Där befinner sig Sebastian, huvudpersonen i Gunnar Ardelius Tjuren från Solna. Gymnasiekompisarna har dragit ut på backpacking i Asien, men Sebastian har ingen lust att följa med. Det är bara frågan vad han egentligen har lust med, förutom att komma hemifrån? Ifrån mamma Agneta i lägenheten i Solna, där ”Alla åker förbi, ingen stannar. Ingen söker sig hit, man hamnar här”.

Kanske är det därför han följer med mammas nya jobbarkompis, eller snarare underordnade, hem. Hanna är betydligt äldre än Sebastian, 35, och doftar av ”den upphetsande och milda paniken från en kvinna som för länge sedan borde fått sina ägg befruktade”. Klyschigt nog är det precis vad som utgör Hannas agenda. För henne är Sebastian en potentiell avelshingst, en tjur, och för en kväll går han igång på tanken. Det gör inte precis hans livssituation mer lätthanterlig.

Samtidigt har han spanat in Katja, som håller på med improvisationsteater, på nätet och låtsas springa på henne av en slump. Han när en fantasi om att söka till scenskolan, om att bli sedd, och kanske personifierar Katja den drömmen. I deras relation är det dock Katja som är svår att nagla fast, samtidigt som Sebastian alltmer försöker undvika Hanna och problemen med henne.

Gunnar Ardelius är onekligen är bra författare, men Sebastian … jag vet inte. Egentligen behöver man väl inte tycka om en romankaraktär för att vilja läsa om honom, men med Sebastian har jag lite svårt att komma runt det faktum att jag mest av allt vill ge honom en örfil och väcka honom ur den egotrippade, konsekvensblinda tonårsslummern.

Similar Posts:

• Köra Volvo, lyssna på Springsteen och bli på smällen
• Hur lever man sina drömmar?
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• Platt och pretentiöst, men lite snyggt ändå
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?

Bokmässan är en av årets höjdpunkter. Vare sig jag har någon bok att representera, eller om jag främst är här i dagensboks eller eget intresse, så vill jag inte missa det, not for the world. Denna blandning av intryck: trängseln av människor, hetsen att hinna mellan de olika seminariehallarna, alla märkliga småförlag som finns bortom en viss gräns av välbekanta. Monterminglen efter stängning, när man springer mellan olika små tilltugg, försöker ta igen dagens kanske uteblivna lunch eller åtminstone fika, samtidigt som man inte vill gå miste om de gratis vinglas som finns för den som håller sig framme. Författarna! Läsarna! Bokälskarna! Kändisarna! På kvällarna tar vi en runda i baren på Park, den hotellbar på Avenyn som någon bestämt är den givna efterfesten. Spanar långt.

Min första dag på mässan blir intensiv men lyckad. Jag får till både lunch och middag! Förra året var jag upptagen av den erotiska romanen, och allt vad det innebar av signering, klädombyte på handikapptoaletter, pirr i magen och storhetsvansinne. I år försöker jag istället se så många seminarier jag bara kan. Det börjar redan klockan tio med Gunnar Ardelius, författarförbundets ordförande, som pratar med Anna-Maria Rimm, forskare med bland annat e-boksutvecklingen och förlagshistoria på sitt expertisområde, och Charles Arthur, som skriver om teknologi på The Guardians och även gett ut böcker som behandlar hur jättar som Apple och Amazon invaderar bokutgivningen och dess villkor.

Arthur börjar med att med hjälp av olika diagram avvisa att Amazon skulle utgöra det hot som uppmålats. Faktum är att försäljningen gått ner sedan starten. Att mindre förlag slår igen eller köps upp av större kan inte sägas vara påverkan av Amazons framfart, inte heller att bokhandlar slår igen. Mindre än hälften av USAs befolkning har en Kindle. Och Sverige ska vi inte ens tala om. Svenska läsare är konservativa när det gäller format, säger Rimm.

Amazons selfpublishing är självfallet en plats av mycket skit, säger Arthur, och får självgoda skratt från publiken till svar. Men fördelarna tar han också upp. Det handlar om att manus som av olika anledningar inte hittat ett större förlag, men som genom Amazons tjänst har chansen. ”Förlagen kan hitta guldkorn här”, påstår Arthur, som är säker på att Amazon kommer till Sverige nästa år. Och att det i sin tur kommer att generera en ny Stieg Larsson ca två år senare. Det som tas upp som fördelar handlar alltså mer om presumtiv inkomst, än om litterär kvalitet. Varför man nu skulle bli förvånad över det, säg det i världen som inte handlar om effektiv avkastning idag. Men lite nedslagen blir jag allt. Eller väldigt. I min anteckningsbok skriver jag att detta är giganternas krig. Där den enstaka författarens verk blir allt mindre viktigt, i jakten på pengar. Vad kul det hade varit med en vettig kulturpolitik. Kanske ett ‘fixed prize’ i bokhandlarna? Eller åtminstone unset av en diskussion om saken? Är jag bakåtsträvande eller idealist? Allt ser annorlunda ut, när man är den som sitter med orden. Långt ner i näringskedjan. Högt upp i statusstegen.

En bok når fortfarande inte stort genomslag förrän den tagits upp av ett stort förlag. Samtidigt pratar Ardelius om missnöjda författare på Authors Guild, som attackerar varandra utifrån hur de har publicerats. ”Kommer detta att komma till Sverige?” frågar han sig. Detta är redan här, tänker jag. Som ständigt hamnar i bråk med folk om egenutgivning. Jag går från seminariet med blandade känslor. ”Folk tittar på Amazon och förfasas”, säger Anna-Maria Rimm, ”men fler borde se hur kaotiskt läget redan är i Sverige”.

Andréa Räders seminarium om styvmödrarna i Bröderna Grimms sagor känns märkligt ostrukturerat. Kanske för att boken otaktiskt nog inte hunnit bli klar, ”jag var sjuk i somras och missade min deadline”, och bara finns som insättsblad där vi ur publiken kan se hur upplägget ser ut. Bara som hastigast nämner hon styvmödrarna, och att de kan tänkas komma från brodern Wilhelms stora modersbundenhet. Desto intressantare är det då att sagorna berättats av kvinnor, Räder namnger Marie Hassenpflug och Dorotea Wild, utan vars inblandning sagorna aldrig skulle kommit till. Det bröderna Grimm gjorde var att skriva ner, redigera och ge spridning. Kanske borde samtalet ha hetat något om detta istället?

Semiariet ”Snacka om läslust” handlar om sex i ungdoms-och barnböcker. Moni Nilsson och Mårten Melin pratar om vikten av att skriva lustfyllt om sex. ”Det är väldigt många böcker där killen vill och inte tjejen. Det dricks väldigt mycket alkohol och allt är misär. Det är klart att de här böckerna också ska finnas. Men det kan väl finnas en åtminstone, som handlar mer om det positiva i sex.” Men riktigt så enkelt verkar inte omvärlden se på barns sexualitet. Melins böcker plockas ofta bort från skolbibliotek. Föräldrar förfasas, ”när någon frågar borde man säga att nej, inga sexscener. Men det är jättemycket våld i den!” skojar han, för att visa på dubbelmoralen. Och Nilsson varnar för ett samhälle som drar åt 1800-talets händerna på täcket-uppmaning. ”Ska vi säga så idag också?”

De pratar vidare om vad som finns att tillgå för barn. ”Internet är fullt av porr. Men vad får de unga för bild av det då? Om vi skriver för barnen, låter vi de ha tillgång till sina egna känslor.” Kanske är det snarare vuxnas rädsla som spelar in här, menar de båda. Som förälder finns det alltid en viss ångest i det faktum att ens barn ska växa upp. ”Det är viktigt att inte objektifiera”, menar Melin, vi lever i ett tillräckligt sexualiserat samhälle ändå. ”Nej, det får inte vara ett självändamål att göra elvaåringar intresserade av sex”, stämmer Nilsson in. ”Men många undrar ju mycket om det.” Vidare pratar Melin om ett ansvar han upplever sig ha som författare. ”Jag vill skriva om hela livet. Man kan inte välja. Eller jag vill inte välja. Sex är en del av livet, en del i att porträttera en karaktär, det är inte konstigare än så.” Och vill man inte läsa måste man ju inte. ”Det är väldigt tydligt vad den här boken handlar om”, säger han, och visar upp Mycket mer än en puss. ”Jag vill inte att alla böcker ska handla om sex. Men någon kan väl få göra det?”

Kerstin Lundberg Hahns lilla författarskola för unga är intressant. Hon får oss alla engagerade i att hitta de olika ingredienserna för att skriva en spökroman. Det handlar om att använda sig av de fem sinnena. ”Har det här hänt på riktigt?” brukar eleverna fråga, säger hon. ”Nej”, brukar Lundberg Hahn svara då. ”Men när jag skriver det vill jag att du ska tro det.” Spöket är viktigt, men kanske än viktigare är att bygga upp den värld spöket ska träda in i. Svensklärarna på första bänk antecknar ihärdigt. När hon frågar var i biblioteket, som publiken bestämt som rum, spöket befinner sig, visar det sig finnas mer fantasi här än hon är van vid. ”I en bok”, säger någon. ”Det säger de aldrig!” skrattar Lundberg Hahn. De vanligaste platserna är förstås källare eller vind. Men det gör inget, tycker hon, att det blir lite klyschigt. Konsten ligger ändå i detaljerna. Jag tänker att det är en bra introduktion till hur man kan hålla en författarskola för unga. Men att jag själv inte riktigt jobbar så.

Cilla Naumann är en av mina favoritförfattare. Dels för att hon skriver bra, men också för att hon tycks röra sig så obehindrat mellan vuxen- och ungdomsgenren. Hon berättar att Tom, som återkommer i flera av hennes böcker (62 dagar, Springa med åror, 17 timmar härifrån, m.fl) kom till när en av hennes söner inte ville läsa. ”Jag satte mig och läste för honom varje kväll. Även när han inte ville satte jag mig utanför hans rum, och läste. Jag märkte ju att han lyssnade, att han innerst inne ville det.” Novellsamlingen Kulor i hjärtat skrev hon med tanken att lura in en ovan ung läsare i något som närmast liknar en roman, i det att alla berättelserna rör sig i samma universum. Och Springa med åror skrev hon faktiskt parallellt med 62 dagar, då hon upptäckte att hon började intressera sig oproportionerligt för mammorna i berättelsen. Detta att skriva om ett skeende från flera olika perspektiv är något av Naumanns signum, och hon tror att det kommer sig av att hon som ung läste Alexandriakvartetten, en svit romaner av Lawrence Durrell från 60-talet. Romanerna använder sig just av olika berättarperspektiv, ett nytt per bok.

På golvet har Olika förlag en rolig grej, där de uppmanar folk att ta med sig en stereotyp bok och få byta in den till en fräschare, ur deras egen utgivning. Provokativt? Ett drag för att slippa elda upp böcker som blir över? Kul initiativ, tycker jag.

Och så lite erotik och porrsnack på Aftonbladets monter, där Jenny Högström berättar om sitt samarbete med Lars Krantz, i form av serieboken Achtung Blixtkrieg. Åsa Linderborg som är moderator, generas när Carl-Michael Edenborg visar upp ett foto på hur han kom över sidorna när han läste för redigering. Ibland är han ju bara lite för mycket…

På kvällen har jag förlagsmiddag, efter allt mingel. Jag lyckas hålla mig på mattan med drickandet, vilket kan vara lite lurigt när allt är gratis. På Hagabion är Gilla Böckers förlagsmiddag i år, och vi är många nu, förlaget har precis slagits samman med Lilla piratförlaget. Tre långbord, trevlig stämning. Jag snackar framtida projekt med Erik på Lilla piratförlaget. Vågar prata med Pija Lindenbaum. Hamnar bredvid Katarina Kuick, som tillsammans med Ylva Karlsson skrivit en av mina favoriter inom skrivarböcker; Skriv och skriv om igen. Riktad till unga, men funkar minst lika bra på äldre skribenter som tappat lusten och inte längre ser vad de håller på med.

Och så Park. Vi är inte där så länge, men vi hinner med lite bubbel. Ett varv. Det är bara torsdag, än går det att hitta en soffa efter tio. På kändisspaningsfronten ser vi John Ajvide Lindqvist och Leif Pagrotsky. Och Lars Wilderäng, var nu gränsen går mellan kändis och människa. Han är jag ju ändå i samma författargrupp som på facebook, och vi har sagt att vi skulle ses. Vem är jag? Är jag en kändis nu? Alla är lite berusade och glada. Alla är lite sura över att toalettpappret tar slut på tjejtoan. Och på Natur och Kulturs fest på övervåningen dansas det till nittiotalshits, alla är ungefär lika pinsamma när den fria baren börjar ta ut sin rätt.

Similar Posts:

• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• En bok att älska
• Tunt bidrag till handboksskörden
• Augustprisvinnarna!
• Författaren – artisten

Channa, Jeppes flickvän och gruppens medelpunkt, hoppade av gymnasiet och bara stack. Efter den där nyårsfesten. Förklarade ingenting. Bara Jeppe får brev från henne, men det säger han inte till de andra. Allra minst till Beate, Channas bästa vän, som Jeppe är tillsammans med nu. Utan att egentligen veta om han och Channa ens gjort slut.

I Vill ha dig så illa fångar Gunnar Ardelius träffsäkert hur skrämmande den där nya friheten, det plötsliga vuxenlivet, kan vara. Det nästan förlamande kravet på att göra någonting av alla drömmar och planer. Inte bara snacka. För hur vet man vad man vill, egentligen? Och vad man kan lämna bakom sig?

Vad tänker du om mig? Att din ångest har ett namn? Jag skickar flera brev i veckan. Långa brev som luktar parfym, skrivna med minimal handstil. Jag tänker inte sluta. När du kommer hem, trött och slut i huvudet, ligger det ett brev på hallmattan bland din morsas räkningar och medlemserbjudanden. Du vill slänga det, bränna eller skicka tillbaka det. Det går inte. Du kan inte. Du saknar mig. Det vet jag. Din favoritdrog är vemod och jag skickar det gratis ända fram till dörren.

Ardelius språk är definitivt något utöver det vanliga. Det är poetiskt, förhöjt. Man blir förförd av det, på gott och ont. Kan tänka att det är orealistisk – 19-åringar uttrycker sig inte såhär, pratar åtminstone inte såhär. Men så vet jag inte om jag bryr mig om realism (vad är det, egentligen?). Det här är fint att läsa. Gestaltar något riktigt.

Kanske hjälper det att det trots allt också finns någonting outtalat, något vännerna, eller vad de nu är, vet att de måste prata om men aldrig pratar om. Channa och det som hände på nyår.

Eller så spelar det inte så stor roll, det där som hänt i det förflutna? Nuet och framtiden kräver så mycket, kanske mer än man ens klarar av? Som för Olof, som tjatar om sin Indienresa tills polarnas tålamod tar tvärslut, som hankar sig fram på skitjobb för att få ihop pengar men kanske inte ens orkar tro på det själv längre. Var det verkligen så här den skulle kännas, friheten?

Som Leas avvisande, för Lea har en plan. Olof passar inte in i den. Han drar ner henne, tycker hon, begränsar henne. Lea som ser sin chans nu när hon slipper stå i Channas skugga.

Fast kan någon av dem ta sig ur Channas skugga, nu när hon är borta? Kan ens Jeppe och Beate det?

Är kärleken över huvud taget något mer än en sorts idé som ska ge livet mening?

Similar Posts:

• Fortsättningen på kärlekshistorien
• Avelshingst, sceniskt underbarn eller hopplös dagdrivare?
• Platt och pretentiöst, men lite snyggt ändå
• Så lätt och svårt som kärlek
• Köra Volvo, lyssna på Springsteen och bli på smällen

I ungdomslitteraturen har det också hänt grejer de senaste åren. Kyska kyssar har blivit till mer vågade berättelser om fumliga sexdebuter och rätten att vara kåt utan att vara kär. Vad som däremot har saknats är rena, lustfyllda skildringar där sexet får ta plats och vara något positivt utan att problematiseras. Redaktören för HET, Åsa Anderberg Strollo, har tagit fasta på detta och samlat några av landets bästa ungdomsboksförfattare i en novellantologi med erotik utan pekpinnar.

Lisa Bjärbo öppnar försiktigt men kittlande med klassrumserotik i Fyrtio minuter eller En jävla evighet. Här blir läsaren varse att erotik kan vara så mycket mer än själva den svettiga akten. Erotik är framför allt vägen dit, det som ligger i tomrummen och mellan heta fingertoppars snuddande mot ett papper i en skolbänk.

I Jenny Jägerfelds novell Paris Surpris möter vi en ung, sexuellt frustrerad tjej som blir tänd på vad hon tror är sin bögkompis. Den sexuella spänningen finns mellan dem, men hon vågar inte riktigt lita på den. Han är ju bög, eller? Jenny Jägerfeld jobbar mycket med humorn. Det kvinnliga jaget får en av antologins tydligaste (och roligaste) röster och de sexscener som novellen så småningom leder till blir oväntat realistiska genom denna.

Manne Forssberg liksom Gunnar Ardelius har det klassiska elev-lärare-temat i sina noveller. I båda är det eleven som blir tänd på läraren, men där Manne Forssbergs huvudkaraktär är en ganska ung och oerfaren kille som går igång på sin biologilärare är Gunnar Ardelius en något äldre tjej som i det närmaste förför läraren på sin skrivkurs. De två novellerna är tematiskt lika, men Gunnar Ardelius har ett moget, mer poetiskt språk som jag uppskattar här. Gunnar Ardelius novell har också något gemensamt med Jessica Shiefauers Pose. Båda utgår ifrån konstnärligt skapande för att förstärka och närma sig det erotiska. Jessica Shiefaurer skriver om en ung manlig konstnärsmodell som går från att vara obekväm i sin objektifierade roll, till att så småningom njuta av densamma. En förskjutning sker, balansen i relationen med den äldre konstnärskvinnan ändras och de möts i erotiskt samspel.

Martin Jerns novell M-F:ing Sandra Rydell har sin största vinst i tempot och de ständiga vändningarna. Han lyckas verkligen med konsten att behålla mitt odelade intresse med sin nästan farsartade historia om en ganska oerfaren kille som hänger med den kaxiga Sandra Rydell, a.k.a Candy Fanfuckingtastic och hennes kompis under ett mycket hektiskt dygn. Här finns också, framför allt i början av novellen, en sorts ton och röst som får mig att tänka att det är precis så här det kan gå till. Det här är inte erotik i någon klassisk mening, men precis så här fumligt, roligt, frustrerande och absurt tänker jag mig att det kan vara att försöka skaffa sina första sexerfarenheter 2012.

Sara Ohlssons novell handlar om en tjej som plötsligt känner sig kåt på lillebrorsans bästa kompis. Texten rör sig runt gränserna mellan vänskap, kärlek och lust och visar att de ofta kan vara oerhört grumliga. Som vanligt har Sara Ohlsson också ett väldigt okomplicerat sätt att skriva om det kvinnligt kroppsliga utan att det känns krystat. Mensen, könet, svetten, järndoften; allt smyger sig in precis som det ska.

De tre återstående novellerna av Åsa Anderberg Strollo, Ingrid Olsson och Inti Chavez Perez arbetar liksom de övriga mycket med att bryta det förväntade och bygga upp stämningar som eggar. Ingrid Olsson skriver sinnligt om en fantasi kring en tröja, Inti Chavez Perez beskriver njutningspunkter i munnen på ett känsligt överraskande sätt och Åsa Anderberg Strollo ställer perspektiven på ända såväl hos huvudkaraktär som hos läsare. Överlag är det vad det handlar om i HET, att låta läsarens egen fantasi jobba för att sedan kasta omkull eller infria den. Det är väl sammanhållet, men samtidigt eklektiskt. Ibland blir fantasierna väl snälla och på några ställen fastnar texterna i svärmerier och stämningsbyggande. I stort lyckas dock de nio författarna till HET med det de företagit sig – att sätta ribban för en helt ny erotisk ungdomslitteratur.

Similar Posts:

• En kollektivtrafiksroman
• Avelshingst, sceniskt underbarn eller hopplös dagdrivare?
• Välkommen in i en skruvad värld
• Tema: Erotik
• Tema: erotik och romantik

Ardelius har en utgångspunkt som är lika historiskt intressant som dagsaktuell: den om hur det demokratiska och välmående Sverige agerar i den fattiga delen av världen för att kombinera ren profit med vision om att man även hjälper till och skapar förutsättningar för de mindre lottade. Bolaget bygger en järnväg från gruvorna till kusten, men också en stad som blir lite som en svensk småstad mitt i Afrikas djungel. Givetvis blir kontrasten mellan rik och fattig, mellan svensk arbetare och liberiansk arbetare slående och bara det faktumet i sig skapar kontroverser i 60-talets Sverige. För då var de ekonomiska orättvisorna i sig tillräckliga och dessa behövs inte kryddas med delaktighet i folkmord á la Lundin Oil för att skapa debatt. Ja, kombinationen av biståndssatsning och profit är ingen enkel avvägning och för den som betraktar det hela med lagom stora politiskt korrekta glasögon, är det givetvis enkelt att ta enkla poäng, vilket dock skall understrykas att författaren inte gör. Friheten förde oss hit är först och främst en roman, som även om den inte duckar för problematiken ändå till sist kretsar kring den familj som lämnar det trygga Sverige och kastas in i en värld de inte är förberedda på.

Fadern Hektor är arbetarsonen som arbetat sig upp och har en lite lagom svensk ambition att använda sig av samma grundhumanism som gäller på den svenska arbetsplatsen, men anpassa den till de lokala förhållandena. Han slits mellan att agera enligt en grundsyn om människors lika värde och att vara en professionell och effektiv chef, två roller som här är omöjliga att kombinera. Frun Margrete lämnar efter sig en otrohetsaffär, har helt tappat attraktionen till sin make och har ingen önskan att anpassa sig till livet som neokolonisatör. Inte minst äcklas hon, som är av lite finare familj, av de svenska arbetarfruarnas vulgära förvandling till fina damer genom flitigt användande av billig lokal arbetskraft. Det tredje perspektivet är sonen Mårten, nybliven marxist, vilket han blivit mer av image och tillgång till roligare bekantskapskrets än av en genuin övertygelse (något jag knappast tror är unikt inom den ofta alltför självgoda 68-generationen). Han ser orättvisorna och använder dessa som en del av sitt tonårsuppror mot sina föräldrar, inlindad i tidstypisk vänsterretorik. Mårten blir direkt vän med Ormpojken, en kille i hans egen ålder som arbetar i trädgården med att jaga bort ormar och blir samtidigt den som får ge de lokala liberianerna ett ansikte. Under den tryckande hettan och det allt mer känsliga politiska läget i gruvan kulminerar familjens splittring i och med strejken, som i skildrats i en samtida dokumentär på SVT: Svart vecka i Nimba .

Som roman är hela upplägget väldigt välarrangerat och jag förvånas över att den här kulissen inte använts tidigare. Det välkända i skarp kontrast till det främmande i en explosiv miljö och allt med nutidshistorisk koppling. Ja, på det här skulle SVT ju rent av kunna göra någon stor dramasatsning. Ardelius roman måste dock omarbetas ordentligt för att passa det syftet, för det är en förhållandevis minimalistisk roman, som med ett utmärkt språk skapar klaustrofobiska bilder av anpassningssvårigheten för en familj och hur familjen snabbt faller isär, men utan att vara den stora romanen om LAMCO. Kanske är det min förväntansbild, för jag trodde att detta skulle vara en nästan episk berättelse med flera skilda perspektiv och en ordentlig historielektion. Kanske ska man vara nöjd med att Ardelius håller fast vid perspektivet på en familj och därigenom undviker att skapa ett ”Svenska hjärtan-Afrika”.

Fast ändå hade jag gärna sett att romanen utökades med något hundratal sidor, för det finns så mycket fler trådar jag skulle vilja utforska. Både vad gäller själva händelserna, som de karaktärer om vilka Ardelius berättar historien igenom.

Similar Posts:

• Avelshingst, sceniskt underbarn eller hopplös dagdrivare?
• Hur lever man sina drömmar?
• Platt och pretentiöst, men lite snyggt ändå
• Fantastisk berättarkonst
• En ny erotisk ungdomslitteratur

Avståndet mellan är en berättelse om tåg. Om människor som åker tåg. 24 författare har skrivit 28 texter i jagform, där varje jag är en passagerare på pendeltåget i och kring Stockholm.

Man brukar säga att ju fler kockar desto sämre soppa. Stämmer detta när det gäller romanskrivande? I så fall utmanar den här boken den föreställningen. Visst finns det antologier med många författare, men det här är ingen vanlig antologi. Den kallas roman, och även om varje avsnitt skulle kunna kallas novell, så är helheten en viktig del av texten, eller texterna.

Passagerarna knyts samman, små detaljer i varje berättelse knyts ihop med nästa, personer och händelser återkommer. Men egentligen är det kanske inte detaljerna som är det verkliga kittet. Snarare är det gemenskapen på tåget.

Jag tycker om att åka tåg. Jag tycker överhuvudtaget om kollektivtrafik. Jag tycker om att se människorna där, fundera över vilka de är, fundera över hur de ser mig. Jag tycker om att läsa på tåget, eller virka (jag blir såklart lite extra förtjust i Johanna Koljonens berättelse om den stickande tjejen, här sätter hon verkligen fingret på en grej med handarbete som få personer greppat), eller skriva, och jag blir aldrig så lugn och harmonisk som när jag befinner mig på ett tåg fullt av stressade människor, eller så inspirerad som omgiven av uttråkade resenärer. Det är något med tåg. Något som får mig att tycka att den här idén är helt genialisk.

Den individuella gemenskapen och den gemensamma ensamheten. Alla människor som är främlingar men som för en stund är närmare varandra än alla dem som betraktas som bekanta, vänner eller familj.

På tåget händer så mycket. Så mycket kärlek och så mycket sorg. Så mycket minnen och drömmar. Vi får träffa en vampyr, en fluga, en cellist, en cancersjuk amerikan som kommit till Stockholm för att för första gången träffa sin vuxna son, en poet som skriver sina texter på gatan.

Ibland blir det kanske alltför spretigt. Ibland blir det kanske oavsiktligt alltför lika – som när jag under de första nästan femtio sidorna undrar om det någonsin ska komma en kvinnlig huvudperson, eller när jag i mitten av boken undrar om alla som åker pendeltåg är gravida, gärna på ett ganska komplicerat sätt. Ibland känns det lite kort, så att det inte hinner fördjupas. Framförallt i början känner jag så, och det är svårt att avgöra om det är för att jag senare vänjer mig vid formatet eller om texterna blir starkare, men efter ett tag är de korta utdragen ur människors liv så fascinerande att det inte är nödvändigt att önska sig mer.

Jag påminns lite om ungdomsantologier, som Orden brinner i hjärnan (där Malin Isaksson, en av författarna här, var redaktör), och jag menar det på ett väldigt positivt sätt. Som något inspirerande, något opretentiöst fragmentariskt som ändå har kvalitet. Och det finns något ungdomligt i texterna. Inte bara för att de flesta personer som skildras verkar vara relativt unga, utan det finns en känslighet, och kanske en sorts ofärdighet, i de korta texterna som påminner mer om ungdom än om genomtänkt mitt-i-livet-ålder. Romanen kategoriseras crossoverroman, alltså en roman för både ungdomar och vuxna. Jag tror det är precis vad den är.

Författarna till romanen har blandad kändisfaktor. Bland andra Johanna Thydell, Sara Bergmark Elfgren, Jenny Jägerfeld, Mårten Sandén, Katarina Kuick och Gunnar Ardelius är etablerade ungdomsförfattare, Johanna Koljonen är mer känd som radio- och teveprofil, andra är vuxenförfattare eller journalister, några skriver på norska eller engelska, ännu fler har andra språk än svenska som förstaspråk, yngst är Björk Mirjamsdotter, född 1994, bloggare och poet.

Ett tvärsnitt av författare alltså. Spretiga. Ändå är det kanske just den här spretigheten som binder samman alltihop, för det är ju så. Världen är inte enhetlig, varje perspektiv är ett nytt perspektiv, varje människa har sin historia, och varje historia hänger ändå ihop med alla andra historier.

Similar Posts:

• Ordning och reda, döden kommer på fredag
• En ny erotisk ungdomslitteratur
• En litterär käftsmäll
• Form vs innehåll
• Socialrealism is the shit!

Ingenting händer här. Det är tolv kilometer till färjan. Och så är det en bensinstation innan. En bit efter bensinstationen ligger biblioteket. En bensinstation där jag känner en som jobbar, och som jag måste passera för att komma till biblioteket. Jag har bestämt mig för att gå till biblioteket, så jag har ändå en liten mission. Den här gången vet jag vilken typ av bok jag vill ha.

Jag tvivlar på att han jobbar lördagar.

Ina är sexton år och bor i en håla. Erik, killen som jobbar på bensinstationen har hon legat med på en fest för ett par månader sedan. Han får henne att känna sig som en ”rosa- och silverfärgad Pocahontas-ballong fylld av en gas som får mig att sväva”. Förutom att hon inte svarar fast han ringer hela tiden, eftersom han har en flickvän som är sötare än Ina. Och så för det här med att Ina nog faktiskt är med barn.

Helst vill hon prata med Synnöve, en äldre kompis som flyttat till Oslo, men hon pallar inte att ringa. Så när Erik står utanför affären och frågar om han kan köra henne någonstans svarar hon att hon egentligen vill till Oslo. Någonstans på den långa vägen ska de kanske lyckas prata allvar med varandra också?

Bjørn Sortland ger på ett rakt och underfundigt sätt röst åt Ina medan hon försiktigt iakttar den här killen som hon faktiskt har legat med och kanske också skulle vilja lära känna. Om man nu dras till någon, finns det skäl att lita på sitt eget omdöme? Eller är alltsammans bara slump? Hur ska man kunna veta det?

Jag gillar tonfallet, blandning av dramatik och lågmäldhet. Gillar att de bor i någon sorts håla, där intressen man kan ha är typ köra bil. För att det är ungefär vad som finns att göra, och för att ”det här är ett ställe där man behöver bil för att komma bort”. De där platserna finns det ju miljoner av, men de är ofta plågsamt underrepresenterade, åtminstone om man vill göra något mer än narr av dem.

Alla har ett hungrigt hjärta är en ganska anspråkslös historia, som en kortfilm, eller kanske en pjäs (förutom att bilar aldrig blir bra på teaterscener). Två eller tre karaktärer bara. Ina och Erik. I början hennes lillebror Thomas, vilket också är en väldigt fint skildrad relation, och i slutet lite råd från den efterlängtade Synnevö. Avskalat. Men också viktigt.

Samtidigt kan man ju aldrig så noga veta. Vad man vill, hur man borde leva. Ibland får man ta det lite som det kommer, lämna saker hängande en smula. Sortlands vardagligt lågmälda ton gör ofta just det, som i meningar som ”Det är väldigt fel, men jag får lust att hångla med honom. Lyckligtvis är tyvärr Thomas väldigt vaken.” På en gång helt avigt och precis rätt.

Similar Posts:

• Avelshingst, sceniskt underbarn eller hopplös dagdrivare?
• Gravvnojja 2007
• 1 + 1 = 3? 2?
• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?
• Hur skulle det vara om de låtsades vara lite ihop?

I första programmet har Gedin bjudit in Per Hagman, vilket åtminstone jag tycker är alldeles utmärkt. Att intervjua Per Hagman är på något sätt att skapa en ingång till allt som ryms mellan absolut ytlighet och allvarligt, genuint intresse för omvärlden och andra människor. För allt detta finns i Hagmans böcker. Därför är det också rimligt att intervjufrågorna rör sig från skvaller om kärleksaffärer till karaktärerna i hans böcker, till skrivandets förutsättningar.

Programmet handlar också om biståndslitteratur, eller ”bist-litt”, som det tydligen nu kallas. Bland böckerna som nämns finns Viktoria Myréns Iris, som jag skrev om i höstas, och Gunnar Ardelius Friheten förde oss hit. För mig som, under en visserligen ganska kort period, har bott, studerat och jobbat i vad kan kallas biståndsmiljö, har genrenamnet ”bist-litt” något väldigt tvetydigt över sig. Ska detta vara litteratur om bistånd? Skriven av biståndsarbetare? Eller helt enkelt, litteratur som utspelar sig i länder där bistånd och biståndsarbete förekommer? Och känns det inte lite illavarslande att göra genrelitteratur av något så passa viktigt som bistånd? Inte för att genrelitteraturen i sig är ett problem, men för att idéerna om den tenderar att övergå själva böckerna och deras innehåll.

Och ja, i en diskussion om biståndslitteratur är det inte konstigt att Per Hagman är med. I samtalet som mest kommer att handla om biståndsarbetarnas villkor och individuella moraliska uppgörelser framstår Hagman som den som på riktigt vill försöka förstå och leva med alla de sorters människor han möter. Att hans böcker utspelar sig i många olika länder och samhällsgrupper där han själv vuxit upp och bott gör honom inte heller mindre trovärdig.

Från Per Hagman till ”biståndslitteratur” är steget inte långt. Att ett litteraturprogram innehåller lika mycket yta som allvar är logiskt och bara ett sätt att bli sams med sig själv och sin samtid. Det är, som en ung Per Hagman säger om sina böcker i inslaget om sig själv, ärligare så.

Similar Posts:

• Bist du allein?
• Att knyta tunna band
• Jag syns i TV, alltså är jag
• Nomineringar till SR:s romanpris 2005
• Rosa Liksom i samtal med Malin Ullgren på Kulturhuset den 10 oktober

För det finns ju inte mycket som är bättre än välfyllda ostmackor och att kika ut från Norstedtshuset över pendeltågen som rullar in mot centralen och att egentligen befinna sig någon helt annanstans. I Norrland eller i ett klassrum på en högstadieskola, i en lägenhet i Stockholm eller ett uppehållsrum på en rast och att vara pirrigt förälskad, nydumpad, hjärtekrosssad och hatiskt förvirrad. Allt på samma gång. För i Rabén & Sjögrens höstutgivning svallar känslorna. Det är mycket kärlek, innan kärlek, efter kärlek, avsaknad av kärlek.

Jag ser mest fram emot Sofia Nordins pirrande nyförälskade Det händer nu och Gunnar Ardelius hjärtslitande Bara kärlek kan krossa ditt hjärta, som är en fristående fortsättning på debuten Jag behöver dig mer än vad jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Men även Bokhoras Johanna Lindbäck och Ingrid Olsson kommer med nya böcker.

Självklart återkommer vi med recensioner när böckerna kommit ut!

Similar Posts:

• Three is company?
• Förälskelse – såklart!
• Ensam kvar
• Om den akuta ensamheten – Baby Rose av Sofia Nordin
• Hur många kan komma överens? Eller starta ett krig?

Jag hade höga förväntningar på den här boken, och det baserade sig enbart på titeln som jag föll handlöst för. Jag gillar titlar som egentligen är för långa. Och sedan när jag öppnade boken såg jag att det inte var en roman av traditionell sort, utan att den består av små korta prosastycken. Då blev jag ännu mer förtjust. Sådana kortprosestycken kan ha förmågan att verkligen träffa mitt i prick, på ett brännande sätt, om författaren behärskar formen. Och ämnet: ung kärlekshistoria, en psykiskt sjuk far. Lovande, alltså, helt klart.

Fast sen. Näe. Jag får aldrig grepp om historien, det bränner sällan till, och istället för att intensifiera gör kortprosan att historien känns tom. Jag hinner aldrig bygga upp någon empati för någon av de centrala gestalterna, Morris och Betty, innan det är slut och då rycker jag bara lite på axlarna.

Jag tänker till och med en elak tanke om att författaren skriver i den här formen för att han inte behärskar att skriva på något annat sätt. Sedan skäms jag för min tanke, och jag hoppas verkligen inte att så är fallet. Men jag tror att den här berättelsen verkligen hade vunnit på att få en mer klassisk romanform. Det finns så många trådar som tappas bort nu. Jag anar en oerhörd ångest hos Morris över att bli som sin manodepressive far. Det flammar till i ett stycke och försvinner sedan. Likaså är det med hela relationen mellan Morris och Betty, det flammar upp och sen försvinner det och då är boken slut. Lite som ung kärlek är i och för sig. Men det känns så förfärligt mycket mer när det pågår.

Som sagt, jag uppskattar egentligen formen, och intentionen, men i det här fallet vill det sig inte riktigt. Det kräver en koncentration och en intensitet i berättandet som jag hittar på lite för få ställen i Gunnar Ardelius debutbok. Kanske blir det helt enkelt för… pretentiöst. Och jag brukar ändå heja på det pretentiösa.

Similar Posts:

• Hur lever man sina drömmar?
• Avelshingst, sceniskt underbarn eller hopplös dagdrivare?
• Köra Volvo, lyssna på Springsteen och bli på smällen
• Äta bör man
• Ömsint skildring av vänskap och förlust