Nåväl, jag har kommit att omfamna minimalism mer och mer med åren. Inte av försiktighet, tror jag, utan för att rena, neutrala ytor ger plats åt färg och form. Kasthalls gröna matta som ser ut som gräs inbjuder till att man lägger sig raklång för utblickar uppåt mot himlen genom fönstret, fastän det kanske är vinter. Stig Lindbergs retroblommiga tapeter är underbara, liksom William Morris maffiga arts and crafts-mönster. Perfekta som enskilda fondväggar. Fast en gång har jag haft den senares The Brook kombinerad med en lövmönstrad tapet i hela sovrummet!

Färg och form fyller också en högst konkret funktion i bokhyllan. Tillsammans med rudimentär ämnesindelning och ett lättsamt förhållande till alfabetisk ordning gör minnet av en boks färg att det går snabbt att hitta rätt. Även när man, som jag, har ganska många böcker.

En som omfamnar färg och form och inte räds blandning är Lotta Kühlhorn. Jag känner henne främst som bokformgivare. Under en era av Panacheseriens långa utgivning var det hon som begåvade denna avantgardelitteratur i svensk översättning djärva omslag.

Men Lotta Kühlhorn har också arbetat med kläddesign, förpackningar, reklam och heminredning. Hon är stor i Japan. Stilen är kraftfull och hon har någon gång sagt att hon ser dåligt på långt håll och därför gärna gör tydliga grejer.

Uppenbarligen är hon även en god pedagog för den handbok hon släppte härom året tränger ganska djupt in i ämnet mönster, det vill säga repetition av färg och form. Ändå är den synnerligen begriplig. Till slut finner jag mig läsandes om ”de 17 symmetrigrupperna ” så som de kan betraktas av en matematiker eller kanske konstnären H.C. Escher.

Men Lotta Kühlhorn är prestigelös och bjussig på ett sådant där sätt som bara mästare kan vara.

Det här är inget man behöver kunna eller ens förstå. Konstnärer har gjort mönster i alla tider utan att följa några regler, bara gjort det som går att göra. Men det här är den matematiska uträkningen för hur mönster fungerar.

Hon lägger mycket omsorg på att inspirera. Läsaren uppmanas att ”samla på” färger och former, att fånga impulser som ytterst kan leda till färdiga mönster. Och hon delar med sig av sin egen arbetsmetod i det avseendet.

Man kan ha den här boken som en handfast guide vid egenhändig tillverkning av mönster. Men den är förstås minst lika härlig som blädderbok när hjärnan behöver stimulans. För den bokintresserade finns här också mycket att hämta i kapitlet ”Rapporter från min mönstervärld”. Man får så att säga en inblick i tankarna bakom flera kända bokomslag. Till Brott och straff, exempelvis, och till en rad böcker av Natalia Ginzburg. Eller till en klassikerserie av pockets av Sylvia Plath, John Steinbeck och Hermann Hesse där bokstäver utgör grundelementen i mönstren.

Att få släppa tyglarna och använda tecknens former, mellanrumsformer och att läsbarheten inte är högsta prio, gör mig på särskilt bra humör.

Similar Posts:

• En lagom trevlig turistsouvenir
• Vackra bilder till trist text
• Hip to be square?
• Matinspiration med extra allt
• Beas besatthet – vår kärlekshistoria

Att afrofobiska hatbrott kan ske i många olika sammanhang och miljöer kan även leda till ett tillstånd av ständig beredskap, något som i litteraturen beskrivs som minoritetsstress.

Vi har alltså en massa människor i vårt samhälle som går i ständig anspänning. De tvingas vara beredda på rasistiska påhopp mot sig själva eller sina barn. Samtidigt ser jag ofta uttalanden på Facebook eller Twitter som gör gällande att Sverige inte har någon rasism eller är det minst rasistiska landet i världen. Jag ska erkänna att jag långt upp i vuxen ålder själv trodde att det var så.

Men i och med att jag skaffade konton på Facebook och Twitter gick det inte att leva på några rosa moln mera. Tonläget blev råare med åren och mycket handlade om rasistiska påhopp. Till slut var jag en av de 100 000 personer som anslöt till sociala medierörelsen #jagärhär för att bemöta rasism och annat näthat. En utlösande händelse var hetsen runt den mörkhyade Luciapojken i Åhléns reklam 2016. I #jagärhär lärde jag känna grundaren Mina Dennert.

Nu har hon skrivit självbiografiskt om hur det är att växa upp i Sverige, som adopterad från Iran. Mycket kretsar kring all den rasism som är vardag för alla som inte har ett rågblont nordiskt utseende, men som är okänd för många ”etniska svenskar”. Det är en självutlämnande bok där uppgörelsen med mamman löper som en röd tråd genom berättelsen. Man kan älska sitt adopterade barn men ändå bete sig rasistiskt mot det och utan att själv vara medveten om det.

Det här är besvärliga ämnen. Både svåra att förstå sig på och svåra att ta till sig eftersom rasism är skamligt och skrämmande.

Men boken är bitvis avdramatiserande. Mina Dennert slår fast att man inte ÄR rasist, rasism är något man GÖR. Vilka vi är kan det vara svårt att göra något åt, men hur vi beter oss – det kan vi faktiskt förändra.

Med skickligt skildrade scener ur verkligheten belyser hon vad rasism är för något. Vitt skilda är inte enbart ett slags självbiografi. Den är också en handbok i hur vi var och en kan arbeta med oss själva för att sluta göra rasism. Ansatsen är bra, jag har mycket att lära och får massor att tänka på. Men det är kanske bland de goda råden bokens svagheter gömmer sig. Det är hög igenkänning när Mina Dennert skildrar olika situationer där hennes mamma, eller någon annan, går i försvar när de just blivit konfronterade med att ha uttryckt sig rasistiskt. Det blir lurigare när författaren instrumentellt ska ge tips, tryckta i fet stil, om hur man kan bete sig för att bryta sina mönster:

Släpp alla tankar på hur missförstådd du är och stoppa impulsen att vilja förklara vad du menade. Försök svälja stoltheten, som självklart fått sig en törn, och se det som ett tillfälle för dig, som tycker att rasism är fel, att lära dig mer om vad rasism är.

Det är inte fel att skriva så. Men det är oerhört svårt att ta till sig rådet att släppa en impuls, vilket inte minst erfarenheterna med mamman bär vittnesbörd om.

Vitt skilda är en bok för den som vill göra något åt rasismen och som ser det förnuftiga i att börja med sig själv.

Similar Posts:

• En ”skör” recensents bekännelser
• Stöveldjupt i Twitterdyngan
• Samtida utmaningar i deckarformat
• V.6 på dagensbok: Vårens böcker anländer!
• Manual för antirasism

Inledningsvis blir jag lite nedstämd, min trädgård är ingen gammal herrgårdsträdgård med gamla ritningar och specialsorter, det är en alldeles vanlig gammal torpargård som bebotts av många olika familjer genom åren. Men, det finns hopp även för oss, och spår att finna. Jag blir sugen på att ge mig ut i trädgården med boken i högsta hugg och titta närmare på rosbuskar, äppelträd och gamla stenläggningar i just min gamla trädgård.

Handbok för en gammal trädgård är som en mysig blandning mellan uppslagsverk, vardagsbetraktelser och historia. Strömqvist går igenom en mängd fakta, vissa avsnitt består av mer generell fakta om trädgårdarnas historia. Andra om hur man kan tänka kring en gammal trädgård, men också praktiska tips om vad du kan leta efter för spår och hur du kan tänka om du vill återskapa något av det gamla intrycket.

Det är spännande att läsa om likheterna och skillnaderna jämfört med att restaurera gamla hus, en trädgård kan inte bli gammal på samma sätt, allt som växer och lever dör. Men samtidigt kan den föryngras på ett sätt hus kanske inte kan, nya plantor av gamla sorter kan frodas. Gamla siktlinjer kan röjas fram, och skapa bestående intryck.

En trädgård utvecklas snabbt och långsamt på samma gång. Vad som blommar och vad som finns att skörda ändras från vecka till vecka, medan ett träd växer långsamt. I en gammal trädgård lever man i historien, men där lever också historien själv.

Handbok för en gammal trädgård är inte en snabbläst bok, jag pausar ofta, skriver upp en växtsort eller råkar gå med i en förening som jag aldrig hört talas tidigare (en förening för bevarandet av gamla frösorter för att vara exakt). När jag läst klart har jag en hel lista med blommor att kolla upp och leta fröer till.

Vad gäller växter, historia och tradition kan jag inte säga mycket om det som skrivs i boken är korrekt eller ej, däremot måste jag besviket konstatera att det har slarvats med researchen gällande en i boken perifer detalj; eleverna på Manillaskolan var döva och hörselskadade, inte dövstumma. Detta slarviga användande av ord, tillsammans med ett antagande om barnens tacksamhet inför den nådige staten som betalat deras utbildning lämnar en sur smak i munnen. Jag lägger undan boken och det tar lång tid innan jag plockar upp den igen.

De berättade om hur tacksamma de var över den statligt betalda platsen de fått, eftersom föräldrarna var för fattiga för att kunna betala.

Att i en bok om trädgård behöva möta fördomar och föreställningar om oss hörselskadade var något jag inte alls var beredd på. Ord är viktigt, ord spelar roll, och en bok, oavsett tema borde låta bli att göda bilden av oss som något vi inte är.

Hade inte detta avsnitt tagits med hade boken landat mångt mycket bättre, men jag väljer ändå att plocka upp boken tillslut och läser vidare om buskar, häckar och hur jag ska tänka kring en trädgårdsgång i just min trädgård.

Similar Posts:

• Grundkurs i evigheten
• Vara sin egen trädgårdstomte
• Frukt och bär for dummies?
• Nu ska jag kultivera min trädgård
• Jordnära passion

Under 1700-talet förväntades en sångare veta att en eller flera noter skrivna på ett visst sätt, på en viss plats i en musikalisk fras, skulle utföras på ett helt annat. Toner skulle dras ut eller kortas av, andra toner skulle läggas till o.s.v.. Och på samma sätt är det nu – vill vi att musiken från den epoken ska låta ”som den gjorde då” behöver vi också lära oss detta.

Iwa Sörenson von Gertten har gått till sångskolorna från tiden, där tyska sångare instrueras i den italienska traditionen och visar med många olika exempel hur notbilden ska tolkas – eller kan tolkas, för inte sällan finns det flera alternativ att välja mellan. Något som ses som eftersträvansvärt är också en smakfullhet och den är svårare att uppnå än de rent tekniska färdigheterna.

Det här är en bok främst för den som inte bara är intresserad av sång och då företrädesvis barocksång, utan också själv sjunger den repertoaren. Visserligen kan den som enbart är en engagerad lyssnare få ingångar till hur framförande och notbild skiljer sig åt men den som också sjunger lockas att prova, att ta fram sina noter och tillämpa de olika exemplen. Så ock jag, som plockade fram min Arie Antiche som samlat damm några år, och kunde konstatera att mina små noteringar till största delen överensstämde med det som visas här.

Ibland tycker jag att det blir lite för mycket av att enbart återge det andra skrivit utan att värdera eller tillföra något ytterligare och det ger en kvarvarande känsla av att jag hellre hade gått till originalen. Samtidigt är detta ett urval och troligen hade jag baxnat över omfattningen i de äldre texterna och ingenstans görs anspråk på att det ska vara annat än en handledning och introduktion.

Det blir också en del upprepningar och någon gång kommer en förklaring av ett begrepp i ett senare kapitel, vilket kan bli en aning förvirrande. Men det finns också med en del musikaliska begrepp som jag inte hört talas om och som jag verkligen måste fundera över hur de egentligen både utförs och låter, vilket är spännande.

Någon enstaka gång är notexemplen lite otydliga i hur de ska tolkas men för det mesta är det lätt att följa notskrift mot utförande.

Similar Posts:

• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• 250 år av kvinnoliv
• Monikaböckerna mot mål
• Makt och prakt i svensk barock

Sara Lövestam, som här gör sig till talesperson för Språkpolismyndigheten, har tagit fram en veritabel Bibel, som komplement till SAOL* (som hemma hos mig kallas för just ”Bibeln”). Pedagogiskt inleder hon med språkpoliskårens historia och något om lagstiftningen samt instruktioner för aspiranten och även språkpolisen som är i behov av vidareutbildning, fortsätter med de grövre brotten och går sedan över till lättare förbrytelser. Något som påpekas är att de språkmissbrukare som berörs av de ordinarie språkpolisernas arbete är modersmålstalare som inte har grava läs- och skrivsvårigheter; för andraspråkstalare och dyslektiker krävs specialkompetens.

För hanteringen av brottslingarna föreslås två alternativ: Good Cop och Bad Cop, också med en förklaring till varför dessa engelska uttryck används, trots att engelskt språkinflytande ingår i kapitlet för tyngre kriminalitet. Indelningen i tyngre kriminalitet och lättare förbrytelser utgår ifrån hur stor inverkan förbrytelserna har på det sammanlagda språkbruket, vilket innebär att brott som berör vanligt förekommande ord och strukturer ses som allvarligare. Ytterligare några exempel på tyngre kriminalitet är således brott som rör de och dem, sin och hans/hennes, var och vart samt syftningsfel medan några av de lättare förbrytelserna rör själv och ensam, ju och desto, chans och risk samt större än dig.

Varje avsnitt är upplagt på samma sätt: en beskrivning av förbrytelsen, exempel där den förekommit (vanligen hämtade från dagspress, Tv-program och internetforum), en förklaring till hur den uppkommit och så hur Good Cop respektive Bad Cop ska leda in förbrytaren på den rätta vägen. Den förra är förstående och pedagogisk men ganska enerverande i sin välvilja, den senare är stenhård, elak och hånfull och använder sig av mer eller mindre fantasifulla förolämpningar.

Man får också en hel del historik där det visar sig att det som är ”fel” nu förekom också för några hundra år sedan – och kanske t.o.m. var rätt då. Här finns Gustav Vasas Bibel och språkläror från 1600- och 1800-tal. Här finns insändare som beklagar språkets förflackning från både 1800-, 1900- och 2000-tal.

Ja, det är en bok för språknördar och en mycket underhållande sådan. Språkpolisen uppmanas att ta sitt kall på största allvar men det påpekas också hur ämbetsutövningen kan uppfattas av den som drabbas av den.

Ibland känns Bad Cop-råden lite krystade men det finns ju också en begränsning i variationen av elakhet och hån. Samtidigt finns de absolut roligaste styckena just här.

- Jag kommer bli lite sen eftersom att jag behöver föna om håret.
- AHA! Jag undrade just var du lägger alla dina att som du konsekvent vägrar att sätta efter kommer!
- Ursäkta?
- Av obegriplig anledning suger du upp alla att som borde följa på kommer, och så sprutar du ut dem efter eftersom. Inser du att du på det viset är värre än en slamsugare?
- Va?
- För en slamsugare suger slam från där det inte ska vara och dumpar det i bästa fall där det ska vara. Men du suger ett fullt fungerande att från dess rätta plats och dumpar det på fel plats. [---]

Och även den som har såväl ett par utgåvor av SAOL, Svenska Akademiens grammatik och Wellanders Riktig svenska som Hellquists Svensk etymologisk ordbok i bokhyllan kan lära sig ett och annat, eftersom språket förändras och nya regler tillkommer (men jag, som är en språkpolis på gränsen till pension om man ska tro den professor i nordiska språk som har faktagranskat boken, har lite svårt att acceptera att ”större än mig” och ”jätteliten” numera anses korrekt, för att inte tala om att alla dessa bortslarvade infinitivmärken efter ”kommer” inte är något att lägga energi på, även om Bad Cop ovan gör det).

Tilltalet är sådant att det kanske inte riktigt lämpar sig för den som känner sig osäker på hur svenska ord och uttryck ska användas, även om förklaringarna egentligen är utmärkta med tips kring både hur man ska resonera och hur man ska komma ihåg olika regler. Då, liksom om man känner sig säker men gärna vill ha ännu mer kött på benen, rekommenderas Sara Lövestams andra böcker där hon går in mer i detalj på delar av svenska språket.

*Svenska Akademiens ordlista

Similar Posts:

• Svenska För Inpiskade
• Humor och språk
• Inte ett ord för mycket
• Från en nörd till en annan: jag vill ha mer!
• Ett lätt sätt att prata om mat

Publiken sägs vara de vita som vill ta ansvar för den vardagsrasism de riskerar att bli en del av, och då känner jag mig träffad. Jag började läsa boken med förhoppningen om att dels lära mig om saker jag inte visste, dels om vad jag kunde göra för att bidra till att minska vardagsrasismen. Men när jag läst till slut undrar jag hur förlagen ens tänkte, och då menar jag både ursprungsförlaget i USA och Natur & Kultur i Sverige.

Boken har fått den svenska titeln ”Vit skörhet”, ett översättningsval som redan har diskuterats och som nog kan diskuteras vidare. Begreppet ska beskriva hur personer med vit hy blir ”sköra” så fort det påpekas att hyn i sig ger privilegier. ”Ömtåliga” skulle nog (som Per Andersson skriver på SVT:s webbplats) ge mer rättvisande associationer åt den svenskspråkiga publiken. Det handlar inte om att ljushyllta går i tusen bitar, utan att de blir stingsliga och fräser emot. Författaren, numera föreläsare och författare på heltid, men tidigare även lärare på två universitet i USA, säger sig ha skrivit boken för dem som är vita men inte vill bidra till vardagsrasism. Gott så. Hon har också delat in den i tydliga kapitel (med en studiehandledning för den som känner för en studiecirkel!) som försöker gå kronologiskt framåt i tiden, med det avslutande ”Vart går vi härifrån?”. Den sistnämnda frågan ställer sig säkert många efter senare tiders protester på många håll i världen mot det faktum att folk med icke-europeiskt ursprung oftare än andra drabbas av vardagsrasism. Det är inte minst tack vare Black Lives Matter som denna bok nu fått svensk språkdräkt. Men efter denna bok tänker jag att det finns bättre och sämre sätt att beskriva vardagsrasismen på.

För att börja med det positiva – eftersom jag är en av dem som anser att alla kan behöva öka sin förståelse av rasism: Det finns några konkreta exempel som förtydligar hur det här med rasism funkar. Det finns i boken även förslag på hur ljushyllta kan formulera sig: att det är bättre att fokusera på hur mottagaren tolkade det sagda, snarare än på hur sändaren menade.

Det var det. Över till bokens problematiska sidor.

Boken inleds lite hårt. Vad sägs om ”Jag menar att vita progressiva utsätter icke-vita personer för den största skadan på daglig basis.” Jaha. Själv inbillar jag mig att det finns vissa politiska krafter som möjligen skadar mer till vardags. Men jag sitter väl här och är lite skör när jag skriver så.

Författarens användning av det centrala begreppet rasism känns dessutom motstridig: ibland är det skillnad på fördomar och rasism, och ibland är fördomar ändå ett uttryck för rasism. Hon ger ingen tydlig definition av de bägge begreppen, utan läsaren får själv försöka bena ut det.

Boken är vidare så fast i ett USA-perspektiv att den alltför ofta känns främmande för en svenskspråkig publik. Ett exempel är när hon hävdar att ”många av oss” har fått lära sig att det finns genetiska skillnader mellan raser, och att skillnader i ögonform eller hårkonsistens hänger ihop med förmågan att vara spänstig eller bra på matte. Jag tvivlar på att särskilt många i Sverige har fått det här budskapet från skolan på väldigt länge. Boken hade haft nytta av åtminstone ett förord av någon med svenska, eller i alla fall nordiska, perspektiv.

Mycket annat DiAngelo skriver känns istället som väldigt självklara saker för den publik som hon beskriver – och de som skulle behöva ta till sig av dessa saker lär väl kanske inte ens öppna hennes bok. En del av exemplen hon tar upp gör mest att jag fokuserar på hur många idiotiska saker folk häver ur sig, eftersom vi inte får så många konstruktiva förslag på hur man kan bemöta det.

Hon skriver redan i första kapitlet att hon förväntar sig att ”vita läsare kommer att uppleva stunder av obehag” under läsningen. Det har hon på sätt och vis rätt i att jag gör. Frågan jag ställer mig är om hon tänkte sig att läsaren skulle göra det för att hon formulerar sig osmidigt och själv beter sig som en elitistisk översittare? Författaren anklagar såväl alla sina läsare som sina åhörare på föreläsningar hårt och klumpigt. När hon beskriver hur någon åhörare har tagit illa vid sig, så blir jag inte förvånad, eftersom det hon skriver att hon har sagt följer alla regler om hur man ska formulera sig för att få någon att ta illa vid sig, exempelvis: ”Men nu vill jag be dig att överväga att inte berätta historien på det sättet igen.” Och likväl blir författaren förvånad. För att få människor att ändra sig brukar morötter fungera bättre än piskor, och ett konstruktivt förslag hade nog tagit dem båda längre. Liknande tekniker använder hon boken igenom, vilket gör att jag allt som oftast blir frustrerad på den bristande analysen – vilket onekligen missar målet. Men det är väl bara jag som är lite skör här.

Att det återkommande står att ”vi” gör, tänker eller säger det ena och det andra, samtidigt som hon själv påstår sig inte göra samma saker, blir också ett störande moment. Första underrubriken, till exempel: ”Vi tänker inte på oss själva i termer av ras”, följt av ”Jag är en vit amerikan …”. Men ”vi” tänkte ju inte så, skrev du ju? Hon väljer själv, skriver hon, att generalisera för att hon inte vill individualisera, men jag får återkommande känslan av att det hade gått att göra det på ett bättre sätt, till exempel genom att peka på hur hon själv har (eller försöker ha) kommit bort från hur detta ”vi” påstås bete sig.

Utöver allt detta är jag förvånad över den bitvis väldigt bokstavliga översättningen, men den kanske stressades fram utan korrekturläsning, vilket skulle förklara den ibland icke-idiomatiska svenskan. Det börjar i titeln, men fortgår tyvärr boken igenom.

Nej, läs något annat istället. Titta närmare på America Vera-Zavalas Svartskalle: en svensk historia eller varför inte Jacqueline Woodsons Närmar du dig mjukt, för att ta ett skönlitterärt exempel. Det går också att ta det i poddform, till exempel ”Kan vi prata om vithet”, som faktiskt innehåller en intervju med DiAngelo. Den här boken har några goda poänger, men de dränks i klumpigt uttryckta meningar och en ofta för tunn analys.

Similar Posts:

• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?
• Manual för antirasism
• Mot rasism? Börja med dig själv!
• Strålande om rasism i Sverige

Det är en rasande bok; föga överraskande mot Putins styre i Ryssland, men lika mycket mot exempelvis Trumps styre i USA, liksom mot fascism, rasism och mycket mera. Vad Tolokonnikova själv ser som önskvärt politiskt alternativ – vad man ska kämpa för att uppnå – förblir däremot ganska odefinierat. Hon citerar exempelvis på ett par håll klassiska anarkistiska författare, men kan på andra ställen snarast framhålla länder som dagens Sverige som något av föredömen. Varje kapitel exemplifieras också med en ”hjälte”. De här hjältarna spänner över en ganska stor del av det politiska spektrat, från konst-aktivister som The Yes Men, feministiska aktivister som Emmeline Pankhurst, till människorättskämpar som Martin Luther King, eller akademiska teoretiker som Michel Foucault.

Författaren argumenterar i synnerhet mot idén om att ”det finns inga alternativ”. Det finns visst alternativ, menar hon. Frågan är bara hur man skapar dessa alternativ. Så för att hjälpa läsaren att kunna bli en aktivist så tillhandahåller Tolokonnikova tio ”regler”, alla i var sitt kapitel – allt ifrån att i sann punk-anda ”göra det själv” till att ”bryta sig ut ur fängelset” eller att få sin regering att ”skita på sig”. I flera fall får man nog tolka in en stor dos konstnärlig frihet i de klatschiga rubrikerna som författaren sätter på sina ”regler”, och det konkreta innehållet är inte alltid lika högtflygande.

Författaren syftar dock främst till att inspirera till handling, snarare än att bidra med någon djupare analys av vad problemen är eller hur dessa ska lösas. Om den verkligen lyckas inspirera till handling för en bättre värld så har den ju utan tvekan tjänat ett gott syfte.

Similar Posts:

• Pussy Riot vs Putin
• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Humörhöjande färg och form
• Hur samsas vi på torget?
• Vecka 31: uppror, begär och värnplikt