Franska flanörer börjar med Honoré de Balzac och avslutas med Patrick Modiano. Däremellan får Charles Baudelaire, Victor Hugo, Gustave Flaubert, Edmond de Goncourt, Émile Zola, Guy de Maupassant och Georges Simenon sitt utrymme.

Varje författare ges gott om plats i boken och Kåreland beskriver detaljerat tidsandan, familjeförhållanden och miljöerna som påverkat respektive författare i deras verksamma era. Beskrivningarna delas med inlevelse och engagemang och det är en ren fröjd att läsa. Varje författare hade sitt sätt att se Paris och genom Kårelands öga blir beskrivningarna levande och äkta.

För Balzac var, enligt honom själv, flanerandet en vetenskap, ett ögats gastronomi. Han byggde sitt skrivande på att fånga kulturlivet, folket och byggnader och njöt av att insupa atmosfären i staden.

Victor Hugos politiska engagemang (som dock inte var speciellt lyckat) skildras, och ger honom ett djup som jag var ovetande om.

Kårlands djupdykning i Patrick Modiano är så fin. Modiano är nämligen en stor favorit hos mig och Kåreland lyckas med sina ord fånga på pricken vad det är jag älskar så mycket – nämligen tidlösheten, den drömska känslan och att dåtid och nutid knappt kan urskiljas utan flyter ihop till en ibland komplex men fascinerande helhet.

Franska flanörer är inte bara en bok om författarna utan lika mycket en berättelse om hur Paris utvecklades som stad – bland annat de stora skiftningarna som Haussmann gjorde när Paris skulle omskapas under 1800-talet, och som bland annat påverkade Charles Baudelaires skrivande.

Franska flanörer är språkligt en fullträff – Kåreland är ett proffs och bokens upplägg gör den lättläst och spännande. Det är en fantastisk tidsresa läsaren bjuds på i boken. Det enda som stressade mig med Franska flanörer är att det finns så oerhört mycket mer att lägga till på min Att läsa-lista.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Minnen från 1960-talets Paris
• Nobelpriset i litteratur 2014
• Ren och skär kunskapsglädje
• En litterär passion

För jag gillar hur Balzac nästan roat betraktar sina karaktärer med både distans och humor. Det är mycket smuts, elände och ironi – men han har med sig mig hela tiden. På ett ställe beskriver han sina figurer som lilleputtsjälar, och jag skrattar högt.

Handlingen hur som helst – kretsar alltså kring ett gäng egensinniga gäster på fru Vauquers (låter nästan som det nutida medlet mot springmask på Apoteket – Vanquin) pensionat i Paris. Huvudkaraktärerna är den unge studenten Eugéne de Rastignac som strävar efter att få göra inträde i den fina världen, societeten i Paris, den gamle före detta makaronifabrikanten Pappa Goriot (som boken är döpt efter) vars kärlek till sina båda egoistiska och giriga döttrar, grevinnan Anastasie de Restaud och friherrinnan Delphine de Nucingen, slutar med att han blir ruinerad och slutligen dör helt utblottad. Ändå är kärleken till hans döttrar den kanske enda lycka han har. Motsägelsefullheten driver denna bok.

Det är karaktärsbeskrivningen som är den här bokens styrka och det frejdiga berättarhumöret. Pensionatsägarinnan beskrivs så här i några rader:

Som alla inskränkta själar hade fru Vauquer för vana att aldrig spekulera över händelser och försöka gissa sig till deras orsaker. Hon brukade med fördel angripa andra för de fel hon själv hade begått.

Jag gillar också hur tanten och hennes kokerska försöker efterforska hur Pappa Goriot har det med de damer han har för vana att ta upp på rummet, och efteråt varje gång påstår är hans dotter:

Fru Vauquer och hennes kokerska ställde sig att lyssna och uppfångade flera ord som uttalades med ömma tonfall under besöket, som varade en god stund. När herr Goriot följde sin dam ut tog tjocka Sylvie (kokerskan) genast sin torgkorg på armen och låtsades gå till torget för att följa efter kärleksparet.

Ingen av människorna i denna roman är genomgoda och perfekta, men heller inte ruttna rakt igenom. På pensionatet är alla defekta och får man väl säga mer eller mindre odrägliga. Det gäller även Paris societet, dit många av pensionatens gäster på mer eller mindre halsbrytande sätt säger sig vilja sträva.

Man kan tycka att huvudhistorien om hur pappa Goriot uppoffrar allt för sina döttrar, utan att få annat än smulor tillbaka är mycket sorglig. Inte ens på hans enkla begravning vill de giriga döttrarna veta av honom. Dit kommer bara pensionatets Eugéne de Rastignac och hans studiekamrat. Under Goriots levnad är det bara pengar som får Anastasie och Delphine att uppehålla sin relation med honom.

Det kunde ha blivit uthärdligt att läsa om, men det blir till en kittlande upplevelser när det är Balzac som står för orden.

Similar Posts:

• En litterär passion
• Äkta engelsk klassiker
• Bland kärlekar och sjöodjur
• Tidsresa till Paris
• Smäller sisådär

Och så nu denna volym. Efter genomläsningen är nog min spontana reaktion: Vem är intresserad av detta? Förmodligen endast den som är mycket intresserad av, och till viss del redan insatt i, fransk litteraturhistoria. Övriga göre sig nog inte så mycket besvär. För det här är texter som är späckade med referenser till dåtida gestalter som få nutida människor har hört talas om. Till undantagen får väl räknas Victor Hugo, Teophile de Gautier, Balzac och ytterligare någon vars namn kan klinga bekant. Då är volymen, och essäerna i den, desto mer intressanta på grund av den ingång de ger till Baudelaires eget tänkande och hans syn på litteratur och estetik.

Lars Nyberg, som även översatt, uppehåller sig i förordet mycket vid Baudelaires syn på litteraturens funktion, och framförallt gäller detta hur litteraturen gestaltar och ger uttryck för moralen. Är det något Baudelaire vänder sig emot, är det författare som försöker driva en viss moral och komma med brasklappar och pekpinnar i sina böcker. För Baudelaire är själva litteraturens, eller konstverkets, egen inre logik moralisk per definition – oavsett vad den handlar om. Litteraturen ger inte uttryck för moral – den är moral. Det finns en skadlig konst: det är den som ”förvränger livets villkor”. Därför finns det inga ämnen som är omoraliska. En sådan eventuell slutsats får läsaren dra själv: det är inte något som författaren skall ägna sig åt. Och därmed så vänder sig Baudelaire mot en syn på litteraturen som nyttodikt, att den skulle vara ägnad att i första hand torgföra åsikter eller åsiktspaket. Litteraturen är något annat – något större. Detta gör också att Baudelaire drar ut till försvar för författare som råkar ut för anklagelser om sedeslöshet och omoral. Han hamnade ju själv i en sådan knipa, när Les fleurs du mal censurerades på ett antal dikter vilka ansågs strida mot god smak och ton. Hade han känt Gustaf Fröding, hade Baudelaire otvivelaktigt dragit ut till dennes försvar, när han ställdes inför rätta för vågade dikter i sin samling Stänk och flikar.

Det som jag finner mest fascinerande med Baudelaires litteraturkritik är hur han så fullständigt går upp i de böcker han läser och sedan skriver om. Han försöker förstå verket inifrån, han försöker vara författaren själv. Kritikern måste ”tränga in i de känslor som får sitt uttryck och så intimt erfara dem som om de vore ens egna”. Med risk för att vara lite pretentiös skulle man kunna tala om Baudelaires hermeneutiska empati – hans Verstehen. Men det gör naturligtvis inte att han låter en författare komma undan med vad som helst, tvärtom. Han kan vara nog så giftig, som till exempel i en liten text som är ett veritabelt lustmord på Balzac, både som författare och människa.

”Ingen kommer undan politiken”, hette det i en proggsång från 70-talet. Ingen kommer undan Baudelaire, kunde man också säga. Denna portalgestalt till litterär modernism kommer man inte förbi. Denna volym essäer är en god introduktion till hans tänkande kring liv och dikt.

Similar Posts:

• Compagnon nalkas Baudelaire utan ambitionen att säga allt
• Tidsresa till Paris
• Fem unika dagar i en 22-årings liv
• En levande klassiker
• Resultatet av två års iakttagelser

I I taket görs de socialt utstötta till ett team antihjältar. Huvudpersonen, och till största del berättarjaget är en ung hemlös man som ständigt går omkring med en uppochnedvänd stol på huvudet. Samhället är på grund av detta oförmöget att acceptera och införliva honom vilket huvudpersonen tycker är märkligt då han i allt annat ser otroligt grå och intetsägande ut. Men de "socialt anpassade" människorna nöjer sig inte med att ignorera honom och hans behov, de hånar och låter honom aldrig få en lugn stund.

Â… min frid godtas hur som helst inte, den bryter mot jag vet inte vad för ett bud, den måste till varje pris förhindras och till den änden mobiliseras alla mina krafter intill minsta styrka – om jag så bodde på en öde ö långt ute till havs skulle en skogshuggare gå iland för att fälla min enda palm och frånta mig dess skugga Â…

Förutom mannen med stolen gestaltar Chevillard en rad andra utstötta figurer, den ena mer surrealistisk än den andra. Det är fröken Stempf som berättar sagor för sina ofödda barn, den filosofiska konstnären Kolski som vill göra en skulptur av mänskliga kroppsodörer, Malton med rullstolen och grävmaskinisten utan grävmaskin: Touporia.

Men vem är det som är konstig och vem är det som är normal, som Thåström skulle fråga sig? Varför är det så konstigt att gå runt med en stol på huvudet, men inte att sitta på den? När Chevillard, utan att förklara hur det rent gravitationsmässigt och anatomiskt är möjligt skriver fram en fristad i taket åt de utstötta antihjältarna – då får allting en spegelbild! Dessutom blir det en slagkraftig kritik mot bostadsbristen i Paris.

Â… lägenhetsinnehavare kan vara arroganta och småaktiga och anser oftast att de äger luftrummet i sin bostad, liksom väggarna från golv till tak och till och med innertak fastän de aldrig satt sin fot där, och är desto mindre benägna att låta andra få användning för utrymmet som de är oförmögna att använda själva.

Chevillard har ett speciellt språk, med otrolig skärpa och torr satir kan han måla upp ett helt bildgalleri för att två sidor fram vända allting ut och in, eller uppochned, som satt man i taket likt en fluga och iakttog samma förlopp. Det fungerar imponerande bra, det vill säga i stora drag. De svulstiga och som det känns milslånga beskrivningarna av en persons anlete påminner däremot om artonhundratalsförfattarens Balzacs personbeskrivningar, och är mest irriterande, liksom de omständliga bildleden och liknelserna som aldrig tar slut. Satiren, i det mindre formatet, tippar allt som oftast över till putslustigheter och absurditeten känns aldrig magisk, utan just bara smårolig. Berättelsen blir på det hela taget en i tanken fascinerande liknelse, en omkullkastning av samhället. De gripande personporträtten, inkännande levnadsödena och realistiska skildringarna uteblir. Säkerligen som planerat, men kanske köper och läser jag ändå hellre en tidning med ett socialrealistiskt reportage nästa gång.

Similar Posts:

• Om konsten att inte skriva reselitteratur
• En litterär passion
• Genre för eftervärlden: ”namedroppism”
• Lilleputtsjälarnas julafton
• Om att längta hem och bort

EB: När och varför började du intressera dig för Emilie Flygare-Carlén och vilken av hennes böcker läste du först?

ML: Jag började läsa hennes böcker på allvar för ungefär femton år sedan. Jag bodde då i Göteborg och började intressera mig för henne, delvis därför att hon är en västkustskildrare. 1990 gjorde jag ett kort radioprogram om hennes roman Rosen på Tistelön och blev då kontaktad av Astrid Hasselrot. Detta blev starten på Emilie Flygare-Carlénsällskapet, som bildades 1991. 1992 sände jag radioprogrammet Boktornet från Strömstad med uppläsningar ur hennes verk. Sommaren 1993 arrangerade vi ”Emilie-dagar” i Strömstad med föredrag och diskussioner. (Sammanfattade i boken En ros, ett år, 1994)

EB: När började du skriva biografin? Och varför har den fått titeln En kvinnas röst?

ML: Jag hade länge planerat att skriva en biografi om Emilie Flygare-Carlén, men jag började egentligen arbeta med boken när jag slutade på Sveriges Radio den 1 april 2003. Jag ville undersöka hur det var möjligt för en kvinna att etablera sig och bli så framgångsrik som författare i 1800-talets manliga värld och på så sätt göra sin röst hörd. Jag ville också visa hur hon ur sitt kvinnliga perspektiv gav sin syn på kvinnans ställning i ett samhälle dominerat av män.

EB: Flygare-Carlén var mycket produktiv under många år. Har du läst allting hon skrivit?

ML: Ja, åtminstone det allra mesta. Min biografi behandlar hela Emilie Flygare-Carléns liv och jag diskuterar hennes böcker i deras historiska och sociala sammanhang. Jag har även läst det som hennes dotter Rosa Carlén och hennes son Edvard Flygare skrivit. Rosa Carléns romaner var mycket uppskattade på 1860-talet men är nu helt bortglömda. Edvard Flygare som dog vid 23 års ålder hade säkert kunnat bli en stor författare. Han skrev bland annat romanen En blaserad man. Ett kapitel ägnar jag förresten åt hennes man, Johan Gabriel Carlén. Han var litteratör och jurist och har blivit väldigt illa behandlad av eftervärlden.

EB: Jag har läst att det har diskuterats om Emilie Flygare-Carlén skrev på grund av ett genuint uttrycksbehov eller därför att hon var tvungen att försörja sig. Hur ser du på detta resonemang?

ML: Säkert skrev hon både för att försörja sig och för att hon hade ett behov av att skriva. Hon hade ett väl utvecklat affärssinne, men var samtidigt en genuin berättare. På 1800-talet ansågs det närmast opassande för en kvinna att skriva för brödfödan och den synen hänger i. Ingen ifrågasätter till exempel det faktum att Carl Jonas Love Almqvist ofta var tvungen att skriva för att försörja sig och undrar om han skrev för att han ville skriva! Efter det att Flygare-Carléns förste man hade avlidit, träffade hon Jakob Reinhold Dalin och blev förälskad. De trolovade sig och hon blev gravid. Så försvann Dalin helt plötsligt. Emilie Flygare-Carlén skriver att han avled av en häftig sjukdom, men jag har underligt nog inte kunnat finna hans bortgång registrerad någonstans. Det gör att man kan misstänka att han i stället övergav henne. I varje fall tvingades hon föda deras gemensamma barn – dottern Rosa – i hemlighet och kände sig sedan tvungen att adoptera bort henne. Kvar fanns sonen Edvard och hon måste försörja sig och sonen på något sätt. Vid 30 års ålder började hon skriva på sin första roman Waldemar Klein. Jag tror att det framför allt var ett sätt för henne att överleva känslomässigt.

EB: Flygare-Carlén bodde senare större delen av sitt liv i Stockholm och under många år i ett hus vid Humlegården. Var låg huset?

ML: Hennes hus låg vid Humlegårdsgatan mittemot nuvarande Kungliga Biblioteket, som då ännu inte var byggt. Efter att ha bott i huset under många år flyttade hon och hennes man därifrån till Kaptensgatan i samband med att nya gator skulle dras i området. Biblioteksgatan drogs rakt igenom deras trädgård.

EB: Vilken av hennes romaner tycker du bäst om?

ML: Jag tycker att alla hennes romaner är läsvärda än idag. Det som särskilt har fångat mig är hennes många berättelser om kvinnor som på olika sätt försöker förhålla sig till den tidens stränga regler för kvinnornas liv. Som kvinnoskildrare är hon minst lika intressant som Fredrika Bremer. Det är något som återstår för vår tids läsare att upptäcka. Rosen på Tistelön är fortfarande min favoritroman. Den var nyskapande därför att hon förde samman en manlig värld med smugglare och sjöfarare med en kvinnlig, som handlar om en ung flickas uppväxt på en isolerad ö. Den är också verkligt spännande och har en övertygande personskildring. Dessutom förmedlar hon en så stark västkuststämning. Även Pål Värning tycker jag särskilt mycket om och Ett köpmanshus i skärgården. Boken Skuggspel som hon skrev i början av 1860-talet är spännande på ett annat sätt. Den behandlar Strömstads historia och hennes egen uppväxt. Rosen på Tistelön kommer i sommar (2007) att på nytt ges ut i serien Bonniers klassiker. Svenska Vitterhetssamfundet som redan givit ut Pål Värning (2000) kommer också att ge ut Ett köpmanshus i skärgården i tre delar i en ny upplaga med början nu i vår. Dessa tre romaner kommer alltså snart att finnas tillgängliga i bra utgåvor. Jag hoppas verkligen på fler nya utgåvor av hennes verk.

EB: I Tjänstekvinnans son berättar August Strindberg att han i sin pappas bokskåp hittade Flygare-Carléns roman Jungfrutornet, som han läste och tyckte om. Vad tycker du om den romanen?

ML: Den är väldigt dramatisk och färgstark. Men den är mycket ojämn och var faktiskt något av en kollektivroman. Både hennes man och hennes bror Edvard Smith medarbetade i den. Strindberg gillade säkert de mest spännande delarna och hoppade antagligen över ett och annat. Romanen utspelar sig på Gotland och är en av hennes sjöromaner. En annan sådan är Enslingen på Johannisskäret.

EB: Vilka författare kan ha påverkat Emilie Flygare-Carlén och var utspelar sig hennes romaner?

ML: Hon inspirerades av många författare. Jag ser henne som en mycket receptiv författare som var öppen för impulser. Fredrika Bremer och Sophie von Knorring, som var mycket kända i samtiden, var viktiga förebilder för henne. Sen var ju författarna Edvard Bulwer-Lytton, Frederick Marryat, Walter Scott, Charles Dickens, Honoré de Balzac, Victor Hugo och Eugène Sue sådana som hon läste och kan ha påverkats av. Men uttrycket ”påverkades” är inte riktigt rätt. Snarare kan man säga att hon som författare verkade i en dialog med andra författare. I romanen Kamrer Lassman, som till större delen utspelar sig i Stockholm, hör man t. ex. tydliga ekon av Dickens. Ett annat verk från Stockholm är för övrigt novellsamlingen Stockholmsscener bakom kulisserna, där hon tog upp sociala frågor och problem. Annars utspelar sig hennes böcker i småstäder, i herrgårdar på landet eller på Västkusten.

EB: Emilie Flygare-Carlén har kallats ”Nordens George Sand”. Varför?

ML: Det kallades hon när hon var 70 år. Det var inte för att hon var särskilt lik George Sand eller skrev precis som hon. Snarare handlade det om att båda var kvinnor med en för sin tid unik position inom den litterära världen.

EB: Två av hennes romaner blev mycket kritiserade av samtiden: En natt vid Bullarsjön från 1847 och Ett rykte från 1850. En recensent, Carl Fredrik Bergstedt, skrev 1851 i Tidskrift för litteratur att Ett rykte ”hör till det orenaste och vidrigaste kanske något lands romanlitteratur har att uppvisa.”

ML: Ja, det är en förfärlig artikel och den bidrog till att hon tystnade och under fem år inte skrev något. Bergstedt tyckte att den dramatiska och färgstarka franska typen av roman, som detta var, var farlig för folket. Även kung Oscar I ansåg att denna typ av litteratur var omoralisk och uppviglande. Men det fanns flera orsaker än så till att hon slutade skriva. Hon drabbades av svår sorg när hennes son dog på julafton 1852. Men hon hade också under tio års tid skrivit två romaner om året och var kanske vad vi skulle kalla för utbränd. Ett rykte handlar om tre kvinnor. Två av dem är rena dygdemönster medan den tredje lever utsvävande och är otrogen. Trots att denna omoraliska kvinna dör ångerfull i slutet av romanen, tolkade många läsare och kritiker det ändå som att författarinnan själv var omoralisk. En natt vid Bullarsjön kritiserar frikyrkorörelsen och då anklagades hon av somliga för att vara hädisk.

EB: Göran Hägg hyllar Flygare-Carléns författarskap i sin bok Den svenska litteraturhistorien och skriver att ”det i hög grad är hennes kön som givit henne en extremt orättvis behandling av eftervärlden.” Har hon blivit nedskriven av manliga författare och kritiker på grund av att hon var kvinna?

ML: Nej inte egentligen under sin livstid. Man gjorde visserligen skillnad mellan manliga och kvinnliga författare – som om det rörde sig om två skilda arter. Men det var samtidigt manliga kritiker som hyllade henne och hjälpte fram henne. Däremot har hon blivit effektivt marginaliserad efter sin död. Gunnar Hansson har skrivit om detta (Den möjliga
litteraturhistorien, 1995) och visat på hur litteraturhistorikerna skyfflat henne åt sidan. Det började med Henrik Schück, som gjorde henne till en ytlig underhållningsförfattare. Och om man läser den avhandling som Alf Kjellén skrev 1932 får man intrycket att hon knappt skrivit något alls själv, utan att hon fått hjälp med det mesta. Hennes bror Edvard Smith medarbetade i hennes sjöromaner. Hennes man och andra hjälpte henne med redigeringen av hennes manuskript – ungefär som ett förlag idag ger stöd åt sina författare. Men jag ser henne som en självständig, originell och mycket kreativ författare.

EB: Lästes hon mycket även av män?

ML: Ja, de flesta av hennes kritiker var män. Och 1862 tilldelades hon Svenska Akademiens stora guldmedalj med hänvisning till hennes sjöromaner, troligen därför att dessa särskilt intresserade männen.

EB: Vilket förhållande hade hon till Fredrika Bremer?

ML: Hon uttrycker sig alltid med stor värme och respekt om Bremer. I Stockholm var de inte umgängesvänner men träffades vid några tillfällen. Under några år på 1860-talet var Flygare-Carlén tillsammans med sin man redaktör för Illustrerad tidning. Då skrev hon en hyllningsartikel till Fredrika Bremer, vilket förde de båda författarinnorna närmare varandra.

EB: Hur var hennes förhållande till Carl Jonas Love Almqvist?

ML: Han var en av hennes vänner och hon beundrade hans författarskap och fascinerades av honom. I romaner som Kyrkoinvigningen i Hammarby och Pål Värning kan man tydligt spåra Almqvists betydelse för henne.

EB: Kan man säga att Flygare-Carlén haft inflytande inflytande på Selma Lagerlöfs författarskap?

ML: Det vore mycket konstigt om inte Selma Lagerlöf läst Flygare-Carlén. Men Lagerlöf kommenterar henne inte någonstans. Det är inte otroligt att Selma Lagerlöf kan ha inspirerats av henne till att skriva om sin hembygd Värmland, liksom Flygare-Carlén skrivit om Bohuslän.

EB: Har du upptäckt något som har förvånat dig under arbetet med biografin?

ML: Att Emilie Flygare-Carlén under så lång tid var en centralgestalt i det litterära livet i Sverige. Det har också varit spännande att ta del av den radikala liberala debatt som fördes i de kretsar som omgav henne. Framför allt tycker jag att hon är betydligt mer konstnärligt, idémässigt och formellt medveten än jag trodde från början. Hon är en av de få svenska författare från den tiden (1840-1870) som det överhuvudtaget går att läsa. Det har varit en upptäcktsresa att forska i hennes liv och författarskap och jag har lärt känna det dåtida Sverige.

EB: Man skulle önska att någon kunde dramatisera Flygare-Carléns romaner och göra en TV-serie, som så ofta görs i England med engelska tidiga författares verk. (En TV-serie från 70-talet finns dock av Ett köpmanshus i skärgården och av Rosen på Tistelön finns en filmatisering från 1945, men även tre stumfilmer.)

ML: Ja, verkligen. Medan hon levde dramatiserades flera av hennes romaner för scenen. Och för några år sedan spelades en scenversion av Ellen Mattsson av Rosen på Tistelön av Bohusläns teater. Särskilt intressant vore en TV-serie om hennes liv – underlaget för den finns ju i min bok. En sådan serie skulle kunna berätta så mycket både om en märkvärdig svensk kvinna och om svensk litteratur och historia.

EB: Det finns ett stort program för firandet av Flygare-Carléns 200-årsjubileum i Strömstad. Vad kommer att hända i Stockholm?

ML: Den 13 oktober kommer det att anordnas ”En dag kring Emilie Flygare-Carlén” i Börshuset i Gamla stan. Dit ska man kunna anmäla sig på Emilie Flygare-Carlén-sällskapets hemsida (som snart öppnas).

Similar Posts:

• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• En legendarisk Stockholmsskildrare
• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm

Porno är mer eller mindre en förlängning av Trainspotting. En fortsättning som förutom knarkande till stor del handlar om hur man tillverkar en porrfilm. Spud, Sick Boy, Renton och Begbie dyker nu upp igen, tio år efter Trainspotting, i Lieths smutsiga kvarter. Welshs hemmamiljö. Och liksom Balzacs Den mänskliga komedin låter Welsh oss smaka och skymta figurer från tidigare romaner.

Sick boys första tanke efter ett möte med "Juice" Terry Lawson (från Welshs Glue), efter några misslyckade exilår i Londons undre värld, är att han vill göra en porrfilm. Ett projekt som kräver antagonisten Rentons hjälp. Detta är bokens huvudspår men Welshs berättarglädje tar oss även med på ett flertal avstickare. Spud ger sig bl a på ett försök att skriva Lieths historia emellan amfetamintrippar och stinkande fyllor. Renton, återkommen från Amsterdam (dit han flydde efter Trainspotting), tvingas till slut möta sanningens ögonblick när han blir fångad av den alltid lika psykotiska Frank Begbies ögon på Edinburghs gator. Begbie själv lyckas som vanligt slå ihjäl och misshandla ett flertal personer innan han själv hamnar på sjukan. I slutet knyts alla trådar ihop, porrfilmen produceras, och Renton lurar sina gamla kollegor återigen.

Romanen berättas av de fyra herrarna från Trainspotting samt av en ny figur vid namn Nikki. Hon får ansvara för det oftast frånvarande feminina könet i Welshs författarskap vilket, trots hennes manliga hållning, känns som den enda fräscha fläkten. Som vanligt tar Welsh också ett steg längre än sina kollegor genom att skriva dialektal prosa. Fem berättarröster med olika dialekter, olika språkbruk, olika syn på verkligheten och framförallt olika viljor är historiens själva motor och drivande kraft. Deras växelverkan håller spänningen uppe utan vilken Porno skulle te sig tråkig och tröttsam.

Hoppade du i sängen när Trainspotting kom och undrar du vad som hänt killarna sedan dess ska du läsa Porno. Och tycker du om Welsh i allmänhet så kommer du inte bli besviken. Men förväntar du dig något nytt och friskt av Welsh så kan du nog nöja dig med att läsa baksidan till boken.

Similar Posts:

• Stereotypiskt på skotska
• Ett liv i missbruk
• Trainspotting light
• För Rebus ligger bäst före-datumet fortfarande i framtiden
• Degenererande deckardebut Ett öde värre än döden

I trettioårsåldern började han skriva som Honoré de Balzac och hann innan sin död tjugo år senare fullborda över åttio arbeten. Det sägs att han skrev mellan sexton och arton timmar per dag. Hur han trots detta lyckades upprätthålla ett utsvävande socialt dandyliv är, kort sagt, ett mirakel.

Balzac gav sin litterära produktion namnet Den mänskliga komedin (naturligtvis en anspelning på Dantes gudomliga). Den mänskliga komedin befolkas av nästan 3000 karaktärer, av vilka många återkommer i flera texter. Balzac skapade ett gigantiskt epos över det franska 1800-talet, där människor från alla samhällsklasser systematiskt undersöktes.

Balzac är den franska realismens och naturalismens förgrundgestalt, med andra ord den som banade väg för andra storheter som Zola och Flaubert. För den som inte tagit del av hans litterära värld är det hög tid.

Under två sommarmånader 1834 skrev han ämnet för denna recension: Eugenie Grandet.

Eugenie Grandet innehåller en rad hos Balzac återkommande detaljer, fram för allt alla dessa människor som behärskas av en passion som överskuggar allt annat i deras liv och dessa eviga uppräkningar och redogörelser för karaktärernas ekonomiska ställning.

Romanen utspelar sig i landsortsstaden Saumur, där tunnbindaren och vinodlaren Grandet är stadens starke man. Hans stora passion i livet är de pengar han tjänar på diverse affärer. Han är, och detta vet alla, mångmiljonär. Ändå väljer han att leva som vore han fattig. Trots att han äger ett slott bor han med sin fru, sin dotter Eugenie och sin tjänarinna i ett gammalt hus som han värmer upp bara halva året. Fru och fröken Grandet är de enda som inte har någon uppfattning om hur mycket pengar Grandet äger och de finner sig båda i att domineras av honom.

En dag kommer herr Grandets brorson Charles från Paris på besök. Charles lever ett liv i lyx, som imponerar på den unga Eugenie. Lägg till detta att Charles är vacker som en gud, så faller det sig naturlig att Eugenie blir förälskad. Det tar inte heller lång tid för Charles att kära ner sig i Eugenie, men oturligt nog visar det sig att Charles far har tagit sitt liv och bara lämnat efter sig skulder som arv åt sin son.

Så småningom åker Charles till kolonierna och lämnar sin fars affärer i händerna på Grandet. Eugenie lämnas kvar och precis som hennes far är besatt av pengar, är hon besatt av tanken på att Charles en dag ska komma tillbaka och äkta henne.

Eugenie Grandet styr läsaren enligt samma princip som exempelvis Jane Austens romaner; man måste helt enkelt fortsätta läsa för att veta hur det går. Man brukar kalla det ”reading for the plot” och det är det mest effektiva sättet för en författare att nagla fast läsaren vid en text. I Balzacs fall står man som läsare ut med ingående beskrivningar av spekulationer i statsobligationer, långa redogörelser för köp av gods och vad som ingår i ägorna kring dem. Man står inte bara ut; man njuter av det. På något märkligt sätt lyckas Balzac göra stor litteratur av juridiska och ekonomiska spörsmål.

Karaktärerna i Balzacs texter är dock sällan så realistiska som en del vill göra gällande. Någon har sagt att Balzac sätter förstoringsglas över vissa av karaktärernas egenskaper och låter just dessa drag bli synonyma med karaktären. I denna text är herr Grandet snål och besatt av pengar, hans dotter lever för sin kärlek till Charles och fru Grandet tänker inte på annat än sin dotter. De är alla behärskade av en passion.

Låt Balzac bli din nästa litterära passion.

Similar Posts:

• Genre för eftervärlden: ”namedroppism”
• Tidsresa till Paris
• Lilleputtsjälarnas julafton
• Ingen kommer undan Baudelaire
• Moralkakor som står sig

Nu kan man kanske tycka att jag återigen gick alltför hårt fram mot den unga svenska prosan – men riktigt så är inte fallet. Bara nästan. Mats Kolmisoppi använder sig av en del finurliga stilgrepp och stundtals lyckas hans noveller fånga min skeptiska inställning till den här sortens intetsägande litteratur.

Kan delvis förstå Kolmisoppi & Co, för visst är det enklare att knåpa ihop ett gäng noveller än att sätta sig ner i tvåtre års tid för att jobba på en roman som sedan kanske ändå blir refuserad. Att då istället få in foten i bokbranschen genom att få sina noveller publicerade ligger nog mycket närmare tillhands. Klokt men trist.

Liksom de flesta andra unga svenska prosaister kör Kolmisoppi till 95 % med säkra kort: inga våghalsiga utflykter utanför berättelsens förutbestämda mall, helst inte alltför djupa undermeningar, ju mer kända varumärken man droppar desto större chans att pricka läsarnas (= 15-35 år) referensramar och sist men inte minst: Europas storstäder – nämn dem och du får respekt hos alla jag-vill-bara-dra-iväg-kids.

Vissa av novellerna, eller rättare sagt vissa partier i novellerna är riktigt skarpsynta och up to date men detta meningslösa namedroppande – som hade fått Zola och Balzac att tappa andan – blir i längden otroligt tröttsamt, ibland får man nästan för sig att det är frågan om produktplaceringar i bästa Hollywood-stil.

Enligt baksidan av boken ska Kolmisoppi mer eller mindre ha dissekerat olika idealisters tankar och tänkesätt, men jag kan inte få ord och handling att gå ihop; mig tycktes Kolmisoppi ägna största delen åt att vifta med materialisternas banderoller. Man kan ju fråga sig om ”namedroppism” kommer att betraktas som en litterär genre i framtiden?

För mig är det den här novellsamlingen ännu en produktkatalog och Lonely Planet i prosaform. Den kittlar köp- och resenerverna men inte så mycket mer.

Similar Posts:

• En vardag av spruckna segel
• Angeläget (klass)hat
• Fantasifull cynism
• En litterär passion
• Allt är som vanligt

Claes Holmström säger sig själv skriva om vardagen, vardagsrealism. I Grand slam får vi ta del av olika människors liv i en hissnande färd genom Australien till Europa och vidare till den amerikanske kontinenten. Det är realism såtillvida att Holmström studsar ner i dessa människors liv och speglar ett antal dagar utan att själv lägga sig i med moraliska pekpinnar. Gigi Perez en puertoricansk tennisstjärna i dubbel, Jimmy Hjort en avdankad rockstar från Sverige och en holländare, Wim, som brinner för sitt kall som Greenpeaceaktivist, är de tre liv som knyts samman i boken genom en rad underliga sammanträffanden.

Från knarkande backpackers till överflödiga fester, arrangerade av världens ledande vapenexportörer med kändisar som Lady Diana och Elton John, löper Holmström från bottenskick till toppskick i samhället utan att blinka och utan att dölja något.

Jag ser paralleller med Balzac, fransmannen som beskrev Paris som ett levande inferno, ett glödande bubblande träsk av begär efter pengar, lust och kärlek i flera romaner under 1800 talet. Paris är en miniatyrmodell av världen, ett ghetto som ruvar på människans dolda sidor, hämndbegär, apati och andra grymheter. Kärleken är grym och guldet är den enda vägen vidare upp i samhällsstegen. Holmström behandlar ungefär samma ämnen som Balzac och knyter dem till händelser som är hyfsat aktuella idag, precis som Balzac anknöt till sin epoks skeenden.

Det som skiljer de tre huvudrollsinnehavarna åt i Grand slam är egentligen inte mer än pengar. De lever under samma vardagstristess och de blir alla utsatta för livets både små och stora överraskningar. De tre figurerna går runt varandra och utsätter sig ständigt för otrevliga överraskningar, och sedan när de väl lyckas få kläm på saker och ting tar de återigen ett felsteg och vrickar foten.

Det Holmström verkar vilja framhäva är att människan verkar vara omedveten om sin egen historia, hon lär sig kort och gott inte av sina misstag. Han skulle lätt ha kunnat fortsätta skriva och skriva och skriva, eftersom det inte verkar finnas någon hejd på människans dumhet, hon lär sig inget och bryr sig inte om något än sig själv. Jag får känslan av att Holmström bara mal på för att han själv är totalt fångad av sina påhittade figurers dårskap.

Holmströms realism påträffas i de ingående och journalistliknande beskrivningarna om hur bl.a. Greenpeace fungerar, det dagsaktuella läget rörande olika u-länder inbördeskrig, vem som har vunnit Grand slam-turneringarna de senaste årtiondena, hur den illegala vapenexporten ser ut, etc. Huruvida Holmström har exakta källor till allt han nämner i sin roman låter jag vara osagt. Men visst, det finns mycket information att ta till sig, kanske en aning för mycket utfyllnadsliknande text ibland.

Similar Posts:

• En litterär passion
• Tidsresa till Paris
• Lilleputtsjälarnas julafton
• "Startpistolen" – min generationsroman
• Imorgon börjar livet – kanske

Allt är på väg att försvinna! Idag står jag själv i tur, nu ska jag själv försvinna, in i stora vita glömskan, och strykas ut

Mystifikationen ”vita glömskan” kan stå för det oskrivna bladet, en återkommande metafor som hämtat inspiration från Rimbauds sonett ”Vokalljud”. Rimbaud som ville sätta färg på alla vokaler, men vit blev utan.

Så tar Amaury Conson upp sökandet efter N. Vokaal och hans försvinnande. Får viss hjälp av Douglas Haig Clifford och Olga Mavrokhordatos som kommer ha något att tillägga, precis som Arthur Willburg Savargon. Detektivarbetet är i full gång. Alla söker ledtrådar och har fått varsitt kapitel. Associationer leder till avslöjanden som leder till nya försvinnanden. Kan någon eller något ligga bakom det här? Kapitel två saknas helt.

Vi kastas handlöst ut i geografin. Med smittsam lekfullhet fylls tomma sidor med fixa idéer, olika genrer och stilnivåer, förvirring, kulinariska utsvävningar, makabra mord och klokskaper. Och vi vet aldrig när mattan dras bort under våra fötter. Vissa detaljer eller symboler håller sig först tätt intill huvudstoryn för att till slut bli själva huvudstoryn, skriver Perec själv i efterordet. Men det finns en röd tråd, den är associativ och rusar precis som den vill, begränsningar och försvinnanden till trots.

I Försvinna finns inte ett enda e. Det har försvunnit. Borta. Och var tar då en historia vägen om den inte tillåts berättas på grund av att författaren påtvingat sig snäva ramar och oväntade regler, undrar jag? I Georges Perecs fall är det själva motorn. Historierna kommer till tack vare begränsningarna. Försvinnandet styr hela läsupplevelsen. När något försvinner skapar det förutsättningar för något annat, vilket knappast är ovanligt i deckare, som här är den yttre formen.

Men har inte allt som skrivits kommit till för att det tidigare saknats? Täpper inte varje bok till ett hål och bidrar med en bit till litteraturens stora pussel? Litteraturens fullbordan. Skriva skulle i så fall handla om att återskapa. Läsa om att inse vilka bitar som saknas, vilka som har försvunnit eller kanske kommer att försvinna, i en värld där inte ens en bok om dagen räcker till för att överskåda störtfloden av nya titlar. Vad saknas oss?

”Har nånting nånsin skrivits för att folk ska ha tråkigt?” Jag hoppas verkligen inte det och det gäller knappast här. Försvinna påminner mig om livets löjlighet och litteraturens futtighet, samtidigt som motsatsen råder. Det är en bagatell som tas på så stort allvar att allvaret blir en bagatell, och tvärt om. Perec lutar sig över min axel och gnuggar händer med ett illmarigt leende, och även Queneau, Rimbaud, Hugo, Balzac, Dostojevskij, Rabelais och Shakespeare, bland andra, finns i närheten. Försvinna kan beskrivas som en blandning av Kabbala, Krakel Spektakel och New York-trilogin, skriven med samma fulländning som Frank Zappa komponerade musik eller John McEnroe tennis.

Försvinna är en ansträngning, men jag lovar, den är värd besväret och kommer aldrig försvinna ur ditt medvetande.

Similar Posts:

• Ingen kommer undan Baudelaire
• Klassikervecka: Lidande och leda
• Världens bästa roman
• Vi har en ny tragisk hjälte
• Förträfflig översikt av nederlagens litteratur