Farmor är en krutgumma som vittjar sina nät och lever enkelt i sin gamla, röda stuga. Stekta aborrar, gröt och plättar tillreds i hennes kök som är ”inbott” och ”ingrott”. Hon stickar, eldar i spisen och kör en skruttig bil. Förutom båt.

Jul närmar sig och farmor börjar se efter sina tomtar. Dem har hon många av. Både inom- och utomhus. En tomte har hedersplatsen på spiselkransen; en porslinstomte som hon fick som liten flicka.

Farmor visar sig ha hemligheter. Ett hemligt rum på vinden dit Oliver inte får gå. Men just dit tar han sig första dagen. Där hittar han en gammal loggbok, en kompass och ett fotografi av en man med skepparmössa framför en båt. Stora gamla sjökort. Nu blir det spännande; Oliver måste lista ut vart kompassen pekar och vilka hemligheter som ön och grynnorna ruvar på. Nu visar det sig att andra är ute i samma spår…

Med trådar tillbaka hundra år i tiden, när det rådde förbudstid i Finland och spritsmugglingen blev en olaglig men stor verksamhet med förgreningar till Tyskland, stiger spänningen. Redan andra dagen träffar han jämnåriga Fanny. Det utvecklas till en Sherlock Holmes-historia. Det ena mysteriet efter det andra kommer i dagen. Farligt blir det också. Det kalla decemberhavet med grynnor och skär är inte att leka med trots att Oliver har en del sjövana, tack vare farmor.

Tomtemotivet passar som hand i handske. Lättfattligt och intressant för barn i jultid. Samtidigt igenkänning för den vuxne för vem har inte funderat över detta med tomtar av porslin? När smög de sig in i de nordiska hemmen och täpporna? Varför? Varifrån? De visar sig ha en lång historia med rötter i Tyskland.

Språkvirtuosen Åhman har en stark känsla för föremål (och detaljer). Inte för inte har han gjort en grundlig studie om ett handarbete med en ung flicka, Askungen, som sitter på spiselhällen bland duvor. Åhman publicerade en artikel om ämnet som julläsning i den lokala tidningen. Han deltog i en intervju om handarbetet i Loppmarknadsarkeologerna i Sveriges radio. Motivet visade sig ha tyska rötter hos konstnären Paul Meyerheim som illustrerat Bröderna Grimms saga i slutet av 1800-talet. Av olika anledningar kom Askungemotivet att bli extremt populärt just på väggarna i de finländska hemmen i mitten av 1900-talet. I Smugglarens skatt synliggör Åhman på liknande vis något av porslinstomtarnas historia.

Kitch eller konst? Åtminstone ärevördiga tyska jultomtar i porslin inbringar en rejäl summa bland kräsna samlare. Tavlan med Askungen hittas i parti och minut för en spottstyver på finlänska lopptorg.

Den nästan mytiska förbudstiden på 1920-talet i Finland har skildrats av andra finlandssvenska författare (till exempel Lars Sund och Kjell Westö) men inte i böcker för barn. Det mystiska och förbjudna kittlar fantasin. Än idag kan rostiga spritkanistrar dyka upp under gamla båthus eller i stenkummel. Även min farfar kom att – mot eller med sin vilja (?) – leverera förbjudna varor. Smugglare blev ofta de med båt eller bil i skärgården. Lustigt nog med samma efternamn som Verner. Vid samma tid. I samma trakt?

Men det är inte spritsmugglingen i sig som intresserar Oliver och Fanny utan detta att Verner med båt försvann spårlöst… Alla hemligheter han tog med sig.

Smugglarens skatt består av 24 kapitel på några sidor. Snyggt ses kapitelnumreringen – tecknad med en liggande vinjett – inuti en kompass. Pärmen är snyggt mörkröd med titeln, namnen på författaren, förlaget och illustratören stiligt tecknade i guld. Likaså de strategiska föremålen och huvudkaraktärerna. På omslagssidorna möter läsaren sjökort och kompass mot en mörkröd botten. Inne i boken förstärks berättelsen av helsidesillustrationer. Typsnitten är tidstypiska för 1920-talet. Illustratören Ola Skogängs digitala hand har mödolöst formgett i samverkan med intrigen.

Åhmans språkbehandling är genomtänkt med många finesser. Oliver är ett barn som lägger märke till sin omgivning med kvicktänkta beskrivningar. Även en viss kritik mot föräldrarnas livsstil ägnar han sig åt. Vilket både yngre och vuxna läsare lätt kan känna igen.

Alla kapitel har korta titlar, såsom ”Bullerholmen”, ”Kompassen” eller ”Loggboken” och följdriktigt heter det sista och tjugofjärde ”Julafton”. Då får alla fira jul tillsammans; Oliver, farmor, föräldrarna och andra viktiga personer som klivit in i jakten på smugglarskatten. Hemligheter har lagts på bordet och gömda skatter kan komma att betyda mycket för Oliver och hans närmaste men även för hela Bullerholmen.

Smugglarens skatt är trollbindande kapitelläsning, högläsning för barn i jultiden men passar egentligen (för en vuxen läsare) i ett svep när som helst. Också nu i ett kyligt maj – i väntan på ECS i Basel … med kall vind, mörka moln och vita gäss på sjön. ”Se, det var en riktigt historia!”

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Edna och styrkan
• Finns inte, men finns ändå

I Osynligt offer har polisen Fatima Wallinder blivit chef för Kalla fall-gruppen. På grund av ett tidigare fall har hennes dotter drabbas av posttraumatisk stress, med panikångest och sömnsvårigheter som följd. Efter detta har hon lovat dottern Miranda att sluta som polis och då kom detta nya jobberbjudande som en skänk från ovan.

Redan första dagen på nya jobbet blir hon kontaktad av en kvinna vars dotter är spårlöst försvunnen sedan tjugo år tillbaka. Kvinnan ber Fatima att återuppta fallet. När Fatima får veta att den försvunna dotterns sambo dött i en mystisk olycka blir hon intresserad av den gamla utredningen.

Det är inte helt lätt att komma ny på till jobbet och vara chef för en utredningsgrupp. Fatima får bita sig i tungan för att hålla ihop emellanåt. Samtidigt sker livet utanför jobbet. Fatimas familj pockar på och maken Dragans restaurang tar mycket plats i allting. Livspusslet är väl något som vi alla känner till. Att vara till lags samtidigt som ens egna intressen samt jobbet pockar på. Det är något som jag tycker att Osynligt offer är väldigt bra på att skildra. Även om du håller på att utreda ett fall där någons älskade dotters försvinnande gnagt i deras bröst i tjugo år så har du samtidigt ett liv därutanför som måste funka.

Samtidigt dyker ett nytt fall upp då en ung hästtjej försvinner under en ritt. Dessutom verkar detta hänga ihop med en galen konstnär som kallas Byfånen som är försvunnen, men som sägs leva i en jordkällare någonstans i skogen. Ja, ni hör ju. Detta är rafflande på högsta nivå. Och detta verkar dessutom att gå att koppla till det kalla fallet i berättelsen. Så vi möts av många svindlande vändningar och oväntade överraskningar mellan bladen.

I nutiden kokar främlingsfientlighet, okunskap och rädsla i en grumlig brygd. Det är som sagt många spår att hålla reda på, men berättelsen lyckas hålla dem tydliga och får dem att gå ihop så att gåtan tillslut får sin lösning.

Osynligt offer drivs framåt främst av dialoger och vardagsbestyr som krockar med jobbet. Och har du ett nytt jobb som chef för Kalla fall så är det mycket att stå i. Som läsare är det spännande och medryckande att läsa om detta.

Similar Posts:

• Hämnden är en rätt som bäst serveras kall
• Lögner och förbannade hemligheter
• Välskriven västkustdeckare
• Av kärlek, brutalitet och kontroll
• Girighet och galenskap

Några kapitel senare läser jag om Ilyas, mannen med canvassäcken som lär känna Khalifa. Cirkeln med personer vidgar sig och senare läser jag om hur Ilyas lillasyster Afiya får växa upp hos fosterföräldrar som behandlar henne illa.

Ilyas är äventyrlig av sig och söker sig plötsligt till schutztruppe, som den tyska kolonialarmén benämndes i de afrikanska territorierna. I samma veva presenteras en fjärde huvudperson, Hamza, som också har hamnat bland de uniformsklädda tyskarna. Han tycker sig ha en gnutta flax som lyckats bli rekryterad eftersom han i armén lär sig saker han aldrig vetat förut.

Bakom beslutet att utkämpa någon annans krig ligger ingenting annat än överlevnad. Priset är högt. Under långa marscher i hällregn eller i östafrikansk stekande sol är soldaternas (askaris) liv som att spela roulett med döden som insats. Malaria, tyfoidfeber och de tyska officerarnas bestraffningar sliter på människokroppen – och hjärtat.

Berättelsens huvudpersoner är handlingskraftiga, som att de ska illustrera hur de vill bryta sig loss från ödets nycker. Ändå råkar de ut för händelser de inte kan styra över. Där spelar till viss del några bifigurer in med varierande resultat. Officeren som älskar poesi och måste dölja sina ömhetskänslor för Hamza samt Khalifas bitska fru bidrar båda till historiens vändningar.

Drömmar har betydelse i romanen. I ett fall som konkret upplevelse när en tidigare soldat ropar i natten på grund av mardrömmar från kriget. De andra Drömmarna – som skrivs med stort D – infinner sig av andra anledningar, nämligen för att de är helt nödvändiga för den mänskliga själen. Här får den tyska poesin och det tyska språket en oväntad roll och ich finde es überraschend – men mycket välkommet – att Gurnah ger utrymme åt dessa klassiska bildningsideal vid sidan av den tyska nedlåtande synen på befolkningen. I en scen berörs jag särskilt eftersom den så uttryckligen visar viljan att be om förlåtelse. En tysk missionspräst ger tillbaka en bok han konfiskerat från Hamza. Och det är prästens fru som övertygat att boken ska tillbaka till sin rätta ägare:

Perhaps I should say, she convinced me that I was wrong to have taken it away, and so I determined to give it back to you and to explain why I had taken it away from you in the first place. I was mistaken. Perhaps in time you will be able to read it with as much pleasure as the Oberleutnant anticipated.

Gurnahs prosa är lugn och saktmodig. Berättandet tar sig fram i små skritt. Författaren utnyttjar inga som helst cliffhangers utan lägger sin kraft på att levandegöra sina personer i all sin mångsidighet. Den som är brysk kan bära på ett överraskande stort hjärta. Den som tror på vetenskapligt utprövad medicinsk vård kan i sin förtvivlan vända sig till en schaman.

Jag uppfattar hur en stark ström av Nuet flödar över boksidorna och hur var och en gör sitt bästa utifrån den givna situationen. Våra huvudpersoner befinner sig geografiskt mycket långt borta från världskrigen och storpolitiken. De tyska kolonialherrarna byts sedermera ut mot britter. På sätt och vis verkar det kvitta för befolkningen eftersom de föraktfulla attityderna fortlever oavsett varifrån Europa överheten kommer.

Men jag låter mig luras. Såklart har storpolitiken tagit grepp också över den här romanens människor och den som försvann. Funderingarna fortsätter långt efter att boken är utläst.

Similar Posts:

• Inte hela sanningen
• En pojke satt i pant
• Den ärvda exilen
• Minne och identitet i Modianos Paris
• Smuggelhistoria med släkthemligheter

Trots att Jean tidigt stöter på en av Noëlles vänner och genom honom får en del information, kommer han inte särskilt långt i sitt sökande och snart bestämmer sig hans chef för att lägga ner fallet. Men av någon anledning kan Jean inte släppa frågan om vad som egentligen hänt Noëlle, utan det blir ett mysterium som följer honom – eller kanske snarare: som han följer – under flera decennier.

Allt Jean har till sin hjälp är de få uppgifter som chefen förmedlat, vad vännen berättat, ett brev som skickats med poste restante till Noëlle samt några korta anteckningar i en almanacka som Jean lyckats hitta. Men varje ledtråd verkar egentligen leda till fler frågor än svar.

Man ska aldrig lita på vittnen. Deras så kallade vittnesmål om människor de tror sig ha känt är för det mesta otillförlitliga och skapar bara förvirring. Ett livs tilldragelser drunknar i allt detta brus. Hur skilja sant från falskt om man betänker att en människa lämnar så motsägelsefulla spår? Och vet man så mycket mera om sig själv, undrar jag med tanke på mina egna lögner och underlåtenhetssynder, eller ofrivilliga minnesluckor.

Allt slags minne visar sig både undflyende och opålitligt – det mänskliga minnet, de nedskrivna noteringarna, vittnesuppgifterna – inget går att fullt ut lita på.

Det är många frågor som aldrig ställs: Vem var egentligen Noëlle? Kan hon ha velat försvinna frivilligt eller har hon försvunnit mot sin vilja? Och vad har klienten som vill hitta henne egentligen för motiv att söka efter henne?

Idag påbörjar jag den femtiosjätte sidan i denna bok och konstaterar att Internet inte är mig till den ringaste hjälp. […] Enligt webbläsaren finns det några Noëlle Lefebvre i Frankrike, men ingen av dem stämmer in på den person som fick brev till poste restante.

Så mycket bättre, för annars skulle man inte längre ha anledning att skriva en bok.

Jeans genom åren sporadiska sökande efter Noëlle verkar närmast handla om en önskan att ha ett mål och en drivkraft snarare än en önskan att gåtan kring Noëlles försvinnande ska lösas. I de sista kapitlen byts dock plötsligt berättarperspektivet, och gåtan får en upplösning som kanske är lika oväntad för Jean som för (i alla fall den här) läsaren.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Promenad längs minnenas esplanad
• Minnen från 1960-talets Paris

För Modiano följs upptäckten av annonsen av flera år då han fortsätter att leta efter ledtrådar som kan avslöja vad som hänt Bruder och vem hon var, och till slut skriver han en bok om henne. Det finns en del knapphändig information om den unga flickan i skol- och polisregister samt ett antal familjefotografier. Vid något tillfälle pratar Modiano även med en av hennes kusiner.

Skärva läggs till skärva och till slut börjar flickans konturer framträda, men aldrig mer än så. Alltför mycket saknas av Bruder, både för Modiano och för oss som läsare, för att verkligen lära känna henne eller förstå vad som egentligen hände henne. Allteftersom Modiano söker fram information om Bruder får vi även lära känna honom, författaren: genom sökandet efter Bruder (åter)upptäcker Modiano sin egen bakgrund.

I skolans arkiv finns några rader om Bruder. Hon skrevs in den 9 maj 1940, bara en månad innan nazisterna ockuperade Paris. Den 14 december följande år har skolan noterat att ”eleven har rymt”. Även polisen har en del information. Den 27 december 1941 finns en notering från när fadern rapporterade att hon var försvunnen och den 17 april följande år anger polisen att hon ”har återförts till moderns hem”. I juni finns återigen en notering om att hon återförts till moderns hem. Senare samma månad anges att hon internerats i Tourelles och här anges även ett J för judisk. Två månader senare förs hon till ett annat läger, i Drancy, där hon återförenas med sin pappa. I september förs de båda till Auschwitz.

Den som har läst Modiano tidigare känner igen temana kring minnen och identitet och skådeplatsen är som vanligt Paris, men det sätt på vilken boken är uppbyggd är ändå ganska ovanlig för författaren. Även om vi inte vet exakt var verkligheten tar slut och fiktionen tar vid (vilket vi i och för sig aldrig vet), så är det här definitivt inte en roman. Istället är den här boken en slags biografi om flickan som vi aldrig riktigt får fatt i, samtidigt som den har starka drag av självbiografi där Modiano hanterar fragment ur sitt eget liv. Det är ingen konventionell berättelse, men en berättelse som berör.

Det irriterar mig lite att boken framställer det som att Modiano råkar snubbla över notisen om Bruder. I själva verket var han på jakt efter just den här typen av fragment till sitt bokprojekt. Men okej, det spelar kanske inte så stor roll. Det viktiga är att han lyfter fram en nästan bortglömd ung flickas försvinnande upp ur glömskan, och framför allt det sätt han gör det på.

Similar Posts:

• Pussel av fragmentariska rader, möten, minnen
• Minnen från 1960-talets Paris
• Tidsresa till Paris
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Nobelpriset i litteratur 2014

De inledande kapitlen i boken Ogjort fångade mig med sin kalla, friska kyla. En nykomling i bygden utför städuppdrag och halkar på den isiga vägen. Hennes möte med den svenska landsbygden skulle nog avskräcka de flesta människor. Det förutsätter förstås att där finns en valmöjlighet i sig. Men Elena, som städerskan heter, har få valmöjligheter. Hon är beroende av de städuppdrag som den anonyma uppdragsgivaren ger henne.

Berättelsen om hennes livssituation ger tankar. En tillsvidareanställd läsare som jag kan inte annat än skatta mig lycklig som föddes här i Norden under en tid när grundskolan och gymnasieskolan gav en bred utbildning och där fortbildningsplatser ingått i visionen om välfärdssamhället.

Elena är städerska med timuppdrag och saknar betyg från de högre skolorna. Det innebär inte att hon saknar erfarenhet. Bland dessa ingår att hon lämnat två barn hemma hos den äldre mamman i ett annat land. Hon har försökt försörja sig och sin familj med spelningar på barer.

Bland personerna hon möter i den västerbottniska vintern finns den burduse och buttre gubben med vildvuxna ögonbryn. Hon ser en man som gör ideliga promenader – kanske bearbetar han något bekymmer. En annan iakttagelse är den höjda handen bakom en gardin i ett av villafönstren. Handen är riktad mot en äkta hälft och Elena förstår att det inte är en kärleksbetygelse. Hos den äldre damen (arga käringen?) där hon städar och lagar mat får hon en frizon och språklektioner!

I de andra avsnitten där Elena inte är i centrum får jag uppleva livet ur de andra människornas perspektiv. Alla befinner sig i ett känslornas skruvstäd. De kommer inte loss. Var och en kunde varit en vers i en lång sång av Bob Dylan eller Bruce Springsteen.

Många gånger blir scenerna levande och igenkännliga. Författaren öser ur ett stort förråd av tidstypiska detaljer och vet hur ovälkomnande det svenska vädret är ibland. I boken finns även ett försvinnande, som jag vill veta om det blir uppklarat.

En berättelse kan födas ur långtråkighet. Så är det knappast här. Snarare är berättelsen född ur en stark känsla, den vill något med läsaren. Fram träder en fråga som angår oss alla: hur beter vi oss mot varandra i våra närmaste relationer?

Det finns romaner med eskapistiska element som får mig att förflytta mig till rum där storbladiga pioner fyller gigantiska vaser. Sedan finns det romaner med grå och vardaglig prosa, något som definitivt inte innebär att läsningen blir enahanda. Vilken tur att vi har författare och romaner med denna variationsrikedom!

Similar Posts:

• En extremt produktiv romantisk nostalgiker
• I krig mot vardagen
• Västgötalagen ser dagens ljus igen
• Kalla brott och osynliga händelser
• Modersrelationen

Vissa platser som hon besöker har en koppling till den schweiziske geologen Albert Heim. Han var redan som barn intresserad av bergens former och byggde minutiöst verklighetstrogna reliefmodeller av alpernas toppar och glaciärer. Dåtidens vetenskapliga discipliner lade ner mycket tid på mätningar av allt mellan himmel och jord för att senare dela in naturens enskildheter i olika kategorier. Heims kartläggningar gav honom ett namn i den schweiziska vetenskapshistorien och han har även en stuga uppkallad efter sig som går att besöka än idag.

Trots den mycket jordnära aktiviteten – som ju vandringar till fots är – rör sig berättaren väldigt nära himlavalvet. Hon och vandringskamraten Jens slår läger långt över trädgränsen och natten faller. De stirrar rakt ut i rymden och stjärnorna glimmar med olika färger.

I hela berättarväven finns också ett hål. Jens är en person som berättaren inte avslöjar så mycket om, förutom att de gör gemensamma turer. Ibland hör han av sig med ett vykort. Även efter sista vandringen kommer ett vykort. Men därefter hörs han aldrig av igen.

Hur handlar man när någon bara försvinner? Visst, polisen får ett larm och föräldrar och vänner håller kontakt. Inte desto mindre är det svårt att värja sig för tanken att det värsta har hänt. Den försvunne vännen har sannolikt gjort en ensamvandring som så många gånger förr. Men kanske har en olycka inträffat? Ett fall i en ravin eller korsandet av en glaciär med en okänd spricka som slukar vandraren. De enda som möjligen kan vittna om vad som hänt är bergsgetterna.

Oklarheterna kring vännens försvinnande gör att berättaren fokuserar på den schweiziska geologihistorien. Det är som hon söker det beständiga i tillvaron – nog är väl bergskedjorna hållfasta? Jag föreställer mig att vi människor fungerar så här. Vi håller hårt i en aktivitet som en uppehållande terapi för att inte ge efter för känslor av rädsla eller ovisshet.

Boken är också en sorts biografi av geologen Heim. Men i berättaren uppstår rörelsen varje gång hon åker till en ny plats när hon ”skuggar” 1800-talets geolog. Likt vagabonden bär hon allt hon behöver i sin ryggsäck. Med van hand slår hon upp tält och slår sig i slang med likasinnade eller en skolflicka som väntar på bussen i den engelska glesbygden. Geologin och vetenskapshistorien är följeslagare under resorna och museibesöken. Enstaka gånger vågar hon släppa in minnen av Jens. Sorgen finns i det dolda, och i stället försöker hon förstå hur ett jordskred kan förändra landskapet för alltid.

Den svenska språkdräkten är enastående; jag kommer hädanefter alltid att spana efter Per Holmer när det gäller översatt litteratur:

Även i fortsättningen höll sig Heims expeditioner för det mesta inom hemlandets hank och stör. Där inträffar ständigt någon ny landförskjutning som kallar honom hemifrån. Kollegorna runt omkring må ge sig av till fjärran mål och där upprätta kartor, men själv ger han sig för tredje gången i kast med Säntisbergen.

I bokomdömen har Miek Zwamborn jämställts med W.G. Sebald, som jag inte är närmare bekant med. Jag jämställer henne i stället med systrar som Jenny Diski, Joan Didion, Bodil Malmsten och Bea Uusma. Engagemanget och det personliga reflekterandet får mina egna minnen att skölja över mig. Samtidigt lär jag mig om historiska händelser och hur vetenskapens vindar svänger.

”Finns det mer?” undrade en röst i mig när jag läste ut sista sidan. Det var så mysigt att hänga med berättarjaget och ta del av hennes dagar. Kanhända stöter vi på varandra igen i framtiden, eller så får vi nöja oss med att betrakta samma stjärnor när natten faller på.

Similar Posts:

• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• På vandring med Sebald
• En annan läsare söker sitt hem
• ”Den som gudarna älskar dör inte”