Persepolis är både känslosam och utbildande, läsaren får följa huvudpersonen Marji genom uppväxten i Iran. Varvat med anekdoter kommer beskrivningar av historien både från äldre släktingar men också från Marji själv. Det är ett snyggt grepp som fungerar alldeles ypperligt när Marjane Satrapi skriver och ritar, samtidigt som Marji går ner för trapporna till skyddsrummet passar hon på att undervisa läsaren. Förutom att vara lärorik är boken fantastiskt rolig, trots allt tragiskt som händer.

Boken tar sin början 1980, vår huvudperson är 10 år och hennes skola har just förvandlats från en fransk, icke-religiös skola till en religiös skola där pojkar och flickor separeras. Där sjalen plötsligt är obligatorisk. Det första uppslaget och bilderna från skolan har etsat sig in i mitt minne, en rad med trumpna flickor på rad. En kaotisk skolgård där barnen leker med sina sjalar, kastar av sig dem i värmen eller bär den på fel sätt. Vi kan se allt från att det hoppas hopprep med den till att ett annat barn låtsas strypa sin klasskamrat för att hon inte har sjalen på sig. En komplex ögonblicksbild som fångar barnets roll i traumatiska skeenden.

Marji lever i en komplex tid, och försöker som barn förstå en väldigt komplicerad omvärld. Hur kommer det sig att hon trots sina föräldrars vänsteråsikter växt upp med en husa i hemmet. Och varför är det så pinsamt att åka runt med sin pappa i hans dyra bil? Som barn drömmer Marji om att bli profet, men med tiden skiftas fokus från gud till Marx, och visst är de ändå lite lika?

Boken består av fyra delar, vi får följa Marji genom uppväxten i Iran till exilen i Europa. Genom stora förändringar både inom familjen och i landet hon flytt från. Tillslut får hon äntligen komma tillbaka hem, men även det blir en chock. Tillbaka i förtrycket och sjaltvånget, tillbaka i sitt barnrum men nu som ung vuxen. Alla möbler är för små och det är svårt att vänja sig vid sjalen igen.

Det är inte svårt att förstå hur boken fått status som en modern klassiker, jag läste den som tonåring och historien har funnits med mig sen dess. Det är en berättelse som både är snygg och berör på djupet. Persepolis är ett perfekt exempel på hur en berättelse kan förstärkas av kombinationen av bild och text, känslorna förstärks ytterligare.

Similar Posts:

• Klockrent Marji!
• Kyckling och kärlek
• Vykort från Iran
• Världen coolaste tjej i världens mest komplicerade miljö
• Med pennan som vapen

Först drabbas hennes man, Khosrow, av en mycket allvarlig trafikolycka. Det är otroligt att han överhuvud taget överlever och vägen tillbaka är lång. Under tiden slits Rakhsha mellan sjukhuset, jobbet på skolan, hemmet och att trösta och finnas där för alla släktingar. Khosrow blir sängliggande under en längre tid och han förlorar även närminnet. På många sätt har Rakhsha förlorat den livspartner hon hade, samtidigt som hon måste vara stark för alla runtomkring.

Hon känner sig ofta ensam, även om familj, arbetskollegor och även maken finns där. Till slut blir det för mycket även för Rakhsha och även hon är med om en (om än mindre) olycka, vilket kastar om rollerna. Då blir det hon som behöver ta emot hjälp och de andra som måste hjälpa henne.

Bokens första del fokuserar alltså på Khosrows trafikolycka och dess följder. Del två av boken är både kortare och mindre fokuserad och tar upp det som pågår runtom i världen som är så svårt att förstå: krig och barn på flykt som dör, giriga makthavare som låter sina länder förfalla, Rakhshas elever i skolan som inte vet om de får stanna i Sverige, eller som får besked om att de inte får stanna trots att de inte förstår varför. Där finns små ljus, när människor möts, inte minst Rakhshas möte med sina elever. Men de är få och kapitlet slutar i mörker.

Bokens tredje och sista del handlar om Roya, Rakhshas syster, som under den kaotiska tiden under Khosrows konvalescens får ett cancerbesked. En olycka kommer sällan ensam. Även här är fokuset på Rakhsas perspektiv som nära anhörig – hur hon tampas med att finnas där för sin syster och hjälplösheten när det inte finns något mer att göra.

Luta sig mot vinden består snarare av flera mikro-scener som tillsammans utgör en helhet, än en fullständig berättelse där vi får veta precis allt steg för steg. Bilderna varierar i stil där det innehåll och den känsla som ska förmedlas får vägleda uttryck och inte minst färgval.

Att leva med en familjemedlem som har så stora behov och som dessutom delvis blir personlighetsförändrad måste vara en otrolig påfrestning. Det är fint att Rakhsha, den anhöriga, är den som får ta plats i boken och den vars perspektiv vi hela tiden följer. Att vara anhörig är att stötta, fixa, trösta och orka – samtidigt som du ska hantera din egen sorg och stress på något sätt utan att ta plats och energi från allt det som de andra behöver. Att ta plats från de andra, de som balanserar på gränsen mellan liv och död, vore själviskt. Men om den anhörige inte får någon plats någonstans – att vila, att hämta kraft, att sörja, att andas – så blir det helt omänskligt. Razanis bok skapar en sådan plats att andas för en anhörig.

Similar Posts:

• Inget är fast, allt förflyktigas
• Enkelt och svårt
• Klassisk skräck i samtida format
• Skolor som faktiskt fungerar
• Ett avskalat liv

Som född och uppvuxen i ett land där kristendomen varit den ledande religionen känner jag mig hyfsat bevandrad i de kristna sagorna. Berättelsen om Jesus, som var snickarsonen som la grunden till en helt ny tro. Reza Aslan, författare och religionsvetare, är istället uppvuxen med islam. När han var femton gick han över till kristendomen, och var i många år hängiven Jesus, närmast en missionär. Men när han började studera religionshistoria kom han istället att se med en forskares ögon på kristendomen. I vuxen ålder har han återvänt till islam, och denna trostillhörighet i kombination med boken har vållat debatt i USA. Själv tycker jag det låter som den bästa av förutsättningar för granskning: att ha varit starkt engagerad kristen, men inte vara det längre.

I Upprorsmakaren – Berättelsen om hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus tar Reza Aslan utgångspunkt i Bibelns starka (ibland motsägelsefulla) påståenden och försöker sedan med hjälp av diverse fakta han kunnat gräva fram, reda ut hur det förhållit sig i verkligheten. På ett vetenskapligt resonerande sätt, upplagt som en uppsats ungefär. För allt i Bibeln är inte sant, men allt är inte heller sagor. Vi vet att det fanns en man som hette Jesus, och som liksom många andra hävdade att han var Messias. Och att han till skillnad från många andra som hävdade det, har överlevt tidens tand, fått en faktisk religion skapad kring sig och levt vidare genom berättelser. Troligtvis, och jag vet att detta känns hemskt, föddes han dock inte i ett stall i Betlehem.

Det var visserligen så att en skattskrivning utfärdades, just vid denna tid. Men inte i hela världen. Och inte i Galileen, där Jesus familj bodde. Familj? Men Maria var ju oskuld, en jungfrufödsel? Nej, troligtvis inte. Ordet ”jungfru” betyder helt enkelt ung kvinna, och denna sägen om jungfrufödsel kom till så pass långt efter Jesus levnad. Men det står ju i Bibeln? Skrivet av lärjungarna? Nej, du vet, lärjungarnas avsnitt i Bibeln är ju inte skrivna av dem själva, utan de är skrivna långt senare, av andra människor som bara fått dessa saker berättade för sig. Jesus lärjungar var, som många andra i Jerusalem under den tiden, förmodligen analfabeter. Det vill säga de kunde varken skriva eller läsa.

Att läsa den här boken är lite grann som när min kusin berättade för mig att tomten inte fanns på riktigt, utan i själva verket var hennes pappa. På samma sätt som jag ju såg när han rättade till skägget i spegeln, att det var han där bakom, tycker jag mig här kunna skymta en på många sätt ny Jesus. En ung man som ville ha upprättelse för det judiska folket, i tider av strid och oroligheter, där klyftorna mellan fattiga och rika var stora. Han var en profet och han pratade om Guds rike, men förmodligen manade han som de flesta revolutionärer till krig, snarare än att ”vända andra kinden till”. Mycket av det vi räknar till kristendomens grundpelare är i själva verket skapade av Paulus, som aldrig träffade Jesus under tiden som han levde, utan omvändes till hans lära efter korsfästelsen. Paulus, eller Saul som han egentligen hette, gjorde sig själv till apostel och tog på sig att sprida kristendomen över världen, utanför det judiska folket. Han ändrade saker i den ursprungliga läran, kom i bråk med Jesus bror Jacob (som sällan nämns alls i Bibeln) och lärjungarna, men hävdade att han stod i direktkontakt med Kristus. Det var i själva verket han som myntade tilltalsnamnet Kristus.

Visst känns det jobbigt? Ja, och då brukar jag ändå inte räkna mig som kristen. Men avrättningen då? Nog blev han korsfäst, av Pontius Pilatus? Ja, absolut. Och folket vände sig mot honom, och skrek att Barabbas skulle friges istället? Nja… Pontius Pilatus var en hård man som hatade judar, och utfärdade korsfästelser dagligen, ett knäpp med fingret bara. Att han skulle ha tagit sig tid med en rättegång, att han skulle ha börjat tvivla kring om Jesus verkligen var Guds son och vädjat till det judiska folket att släppa honom, är inte särskilt troligt. Att det judiska folket plötsligt skulle vända sig mot Jesus är inte heller troligt.

I själva verket lades mycket fokus på att försöka omskapa den judiske nationalisten Jesus, till en pacifist som predikade godhet. En judarnas angelägenhet skulle bli världsomfamnande. På sätt och vis en väldigt god tanke. Ja, under läsningens gång vänder denna irritation och sorg över att sanningar förvanskats och sagor inte längre kan betraktas som sanna, till att det faktiskt inte är sanningshalten som spelar roll. Berättelser föds för att de behövs. På samma vis som författare idag, även de som skriver biografier, behöver skapa en dramaturgiskt gångbar kurva av händelser, skapade evangelisterna samma rafflande händelseutveckling. Om korsfästelsen visste man inte så mycket: nej, men så fick de hitta på då! Vore det t ex inte mer intressant om Pontius Pilatus, denna judehatare och korsfästelseivrare, faktiskt blev omvänd att tro att Jesus var Guds son? Om han, av alla människor började tveka, nog var det ett bevis för att salighet fanns? På samma sätt är det dramaturgiskt tacksamt att låta folket vända sig emot honom. Låta Jesus bli martyren, men också låta folket rädda sig själva.

Och för att återvända till inledningen: när man bestämt sig för att skapa en ”mer gångbar” kärlekspredikare av Jesus, krävdes förstås en hejdundrande födelse. Om han verkligen var Guds son, liksom. Så man hittade på berättelsen om det lilla Jesusbarnet som föddes i en krubba. Den fattige prinsen som kom till oss, som en konung på knä, utan mantel eller krona. Denna ödmjukhet verkar också ha funnits hos den verklige Jesus. Visst predikade han om de fattigas rätt framför de rikas, hur allt gott skulle komma till de som nu inget hade, och de handpåläggningar han utfärdade för att bota de sjuka var inget han tog betalt för. Till skillnad, ska sägas, från många aktiva schamaner som fanns under denna tid.

Men har vi då inget kvar? Finns det ingen av dessa berättelser som är helt och hållet sann? Helt och hållet; – nej. Men faktiskt kan inte Reza Aslan utesluta uppståndelsen. Jo, du hörde rätt, och detta är intressant. Många tidigare sägner fanns berättade om Messias, innan Jesus kom. Hur han skulle skapa ett kungarike, hur han skulle uppväcka folk från de döda. Men att han själv skulle korsfästas, dö och begravas, för att sedan återuppstå på den tredje dagen, var inte någon existerande legend. Det går heller inte att avfärda den mängd människor som i årtionden efter hans död själva blev brutalt mördade, stenade till döds och halshuggna, för att de höll fast vid vittnesmålet att ha sett en man som de identifierade som Jesus vandra omkring efter sin död. Även människor som inte stått Jesus nära offrade alltså sina liv för övertygelsen om denna syn.

Uppståndelsen brukar räknas till de viktigaste grundpelarna i kristen tro, och det som är svårast att tro på. Själv är jag drillad av Narnia-böckerna, och en naiv tilltro till det omöjliga, i filosofin ”det blir roligare om jag tror att det är sant”. Vi måste i detta ekonomiskt fokuserade samhällsklimat inse vårt eget behov av berättelser. Ibland är inte det intressanta vad som är sant, utan vad berättelsen säger oss. Det är möjligt att Jesus aldrig sa åt folk att älska sin fiende eller vända andra kinden till, men om det är ett budskap jag tycker om och vill leva efter, är det väl inget som hindrar att jag gör det.

Uppståndelsen skulle förstås vara slutklämmen; det odiskutabla beviset på att Jesus verkligen var Guds son och inte kunde dö utan vidare, utan dunder och brak. Och erkänn att det blir roligare om vi åtminstone leker med tron på den? Som en symbolisk bild av att godheten och kärleken segrar, eller som en väldigt kittlande fantasi om att bryta mot de mest grundläggande av naturlagarna. Det här är en bok som försöker sprida ljus över den verkliga Jesus, men den sprider faktiskt ljus över mycket mer än så. Människor i alla tider behöver något att tro på. All fakta som sprids vidare undgår inte att till viss del bli fiktionaliserad. Och tro behöver inte handla om religion.

Similar Posts:

• En historisk Jesus
• Kristendomens kvinnor
• Av Pelle rot och stam?
• Tyfus tar dig närmare Gud
• Evangeliet enligt Jonas

Irans dubbla ansikte är som en enda lång reseskildring av Iran, en personlig betraktelse över det land författaren, Hooman Majd, ser som sitt, späckad med fakta och försök att förklara. Till en början är det lite svårt att hänga med, det är lätt att känna sig som en oerfaren turist på en gata mitt i Tehrans kaotiska trafik, överväldigad av allt stoff och alla namn. Ett tag tänker jag att jag aldrig kommer få svar på frågan författaren ställer, om vad som är Iran. Säkert finns svaret där, bara det att jag inte har verktyg nog att dechiffrera textmassan. Utan rätt guidning är det svårt att fullt ut förstå den kultur som inte är ens egen.

Men jag lämnas inte åt mitt öde. Hooman Majd sluter upp vid min sida och tar mig med på en personlig betraktelse och en resa genom tid och rum i sitt Iran. Han pekar ut genom bilfönstret, visar på fenomen och företeelser. Och det behövs. För att förstå ett land som är så fundamentalt olikt ens eget behövs det hjälp för att se såväl skillnader som likheter.

För utan hjälp är det lätt att enbart se till skillnader och helt undgå att lägga märke till det som faktiskt förenar. Det i grunden farliga att göra så, att avfärda något som annorlunda och totalt motsatt en själv bara för att det framstår så till en början, skapar klyftor och motsättningar.

Och det är tack vare denna förmåga att visa på likheter som jag ändå uppskattar Hooman Majds bok så mycket som jag gör. Visserligen är hans insyn i maktsfären fascinerande och visserligen är det intressant att se hur den sekulariserade, priviligierade klassen i Iran lever, men det är framför allt intressant att se hur vanliga människor har det och hur likt deras liv och drömmar i mångt om mycket är mitt eget. Den största skillnaden är att jag lever i en demokrati, de i en totalitär regim.

Dock är det farligt att hamna så nära en person som man gör i Irans dubbla ansikte. Som relativt oinsatt i Irans politik och samhälle ger jag tolkningsföreträde åt författaren och hamnar helt i hans knä. Ganska ofta känner jag att jag vill ha hans tolkningar vetenskapligt underbyggda. Samtidigt är jag väl medveten om att detta inte är en sådan skrift och att ett mer vetenskapligt anspråk knappast skulle vara önskvärt, utan att det snarare hade skalat bort de personliga historierna och kvantifierat människornas erfarenheter. Och det är ju trots allt dem som är bokens behållning.

Similar Posts:

• Åter från exilen
• En självbiografi som den ska vara
• Med pennan som vapen
• Att växa upp i Iran
• Klockrent Marji!

Mitra Lager har dock fått mig att inse att verkligheten faktiskt kan ha någonting att komma med. Hennes bok, Gud vill att du ska dö, handlar om hennes första 20-någonting år i Iran. Vi får följa med från allra första början, med den moderna mamman som vägrar låta sin dotter bära slöja utan klär upp henne i färggranna klänningar och fantasifulla frisyrer, via de första skolåren, för att slutligen komma till det som bokens fokus ligger på – Mitras aktiva deltagande i den regimkristiska organisationen MKO.

Mitra är ung och fylld av kampvilja, både före och efter revolutionen 1978. Men i synnerhet före. Hon tror, precis som många med henne, att störtandet av monarkin i Iran kommer att leda till ett bättre liv, till ett bättre och mer demokratiskt land. Men precis som många med henne inser hon hur fel hon haft när ayatollah Khomeini kommer till makten. Mitra och hennes likar siktar nu in sig på att bekämpa den man de själva hjälpte till att föra till makten.

Iran är dock ett farligt land för politiska motståndare, och Mitra tillfångatas under en demonstration av anhängare till Hizbollah och ayatollah Khomeini. Detta blir början på en mardrömsspiral av fängelsevistelser, falska anklagelser och tortyr. Det ena fängelsebesöket avlöser det andra – precis när hon tror att hon har lyckats att skapa sig ett någorlunda normalt liv blir hon inkallad till nya förhör och anklagad för nya brott. Till slut är måttet rågat, och Mitra flyr tillsammans med sin man och sin son till Turkiet och tar sig därifrån sedan vidare till Sverige, för att börja ett nytt liv.

Det här är en riktig självbiografi. Det här är ett människoöde som upprör, berör, fascinerar och lär läsaren någonting. Det här är en del av vår samtidshistoria, en av de pusselbitar som förklarar varför vår värld ser ut som den gör, sedd ur en ung kvinnas perspektiv. Det här är de där autobiografierna som faktiskt betyder någonting, och inte bara handlar om hur C-skådis X lärde sig att äta mindre kolhydrater efter att hon dumpat sin nerknarkade man lärt sig att älska sig själv (okej, jag är inte totalt genombitter, sådana historier har också sin plats, men på senare tid har de blivit så många, och så lika varandra).

Lager skriver sakligt, utan att varken försköna eller direkt smutskasta Iran, islam, motståndsrörelsen eller sig egen del i denna. Det är en helt krass beskrivning av det liv som var hennes verklighet. Och trots att detta inte är en speciellt välskriven bok är det en väldigt, väldigt viktig bok, för den visar oss en del av vår moderna historia som vi gärna blundar för.

Similar Posts:

• Med pennan som vapen
• Vykort från Iran
• Klockrent Marji!
• Åter från exilen
• Att växa upp i Iran

Efter framgångarna med främst Persepolis fortsätter Marjane Satrapi att i Kyckling med plommon omvandla biografi till grafisk roman. Huvudpersonen, Nasser Ali, var farbror till Satrapis mor. Medan författarens uppväxtskildring i Persepolis var dramatisk och gav utrymme åt Irans politiska historia är släktingens berättelse istället lågmäld och finstämd. Och framför allt svart, så svart. Punkt för punkt kunde man bocka av antalet livets törnen: förlorad mening. Olyckligt äktenskap. Att känna sig missförstådd. Och ett barn som man, helt enkelt, inte alls är nöjd med. Nasser Ali lider dem alla.

Låter det ledsamt, som en klaustrofobisk ångeststudie under täcket? Det är det. Men inte bara. Här finns också inslaget om sonen som flyttar till USA och skaffar en överviktig familj. Författaren själv dyker upp vid ett möte med huvudpersonens dotter, som strax dör i en hjärtattack. Mystik och religiösa sägner infogas med den väntandes tankar i sängen.

Kyckling och plommon är ett porträtt. Det genomsyras av viljan att beskriva ett levnadsöde blott och bart för dess egen skull, för att det måste berättas om Nasser Ali. Hans liv bar för mycket för att få glömmas. För inte handlar det i slutändan om en sönderslagen luta – eller tar, som det iranska stränginstrumentet egentligen heter – utan om något större. Varför var Nasser Ali så olycklig med sin fru? Varför var han så olycklig överhuvudtaget? Porträttet är sorgligt, men mellan de svartvita rutorna och raderna ryms ett stort, rött hjärta. Kärlek, livstragik och svart, svart tusch fungerar utmärkt tillsammans.

Similar Posts:

• Klockrent Marji!
• Att växa upp i Iran
• Ett iranskt lapptäcke
• Världen coolaste tjej i världens mest komplicerade miljö
• Konsten att lura rädslan

Frånvaron av månens ljus påverkar alla, kanske allra mest katterna som inte längre kan orientera sig i det kompakta mörkret. Det kan däremot råttorna som snabbt förvandlas till gatornas kungar och härjar och förstör. Situationen blir ohållbar och katterna söker upp sin kattkung som i sin tur inleder förhandlingar med Marie.

Det här är en ganska kort berättelse, som lånat en del drag av sagan, språkliga formuleringar och hur händelser bildar en kedja. Texten är knapp, vi får inte veta så mycket om Marie. llustrationerna ligger hela tiden nära texten, här tillförs inget som inte redan omnämnts i texten.

Kanske hade berättelsen upplevts som mindre gullig och oförarglig om mörkret hade fått ta lite mer plats och vara just mörkt? Marjane Satrapi har ju visat hur hon kan utnyttja det svartvita formatet till fullo i Persepolis, här väljer hon däremot konsekvent att använda färg. Mörkerscenerna i Maries rum utspelar sig förvånande nog mot vit bakgrund.

Största behållningen blir med vilken självklarhet Marie klipper ner månen med sin stora sax, den övergången från verklighet till fantasi är det som sticker ut mest i den här berättelsen.

Similar Posts:

• Världen coolaste tjej i världens mest komplicerade miljö
• Att växa upp i Iran
• Ett iranskt lapptäcke
• Klockrent Marji!
• Kyckling och kärlek

Men. Vad som stör mig är de grova generaliseringarna som genomsyrar boken, uppdelningen i goda och onda nationer, onda och goda människor, eller kanske främst onda och goda folkslag. Amerikaner älskar frihet och jämlikhet, iranier däremot är onda onda onda varelser där männen är förtryckande kvinnohatare eller potentiella våldtäktsmän och kvinnorna känslokalla robotar, som förutom att gå i sina mäns ledband saknar all förmåga till moderskärlek.

Det luktar lite unket. Man behöver inte känna någon som kommer från/bor i Iran för att kunna räkna ut med lilltån att det självklart inte alls förhåller sig på det svartvita viset. Men ibland gör traumatiska upplevelser saker med oss som vi kanske egentligen inte alls vill. På samma sätt som böcker, eller filmer för den delen, gör saker med oss som vi kanske inte heller alltid vill.

Den som söker efter nyanser och är intresserad av privat och politiskt liv i Iran bör istället läsa advokaten och människorättsaktivisten Shirin Ebadis bok Iran Awakening (som ja, den här recensionen egentligen skulle handla om), som i svensk översättning fått den sympatiska titeln Mitt Iran. Även det här är en självbiografisk bok, men som tackgodegud saknar självbiografins ofta tendentiösa släng av självgodhet. Att det här är Ebadis egen tolkning av sakernas tillstånd är dessutom någonting hon starkt betonar (för ärligt talat, att förklara varför eller hur saker sker eller kunde bli som de blev är ju inte alltid det lättaste, även om det handlar om mycket mindre komplicerade grejer än revolutioner):

Den här boken är min högst personliga redogörelse för händelser som har haft avgörande inflytande på mitt liv. Det är inte en politisk redovisning av skeenden, inte heller har jag haft för avsikt att komma med någon politisk analys.

I Mitt Iran berättar Ebadi både sakligt och personligt om sitt engagemang för yttrandefrihet och kvinnors och barns rättigheter i Iran, något som, för att använda en underdrift, inte verkar ha varit en särskilt lätt match. 1975 när shahen, envåldshärskaren Mohammed Reza Pahlavi, fortfarande satt vid makten, utsågs Ebadi till chef för domstolen i Teheran. Och liksom många andra med förhoppningar om större makt åt folket stödde Ebadi, genom demonstrationer och med pennan som vapen, de oppositionellas strävan att störta shahen under revolutionen 1979 – bara för att upptäcka att hon, liksom många andra demokratiförespråkare, blev snuvade på konfekten när shahen väl var borta från tronen. I den nya republiken under ledning av Ayatollah Khomeini ansågs kvinnor till exempel inte längre "lämpliga" att vara domare. Ebadi degraderades till kontorsbiträde.

När hon slutligen efter många om och men fick tillstånd att utöva sitt yrke som advokat öppnade hon en egen byrå och inriktade sig på fall, ofta politiskt "farliga" sådana som andra advokater inte vågade ta sig an, där barns och kvinnors rättigheter blivit kränkta. I boken tas flera exempel på sådana rättsfall upp, men lika mycket som Mitt Iran handlar om Ebadis offentliga arbete handlar det om hennes eget privatliv med föräldrarna, döttrarna och den både uppmuntrande och respekterande maken som i stället för att motarbeta "ger henne råg i ryggen". Så någon nattsvart skildring av livet i Iran är det här inte. Vad Ebadi snarare gör är att skriva sig bortom stereotyperna, samtidigt som hon tar upp en rad intressanta frågeställningar. Vad händer till exempel med människor som växer upp i ett samhälle där det offentliga rummet är otryggt, där man aldrig kan känna sig riktigt säker och lita på någon, där allt du säger med största sannolikhet kommer att användas emot dig? Det tål att tänkas på.

Similar Posts:

• Vykort från Iran
• En självbiografi som den ska vara
• Att växa upp i Iran
• Klockrent Marji!
• Världen coolaste tjej i världens mest komplicerade miljö

Hafiz är stor i persisk litteratur, och då menar jag STOR, närmast att jämföras med den för västerlänningar kanske mer kände Rumi, eller för att ta ett par kanske mer välkända exempel: Shakespeare och Homeros. Just precis, exakt så stor är han. Ändå har det tagit en sisådär cirka drygt 600 år för att vi ska kunna läsa honom i direktöversättning på svenska. Faktiskt är det här första gången som Hafiz presenteras i direkt översättning till ett skandinaviskt språk. Hm? Varför är det så? Jo, för att Hafiz helt enkelt är så svåröversatt, och det beror inte enbart på dikternas metrik och rytm: Hafiz produktion består av cirka 600 dikter, merparten av dem korta lyriska dikter (nej någon jätteproduktiv författare var Hafiz inte, men det är väl ännu(?) ett bevis på att kvalitet ofta går före kvantitet), så kallade ghazaler, bevarade i samlingen Diwan, alla med en svåröversatt rimflätning där tvåradingar bildar enhetliga tankemönster, laddade med symbolik. Inte sällan liknas hafizisk ghazal vid "pärlor trädda på en tråd". Det låter lite fint, tycker jag.

Finn Thiesen, docent i orientaliska språk vid Oslo universitet och en av vår tids stora Hafizkännare, och som är den som skrivit förordet till den här boken, menar rent av att Hafiz är "omöjlig att översätta till andra språk", och skriver bland annat:

Själv har jag sysselsatt mig intensivt med Diwan sedan slutet av 1980-talet och upptäcker ständigt nya aspekter. I detta avseende påminner Hafiz om Mozart hos vem man också kan finna nya nyanser i stycken som man dessförinnan trodde man var helt hemmastadd i.

Vad Dahlén gjort är också en så kallad "gendiktning", en slags fri översättning där han, som Thiesen uttrycker det, "klä[r] sin personliga upplevelse av den persiska diktaren i en svensk poetisk språkdräkt". En mycket lyckad språkdräkt, måste jag säga. Kan man inte läsa Hafiz i original (jag kan det inte) så går det lika bra med Ashk Dahléns tolkningar.

Förutom en mängd dikter består dessutom halva Dikter av intressanta texter/artiklar, skrivna av Dahlén, om Hafiz liv, hans diktarroll, den sufiska traditionen, Hafiz symbolspråk, mystikern Hafiz och så vidare. Initierat belyser Dahlén Hafiz och hans litterära produktion ur en rad skiftande perspektiv; faktiskt känns det lite som att få en stor knippa nycklar som öppnar hemliga dörrar in i ett dikternas dolda rum. Vill man nå full textförståelse (vad nu det är? Inte för att författarens syfte är oviktigt, men personligen tror jag inte att författarens syfte är textens enda "rätta" tolkning) eller i alla fall önskar förstå så mycket som möjligt av Hafiz dikter, kommer man helt enkelt inte undan här.

Och om vad Hafiz dikter "egentligen" betyder tvistar, bokstavligt talat, de lärde. Är Hafiz huvudsakligen en sinnlig erotiker, en kärlekens sångare, eller handlar allting bara om gudomlig kärlek, sufisk mystik och andlighet? En stor del av dikterna kretsar, ja faktiskt, som hos Bellman kring kvinnor och vin. Skådeplatsen är ofta vinstugan. Men är det så att Hafiz när han hyllar rumlaren och drinkaren egentligen använder vinet i en slags metaforisk betydelse för andlig berusning? Och är vinhandlaren bara en vanlig vinhandlare, eller är han en symbol för "den andlige vägledaren"? Hafiz betyder "den som bevarar och minns", en, skriver Dahlén, "hederstitel för den som kan hela Koranen utantill". Kanske är det så att det mest spännande med Hafiz dikter är själva tvetydigheten, att dikterna kan vara allt i ett. Själv tror jag nog man kan läsa Hafiz lite hur man vill. Kanske förstår man helt enkelt honom olika, beroende på humör och tillfälle.

Similar Posts:

• Går det att såga Shakespeare?
• Dikter på liv och död
• Myter och människor
• Dikter om dikter om dikter
• Snart i vår svenska kanon

Och det handlar mycket om äktenskap och sex när Marjis släktingar och bekanta kommer igång och berättar. Satrapi ger, som tidigare, en spännande och väldigt mycket mer nyanserad bild av människors liv än vi ofta får se. Kvinnorna i Broderier lever på många sätt i två världar samtidigt, en präglad av tradition, en av sekulariserad modernitet. Deras lösningar på de olika problem de stöter på är långt ifrån konventionella och inte alltid särskilt politiskt korrekta. Även om deras möjligheter att påverka sin omgivning inte alltid erkänns utåt hittar de på både det ena och det andra i form av nödlösningar, nätverk, goda råd och ren manipulation.

Marjane Satrapis enkla och opretentiösa stil är lika träffsäker och charmerande som i tidigare Persepolis. Hennes formmässiga lösningar kan vara smarta och spännande men tillåts aldrig någonsin överskugga berättandet. Hon fäster en muntlig kultur man sällan lyckas fånga och göra rättvisa på papper på ett svårslaget, imponerande och inspirerande sätt.

Och så är det så jäkla roligt. De här kvinnorna är visserligen ganska utsatta men framför allt är de vardagsnära överlevare med nästan oändlig styrka och avväpnande galghumor. Från visdomssentenser som ”i väntan på att det går åt skogen får man uppleva lyckan” till sarkastiska anmärkningar som ”Det enda han hade anammat från den västerländska kulturen var att använda pomada och att knulla runt…” eller kvinnan som med plastikkirurgins hjälp flyttat fett från rumpan till brösten för att få sin man att sluta titta på yngre kvinnor: ”Den idioten vet inte att varje gång han kysser mina bröst är det egentligen min röv han kysser…”

Det Broderier saknar i struktur – den är ett gytter av livsöden och anekdoter – tar den igen i humor och känsla. Satrapi bjuder på bekantskaper som på en gång känns fräscht nya och hemtrevliga. Bara att hälla upp en kopp te och njuta av sällskapet.

Similar Posts:

• Klockrent Marji!
• Kyckling och kärlek
• Världen coolaste tjej i världens mest komplicerade miljö
• Att växa upp i Iran
• Konsten att lura rädslan