Det säger inte ett jota om varför den här kinesiska bilderboken, skapad av Zhang Ning, fascinerar.

Titta till att börja med närmare på framsidans sköldpaddor: varenda gräns mellan färgsjoken består av små, små stygn. Familjen Sköldpadda tar sig till havet är nämligen helt gjort i sydda applikationer och broderier. Tygerna har Zhang Ning dessutom färgat själv. Hav, berg och djur – allt är uppbyggt av tygbitar i olika nyanser och mönster, på en gång intrikat och lite naivistiskt, och överallt är de små sömmarna synliga i kanterna.

På sin långa färd till havet träffar sköldpaddorna olika djur som svarar på hur långt det är till havet och hur det egentligen är där. Fast var och en svarar ju efter sitt förstånd och sin erfarenhet. För fågeln är havet nära, medan myrorna tror att dammen i närheten är ett hav. Alla berättar de sina egna tolkningar av vad som finns där, och det är först när sköldpaddorna, och läsaren, får se det med egna ögon som vi kanske fattar riktigt vad de menade.

Fast visst kan korallrevet se ut som en färgglad skog, och maneterna som skira fallskärmar?

Zhang Ning gestaltar havet med en barnsligt förundrad blick som är ljuvlig att kliva in i.

Similar Posts:

• Rödluvan och vargen – naturliga fiender?
• Magiska bullar och förtrollande teknik
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• Havstrutens liv i fina akvareller
• Vem är det som är lat egentligen?

Hursomhelst. Faktumet att jag har pinsamt dålig koll på Selma Lagerlöfs författarskap blandat med min vilja att kunna i alla fall litegrann om så mycket som möjligt i världen, gjorde att boken Selma Lagerlöf på en timme tilltalade mig. Boken har ett bra upplägg. Jag gillar hur den går igenom Lagerlöfs liv i kronologisk ordning, och bryter av då och då med uppslag som ”Det visste du inte om Selma” (Hon har fått en gata i Jerusalem uppkallad efter sig!), ”Ett citat av Selma” (Jag är som en klocka som alltid går rätt, bara den får vara i fred), och ”Något du kan säga för att fucka upp söndagsmiddagen” (Hade inte Selma skrivit om vargattacken i Gösta Berlings saga så hade vargdebatten i Sverige inte varit lika infekterad som den är idag). Självklart går boken igenom Lagerlöfs böcker också.

Kritik som kan riktas mot den här typen av böcker är delas att de bara skrapar på ytan (men att ge läsaren en snabb översikt är ju själva poängen med boken, så den invändningen känns bara fånig), men också att de endast används för att man ska kunna låta smart och beläst i sociala sammanhang. Varför det senare skulle vara ett problem förstår jag inte riktigt heller, mer än att personer som faktiskt läst Lagerlöfs samlade verk kanske blir besvikna över att det fanns enklare sätt att låta intellektuell på middagsbjudningar. Själv fejkar jag mig igenom diskussioner om Game of Thrones på daglig basis, (att säga att man aldrig sett ett enda avsnitt av Game of Thrones i nördiga kretsar är ungefär som att erkänna att man aldrig läst svenska klassiker som Lagerlöf i finkulturella kretsar) så jag dömer inte.

Faktum är att Selma Lagerlöf på en timme gjorde mig uppriktigt nyfiken på Lagerlöfs författarskap. Nu återstår bara att avgöra vilken av hennes böcker jag ska läsa först. Har ni läsare några tips?

Låt mig lämna er med mitt favoritcitat av Selma Lagerlöf, taget ur ett brev hon skrev till Sophie Elkan:

Jag tror, att det i dessa yttersta tider har kommit ett mörker öfver den manliga intelligensen liksom för att visa hur nödvändigt det är att kvinnorna öfvertar ledningen af världens öden.

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Så mycket mer än sagotant
• Respekt
• Storartad berättarglädje
• Drömsk kärlekssaga om sorg och musik

Konceptet känner vi igen från Henrik Langes tidigare produktion med exempel som 80 romaner för dig som har bråttom. Det här tycker jag är bättre och roligare än dem. Eftersom man inte bara får en snabb genomgång i ett litterturprettos bokhylla utan faktiskt får en snabb neddykning i samma prettos anteckningar från föreläsningen om Strindberg i litteraturvetenskap A.

Strindberg för dig som har bråttom är som små utbrott av power-pointpresentationer och föreläsningsanteckningarna som mina lärare i litteraturvetenskap har använt sig av under åren på olika kurser, nivåer och skolor. Strindberg är alla litteraturforskares favoritförfattare (jag har funderat en del på hur det kan bli så eftersom han inte är studenternas favoritförfattare). Det visar sig också att han är humorsveriges favoritobjekt. Och det blir en lyckad krock.

Efter en snabb genomläsning får man en kort sammanfattning om ett tjugotal av Strindbergs litterära verk, min favorit är ”Ockulta dagboken för dig som har bråttom”.

I en dagbok skriver Strindberg ner hur han mår, vad han äter och dricker,.. …vad han läser, skriver och… …om sitt sexliv med Harriet Bosse.

Man får lära sig att han också målade, om hans intresse för alkemi och musik, om hans påstådda galenhet och infernokrisen. Man får lära sig om hans många, inte helt okomplicerade förhållanden, om hans vänner och om hans fiender. Och såklart en massa kuriosa som vad Strindberg åt, hur han såg ut och små inblickar i Strindbergs samtid.

Det här är en bok att bläddra i, skratta lite åt och suga åt sig av kunskap. Ärligt talat finns det inte en litteraturstudent som har läst alla dess verk av Strindberg, de flesta har på sin höjd bara läst Röda rummet. Så varför ska du behöva gå igenom den där jobbiga processen som slutar i en hårslitande hemtenta?

Viktigast av allt för att det ska verka som att man har de där 7,5 hp i Strindbergiana på middagsbjudningar i 50-årsåldern är ju att man lär sig uttala hans namn rätt. Och där måste jag underkänna de som hoppar över universitet och läser Katarina och Henrik Langes bok. Nej han hette inte Ågåst Strindberg. Man säger helt enkelt August Strindberg.

Similar Posts:

• Litteratur, spädes 1 + 10 000
• En förlorare i debatten
• Ger mersmak
• August Strindberg-special
• Årets bästa serier och grafiska romaner 2012

Och ni hör vad jävla gammal jag låter.

Men det är ju det som är poängen. Mattias Lindeblads berättelse om ett liv som skräckfan är ofta ren oförskämd nostalgi: hur det var att kopiera kassetter, att se Exorcisten för första gången, att få prata med Gunnar ”Leatherface” Hansen, och så vidare. Det blandar han upp med filmtips, historiska sammanfattningar, och intervjuer med andra fans och experter som berättar vad deras nostalgiska favoritfilmer är. Tyvärr gör det upplägget att boken blir lite onödigt rörig, och det återkommande skämtet med två tecknade zombies som fäller spydiga kommentarer om det Lindeblad just skrev blir man snabbt väldigt trött på; skamlös nostalgi ska inte be om ursäkt för sig.

Men det är ändå svårt att inte smittas av Lindeblads entusiasm, speciellt om man är intresserad av ämnet, och det är ett intressant fenomen han ger sig på: hur skräck, en genre som är tänkt att… ja, skrämma folk, göra dem obekväma, visa saker de egentligen inte vill se, kan bli något tryggt och rentav mysigt – att minnas hur skrämmande någonting var Då som en trygghet Nu. Lite grann samma sak kom fram i Mark Gatiss lysande dokumentärserie om skräckfilmens historia på BBC häromåret, där horrorfantasten Gatiss bestämt drog ett streck vid Halloween och Nightmare On Elm Street och hävdade att det mesta som kommit efter bara var fantasilöst effektsökeri. Fullt så långt går nu inte Lindeblad, han tipsar gärna om nyare filmer också, men det är fortfarande inte särskilt mycket som sägs här som inte sagts många gånger förut. Vackert så; det är en grundkurs, eller rättare sagt hans egen grundkurs, och som sådan är den inte alls dum. Henrik Langes teckningar gör också en hel del för att liva upp.

Det är frestande att säga något spydigt om bokens undertitel, och att det inte finns särskilt mycket för Gud att komma ihåg med den här boken. Men både jag och Mattias Lindeblad är ju bara människor, och den här boken väcker alldeles för många hemska mysiga minnen till liv för att jag ska kunna annat än gilla den.

Similar Posts:

• Tills det krasar
• Hårdrock är kul
• Gränslöst?
• Förskräckligheter i listform
• Snabblektion om Selma Lagerlöf

Med de exemplen kunde Människor det varit synd om inställa sig i raden av katalogartade böcker vars bärande säljkraft bygger på ett slagfärdigt koncept och en tillgänglig och snabbförmedlad humor. Brev till samhället är ett exempel. Likaså 80 romaner för dig som har bråttom och Den som inte tar bort luddet ska dö!

Människor det varit synd om är emellertid för märklig för att ringas in så kategoriskt. Bara författarens läggning är förbluffande: vem i hela friden är trettiotre år och orkar intressera sig för en gammal revyartist som Ernst Rolf? Vem (oavsett ålder) läser Lennart Hylands och Arne Weises memoarer? Vem tar sig igenom över sex timmars välgärenhetsgala från 1989 med Kjell Lönnå som programledare? Och vem – efter att ha utövat denna aparta dragning – kan göra en riktigt bra bok om det? Han finns tydligen, och han heter Kalle Lind.

Linds bok rymmer mer än ett avverkat koncept med en-jättetydlig-poäng-per-kapitel. Titeln är bara avsnittens minsta gemensamma nämnare. Lika ofta som den är skadeglatt vrålrolig fungerar den som en kartläggning över en omvärld vars absurditet är värd att påminnas om. Tänk detta: Sven-Bertil Taube beskriver i sina memoarer hur han besöker en prostituerad som tonåring i Paris. Han inte bara besöker henne – han får grupprabatt med två polare. Och han inte bara beskriver händelsen – han romantiserar könstransaktionen med uttryck som att ”[hennes] bruna ögon snärjde oss i sitt garn”. Att memoaren Ord och många visor är utgiven 2007 är en svindlande anakronism.

Med självupptagna män, hysteriska kändisar och kroniska olycksfåglar som nyckel till människan visar Lind på en tidlös friktion mellan å ena sidan ordning, status och medial fåfänga och å andra sidan drifter, poetisk rättvisa och ren otur. Han är elak som fan och vet allt. Så ska den vara som orkar tillgängliggöra vårt tidlösa vansinne.

Similar Posts:

• Bättre förr
• Udda kulturhistoria
• Humor och sammanhang
• Och att tänka sig att han skulle bli präst…
• Galenpanna nos. 1

Arvid är trött på sitt jobb och vill bli litteratör. Han blir kompis med ett gäng konstnärer och tar olika skrivjobb som han inte gillar. Arvid vilar upp sig ute i skärgården. När han kommer tillbaks tar han jobb som lärare.

Mrs Bennet har fem döttrar som hon försöker att gifta bort. Ungkarlarna Bingley och Darcy flyttar in i grannskapet. Bingley stöter på Jane. Elisabeth och Darcy vet inte vad de vill men gifter sig till slut med varandra. En annan syster, Lydia, rymmer med en opålitlig karl men man ordnar så att de blir gifta. Jane och Bingley gifter sig också.

Antoine ska avsluta sina historiska forskningar i en liten by. I sin dagbok börjar han skriva ner hur tråkigt han har. Han vill inte jobba. Den lilla byn är tråkig och människorna är trista och korkade. Antoine blir äcklad över minsta sak. Antoine struntar i sin forskning och åker tillbaka till Paris.

Före detta maskerade brottsbekämpare blir mördade. Några tar på sig sina gamla dräkter igen för att ta reda på varför. Spåren leder till Adrian, även han en före detta maskerad brottsbekäpare, som spränger halva New York för att skapa världsfred.

Nog för att karaktärerna kan se lite seriefigursfestliga ut med sina naiva och vindögda uppsyner, men det är inga direkta komiska poänger Lange sysslar med. Det handlar inte om att försöka göra sig lustig över något genom att vrida på det. Sammanfattningarna är oftast väldigt trogna originalet. Däremot frammanas det genom summerandet en oemotståndligt skön respektlöshet: alla stora verk blir plötsligt så små och ynkliga. Den skoningslösa koncentration Lange utsätter verken för får dem att framstå som hjälplöst banala. Att hela Utvandrarsviten skulle sammanfattas på fyra meningar! Och Brott och straff, fem meningar. Och ändå är ju sammanfattningen i sig korrekt.

Med viss reservation för känslan av engångsläsning och presentbok vill jag ändå tycka att det är en tjusig och begåvad insats Lange har att komma med. Det är snyggt och stilfullt hanterat. Och om du nu inte köper 80 romaner för dig som har bråttom (eller får den), se i alla fall till att bläddra bak till det allra sista verket om du ser boken i hyllan. Summeringen av Bukowskis Faktotum är inte representativ, men likväl förbannat rolig.

(Röda rummet av August Strindberg, Stolthet och fördom av Jane Austen, Äcklet av Jean-Paul Sartre, Watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons.)

Similar Posts:

• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Kärt återseende med dödliga underströmmar
• Klassikernas klassiker: Stolthet och fördom
• Pressat och rörigt drömspel
• Stolthet och fördom och hatsex