Joyce Carol Oates har skrivit en omfattande och omskakande skildring av femtiotalsikonen, tidigare recenserad på dagensbok.com (läs gärna här). Aldrig hade jag trott att någon skulle skriva skönlitterärt igen om Marilyn Monroe i en likartad stil. Men det gör Eva Sjödin – om än i ett mycket mindre format. Likt Oates skildrar hon barndomsupplevelser som stiger upp till ytan i medvetandet hos den hårt exploaterade skådespelaren.

Romanen Diamanters skörhet är indelad i tre tidsplan. De bildar tillsammans en krossad spegelbild som består av skådespelarambition, ensamhet, längtan och spontan lekfullhet. I det första tidsplanet berättas om veckorna då inspelningen av filmen De missanpassade gjordes. Filmproduktionens män anser att de har att göra med en diva. Sedan skildras livet på barnhemmet när flickan är i nioårsåldern. Här är det kvinnorna som står för anmärkningarna. Så här ska flickan klä sig, så här ska hon le och prata. Det är viktigt att bli omtyckt! Det tredje tidsplanet är dagarna tillsammans med chauffören. Han kör sin passagerare till ödsliga platser i öknen. På ett sätt en stor frihet men också en sorglig flykt.

Den objektiva berättarrösten kännetecknas av fåordighet. Scenerna är korta och luftiga. Dröm och verklighet glider in i varandra. I huvudpersonen pågår en ständig kamp mot känslornas sammanbrott.

Jag blir lika stum av förargelse som när jag läste Oates’ tegelsten och jag svär över detta filmmaskineri som krossade människan Norma Jean. I en industri som exploaterar det yttre ges inget utvecklingsutrymme. Det måste vara oerhört frustrerande att vilja hitta nya möjligheter i skådespeleriet sedan mer än tio år tillbaka – men mötas av andra begär. Fotografer vill se dig med halvslutna ögon när du skrattar med huvudet bakåtlutat. Filmbolag vill inte att du ska vara för fet.

Diamanters skörhet är så långt ifrån en stridsskrift som en text kan vara. Med varsamhet har författaren satt samman ett nödrop som egentligen är universellt. En hårt ansatt individ i ensamhet är sannolikt något av det sköraste som finns.

Similar Posts:

• My week with Marilyn
• Betagen är rätta ordet för känslan
• En oretuscherad ikon
• Sökte en kvinna och fann en själ
• Veckan på dagensbok.com – serier, erotisk poesi och Marilyn Monroe

Monster i garderoben verkar initialt vara en betydligt smalare historia. En biografi över skådespelaren Anthony Perkins och en diskussion om dennes mest berömda filmkaraktär, Norman Bates från Alfred Hitchcocks klassiker Psycho? När antalet vända boksidor tilltar är det förstås större än så. Perkins/Bates utgör här en spegelbild för en vandring genom historien och samhällets syn på avvikare från normen.

I likhet med Norman Bates växer Perkins upp med sin mor, Janet. Fadern, skådisen Osgood Perkins, dör tidigt i sonens liv. Anthony är känslig, drömsk och passar inte in i den trånga pojkmallen. Efter andra världskriget växer idéer om hur viktigt det är att hålla sig inom det ”normalas” gränser sig starka. Synen att det kvinnliga står för något förklenande och därigenom farligt slår igenom ordentligt. Under den här tiden utvecklar psykoanalytiker många teorier kring vad en mammas dåliga inflytande över sin son kan leda till. Modern blir oundvikligt till ett destruktivt mammamonster, krävande, alltför närgånget eller avståndstagande.

Om hon gullar för mycket med sin pojke gör det honom svag och får honom att utveckla en osund identifikation med henne. Är hon i stället avvisande, kall och bestraffande avskräcker hon honom från kvinnokönet.

Kort sagt, sonen löper stor risk att bli homosexuell, en pervers avvikare.

Under det paranoida amerikanska femtiotalet rasar också jakten på misstänkta kommunister och parallellt leder rädslan för ickeheterosexuella personer till förföljelse och propaganda. Något som ekar ända in till teaterskolan där Perkins går. I delar av USA klassas homosexualitet in under en samlingslag med namnet ”Brott mot naturen”. Det är en homofobi som fortfarande genljuder genom exempelvis Rysslands nyligen instiftade lag mot ”homosexuell propaganda”.

I slutet av Psycho, då Norman Bates är arresterad, håller en psykolog en lång monolog om hur Bates, efter att på grund av svartsjuka ha dödat sin mamma och hennes älskare, utvecklat en dubbelnatur, psykologiskt inkorporerat mamman i sig själv. Det finns en hel massa analyser av filmen, bland annat kring hur den genom en mängd symbolbilder pekar mot Bates queerhet. Att Anthony Perkins ses som queer i ett konservativt och filmstjärnebesatt Hollywood är det inte att tala om. Efter lanseringen som en ”filmhjälte för den tänkande flickan” följer ett evigt prat om varför han aldrig stadgar sig och skvaller om suspekta samkönade inneboende. För Anthony Perkins blir filmrollen som motellägaren Norman Bates både en väg till berömmelse och något som kommer att följa honom som en överhängande skugga genom hela karriären och livet. Linjen mellan filmkaraktären och privatpersonen suddas återkommande ut.

Johan Hiltons sätt att omväxlande berätta och diskutera Anthony Perkins liv och dyka ner i parallella samhällsreflektioner gör att perspektiven vidgas och vävs samman på ett i princip alltid tankeväckande och intressant vis. Genom att analysera och redogöra för hur historien om de som kallats perversa, avvikarna, hbtq-personerna skildrats och beskrivits både i verkligheten och fiktionen som fascinerande men farliga dubbelnaturer och hur dessa berättelser har upprepats om och om igen tecknas en sammanhängande bild över erornas likhet. En genomarbetad essävolym som är ovanligt komplexitetsrik i sammanfogandet av alla sina trådar.

Similar Posts:

• Spoilad av Hitchcock
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Tema: biografier
• Propaganda-klassiker i nyutgåva
• Toppen på ett mycket farligt isberg

Man måste älska männen mycket. Mycket mycket. Älska dem mycket för att älska dem. Gör man inte det går det inte, man står inte ut med dem.

Raderna, och därmed även titeln på Marie Darrieussecqs nya roman, kommer från Marguerite Duras Vardagens ting. I sin fortsättning på historien om Solange (som inleddes med Flickan i Clèves) låter Darrieussecq sin huvudkaraktär skicka just detta citat i ett sms till mannen hon älskar. Ett sms som blir ett i raden av obesvarade meddelanden och förvirrande tystnad. Han tiger. Och Solange väntar.

Flickan från den lilla byn Clèves har växt upp, lämnat sin son i Frankrike och befinner sig nu i Hollywood, bland créme de la créme av skådespelare, regissörer och producenter. Hennes karriär har stannat av, och hon som började med lovande småroller i storfilmer spelar fortfarande kvinnan vars uppgift är att dö snyggt i hjältens armar. Men så träffar hon på en fest en man som tar andan ur henne och vars kropp tycks dra hennes till sig som om de befann sig i ett magnetfält. ”Ett kompaktare luftrum som uteslöt alla andra. Hon var tyst. Hans närvaro gjorde henne tyst och ensam.”

Mannen är Kouhouesso Nwokam, en skådespelare som aldrig riktigt slagit igenom, men som nu bestämt sig för att göra en filmatisering av Joseph Conrads Mörkrets hjärta. I Kongo. För att berätta om det riktiga Kongo, och inte om Hollywoods idé om Afrika.

Det är från första stund en ojämlik relation. Kouhouesso försvinner i dagar för att plötsligt dyka upp igen i hennes säng, hans humör sätter agendan för vilka samtal som är möjliga att föra och hans filmidé går före allt, ALLT, annat. Och Solange hon väntar och lyssnar och tar hänsyn och älskar. Mycket mycket. Självutplånande mycket. Hela vägen till inspelningen i Afrika följer hon honom, trevande och inkännande och trånande efter att han ska se henne igen.

Darrieussecq skriver med ett filmiskt berättande och ett avskalat språk som påminner om Duras. Även då det är Afrikas överväldigande hetta och natur som beskrivs så är språket aldrig överbelamrat med svulstigheter. Det är precist och osentimentalt. Och det tvingar till eftertanke utan att skylta med det. För det är mycket som skaver i relationen mellan Solange och Kouhouesso, inte minst grundat på deras ursprung i Frankrike respektive Kamerun. Kropparnas kontraster – svart man, vit kvinna – blir till verkliga skillnader i makt och förväntningar. Som om kropparna hela tiden döljer människan, som om de aldrig lyckas tränga innanför.

Kanske saknar jag lite av den där fräcka flickan som var Solange som barn, henne som vi fick möta i Flickan i Clèves. Jag har initialt svårt att se att det skulle vara samma person, att hon inte skulle ha mer kvar av det där vilda och väldigt oblygt kroppsliga. Speciellt som hennes relation till Kouhouesso är sexuell snarare än något annat. Men i sin beskrivning av en kärleksrelation som långsamt äter upp den ena parten, medan den andra stärks i samma takt, är Darrieussecq fruktansvärt bra. Och känslan av frustration och tillknycklad stolthet stannar kvar i mig.

Similar Posts:

• Varken barn eller vuxen, eller både och
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• Vår export av det civiliserande våldet
• Skräcken! Skräcken!

Imperial Bedrooms handlar om Clay som är berömd manusförfattare i kretsen kring Hollywood. Efter ett antal månaders vistelse i New York återvänder han till Los Angeles för att arbeta där med några projekt. Här nystas han snabbt in i skumma händelseförlopp och affärer. Samtidigt som han träffar ex-flickvänner (det här är en värld där alla verkar ha varit ihop med, eller snarare legat med, alla och varandra) inleder han en relation med den mystiska skådespelerskan Rain Turner (OBS! pseudonym). Vid ett terapibesök hos sin psykolog blir Clay varnad för denna kvinna. Det visar sig att psykologen har två andra patienter som haft samröre med samma kvinna. Mystiken tätnar. Den intill oigenkännlighet sönderknarkade/plastikopererade Rip Millar dyker upp och vill ha Rain Turner – på hans uppdrag hjälper Clay till att kidnappa sin ”vän” Julian, som varit ihop med Rain, samtidigt som hon legat med Clay. Julian överlämnas till mexikanska torpeder som torterar ihjäl honom. Rip Millar lämnar sin fru för att vara med Rain, som i själva verket heter Denise. Den unga skådespelerskan Amanda, som Clay flörtat med, blir ihjältorterad samtidigt som en bag med några miljoner dollar i kontanter dyker upp och försvinner.

Just det, Amanda och Rain bor också tillsammans. Oklart varför. Faktum är att det mesta i denna intrig är ganska oklart. Det är en extremt intrikat och blodig historia. De sista tjugo sidorna bjuder på ett par tortyrscener som är mycket obehagliga. Som få andra författare kan Easton Ellis beskriva våld så att läsaren mår fysiskt illa – så även här. I American Psycho, Bret Easton Ellis andra och mest kända roman, var detta våld ett bärande element i handlingen. Det var lika obehagligt att läsa om det i den romanen, men där hade det en – jag frestas säga vital – funktion för handlingen och för huvudkaraktären. I denna roman är våldet begränsat till ett par scener i slutet, och man får intrycket av att det är ditslängt mest för att provocera. Någon betydelse för handlingen har det inte. Det känns som ”våldet som är obligatoriskt för en roman av Bret Easton Ellis”. Men Bret Easton Ellis hade kunnat våga lita mer på sig själv, och på läsaren, och utelämnat detta – och faktiskt gjort något nytt med sitt författarskap.

Läsaren – som inte känner sig så betrodd – känner igen fenomen och temata från American Psycho. Vid flera tillfällen besöker vänner och icke-vänner (Julian, Rip, ex-flickvännen Blair) Clay för att tala honom tillrätta – dvs att lämna Rain Turner. Det framgår att hemska saker kommer att hända om han inte gör det. Men Clay förstår inte, eller vill inte förstå. Han har, på fyllan, lämnat ett hotfullt meddelande på Julians telefonsvarare. Nu vet han inte om det verkligen är han själv som gjort det. Någon har skickat fingerade mail från hans konto. Vem är det? Är det i själva verket han själv? Flera andra, liknande, händelser framträder som gör att Clay börjar tvivla på sitt omdöme och sin förmåga att uppfatta vad som faktiskt sker. Det var ett bärande element i American Psycho, som handlade om huvudpersonens kluvenhet. Var bokens huvudperson faktiskt två olika personer? Svaret gavs aldrig, och det var mycket kittlande och oerhört välfunnet och välskrivet. Men i Imperial Bedrooms är det tyvärr bara en blek kopia, en återupprepning. På samma sätt upplever jag att de inpetade våldsscenerna i slutet av Imperial Bedrooms också är blott en återupprepning av tidigare använda grepp.

Jag är alltså inte särskilt imponerad av Bret Easton Ellis nya roman. American Psycho var en fantastisk roman – välskriven, välkomponerad, klaustrofobiskt spännande – men här verkar Easton Ellis inte ha kunnat förnya sig i den utsträckning som hade varit nödvändigt för en vitalisering av hans författarskap. Trots allt är dock miljöbeskrivningarna fascinerande. Den depraverade Hollywoodmiljön och dess skrämmande ihålighet kan Easton Ellis mycket bra, och skildringen av denna är en av, måste jag tyvärr säga, få behållningar av denna roman. Desto tråkigare är att personskildringarna är tunna och mest verkar tjäna som kulisser i en skildring av det som Easton Ellis kan och tidigare har skrivit om. Men vi vill ha något nytt! Vi vill ha människor av kött och blod! Låt dem sedan bli mördade och lemlästade – men Bret Easton Ellis nästa roman måste leva på ett helt annat sätt än denna bok.

Similar Posts:

• Mr DeMille, I’m not ready for my close-up
• Bioaktuell Ellis
• Att vara eller inte …
• Ett fall och ingen lösning
• Mörkret under gatulamporna

Texterna är representerade både i fotograferade original, samt i engelsk renskrivning, där överstrykningar och felaktig ordningsföljd som rättats till med pilar har fått vara kvar. Uppenbara stavfel har rättats, men är markerade med rött, som något slags bevis. I den svenska översättningen har dessa korrigeringar uteslutits. Varför Marianne Öjerskog som översatt boken valt att göra så motiveras inte. Det skulle vara intressant att se hur en franska originalutgåvan ser ut i översättningen mellan engelska och franska. Men jag kan gilla att textbearbetningen ser ut så, att varje version kommer lite närmare det slutresultat som Marilyn kanske tänkt sig när hon skrev.

Marilyns texter är ofta skrivna på brevpapper från diverse hotell som hon bott på, t ex Hotell Waldorf-Astoria i New York och Parkside House i Surrey. Anteckningsböckerna var svarta eller röda och sällan utskrivna.

Det Stanley Buchtal och Bernard Comment vill göra är att visa upp den andra bilden av Marilyn Monroe, den djupa, intelligenta, känsliga, smarta. Allt det finns i Fragment, men det blir lätt lite överansträngt. Jag har svårt att tro att så många skulle tro att Marilyn Monroe var korkad, blåst, ytlig bara för att hon var vacker. Det är roligt att Marilyn läste Tjechov, James Joyce och Whitman men jag behöver inte ha bildbevis för att tro på det.

Foto: Eve Arnold/Magnum Photos/IBL Bildbyrå

Antoni Tabuchi jämför inledningsvis Marilyn Monroe med Sylvia Plath och ställer frågan:

Hur skulle Marilyns historia ha gestaltat sig, om hon i stället för att vara denna enastående skönhet som filmen skänkte berömmelse, hade varit en helt alldaglig kvinna?

Han själv menar att Marilyn i sådana fall, precis som Sylvia Plath, hade publicerat sina texter medan hon levde och sedan begått självmord. Då hade orsaken till självmordet varit att Marilyn Monroe var en känslig och intelligent person.

I dagböckerna beskrivs känslor som spänner över hela känsloregistret, det är rädsla över att misslyckas, styrkan i att vara övertygad om att göra det, tvivel på kärleken och meningen med allt.

När jag plötsligt
blir deprimerad
vad beror det på
(i verkligheten) kanske spåra
händelser ur det förflutna –
skuldkänslor?

Varför plågas jag så av det? eller varför anser jag mig vara underlägsen alla andra (alltid liksom känt mig mindervärdig och därför med andra ord sämst, varför?)

Marilyns handstil varierar. Oftast är den spretig, lite slarvig, som att det är ett barn som har skrivit det. Eller alternativt att texterna är skrivna i all hast. Stavfel, överstrykningar, inringningar och pilar förstärker det lite kladdiga uttrycket. Men det finns också texter som är skrivna på svagt framåtlutad skrivstil, som påminner mig om min mormors och som jag skulle ha haft svårt för att läsa om den inte hade funnits i renskriven version.

Redan när texterna skrevs var Marilyn Monroe så medveten om sitt kändisskap att det fanns ett allmänt intresse att läsa om hennes tankar. Men att de skulle sparas och ges ut i bokformat så här lång tid efter hennes död hade hon nog inte räknat med.

Kanske kommer någon att läsa det här? Jag tror inte det.

Similar Posts:

• My week with Marilyn
• En oretuscherad ikon
• Värmande spänningsroman
• Veckan på dagensbok.com – serier, erotisk poesi och Marilyn Monroe
• Exploatering deluxe

My week with Marilyn handlar om en vecka under inspelningen av filmen Prinsen och balettflickan (The prince and the showgirl) från 1957, där bland annat Laurence Olivier och Marilyn Monroe medverkade. Filmen är löst baserad på Colin Clarks memoarer The prince, the showgirl and me: the Colin Clark Diaries från 1995, en bok jag tyvärr inte har läst.

Colin Clark började sin karriär inom filmbranschen som regiassistent under inspelningen av filmen The prince and the showgirl. Han blev senare författare och filmskapare.

Det är ett stort intresse för Marilyn Monroe som person nu. Man ger ut fragment av hennes egna texter, även filmen är en del av denna vurm. Jag blev besviken på att filmen inte presenterade någon ny eller fördjupad bild av Marilyn Monroe. Den bild som presenteras i filmen är samma bild som har producerats av män och finniga tonårskillar sen Norma Jeane Baker gjorde entré som Marilyn Monroe. En kvinna omöjlig att leva med, omöjlig att inte förälska sig i.

Michelle Williams gör en bra insats som en osäker, olycklig Marilyn Monroe. En naturbegåvning inom teatern, befriad från tekniska färdigheter och en förförerska. Det är framför allt i den sistnämna rollen hon syns i filmen.

My week with Marilyn är inte så mycket mer än en pojkdröm. Den 23-årige Colin Clarks drömbild av Marilyn, som hon spelar upp för honom. Det är tråkigt att hon inte framställs annorlunda i filmen. Men om man får tro filmens berättelse var Marilyn Monroe Colin Clarks första kärlek och den blir väl alltid lite mytisk.

Jag skulle vilja se ett porträtt av Norma Jeane Baker, inte produkten och rollen Marilyn Monroe. Men de som levde tillsammans med henne verkar inte ha sett bakom rollen som hon klev in i och tvingades kvar i.

Similar Posts:

• En oretuscherad ikon
• Sökte en kvinna och fann en själ
• Exploatering deluxe
• Betagen är rätta ordet för känslan
• Ytlighetens insida

Metamorfoser är kronologiskt uppbyggd, först får vi möta Marilyn Monroe i början av karriären, när hon fortfarande var Norma Jeane. Det är en leende tjej i bruna lockar och en ungdomlig mjukhet i kroppen, som med dagens ideal skulle räknas som kurvig.

©Andre de Dienes, 1945

Det slår mig hur äkta och naturliga bilderna är. Inte så att Marilyn Monroe inte är sminkad, stylad, poserad, utan för att bilderna är oretuscherade. Jag vet inte när jag senast såg en modellbild där allt är med, om jag någonsin gjort det. För allt finns verkligen kvar på bilderna, den lilla tendensen till dubbelhaka, bikinibandet som bildar ett litet hudveck och det syns att huden är sminkad. Ju mer jag tittar och letar, ju fler skavanker hittar jag. Och på något sätt är det en seger att kunna hitta ”skönhetsfel” även på den största skönhetsdrottningen av de alla. Och inse att hon fortfarande är vacker!

Även när Marilyn Monroe blir äldre, mer erfaren, blond och smalare förblir bilderna oretuscherade. För mig är det en lättnad att inse att det inte finns någonting naturligt i de bilder som vi möter idag, trots att de bilderna oftast utger sig för att vara just naturliga.

©John Florea, 1951

Varvat med bilderna finns citat av vänner, kollegor, fotografer och stylister som alla har sin bild av superstjärnan:

Eftersom väldigt små gyllene hår gjorde henne lite luden i ansiktet fångade det ljuset och fick en gloria att ta form som skänkte henne ett svagt glimmer.

Detta säger Eva Arnold, en av alla fotografer som fotograferat Marilyn Monroe. Jag har svårt att tro att en fotograf idag skulle utrycka sig lika positivt om ansiktsbehåring.

Alla pratar de om hur Marilyn levde upp framför kameran. Att hon alltid gjorde sitt bästa inför varje fotografering, att hon blev en ”övernaturlig skönhet” och först kom till sitt rätta jag genom kameran.

Det mest frekventa personlighetsdraget som andra upplevde hos Marilyn Monroe var det av henne som hjälplös, utan att egentligen vara det. Sidney Skolsky, kolumnist i Hollywood menar att ”Marilyns skenbara hjälplöshet var hennes främsta styrka”. Och Pat Newcomb Marilyns PR-agent åren 1960-1962 säger:

Djupt därinne var hon väldigt stark… och det var något vi lätt glömde bort eftersom hon verkade så sårbar, och man kände sig alltid tvungen att ta hand om henne.

Walter Bernstein, manusförfattare till Something’s Got to Give från 1962, säger:

Det är filmstjärnans gamla vanliga, simpla egocentricitet. Den är sprungen ur en magnifik och omutlig narcissism.

© Frank Powolny 1955. Flickan Ovanpå

Marilyn Monroe är beviset på att de egenskaper som behövs för att få den superstjärnestatus som hon fick och fortfarande har är: målmedvetenhet, styrka, hjälplöshet och narcissism. Och alla dessa egenskaper är representerade och skildrade i bild efter bild i den här boken.

Similar Posts:

• My week with Marilyn
• Ytlighetens insida
• Exploatering deluxe
• Värmande spänningsroman
• Sökte en kvinna och fann en själ

Cheetas liv är lika långt som varierat. Han har fyllt 76 år vilket innebär att han står med i Guinness rekordbok som världens äldsta apa, men även geografiskt är resan lång. Vi följer Cheeta från infångandet i den afrikanska djungeln till vilohemmet Palm Springs via jetset-åren i Hollywood. Resan innehåller så mycket anekdoter och stjärnglans att den garanterat matchar vilken mänsklig birollsinnehavare som helst. För Cheeta har raggat brudar med bästa vännen och kollegan Johnny Weissmüller, krökat med Errol Flynn, förolämpat den osympatiske Charlie Chaplin, blivit förolämpad av Marlene Dietrich och svartsjukt intrigerat mot Maureen O´Sullivan (Jane) om Weissmüllers gunst. Som alltid när det gäller ett liv i sus och dus finns här förstås också en baksida: missbruk, brustna hjärtan och krossade drömmar. Men vad vore ett liv inom showbusiness utan dem? Cheeta har inte låtit sig nedslås av dem utan väljer snarare att se de komiska i det, för det här är en apa med en god portion självinsikt. Ja, ibland får han rent av påpeka för läsaren att han stundtals fyller ut minnena med ordentliga överdrifter och i vissa fall även rena efterhandskonstruktioner. Men det här är som sagt Hollywood, så myten är trots allt viktigare än fakta och dessutom är han ju, som sagt, världens äldsta apa. Som en jämförelse är världens äldsta nu levande människa, den japanska kvinnan Kama Chien, 114 år och hon sitter ju knappast och skriver några memoarer.

Cheeta – mitt liv är uppbyggd på anekdotberättande med fokus på Hollywoods gyllene år på 1930- och 40-talen, vilka även måste ses som Cheetas ”gyllene år”. Medan de berättas så snabbanalyseras de oftast av Cheeta, och hans reflektioner över sitt och andras agerande är med få undantag träffsäkra och har många komiska poänger, även om det stundtals kan bli en smula tjatigt med naturfilmskommentarer till mänskligt dekadent beteende. Cheeta har även en del teorier kring mänskligheten och framförallt dess förhållande till djuren. Teorier som kamouflerade bakom humorn ändå skall försöka säga något allvarligt till läsaren. Eller inte? Cheeta är nämligen en riktig skojare och man gör nog bäst i att se allt som ren underhållning. För det är väldigt rolig läsning, och meningar som

Jag har överlevt sjuttio år i den här branschen. Jag har överlevt kalkoner som Bela Lugosi Meets a Brooklyn Gorilla. Jag har till och med överlevt det gamla fyllot Robert Benchleys förfärliga Whitman-recitationer i Garden of Allah – herregud jag är nog en överlevare trots allt.

får knappast en vanlig apa med en skrivmaskin till av en slump, oavsett om den har en oändlighet på sig. Den meningen kan nämligen bara en apa med egen Hollywooderfarenhet formulera.

Similar Posts:

• Delirium med apor
• Originellt och fascinerande
• En hipsterbondes bekännelser
• En oretuscherad ikon
• En beklaglig sanning