Men det hade kunnat vara värre. Mycket värre.

Jämför bara med hur odräglig tillvaron skulle vara om självaste Satan med smådjävlar, demoner och annat sattyg i släptåg skulle dyka upp. De skulle rida dig i sömnen; få syskon att ligga med varandra; vända granne mot granne; få folk att riva sönder och förfalska Toran och den senaste upplagan av Hänt Extra – ja, helt enkelt skända allt som är heligt. Och annat.

Nobelpristagaren och jiddischspråkige Isaac Bashevis Singer lämnade in 1991 och hade då levat i USA sedan 1935. Antagligen var han förutseende, men förmågan att tyda framtiden är föga värt om man inte har deg nog att vidta de nödvändiga åtgärder som nöden kräver. För, och detta är viktigt, tro nu inte att judar fram till det storskaliga mördandet var förskonade. Nej och åter nej. Hör ni? Nej! Läs: Victor Klemperers LTI: Tredje rikets språk, Götz Alys Europa mot judarna 1880–1945, Etty Hillesums dagbok, Hanna Krall, Zofia Nałkowska, Sarah Kofman.

Jag fann Satan i Goraj i en bokhylla på den lokala Erikshjälpen. Ja, jag trotsade allt vad vett heter i och med mitt besök och är väl också ett klappträ. Men jag slickade åtminstone inte på en endaste ur personalen. Var vänliga att tro mig. Jag är inte genomond. Att den hette Satan i Goraj märkte jag först när jag kom hem. Jag köpte den i tron om att den hette Satan i Gatan. Det hade smakat nybakad kanelbulle det.

Handlingen har hängts upp på en del historiska händelser: Slakten av judar i Polen och Ukraina 1648 samt den falske Messias Sabbatai Zvi som inte riktigt den han framställde sig som. I Goraj uppstod en liten hängiven sekt, men innan det hade stora delar av den judiska befolkningen mördats eller fördrivits. Människor flyttade sedermera åter dit, staden återuppbyggdes, men sen kom den ärofyllda svenska hären under kommando av Gustav X och orsakade oreda och kaos och död. Ett par hundra år senare jämnades staden återigen längsmed marken. Då var det Wehrmacht som hade vänligheten att slakta och rasera. Om varken detta eller den svenske överbälttågarkungen, som ju alla vet ville äkta sin kusin Drottning Kristina, yppas det gudskelov intet om. Vilken skam vore inte det för vårt ärorika kungarike!

Som mången gång under historien var människor förvissade om att den yttersta tiden var nära förestående. Så ock människorna i Goraj. Med full övertygelse visste de att de att de strax skulle få smaka på söta frukter och leva i oändligt välstånd. Sen blir det som vanligt när slika idéer får fäste: människor hemfaller åt lättja och ohämmat sex och annat som till förstone framstår som högst rimligt men som möjligtvis inte fungerar i längden. Även om ohämmat sex antagligen inte gör någon större skada så till vida man inte börjar idka älskog med kadaver och sockerdrickaträd. Det är ju bara konstigt och näppeligen Gudi behagligt. Hur som helst tar det sedan inte alls lång tid innan djävulen gör entré. Att man blir tagen i besittning av ondskan är nästan lika säkert som att monstret i det gamla spelet SkiFree till sist slukar en. Rykten vet emellertid att berätta att om man undviker plogbromsandet och istället fräser ner till afterski-puben i slutet av backen så överlever man dödsångestfärden. Då slipper man se det självgoda jävla kräket hoppa av glädje efter att ha slukat en med pjäxa och självförtroende och allt.

Uppå den någorlunda historiskt korrekta grunden förekommer en del folktro. Vi har att göra magiska medaljonger, besvärjelser och visa män och kvinnor som sade sig veta både det ena och andra. Järtecken var det inte få av. Judarna skulle strax nå himmelriket på jorden, men kom istället att drabbas av störtskurar av regn och hagel som kom att översvämma hus. Det går helt enkelt inte så bra.

Så, vad kan vi då dra för lärdomar av boken? Jo, att ohämmat sex kan vara trevligt, att Messias antagligen inte kommer uppenbara sig under vår livstid, att du inte ska hänge dig åt incest, att vi ska bygga boningar som klarar tre dagars öppen himmel, att ej spela SkiFree om du vill behålla hälsan, att inte åka Stockholm för att det är en kul grej samt, och detta är det viktigaste kära ni, att rädslan för coronaviruset bara är en masspsykos initierad av djävulen.

Similar Posts:

• Den sanna fasan
• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet
• ”Också himlen kan göra misstag”
• The Devil’s Right Hand
• Vikten av vittnet

Vad gäller Amos Oz lågmälda lilla kollektivroman Vänner emellan är det framför allt tolkningarna av miljön som går isär. Romanen utspelar sig på en israelisk kibbutz, en miljö med vissa politiska förtecken som uppenbarligen får en och annan att bokstavligt talat se en smula rött.

”Ibland påminner kibbutzen om vilken sekt som helst. Eller om en könskonservativ våt dröm”, skriver till exempel Norrköpings tidningars recensent. Medan sent 50-tal någon annanstans i världen påminner om vad, egentligen?

För visst är livet på kibbutzen styrt. Man lever enkelt – om än inte så enkelt som när kollektivet först grundades – och man underkastar sig – återigen: mer eller mindre – de sociala regler som gäller och de beslut som tas, direkt eller indirekt, av gruppen. För somliga läsare framstår det som närmast totalitärt. Stalinistiskt. Jag tänker nog mer på det som … ett samhälle.

Och författare – bra författare – är ju ofta betydligt mer mångtydiga än recensenter. Oz låter kibbutzens invånare beskriva och tolka livet där helt på sina egna sätt. En kvinna som vill skicka sin son utomlands för att studera tänker på de andra kollektivmedlemmarna som avundsjuka fanatiker, men minns samtidigt med nostalgi gemenskapen när man bodde i tält under kibbutzens första tid. En lungsjuk Förintelseöverlevare tror på människans inneboende godhet och väntar på pengarnas avskaffande och esperantos genombrott som världsspråk. En vältalig lärare avverkar unga kvinnor på löpande band och verkar mest använda retoriken om gemenskapens bästa för att framhäva sig själv.

Somliga tror, somliga vet att anpassa sig och nästan alla känner sig en smula utanför och missförstådda på det ena eller andra sättet. Ett samhälle.

Man kan i princip läsa kapitlen i Vänner emellan som noveller med olika huvudpersoner, men det vore också att missa ibland väsentliga saker, för karaktärerna återkommer på mer eller mindre undanskymda platser i varandras berättelser. Kollektivromanen – i dubbel bemärkelse – hålls också samman av berättarrösten som berättar om gemenskapen som ”vi”, men aldrig själv ger sig direkt till känna som individ.

Jag läser Oz kibbutz i analogi med Bashevis Singers kvarter eller Alejchems by (det kanske är att överbetona det judiska?): ett samhälle, vare sig ont eller gott, utan helt enkelt en miljö, ganska begränsad och utsatt för både yttre och inre tryck, där människor lever sina liv.

På kibbutzen finns det krav på att arbeta, åsikter om hur man ska leva, uppfostra sina barn, men jaha – i vilket samhälle finns inte det? Det blir väl inte mer inrutat för att besluten tas av stormöten snarare än av ”marknadskrafter”?

Därmed alltså inte heller sagt att Oz kibbutz framstår som något ideal. Det är hans karaktärers vardag, helt enkelt. Det är här de drömmer, arbetar, grälar, förälskar sig, blir bedragna, förtvivlar som föräldrar, lever, konspirerar, försöker leda och dör.

Lena Andersson har skrivit mycket tankeväckande, i antologin Förnuft och högmod, om huruvida vänskap över huvud taget är en bra grund för ett samhälle. Det är intressant både i förhållande till Oz titel, Vänner emellan, och till kibbutzen drag av det som oftast utmålas som alternativet till stora, statliga lösningar, småskaligheten, det konkreta och direktdemokratiska.

Det där bor kvar i alla fall i mig även om inte var och en av Oz alla karaktärer fastnar särskilt väl. Vilket samhälle kan helt oproblematiskt säga att det som sker där sker vänner emellan?

Similar Posts:

• Full pott för Amos Oz
• Judisk galghumor och brutal vardag
• Det enkla är svårt
• En litterär egyptisk såpa
• ”The truth is out there. Just like in The X-Files.”

Självklart, men ändå lätt att glömma bort. Och det är skrämmande, för har man väl utan att reflektera över det accepterat idén om judarna som en enhetlig grupp, ja, är man inte halvvägs inne i nazisternas tankesätt då?

I Jiddischland. Bland rabbiner och revolutionärer ger Salomon Schulman en betydligt mer nyanserad bild av en brokig kultur med alla möjliga uttryck, som alltid funnits mitt ibland oss, men förvånansvärt ofta som en egen, märkligt okänd parallell värld. Många med mig känner den säkert mest från skönlitteraturen och jiddischförfattare som Sholem Alejchem och Nobelprisbelönade Isaac Bashevis Singer.

Schulman, svensk författare och barnläkare, har ett högst relevant svensk-judiskt perspektiv inte minst på Förintelsen och Sveriges förhållande till den. Att det knappast är särskilt smickrande för Sverige behövs väl inte ens påpekas. Själv läkare har Schulman särskilt fäst sig vid de svenska medicinare som under kriget gick samman kring kravet att vägra tio judiska kollegor en tillflyktsort i Sverige.

Jiddischland är en djupt personlig betraktelse kring judisk kultur, kring språk, litteratur, film, historia, politik och religiösa åskådningar. Den är också en stark skildring av Schulmans egen familj och dess historia. Schulmans föräldrar kom från Polen, via förintelselägren, efter kriget. Själv föddes han i Sverige. Sin polskfödde äldre bror fick han aldrig träffa. Han slogs ihjäl under kriget, men finns där som ett evigt tomrum i familjen.

Till USA var det tänkt att de skulle, men fadern diagnosticerades med tuberkulos och släpptes inte in i det förlovade landet. Som vuxen granskar läkaren Schulman sin fars journaler. Där finns ingen tuberkulos.

Kanske hade hans läkare deltagit i de antisemitiska medicinardemonstrationerna år 1939? Inte vet jag, ty hittills har jag inte träffat på en enda äldre kollega som då jag frågat sagt att de deltagit, trots den nästan totala uppslutningen.

Erfarenheterna från kriget, antisemitismen och skräcken för antisemitismen vilar som en skugga över de invandrade judarna.

I Malmös tidiga femtiotal, bland Folkets Parks tjutande karuseller: de står i sina poplinrockar och filthattar. Fyra är allvarligt tysta, den femte talar timvis. Om kriget, det förbannade kriget, vad de varit med om. Jag håller min far i handen. Det talas lågmält, jag har hört deras historier gång på gång. De böjer sig framåt mot varandra, som pingviner. Ingen skall få reda på att vi är judar. Själv gick jag i kristen söndagskola också, och visste lika mycket om Jesu historier som om deras. Jag fick under inga omständigheter berätta för mina kompisar att jag var jude. Vi var från England, hette det. Judestjärnorna var fastgjutna i våra själar.

På så sätt blir jiddischkulturen och språket en nästan hemlig kultur, ett ickeofficiellt språk. Långt upp i tonåren, skriver Schulman, utelämnade han, tillfrågad om sina språkkunskaper, jiddisch. Det talades ju bara med den närmaste kretsen, med människor som tillfrågade av utomstående påstod att det var tyska.

Med min skoltyska som referens hade jag svårt att tro att någon överhuvudtaget skulle svälja den nödlögnen. Men när allt fler gojim präktigt konstaterade att det då måste handla om schweizerdeutsch och fick ett glatt nickande till svar höll jag på att spricka av skratt.

Dessa upprepade scener var förstås rotade i en judisk tragi-komik. Jiddisch utgjorde deras kastmärke och det språk som deras lidande hade uttryckts på. Det gällde för dem att till varje pris dölja skamfläcken av att ha varit de utvalda Unter-menschen, hånade av alla och envar.

Med ytterlig tveksamhet, om ens alls, förmedlade de sitt idiom till oss. Många av dem ville inte se oss som nästa sekunda generation, iklädda värnlöshetens språkdräkt.

Men Schulmans fascination för språket och kulturen, för ”oförskräckthetens och fräckhetens jiddisch” fascinerar i sin tur. Också hans svenska bär här och var smak av något annat, nästan upphöjt, som när han beskriver Singer som skräddare:

hans tråckliga språk, med oväntade vändningar och skutt bortom logikens anständighetskrav, kännetecknade ju dessa polskjudiska skräddare.

De var aldrig skräddarmästare i den svenska meningen, utan i ordets bemärkelse – en språkets mästare. Med sin flinka nål hittade de alltid rätt. Och det stack till i hudkostymen så precist att till och med ens vrål punkterades. De mästrade en finurligt och skrädde aldrig orden.

Det är ett språk och en kulturhistoria som befinner sig i ett fantasieggande gränsland, ett gränsland som det är nästan omöjligt att efter att ha läst Schulmans bok inte vilja veta mera om.

Similar Posts:

• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea
• ”Också himlen kan göra misstag”
• Vad ska man tro?
• Fiktiva fakta-personer
• Guldruschen utforskad

När fadern dör tackar Jentl emellertid nej till alla äktenskapsanbud. Hon säljer sina tillgångar, klipper håret kort, klär sig i manskläder och lämnar hembyn bakom sig. För att få studera.

Under pojknamnet Anszel får hon plats i en liten jeshiva, en religiös skola, och blir studiekamrat med Avigdor, en ung man med hjärtat krossat efter en bruten förlovning. Snart är både Jentl/Anszels hjärta och person indragna i byns äktenskapliga intriger och vare sig hon följer konventionerna eller sitt eget hjärta måste något väljas bort.

Det är svårt att göra Jentl rättvisa utan att fasta i klichéer – inte minst utan att avslöja alltför mycket av handlingen. Det är en liten och lågmäld men fullkomligt storslagen historia, en realistisk skröna och en kärlekssaga utöver det vanliga.

Singer skriver om en traditionell judisk värld med alla dess egenheter och behandlar samtidigt eviga mänskliga problem på ett sätt som känns oerhört modernt. Intrigen kanske låter som en Shakespeare-komedi och det är det inte, men kanske ändå i någon liten mån, på det allra bästa sätt. För att den är en lek med identiteter, ett allvarligt ifrågasättande av djup och yta och vad som egentligen är viktigt. Vad kan vi kompromissa bort? Vad kan vi inte leva utan?

Jentl är en annorlunda komma ut-berättelse, inte nödvändigtvis om kön, sexualitet och romantisk kärlek, men om att stå för vem man är och vad man önskar i livet. Och hur man ska kunna veta det.

Jentls far undervisar henne gärna, men i lönndom. Själv lever hon på en gång kompromisslöst och fortfarande dolt. Hon är en hjältinna, inte på det ideala sättet, utan på det mycket mänskliga. Eller hjälte, då. Sak samma.

Jentl, jeshivapojken är en kort historia, en novell – 34 sidor i den här utgåvan – och publicerades också för första gången på engelska i novellsamlingen Short Friday 1964. Originalet skrevs emellertid på jiddisch och i Podiums nyutgåva får man novellen, förutom på svenska, även på jiddisch och transkriberad jiddisch.

Varje sida på varje språk har samma nummer och börjar och slutar på samma ställe, så det är lätt att jämföra, vilket måste göra den utmärkt för den språkstuderande. Undertecknad kan tyvärr inte alls jiddisch, så jag kan inte på något sätt recensera de versionerna, men jag tycker ändå det är väldigt spännande att få bläddra mellan språken och spana lite.

Är man intresserad av språk finns med andra ord sådana fördelar – är man det inte så går det ju alldeles utmärkt att bara läsa den svenska delen. För oavsett vilket är Jentl en bekantskap väl värd att göra.

Similar Posts:

• Satan i gatan
• Framtiden är trolig men inte nödvändig
• Fullkomligt vidrig och absurt rolig samhällskritik
• Välkommen till Gammeltida
• Ett rendez-vous bland främlingar

Boken i sig själv skildrar ett myller av händelser ur författarens bardomsår, mellan två- och tioårsåldern ungefär, eller tiden före och under andra världskriget. Familjen Soyinka är också onekligen myllrande. Här finns ett obestämt och växlande myller av barn och vuxna, tjänstefolk och fosterbarn, släktingar och vänner. Samhället i sig, Aké och byarna däromkring i västa Nigeria, tycks också utgöras av ett myller av gamla traditioner och nya fenomen, av koloniala institutioner och lokala hövdingar, av kristendom, islam, folktro och magi.

Det tar alltid lite emot att sätta etiketten Självbiografi på sådana här böcker. Jag har bara så svårt att tänka mig att någon skulle kunna minnas sin barndom så här kristallklart och levande. För det är det här. Soyinka skildrar vardagslivet i Aké med omnejd otroligt konkret och färgstarkt och lyckas både hitta tillbaka till barnets starka känslor och logiska men ibland lustiga slutledningsförmåga och sätta in dessa i sitt större sammanhang.

Precis som hos familjen Singer, i vars absoluta närhet jag levde bara häromdagen, är Soyinkas hemmiljö på en gång traditionell och religiöst präglad och – inte minst på grund av den filosofiskt lagda fadern; kvinnorna får bära det större praktiska ansvaret – en mycket öppen, diskussionsvänlig miljö, fylld av intryck från yttervärlden.

Soyinkas föräldrar, som går under smeknamnen Essey och Vilda Kristna, är överlärare (S.A.) på skolan respektive butiksföreståndare och så småningom engagerad i kvinnorörelsen. Deras kontaktnät innefattar både vad man kanske skulle kunna kalla kultureliten och människor som lever betydligt mer knapert och traditionellt på landsbygden. Överallt får vi som läsare smyga med, tätt i hälarna på lille Wole, och det är både spännande, lärorikt, roande och drabbande.

Inte minst intressant är det att få se andra världskriget ur nigeriansk synvinkel. I Europa glömmer vi som vanligt gärna att också detta krig till stor del var ett kolonialkrig (och Nigeria var under den här tiden fortfarande underställt Storbritannien). Ett samtal som hänger kvar i medvetandet är det där Mrs Kuti, en vän till familjen och en av kvinnorörelsens ledargestalter, på telefon skäller ut den brittiske distriktschefen efter atombomben över Hiroshima:

- Ja, ni vet förbannat väl vad ni borde ha gjort om ni verkligen ville att de skulle kapitulera. Ni kunde ha släppt bomben på ett av deras berg, till och med i havet, var som helst där de kunde se vad som skulle hända om de fortsatte kriget, men i stället valde ni att bomba befolkade städer. Jag känner till den vita mentaliteten: japaner, kineser, afrikaner – vi är alla lägre stående människor. Ni skulle släppa en atombomb över Abeokuta eller någon annan av era kolonier om det passade er!

De starka kvinnorna som gärna går till politisk direktaktion är några av många spännande bekantskaper i Aké. Den bjuder också på hårda, men tydligen inspirerande skolmiljöer, traditionella riter och högtider, förnedrande offentliga bestraffningar, hjärtskärande förluster och lustigt besvärliga bekantskaper. Vi får följa med på snigel- och ormjakter och fantisera om förfädernas andar. Och när barnen i hushållet Soyinka överfaller en aspackad främling i uniform som kissar i familjens vattenkruka och av denna ofattbara ondska drar slutsatsen att de måste ha fångat in självaste Hitler, ja, då känns det på något sätt lite som att vara på äventyr med den nigerianska varianten av familjen Pip-Larsson.

Similar Posts:

• Äventyret med de nitton Nobelpristagarna
• Länge leve kungen
• Systerskap och psykopati i Lagos
• Mellanförskapets mästarinna
• Allt går sönder, allt gror

Det innebär att människor i området som vill ha juridisk och religiös hjälp – och de båda hänger naturligtvis samman här – titt som tätt kommer instörtade i familjens lilla lägenhet, där lille Isaac girigt insuper deras berättelser. Ofta rör det sig om vigslar, förlovningar och skilsmässor, och snarare än att bara konsultera skrifterna och döma fyller rabbinen inte sällan en mycket modern roll av medlare och terapeut.

Det är en mängd färgstarka människoöden och drastiska konflikter vi får komma i kontakt med via rabbinen och hans familj. I kvarteret där de bor finns allt från heliga män, ibland i komiskt krass konkurrens med varandra, till skurkar och prostituerade. I På vår gata får vi följa dem fram till och med första världskriget ungefär, och själv emigrerade Singer till USA 1935. Det är svårt att låta bli att undra vad som hände alla de andra.

Enligt författarens inledande kommentar är nämligen På vår gata ”ett försök att kombinera två genrer – memoarverket och den rena skönlitteraturen”. Exakt hur man ska uppfatta det är ju inte lätt att veta, och bokens lyssnande, iakttagande och läsande unge Singer flyter samman med verklighetens författare som bär med sig de här människorna och deras berättelser vidare i livet och som så småningom skulle få Nobelpriset i litteratur ”för hans intensiva berättarkonst, som med rötter i en polsk-judisk berättartradition levandegör universella mänskliga villkor”.

Inte minst är familjens hem en fascinerande intellektuell miljö, lätt att tänka på som det stoff Nobelpristagare görs av. Där må vara fattigt, men där står texttolkning och diskussioner hela tiden i centrum. ”Även om jag längre fram i livet läste åtskillig filosofi hittade jag aldrig några mer övertygande argument än de som framkom i mitt eget kök”, skriver Singer.

Fadern, rabbinen, ägnar sig förstås åt intellektuella spörsmål på heltid, vilket inte lägger så lite krav på markservice och organisation från moderns sida. Men även rebbetzin är intellektuell, påläst och dotter till en känd, mycket konservativ rabbin. Åtminstone kvinnorna söker lika ofta råd hos henne ute i köket och hennes praktiska handfasthet är ibland till betydligt större nytta än några religiösa skrifter.

Det råder en mycket märklig, ofta väldigt fruktsam blandning av sträng religiositet och lyhördhet inför världen omkring i det singerska hushållet. Rabbinen själv kan å ena sidan hålla fast vid en idé som att aldrig titta rakt på kvinnor, å andra sidan komma hem barnsligt entusiastisk över ”anarkismen” i den bitterljuva lilla berättelsen ”Far blir ’anarkist’”.

Det är en egensinnigt upplagd liten berättelsesamling, På vår gata. Singer kan plötsligt introducera ett nytt motiv och bara låta det bli hängande. Eller också avslutar han, snöpligt men realistiskt, som i den inledande ”Offret”: ”Jag beklagar, kära läsare, att jag inte har någon dramatisk klimax att inrapportera. Liksom alla andra tappade jag intresset med tiden.”

Det borde vara irriterande, men blir bara personligt, humoristiskt och livfullt. Som om livet och människorna är alltför mångsidiga och energiska för att stänga inne i små berättelser. Det spretar och sprakar åt alla håll och vi kan bara komma åt små bitar i taget. Men vilka bitar.

Similar Posts:

• Judisk galghumor och brutal vardag
• Afrikas förste Nobelpristagare växer upp
• En bildhuggares dotter, en författares familj
• ”Också himlen kan göra misstag”
• Det krävs en by?

I egen rätt hör Tevjes historier emellertid till jiddischlitteraturens stora klassiker och föregångare till författare som Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer. Det är inte svårt att se släktskapet.

Spelman på taket innehåller nio historier, berättade av Tevje själv för vännen herr Sholem Alejchem. I sin lite pratiga, omständiga stil rapporterar Tevje om livets alla med- och motgångar, om affärerna för en fattig mjölkhandlare på den tsarryska landsbygden och inte minst om bekymren med de giftasvuxna döttrarna.

Tevje själv är en komplex figur. Han är finurlig och naiv om vartannat, han står och väger mellan ödmjukhet och självgodhet, han har ett ytterst levande och personligt förhållande till Gud och han tofflar gärna till sina medmänniskor med lösryckta citat ur de religiösa skrifterna så ofta han får tillfälle. I familjen är han den självklara patriarken som inte sällan täpper till sina känslomässiga reaktioner med ett barskt ”Tevje är inget fruntimmer”, men vars kärlek och oro för döttrarna hela tiden lyser igenom.

Inte minst i Tevjes ibland oerhört drabbande relationer till döttrarna och deras friare är Spelman på taket en finstämd skildring av vardagsliv och värderingar bland den östeuropeiska landsbygdens fattiga judar kring förra sekelskiftet. Tevjes kunder finns bland semestrande rika och i staden sätter unga sprättar sitt hopp till aktiemarknaden. Bland hans svärsöner finns en fattig revolutionär som fängslas och förvisas, och vid horisonten lurar pogromer och fördrivelse från hus och hem.

Inte för inte är jiddischlitteraturen också känd för sig karga humor, så uppenbart en överlevnadsstrategi för att orka finna sig i förhållanden ingen människa borde behöva finna sig i. Heter ett kapitel ”Tevje reser till Det heliga landet” så kan man ge sig tusan på att han aldrig kommer dit. Och i ”Låt oss tala om något roligare”, vill han byta ämne efter beskedet att svärsonen förvisats. ”Har ni hört något nytt om koleran i Odessa?”

Similar Posts:

• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet
• Det krävs en by?
• En förlorad värld
• Fonetik som klassresa och kärleksintrig
• Den gamla floden, han bara rullar förbi …

Penguin ger därför ut en serie av 70 små pocketböcker av gamla och nya författare ur årens utgivning. Den brokiga samlingen innehåller både tidigare publicerade och opublicerade texter, noveller, romanutdrag och facktexter av författare som Homeros, Flaubert, Kafka, Virginia Woolf, Vladimir Nabokov, Gabriel Garcia Márquez, Sue Townsend, Nick Hornby, Dave Eggers och Zadie Smith. För att inte tala om Freud, Noam Chomsky och Jamie Oliver.

I Sverige firar dessutom Brombergs förlag – uppmärksammat inte minst för sin förmåga att nosa rätt på Nobelpristagare – sitt 30-årsjubileum med en serie pocketböcker ur tidigare utgivning. I vår kommer Octavio Paz Ensamhetens labyrint, Isaac Bashevis Singers Ung man söker kärleken och J M Coetzees Mr Foe och till hösten Singers Vilse i Amerika och Trollkarlen från Lublin och Peter Nolls Den utmätta tiden.

Similar Posts:

• Uppväxt i ironins tecken
• Den ständiga otillfredsställelsen
• Vardagsvanvett och vildingvanvett
• Kvantitet istället för kvalitet
• ”Förtegenhet är stöld”