Men oavsett om en tycker att det är roligt eller tröttsamt med pseudonymer och dess avslöjanden så är det ett faktum att det är svårt att göra intressant PR när vi har tillgång till så många informationskanaler, så mycket innehåll. Att hitta läsare är svårt. Med fler och fler kanaler kräver även pr-arbetet mer och mer finess, kreativitet och nya idéer. Det ska bli intressant att se hur vi kommer få nys om nya böcker i framtiden.

På dagensbok.com börjar veckan börjar med Marie som recenserar Handen av Henning Mankell. Den här boken avslutar sviten om Kurt Wallander, och den består dels av kortromanen Handen, dels av en översikt av Kurt Wallanders värld. Det nya fallet tycker Marie är just för kort skildrat för att riktig bränna till, och registren över alla bifigurer och platser som omnämns i böckerna intresserar henne inte heller särdeles mycket. Däremot är det riktigt spännande att få se hur Mankell arbetat fram sitt persongalleri. Vill man se exempel på komplexa och trovärdiga karaktärer bör man studera Henning Mankell.

På tisdag skriver Anna Liv om Ninni Schulmans Svara om du hör mig. Det är en deckare som utspelar sig i Ulvanå i Hagfors under älgjakten. Det är spännande miljöbeskrivningar och fullt av relationstrassel i tredje boken om Petra Wilander, Hagfors nya krimchef.

På onsdag skriver Lina om Stephen Kings 22/11 1963, en tegelsten om en man som får möjligheten att resa tillbaka i tiden och förhindra Kennedymordet. ”Jag tycker egentligen väldigt mycket om den; King är bra på att beskriva femtio/sextiotalet och bra på att få till spänning även om denna saknar den karaktäristiska skräcken. Har också alltid gillat att läsa om tidsresor. Men det finns problem också: den är till exempel på tok för lång…”

På torsdag skriver Oscar om Phillip Meyers Sonen, en episk skildring om en Texasfamilj som sträcker sig från artonhundratalets mitt till våra dagar. Eller om man så vill, Familjen Macahan och Dallas i en och samma bok.

Similar Posts:

• Glesbygdshemligheter och älgjakt
• Distrikssköterska med Sherlockhatt och förstoringsglas
• Mankells makabra mordmission
• Ny skåning
• Någon har blivit mördad – igen

Så hör kollegan Martinsson av sig och säger sig ha ett hus att sälja. En släkting har tvingats flytta in på ett äldreboende, och Martinsson har blivit ansvarig för försäljningen av huset.

– Kanske kan du antyda priset? Det är knappast nån idé att jag åker dit och tittar på huset om det är så dyrt att jag inte kan reflektera över att köpa det.
- Åk ut, sa Martinsson. Du har råd. Om du vill.

Wallander tycker om det gamla huset. Det skulle krävas mycket arbete för att rusta upp det, men när han går omkring på platsen kan han se sig själv boende där. Tills han, efter att omedvetet ha reagerat på något som inte följde mönstret, hittar en människohand i trädgården. En skeletthand som letat sig upp ur jorden, och som visar sig tillhöra en av två personer som mördats och grävts ner i marken på denna tysta och fridfulla plats. Det som skulle ha blivit Wallanders framtid förvandlas till ännu en brottsplats, denna gång en över 50 år gammal sådan, vilket ger problem för utredarna under arbetet med att klara upp gåtan.

Handen, som är en kortroman på 120 sidor, har tidigare getts ut i Holland och även filmatiserats av BBC. Den utspelar sig tidsmässigt innan Den orolige mannen som är den sista romanen om Kurt Wallander. Det är en välskriven historia, om än just kort. Längden begränsar givetvis, historien kan av förklarliga skäl inte tillåtas ta så många vändningar eller innehålla sidospår. Trots detta lyckas Mankell skildra sina karaktärer knivskarpt, genom dialog och små detaljer i deras handlingsmönster. Kanske är det för att Mankells karaktärsgalleri är så väl uppbyggt, han har trots allt skrivit tolv böcker om människorna vid Ystadspolisen. Kanske även för att dessa karaktärer redan finns tydligt i mitt inre, eftersom jag träffat på dem otaliga gånger i böcker och på film.

Intrigen i Handen är på typiskt Mankellvis en del av något större, en del av ett historiskt skeende. I sökandet efter de dödas identiteter framträder en berättelse om villkoren för alla de människor som flydde andra världskriget, och som tvingades skapa sina liv på nytt i främmande länder. Människor som på grund av den oordning som rådde i Europa inte registrerades av någon myndighet, och som därför existerade utanför samhället. Ännu en gång har Mankell skrivit en kriminalroman som egentligen handlar om något annat, men som drivs framåt av brottsutredningen, och jag tänker att det är just detta som är hans enorma styrka som författare.

Boken består, utöver kortromanen, av en beskrivning av och ett register över Wallanders värld. Romanerna presenteras kronologiskt i korthet, och de återkommande karaktärernas liv, egenskaper och intressen beskrivs. Just denna del, där Mankells mångåriga arbete med dessa karaktärer blir tydligt, fascinerar mig. Det är helt enkelt suverän läsning för alla som själva skriver. Vill ni ha exempel på hur en skapar komplexa och intressanta karaktärer? Studera Mankell. Även den text där han skriver om arbetet med romanerna – hur historierna kom till, hur skrivprocesserna sett ut, hur läsarna har tagit emot böckerna – fungerar som ren inspiration för mig. Likaså är det roligt med författarkuriosa. Som att Mankell faktiskt totalförstörde ett manuskript för att han mådde dåligt av det. För att det var för hemskt att skriva om. Det är precis sådant jag vill läsa i en avskedsbok av den här typen. Att det sedan är långa register över bifigurer, geografiska platser som omnämns i romanerna och Wallanders kulturella preferenser … Ja det må så vara. Kanske är det en guldgruva för den riktigt inbitne läsaren, även om jag själv mest bläddrar igenom dem. Det jag bär med mig är istället konsten att skapa karaktärer.

Ett värdigt farväl till en av de starkaste personligheterna i svensk kriminallitteratur. Ta hand om dig, Kurt Wallander!

Similar Posts:

• Mankells makabra mordmission
• Ny skåning
• Vecka 49: Pseudonymer, Kennedymordet och Wallanderregister
• Någon har blivit mördad – igen
• Stereotypa beskrivningar – nej, tack!

Henning Mankell har sedan 1990-talet då och då satt samman små pjäser om August Strindbergs liv. Broderat ur verkliga möten i enaktare, inspirerade av nationalskaldens egen dramatik, men naturligtvis också av hans stormiga privatliv.

Några av pjäserna har spelats på scen, de flesta inte. Till Strindbergsåret samlas de i en volym, och även om de kan läsas också oberoende av varandra går små trådar mellan dem, små blinkningar sinsemellan här och var. I kronologisk ordning, som de är placerade i boken, utspelar de sig mellan sent 1860-tal, när en ung Strindberg bryter med sin dominante fader och brådstörtat flyttar hemifrån, till 1886, när Strindberg besöker vännen och den blivande fienden Heidenstam på ett slott i Schweiz.

Det är en ung och äregirig Strindberg vi möter, en Strindberg som pendlar mellan osäkerhet och storhetsvansinne. Redan från början skryter han om hur han genomskådar världen och människorna. I ett stycke uppsöker han en prostituerad tonårsflicka bland träden på Djurgården och vill ha bekräftelse på att hans penis är fullt normal.

Jag har svårt att bestämma mig för om de nio pjäserna kompletterar varandra eller om de blir alltför mycket tårta på tårta. På egen hand verkar de väl begränsade. Tillsammans är de möjligen väl lika. Strindberg kommer ihop sig med alla. Han ömsom smeker, ömsom skäller. Han skrämmer och han fascinerar.

För det gör han ju. På så sätt är Mankells pjäser nog en god ingång till författarens liv, men för den som läst någon eller några biografier tillför de inte särskilt mycket. De är slagfärdiga, men ibland alltför uttalade, rättframma. ”Jodå, jag lyssnar”, låter Mankell Strindberg bedyra:

Mina öron är enorma. Jag har samma fina hörsel som ett djur som jagar om natten. Jag hör inte bara det som sägs. Jag hör också det människor inte säger. Det dom tänker.

Det är möjligen en bra beskrivning av Strindberg, men ironiskt nog en något sämre av Mankell. Hans pjäser hade mått bra av att ibland lämna något outtalat.

Similar Posts:

• Strindberg åt folket?
• ”Du vet vad jag menar, August!”
• 7,5 hp Strindberg för dig som har bråttom
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• August Strindberg 2012

Bokens huvudpersoner Nora Linde och Thomas Andreasson är av det senare slaget. Fyllda av förträfflighet vandrar de runt och är väluppfostrat omtänksamma och goda ute på Sandhamn i Stockholms skärgård.

Historien utspelar sig kring en midsommarafton på skärgårdsön. Alkoholstinna ungdomar festar och skrålar på båtbryggorna. Plötsligt kommer en ung tjej stapplande och ramlar ihop framför de övervakande poliserna.

Flickan blev liggande, alldeles nedanför träkajen, med den vänstra kinden pressad mot sanden. Det blonda håret låg utspritt bakom huvudet som en trasig gloria på en ängel.

Samtidigt firar Nora Linde midsommar med sin nya kärlek Jonas och hans dotter Wilma. Men festandet övergår i ren skräck då Wilma spårlöst försvinner under natten.

Nästa morgon hittas en död människa på stranden. Noras barndomsvän, kriminalinspektör Thomas Andreasson, är den som leder utredningen. Det visar sig att alla inblandade ungdomar har sin egen version av vad som hände. I stundens hetta är en mordgåta som griper. Dels för att det handlar om unga, sökande människor som står på gränsen till vuxenvärlden. En av dem mister brutalt sitt liv när det egentligen borde börja på riktigt. Sådant gör ont att läsa om även om det här är fiktion. Ont därför att det händer kring oss alldeles för ofta för att en ska kunna vifta bort det som en uppdiktad historia.

Det som gör att historien ändå inte kryper tätt intill mig är huvudkarakärerna. Thomas, Nora och hennes käresta Jonas är alla tecknade med vaga konturer. Jag har svårt att ta till mig deras duktighet. Det är som om de patrullerar omkring där på Sandhamn för att visa upp sina perfekt defekta liv. För visst har de problem, mestadels relationsbaserade grubblerier där de står vilset frågande utan egen skuld. Dock finns det karaktärer som känns. Pappan till den brutalt ihjälslagna tonåringen på stranden drabbar med sin dubbelhet. Hans hjärtskärande sorgparad med det djupa suget efter hämnd gör honom desperat mänsklig. Även den mordmisstänkte tonåringen skildras ömsint och skört. Hens tvivel och smärta känns levande och angelägen. Annat fint att lyfta fram med historien är att vi läsare hålls duktigt på halster. Mordgåtan förblir in i det sista en gåta och slutet bjuder på en cliffhanger.

Slutligen vill jag bjuda på ett Henning Mankell-citat som jag tycker passar i sammanhanget. Orden fick jag till mig när jag lyssnade på honom någon gång på 90talet. Mankell sade då: ”Det finns inga onda människor, det finns bara onda omständigheter.” Fundera över det en stund.

Similar Posts:

• Vecka 33 på dagensbok.com – En föraning av höst
• Vilken är dödens dans?
• Livslögner och livsöden
• Storpolitik och vardagsbrott
• Strandläsning

Som jag skrev i inledningen har kultur och politik ett nära förhållande till varandra. Just nu är den svenska organisationen Ship to Gaza aktuell igen. Organisationen försöker bryta Israels blockad mot Gaza och höjer samtidigt medvetandet om situationen för de som bor i Gaza. Tillsammans med andra organisationer har de med flera skepp nyligen seglat iväg mot Gaza med varor för att visa att de inte har glömt folket där, när många makthavare i världen verkar ha gjort det. De seglar med förnödenheter som det råder brist på i Gaza men aktionen är framför allt politisk. De seglade i juni men konvojen har problem och får bland annat inte lämna Greklands hamnar där de har stannat för att fylla på med bränsle och varor de har beställt har stoppats och dragits tillbaka. Än är det en lång väg innan de kommer fram. Förra året greps flera av aktivisterna och nio personer dog när fartygen bordades av israeliska soldater. Kultursidorna i våra stora dagstidningar skriver om Ship to Gaza, kulturtidskrifter och samhällstidskrifter skriver om Ship to Gaza. Flera av passagerarna på skeppen är framstående svenska kulturpersoner som Johannes Anyuru, Henning Mankell, Maria-Pia Boëthius, Dror Feiler och Stefan Jonsson bland andra. Många politiker finns det också bland passagerarna. Alla är de människor som bryr sig. Att det skrivs och pratas så pass mycket om Ship to Gaza hoppas jag innebär att fler får upp ögonen för de som hamnar i kläm när två folk slåss om samma landområde i en konflikt som har pågått alldeles för länge. Jag hoppas också att det betyder att fler förstår att kultur och politik hör ihop. Det är viktigt att de som tar plats i kulturen och bland medierna vågar höja sina röster.

Här på dagensbok.com finns det fler exempel på politik i litteratur. Gå gärna in och läs på våra temasidor så hittar du många av dem. I måndags skrev till exempel även Ella en tema-special om böcker om våldtäckter. Väl värd att läsa.

Similar Posts:

• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Lågmält om krigets vansinne
• När aprikosträden blommar
• En vardagsskildring från Gaza

Den första gäller hur han blev inkallad som lokal expert när CNN skulle bevaka översvämningarna i Mocambique för ungefär 10 år sedan. Det är första gången sedan kriget som CNN ens märker att landet existerar, så de dyker upp i full savannmundering mitt i miljonstaden Maputo och sätter på kvällen upp en hel liten studio på en gata. Innanför avspärrningen kameror och strålkastare som väntar på intervjuoffret, utanför tusentals nyfikna Maputobor; ”Vad händer? Har någon blivit mördad? Är det filminspelning?” Couto (infödd mocambikier, men vit, blond och helskäggig) dyker upp och publiken inser: Det är filminspelning – med Chuck Norris! Jubel utbryter. Intervjun kan inte genomföras. CNN ber Couto lugna publiken, vilket han gör – och jublet stiger ännu högre: Chuck Norris talar perfekt portugisiska, med mocambikisk dialekt dessutom! Till slut får respekten för Walker, Texas Ranger överhanden och publiken går med på att vara tyst… tills någon utropar ”Bröder! Jag känner igen honom! Det där är inte Chuck Norris, det är Mia Couto!” Och oväsendet stiger igen, nu direkt mot Couto: ”Varför låtsas du vara Chuck Norris?!?”

Den andra historien gäller det faktum att analfabetismen i Mocambique är bland de högsta i världen. Couto kommer en kväll ut ur sitt hus och ser en ung pojke springa emot honom med något i handen. Han bor i ett land där man kan behöva vara rädd för barn, så han ryggar tillbaka, men allt pojken har är en bok. En bok Couto har skrivit. ”Senhor Couto, det här är er bok, jag ger den tillbaka till er.” Det visar sig att pojken inte kan läsa, men att han såg en flicka bära runt på boken, kände igen Coutos bild på omslaget och tog för givet att flickan stulit den från honom. Så han snodde den och gav tillbaka den till den rättmätige ägaren. Couto ber honom behålla boken och lära sig läsa. Sju år senare sitter Couto och signerar böcker när en nu vuxen man lägger samma bok framför honom och säger ”Jag har lärt mig läsa nu, och det här är min absoluta favoritbok. Kan ni signera den åt mig?”

Författare är inte superhjältar, men alla behöver en egen litteratur att ta till sig. Kanske hjälper den också mot rädslan vi kan ha för varandra.

Senare hinner jag även se Richard Dowden tala om sin bok Afrika: framtidens kontinent (Leopard förlag) som rekommenderas varmt.

Annars är det mest svett och ömma fötter. Två dagar till ska man överleva. Hejdå bokmässan, vi ses i morrn.

Similar Posts:

• …itt Afrika
• Bokmässeveckan på dagensbok.com
• Krigets hemskheter
• Jorden runt med andan i halsen
• Tema: Afrika

I Rapsbaggarna befinner vi oss på Österlen. Eftersom detta inte är en kriminalroman så händer inget farligt under de 238 sidorna och därför är det inte mer än landskapet som vi känner igen från Mankells Wallander-berättelser. Här bor bröderna Henning och Albert i sin lilla stuga. De är båda pensionärer, tvättar sig sparsamt och träffar inte speciellt mycket folk.

Handlingen rör sig kring brödernas föräldrahem, som byggs om till behandlingshem för kvinnliga missbrukare, men den kryddas även med vackra och mindre vackra damer i grannskapet och en eventuell ufo-landning.

Det kunde säkert ha blivit rätt bra om det hade utformats annorlunda och karaktärerna hade varit mer personliga. Hela boken andas lite av Grabben i graven bredvid även om de explicita kärleksaffärerna lyser med sin frånvaro. Dock saknas humorn. Det finns ansatser till snusförnuft och roliga vändningar men då karaktärerna inte ges något djup så är det svårt att le både med och åt bröderna.

Om jag fick önska så skulle jag gärna se att Henning och Albert fick utrymme att växa som karaktärer. Jag tror inte att äldre herrar som levt hela liv med med- och motgångar är så grunda och opersonliga. Ibland verkar det som om författaren liksom jag har svårt med att hålla isär vem som är vem.

Här finns ju alla möjligheter att låta svårigheter och erfarenheter få berika berättelsen och ge en bredare bild av problematiken med avfolkning, sommargäster och exploatering. Likaså är den svåra frågan om döden, ensamheten och att aldrig ha hittat någon käresta hela tiden närvarande, men författaren låter ingen av bröderna ta tag i detta, fast de därmed hade kunnat fylla boken med innehåll.

Naturligtvis är boken både trevlig och lättläst och det finns inget som kan uppröra. Tyvärr finns det därmed heller inget som kan beröra och därför blir läsupplevelsen minst sagt sval.

Similar Posts:

• Ögonblick som för alltid förändrar framtiden
• Stereotypa beskrivningar – nej, tack!
• Vecka 49: Pseudonymer, Kennedymordet och Wallanderregister
• Distrikssköterska med Sherlockhatt och förstoringsglas
• Mankells makabra mordmission

Lars är sjömätare inom marinen. Det uppdrag han ska utföra är att dra om en fartygsled genom skärgården under första världskriget. Han är en smula underlig som sover med ett lod av mässing tryckt mot bröstet om nätterna men att han ska utvecklas till en psykopat under resans gång skvallrar inget om. Det vill säga det hade inte låtit sig anas om det nu inte hade varit för det första kapitlet. I det befinner sig hans hustru på ett mentalsjukhus och det har gått tjugotvå år.

Jag har en åsikt som jag ofta hävdar. Om det inte finns en vits med att bryta upp ordningen på texten så ge f-n i det. Det här är visserligen en dålig historia. Huvudpersonen är psykiskt sjuk och det utan att jag förstår varför men det är ju inte alltid nödvändigt att veta. Dessutom kan jag inte heller se att det finns en vits med denna sjukdom för historien som sådan. Resultatet blir hur som helst inte bättre av att få veta att allt ska gå fel redan i det inledande kapitlet.

Det finns ett stoff som är intressant i denna bok men det berättas bristfälligt. Det handlar ju om tidigt nittonhundratal och om det stora kriget som ingen vet om det ska drabba Sverige eller inte. Det finns ju också det intressanta med tyskvänligheten och den skenheliga neutraliteten. Alla dessa ingredienser är ju där men de kommer ingenstans. Inte heller hjälper persongalleriet upp det hela. Det finns liksom inget som griper sig fast mer än den starka förvissningen om att allt kommer att bli dåligt för alla. Jag vet att det är förbjudet för recensenter att berätta något om slutet men när författaren redan har gjort det så kan det ju inte vara mycket att hymla med. Jag säger bara tragedi.

Det jag sammantaget kan säga är att Mankell ju kan skriva kriminalromaner och jag vet att han även har skrivit annat av värde. Denna bok hör inte till den kategorin och behöver inte läsas. Om Mankell-suget är stort så läs då hellre någon av Wallander-böckerna, men läs helst något helt annat.

Similar Posts:

• Storpolitik och vardagsbrott
• Det är ju så trevligt på landet
• Vilken är dödens dans?
• Stereotypa beskrivningar – nej, tack!
• Mankells makabra mordmission

Distriktssköterskan Mari är ute och promenerar med sin hund och känner genast igen mannen som ligger i framstupa sidoläge bland barr och mossa.

Varför är han död? Den första frågan är naturligtvis inte den sista och snart får man ställa sig frågan vem han egentligen var. Och vilka fler i det lilla samhället Sundsby utanför Varberg döljer hemligheter?

Distriktssköterskan får rollen som den i blöt läggande näsan, den som ställer frågorna och för handlingen framåt, och som genom spänningsromanens historia har uppträtt som trädgårdsmästare, pensionerad tant, rättsläkare eller vad du vill.

Hon är ovanligt mänsklig för att vara frågeställaren och ger oss även insikt i en distriktas vardag, med bensår som ska läggas om varje dag, njursjukdomar, nya datasystem och omstruktureringar inom vården.

Flera historier rör sig parallellt i berättelsen. Kursiverade kapitel som man förstår är e-brev som någon som kallar sig Red Warrior skickar. Självklart kryptiska och introverta, så att vi ska förstå att här är det något riktigt läskigt på gång. Jag har väldigt svårt för det här greppet. Henning Mankell har också använt det i någon av sina spänningsromaner, och många andra författare med honom. Diverse navelskåderi och mysticism som ska ta det hela till en helt annan nivå – som om det inte handlade om ett simpelt MORD och minst en MÖRDARE och lite annat trams.

Jag får sympatier för Mari, hennes kille Åke och hennes son. Historien är spännande, men det är nästan så att man blir mer fascinerad av bensåren som aldrig vill läka. Vad beror det på? Det är jag mer nyfiken på.

Similar Posts:

• Någon har blivit mördad – igen
• Ögonblick som för alltid förändrar framtiden
• Ny skåning
• Mankells makabra mordmission
• Farväl till Wallander

I Innan frosten sparas det liksom tidigare i serien inte heller på krutet. Serie och serie för den delen – Wallanderserien avslutades ju egentligen redan 1998 med Brandvägg, men det stoppar inte Mankell från att damma av sin tjocke hjälte. För att undkomma kritik om att han vägrar förnya sig har han dock i Innan frosten ändrat fokus. Bokens huvudperson är Wallanders dotter Linda, som nu utbildat sig till polis och är på väg att börja tjänstgöra i … ja just det – Ystad. Man trillar ju inte av stolen direkt.

Men åter till krutet. Boken börjar med att någon eldar upp svanar som i förtvivlan försöker flyga bort från en säker död. Snart stegras bestialiteten när en ungtjur står i lågor hos en bonde. Men Mankell vore inte den han är om inte boken innehöll några fasansfulla mord på människor också. Mördandet börjar med att en äldre dam hittas död med händer knäppta i bön i en koja i skogen. Låter det inte bestialiskt? Jag glömde visst nämna att det bara är det avkapade huvudet och de likaså avsågade händerna som hittas i kojan.

Som sig bör när Mankell står för dramaturgin finns det även i denna roman en koppling tillbaka i tiden till ett exotiskt land. För att variera sig är det inte i Afrika historien börjar den här gången, utan i Sydamerikas mörka djungler i Guyana år 1978, där en fanatisk religiös sekt begår ett kollektivt självmord. Jag tänker inte dra några djupgående Knutbyassociationer, men Mankell har ju inte helt fel när han i Innan frosten visar hur sektliknande religion kan slå över i djup tragedi. Men verkligheten har ännu – tack och lov – rätt långt kvar innan den spöar fiktionen i det här fallet.

Av den lätt ironiska tonen i den här recensionen så här långt kan man lätt dra slutsatsen att jag inte gillar Innan frosten. Det är inte sant. Trots sin osvikliga känsla för makabra överdrifter är Mankell ett unikum inom svensk kriminallitteratur som man inte tafsar på hur som helst. Som trogen Mankelläsare blir man inte besviken eftersom Innan frosten både är spännande och nagelbitande. Att han dessutom låtit Stefan Lindman från sin förra deckare Danslärarens återkomst (som ju inte var en Wallanderhistoria) flytta till Ystad och teama upp bredvid Kurt himself gör ju inte saken sämre.

Men Henning Mankell har en riktigt stor brist. Han är rent ut sagt värdelös på att skriva bra dialog. Den pretentiösa tonen slår ibland över och enbart exempel. Några exempel (och jag ber om ursäkt ifall någon tycker jag tar i i överkant nu):

Jag har läst lite historia de senaste åren. Det förefaller mig som om brott aldrig varit så lönsamma i Sverige som idag. Ska man hitta en motsvarighet måste man gå tillbaka mycket långt i tiden, innan Gustav Vasa samlade oss till ett rike. Då, i småkungarnas tid, innan Sverige blev Sverige, rådde en förödande oordning och laglöshet. Vi skyddar knappast lagligheten längre. Det vi gör är att hålla laglösheten inom någorlunda uthärdliga gränser.

Wallanders kollega Martinsson samtalar med Linda Wallander när hon besöker polisstationen för första gången i sin roll som polisaspirant. Låter precis som nåt en utsliten medelsvenssonpolis skulle slänga ur sig lite spontant vad?)

Jag förstår inte hur en ung vacker flicka som du kan välja att ägna sitt liv åt att bli polis. Jag föreställer mig att poliser befinner sig i ständiga slagsmål. Som om delar av det här landet bestod av människor som tumlade runt i ett riktigt drängslagsmål. Och att poliserna är indragna i en sorts evighetskamp för att skilja alla dessa människor åt.

Linda Wallanders kompis Annas mamma Henrietta talar om för Linda att hon inte borde blivit polis.)

Det är knappast såna tider att kvinnor rör sig i öppen terräng hur som helst. Jag går aldrig ut om jag inte har hundarna. Det smyger omkring många konstiga människor i det här landet.

(Ett kvinnligt vittne utfrågas av Kurt Wallander. Mankell älskar att använda fraser i stil med "i det här landet", eller "vad händer med Sverige?". Hans utgångspunkt är alltid att alla människor har nåt annat land att jämföra med när de klagar på hur osvenskt Sverige blivit. Hans samhällskritik är inte särskilt sublim.)

Det sista exemplet är dock min favorit:

Jag snokar. Jag tjuvlyssnar. Jag är den där människan som står bakom alla draperier och hör och ser allt som sker i hemlighet. Det värsta är att jag inte skämtar. Det har med min syn på den ekonomiska verkligheten att göra. Där om någonstans, i marknadsekonomins stora katedral, måsta man veta vilka pelare man ska gömma sig bakom för att kunna stjäla sig till dom bästa informationerna.

(22-åriga Margareta förklarar för Linda Wallander hur det kommer sig att hon har så bra koll på en person i sitt studenthem som hon egentligen inte gillar. Pelarna i marknadsekonomins stora katedral!? Kom igen nu.)

Men som sagt – spännande är Innan frosten trots allt nästan hela tiden. Att läsa en Henning Mankelldeckare är ungefär som att käka på McDonalds. Du vet exakt hur det kommer att smaka, och därför går du dit.

Similar Posts:

• Farväl till Wallander
• Ny skåning
• Någon har blivit mördad – igen
• Vecka 49: Pseudonymer, Kennedymordet och Wallanderregister
• Ögonblick som för alltid förändrar framtiden