordentlig afro.

Mitt i allt detta får en liten flicka, innan hon ens kan skriva, en anteckningsbok med tomma sidor som bara väntar på att fyllas. En bok full av möjligheter.

Similar Posts:

• Människorna som passerar
• Mörkret inombords
• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”
• Att ”ställa till det för sig”
• Det upproriska hjärtat