Förra romanen, Organistens dotter (2024), slutade med att den då 14-åriga flickan Tio ofredas av baronen Ludwig von Löwe med påföljd att modern änkebaronessan rappt förflyttar Tio bort från herrgården och byn Rickul till sin dotter i Reval, baronessan Louise Guzkowski.

Tio fick aldrig läsa till lärarinna. Men under alla år som kammarjungfru, arbetar hon några dagar i veckan i bokhandeln Kluge und Ströhm. Tack vare sina språkkunskaper blir hon mer eller mindre oumbärlig. På så vis upprätthåller hon sitt intresse för bildning. Samtidigt får hon leva ett mer självständigt liv i Reval än om hon skulle stannat kvar i sin hemby.

Varje sommar görs en resa hem till Rickul med häst och vagn längs kusten. Väl framme bor fru Louise hos sin bror baronen på herrgården. Tio bor i sitt föräldrahem där hon hjälper till. Föräldrarna åldras. Tios äldre systrar gifter sig med två bröder på samma gård. Bröllopsfestligheterna skildras inlevelsefullt. Därefter kommer systrarnas barnsängar tätt. Tios yngsta bröder emigrerar till Amerika.

Olika reformer skakar tillvaron. Bönderna får rätt att köpa upp sina jordlotter av de balttyska godsägarna. På så vis blir Tios bror och svågrar självägande bönder men processen tar tid. Det ryktas om bondeuppror med nerbrunna herrgårdar och mord. Många tyska adelssläkter tar sin tillflykt till Berlin. De ryska soldaterna stationerade överallt sprider skräck. I Reval organiserar sig varvs- och textilarbetare. Tiderna är svåra med arbetslöshet, höga brödpriser och svält. Baronen iståndsätter en plan som får följder för Tio. Ska hon tvingas återvända till hembyn? Gifta sig med någon bonde? Slitas ut av barnfödslar och tungt arbete? Hela tiden skyddslös i baronens närhet.

En försigkommen, rask ung man som tagit sig fram inom Revals skeppshandelskretsar. En som Tio känt ända sedan liten. I Adam Boman möter baronen sin överman. Tio får fortsätta sitt liv i Reval; arbeta på bokhandeln och umgås med likasinnande unga kvinnor. De arbetar med fattighjälp inom Revals svenska församling, går på dans och läser den svenska tidskriften Idun. De diskuterar kvinnofrågor. Mot alla Tios tidigare planer, gifter hon sig. Friar själv. Äktenskapet blir lyckligt.

Åren går och familjen växer. Maken blir delägare i ett rederi. Familjen mister två små flickor i smittsamma sjukdomar men barnen de får behålla ger de all omsorg. Tiderna blir allt oroligare i Estland och ute i världen. Människor börjar försvinna. Ryssland mobilariserar.

Bokens sista del handlar om krig, våld och mord som präglar året 1917. Världskrig har rasat i flera år. Tsaren har abdikerat, bolsjevikerna gripit makten i Ryssland där kaos råder. Men hopp finns bland esterna om att få se sitt land självständigt. Särskilt efter att Finland utropar sig självständigt den 6 december 1917. Den estniska flaggan i blått, vitt, svart hissas vid stadsteatern i Reval. Som språkgrupp aktiverar sig de svensktalande esterna och bildar ett eget parti med planer på svenskspråkiga skolor.

Naturligtvis är Tio bokens hjältinna. Rättänkt och rättskaffens med drag av huvudkaraktärerna i romantikens historiska romaner. Medsystrar finns i till exempel den engelska 1800-talslitteraturen. Men hon är en rund person som utvecklas trovärdig inom sin tids ramar. Vi får därtill följa ett kollektiv, en släkt i generationer. Här finns något av ”den goda viljan”. En bättre framtid byggs gemensamt i en ond tid. Även om man som läsare kanske har en del av historiens facit, vill man följa karaktärerna man kommit nära.

Författaren har gjort grundliga efterforskningar och gestaltar tidsperioden skickligt. Många är detaljerna om stadsliv, jordbruksarbete, böcker, sånger, psalmer, talesätt. Vardagens föremål, mode och vanor. Klasskillnader och traditioner. Trots rikt innehåll och många sidor är boken lätt att läsa när den är indelad i ett par större delar med i sig många korta underkapitel.

Den här läsaren väntar på den avslutande delen i trilogin Kustbor. Det här är romaner jag velat läsa under resor i landet. Intrigen är nästan filmiskt levandegjord. Trilogin borde översättas till estniska för att nå människor med (bortglömda?) svenska rötter.

Similar Posts:

• Okänd historia i ett grannland
• Mystik som litterär konstruktion
• Förrädare eller nationalhjälte?
• Ett pensionat och dess historia
• Dolda hemligheter och mörka vrår

Tio Pelmas är bokens huvudperson. Hon är läraktig, gudfruktig, vacker med ”blåklintsblå” ögon och mörka flätor. Hon skiljer sig från sina syskon med drömmar om att få gå i skola. Att utbilda sig till lärarinna. Något långt ifrån självklart. De äldre systrarna har ibland svårt att förstå sin brådmogna syster. Både föräldrarnas och omgivningens syn på flickor är att de ska lära sig arbeta hårt i hemmet, göra dagsverken på herrgårdarna och tidigt giftas bort med rediga pojkar.

Tios far har tidigare varit skollärare med lärarlön i rubel och befrielse från dagsverken och skatt. Men i och med den allt hårdare förryskningen utfärdad av tsar Alexander har han lämnat magistertjänsten. Han vägrar lära barnen ryska. Men han är fortfarande organist i kapellet i Roslep. Med tiden blir han allt bittrare. Modern Karin är mager, tärd av barnsängar och hårt arbete. Överlag är det hemligheter kring faderns liv och släkt. Tio får allt oftare reda på sådant hon inte kan ta upp hemma när hon själv mot faderns vilja får tjänst som kammarjungfru på herrgården under änkebaronessan von Löwe.

Tio är läraktig och inte helt ensam om sina drömmar. Kusinen Nils – med en supig far i ett ruckel till hem – drömmer också om att bli skollärare. Han skriver små lappar med ord som Tio snart klurar ut och gömmer i sin fållbänk. När hon börjar sin skolgång kan hon redan läsa. Varje år blir hon utsedd till den mest läraktiga eleven med belöning i rubel från unge baronen Ludwig von Löwe. Slantarna sparar hon i en ask med drömmar för framtiden. Åren går och i slutet av boken är Tio i konfirmationsåldern. Hon tjänar troget på herrgården under mamsell Martas översyn. Även i familjen von Löwe är Tio aktad. Särskilt den unge baronen visar Tio sin uppmärksamhet och lär henne tyska. Tio är bestämd med att om hon inte kan få plats vid seminariet i Hapsal liksom Nils så kan hon med sina kunskaper i språk få tjänst i en balttysk herrskapsfamilj. För att förtjäna egna pengar.

Språket är gott och anpassat efter tidens seder och bruk. Här spelar religionen en stor roll med psalmer och bordsböner. Tio ber för allt och alla i sin närhet. Även egen högfärd. En intressant detalj är när Tio förstummad får Hertha av Fredrika Bremer i julklapp av sin moster Matas Eva. En bok som påverkar Tios tankar mycket.

Författaren har studerat folkliv, jordbruk och tidstypiska sysslor. Här klipps och slaktas får, stickas ullkläder och skördas lin. Potatis tas upp för att gömmas i stukor på leråkrarna. Brännvin bränns av potatisen. Kvinnorna eldar bastun, reder ut och tvättar varandras hår. Det är skillnad på böndernas enkla måltider med salt fisk, surdricka och herrgårdens dukningar med likörer, stekar och sötebröd. Här dansas ringdans och sovs på hölogar sommartid. Vid ett tillfälle besöker Tios släkt kusten som en avslutning på slåttern. Kalaset hemmavid förstörs av ryska soldater som äter upp deras mat och super sig fulla. Då tar Tios moster med sig alla ut till kusten för en minnesvärd dag.

Boken är välskriven med ett naturligt driv. Kapitlen är många och relativt korta. Naturligtvis liknar intrigen både klassiska och romantiska historiska romaner med en fattig flicka (dock vacker och läraktig) som genom svårigheter tar sig fram i världen tack vare sin klokhet och hjälpande händer. Ibland snuddar tankarna vid Martha Sandwall-Bergströms Kulla-Gulla och liknande flickbokshjältar. Klassresan är ett återkommande motiv både i fiktionen och verkligheten. Intelligens, flit och ett gott sätt är svårt att dölja.

Det estniska kommer fram med namn på orter, namnskicket och levnadsförhållanden. I bokens inledning finns en kort prolog med författarens budskap att sprida kunskaper om estlandssvenskarnas historia. I slutet av boken finns två kartor över Estlands svenskbygder. Kartorna underlättar för läsaren att följa och förstå romankaraktärernas livsmiljöer. Ofta har jag funderat över estlandssvenskarnas historia på resor i Estlands kustområden. Att estlandssvenskarnas historia inte finns i romaner av i dag. Här fylls ett tomrum i och med trilogin Kustbor.

Similar Posts:

• Livet går vidare för Tio
• Ett pensionat och dess historia
• Ett aningens för glatt humör
• Ung i Väsby
• Edna och styrkan

Romanens första personer är Herman von Rettich och hans hustru Margareeta. Herman – som växt upp moderlös på pensionatet i Pärnu – har en dröm om att ingå i tsarens livgarde. Efter åratal av krävande studier i olika städer blir han officer med tjänst i tsarens Chevaliergarde. Hustrun Margareeta står vid hans sida och redan under hans lärdomsår innehar hon tjänst vid Smolnainstitutet som utbildar unga adliga damer. Hon är språkkunnig och snart är hon tsarens dotter Olgas språklärare och förtrogna. Familjen umgås i tsarfamiljen och sonen Jochum blir tsarsonen Aleksijs närmaste och enda lekkamrat. Tsarens son är blödarsjuk och bortskämd men pojkarna lever pojkliv med upptåg och bokläsning.

Författaren ger prov på stora historiska kunskaper som serveras med detaljer. Till exempel vilka ämnen och språk som studerades vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Peterburg, om de sju dyrbara uniformerna med intrikata detaljer som behövs för Hermans tjänstgöring vid tsarens hov eller om de stora estniska körsångsfestivalerna med repertoar som inleddes i slutet av 1800-talet. Årtal och datum anges, exempelvis att Pärnu fick badortsrättigheter år 1838. Etcetera, etcetera.

Kapitlen är relativt korta och texten lättläst. Berättandet varvas med dialoger som lättar upp. Några gånger finns stav- eller delningsfel men de förtar inget av betydelsen. Något konfunderande är att titeln skrivs i bestämd form: ”Pensionatet Hohenhausen” på omslaget medan titeln anges som ”Pensionat Hohenhausen” på försättsbladet och andra ställen. Med avsikt? Eller?

Intrigen går snabbt framåt och här fylls inte texten ut med långa känsloutgjutelser. Herman stupar i första världskriget, Margareeta ordnar snabbt flykt för sig och sonen i det kaos som uppstår när bolsjevikerna tagit makten i Ryssland. Hon får hjälp av senator PE Svinhufvud (senare Finlands president) och hans hustru Ellen vilka blir livslånga vänner.

Tillbaka i Estland, Pärnu tar Margareeta över pensionat Hohenhausen som hon driver under lång tid med många prominenta gäster. Bland annat finlandssvenska Maini Askelin, Amos Andersson och senare även naziluftfartsledaren Herman Göring blir trogna gäster. Kontakten till presidentfrun Ellen Svinhufvud består, även hon driver en gård i Finland med gäster, djur och odling.

Sonen Jochum växer upp och med tiden inspireras han starkt av nazismen trots moderns ogillande. Han gifter sig med finlandssvenska Birgitta Petterson vars far handhar varuhuset Stockmann i Helsingfors. Efter olika dramatiska förvecklingar hamnar Jochum och Birgitta i Polen i Thorn där de bygger upp en pensionatsrörelse med nazistiska förtecken. Hela berättelsen slutar med andra världskriget när stormakterna gör upp om Tyskland i ruinerna av Europa. Jochum försvinner i Omsk i Sibirien, Margareeta skjuts av de röda i Pärnu och Birgitta med en liten son i Berlin har den ofattbara turen att tas med på en av Folke Bernadottes vita bussar till Stockholm. Slutet kommer snabbt på men helt följdriktigt med historien som facit.

Mitt första intryck av romanen är historielektion. Men ju längre jag läser desto mera uppskattar jag lektionen. Författaren har gjort noggrann källforskning. Innehållet är omfångsrikt på ett kort, levande vis. Även om personerna är fiktiva så är faktan autentisk och länkar ihop med läsarens tidigare kunskaper.

Länge har Estlands historia intresserat mig; vet även var Pensionat Hohenhausen en gång låg trots att pensionatet och gatan intill havet för länge sen är borta. Staden Leningrad och numera S:t Petersburg med dess rika historia har jag besökt flertalet gånger – men knappast igen. Ett enormt land i vår nordiska närhet som under århundraden i princip visat ta sig för nästan vad som helst. Krig och lidanden upprepar sig. Det finns ändå något ”bildat” över innehållet i berättelsen om Pensionat Hohenhausen. Trots tragiken.

Similar Posts:

• Om en mamma, och ett samhälle
• Att få en gammal pappa
• Strapatser och förnumstighet
• Värdet av ett liv
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!

Revolutionen var förvisso en internationell affär enligt bolsjevikernas doktrin, men Sovjetryssland var icke desto mindre arvtagare till det ryska imperiet och dess förlorade områden skulle ovillkorligen återerövras.

Röda armén, organiserad av Trotskij, vällde in i de baltiska länderna. Detta blev en front av många i det ryska inbördeskriget. Balterna försökte kämpa emot. Tyska trupper drog sig undan och lämnade ibland vapen och ammunition efter sig. Britterna intervenerade med krigsskepp. De skandinaviska länderna tvekade om att ge bistånd, rädda för att stöta sig med den ryska björnen.
Det är ett militärhistoriskt verk som Tobias Berglund och Niclas Sennerteg har skrivit, men den som söker även andra faktorer som språk, kultur, religion och ekonomi blir inte besviken. En bredd av perspektiv vägs in i skeendena som skulle leda till ungefär 20 års självständighet för Baltikum innan ryssar och tyskar återvände för andra världskrigets våldsorgie.
1920- och 1930-talen kom att präglas av högernationalism som understundom övergick i fascism, något författarna inte blundar för. Men den stalinistiska diktatur som därpå följde var knappast något de baltiska folken förtjänade. Sedan 1991 har länderna anammat nationellt oberoende och demokrati.
I en tid då rysk imperialism åter börjar gripa omkring sig, är det viktigt att vi kommer närmare balterna. Det kan man bland annat göra genom att lära sig mer om deras rättmätiga frihetssträvanden. Det är inte längre högerextremt att betrakta balternas självständighet som rätt och riktig. Fascismen är tvärtom det som Kreml och dess anhängare står för.

Similar Posts:

• ”Jag? Jag är en människa.”
• Flera Sovjet igår, egna nationer idag
• Livet går vidare för Tio
• Den vita terrorn i Finland
• Ett pensionat och dess historia

Desto mer kunnig är Li Bennich-Björkman, som i mer än tjugo år har följt de tre baltiska länderna samt Ukraina. I boken Bakom och bortom järnridån presenterar hon en jämförelse av ländernas samhällsutveckling efter andra världskriget och efter Sovjetunionens fall. Hon har fördjupat sig i andra statsvetares bidrag, diplomatisk korrespondens och mediers utrikesbevakning. Hon har också genomfört en mängd intervjuer på plats. De två huvudfrågorna har varit: Hur gick det till när ledande samhällspersoner började utforma styrelseskicket mot ett mer demokratiskt sådant? Och varför blev resultaten så olika?

I bokens första del ges en bakgrund till respektive land – Estland, Lettland, Litauen och Ukraina. De hade tillhört olika imperier och förbindelser till grannstaterna var inte heller enhetliga. Redan när de fortfarande var en del av Sovjetunionen hade republikerna sin egen jordmån där universitetscentra eller industriell utveckling frodades på varierande sätt. Bennich-Björkman finner belägg för att det fanns ”flera Sovjet”.

Det lokala styrande kommunistpartiet i de fyra republikerna intog nämligen olika förhållningssätt till medborgarna inom det tänkande och skapande samhällsskiktet. Likaså har den centrala nivån i Moskva agerat ombytligt gentemot republikernas lokala kommunistpartier. Kreml beordrade om utrensningar och deportationer för att komma åt antisovjetisk verksamhet. Tidpunkten för dessa hade betydelse för intelligentians comeback och bäst klarade sig Estland. Omvittnat är också så kallade tövädersperioder – det vill säga de tidsskeden när kontrollen av republikerna och dess medborgare inte var lika kännbar.

I konkret mening, har det handlat om att ge utrymme för människors behov av skapande och deras vilja att bevara sin historia, förklarar Bennich-Björkman. Exempelvis att invånare tillåtits arbeta med återuppbyggnaden av hus i gamla stadskärnor, göra städinsatser på kyrkogårdar eller samlas i diskussionsklubbar. I fallet Estland fanns möjlighet att diskutera teorier inom marknadsekonomi också innan murens fall (!) och Sovjetunionens upplösning. Bennich-Björkman benämner de här rörelserna som existentiellt motstånd och i varje republik utformades idéströmningar på skiftande sätt beroende på hur det sett ut tidigare i historien och hur personer inom det lokala kommunistpartiet balanserade situationen.

I bokens andra del är fokus på de aktiviteter och beslut under 1990-talet som lagt grunden för hur länderna lyckats (eller inte lyckats) skapa sina demokratiska styrelseskick. I Estland bestämde de ledande personerna mycket tidigt att utvecklandet av företagen skulle separeras från det lagstiftande området. I Lettland uppstod en situation där ledande politiker blev alltför nära vän med företagsintressen, något som också var fallet i Ukraina. Bennich-Björkman refererar till en av sina intervjupersoner i Litauen och hans kommentar av 1990-talet:

[---] under detta decennium så märktes det att företagarna såg på partiet ”som verktyg för att nå privata mål”. Men därefter har många blivit alltmer etablerade och har snarare behov av stabilitet och institutioner än av direkta favörer från politikerna: ”De behöver inte punktinsatser från det politiska systemet, de behöver stabilitet”, [---]

De avsnitt som har fokus på Ukraina ger en välbehövlig bakgrund till landets mångåriga korruption. Två steg fram och ett steg bak är en bild som dyker upp i mitt huvud. År 2005 och 2014 har varit omtumlande år när befolkningen visat missnöje med landets situation och krävt ansvar av politiken. Det har inte heller varit någon fördel att ha den ryska nationen som granne.

Greppet att göra en jämförande studie av alla fyra länder är fruktbart på många sätt. Vare sig det handlar om betydelsen av universitetscentra eller relationer till grannländer har de undersökta länderna haft en egen särart som hade betydelse vid bildandet av självständiga nationer. Framträdande individers egna personligheter har inte heller varit oviktiga, vissa har varit lagda åt förhandlingar och gett rum för samexistens medan andra reagerat med motvilja inför kompromisser.

Boken är i sin form inte helgjuten. Delar av materialet har sannolikt författats i olika tider och under skilda förutsättningar. Det nämns också att Bennich-Björkman tagit vara på tidigare presentationer från andra sammanhang, något som kan förklara upprepningarna av resonemang. Att beskriva historiska förlopp och verksamma krafter i ett samhälle är inte enkelt. Jag är på det klara att många faktorer varit involverade när de baltiska länderna blivit egna nationer och att Ukraina haft ännu svårare utgångspunkter. Men ändå tror jag att texten kunnat bli något mer lättillgänglig.

Trots allt har all lästid varit värd sin möda. Jag har kunnat täppa till många kunskapsluckor i historia och samtidspolitik. De tre länderna Estland, Lettland och Litauen är verkligen olika. Bennich-Björkman visar att om de ekonomiska intressena integreras med den politiska maktutövningen så blir demokratin instabil eller åtminstone ”försenas” den påtagligt.

Avslutningsvis fascineras jag av tanken att morgondagens historia – den inträffar nu, idag. Utveckling sker aldrig per automatik eller enbart på ett teoretiskt plan. Det är levande människor i lagarbete som ser till att det uppstår förändringar som är betydelsefulla för de flesta människor.

Similar Posts:

• Nyttig lektion om grannarnas historia
• ”Jag? Jag är en människa.”
• Flexibilitetens övre gräns
• Det är komplicerat
• Uppror är nostalgi

Föräldrarna skilde sig 1938. Ilons mor flyttade då till Italien och återsåg sin dotter först tio år senare. Deras relation blev aldrig riktigt innerlig.

Ilon skickades åtta år gammal till sin farfar Alexander och farmor Julie Pääbo i Haapsalu, en idyllisk småstad vid havet. De sex år som hon tillbringade hos dem var till en början mycket lyckliga, men då Ryssland ockuperade Estland 1940 fick rädslan fäste.

De så kallade “juniarresteringarna” 1941 innebar för de olyckliga enkel biljett till Sibirien. Grannar försvann utan förvarning och i skolan kom en del bänkar att gapa plågsamt tomma. I oktober samma år var det nazisternas tur att inta staden. Ilons värsta personliga minne var när en tysk soldat sköt hennes älskade hund.

Då Röda armén närmade sig – för andra gången – 1944 sågs den inte som befriare, utan med bävan. Att Ilon, fjorton år gammal, ensam fick plats på en av de sista båtarna som lyckades lämna Estland den 22 september 1944 var hennes bestämda farmors förtjänst. Höststormarna härjade redan för fullt och den farliga färden varade i tre långa dygn.

Sammanlagt var det 30.000 baltiska flyktingar som steg iland i Sverige, oräknade de som havet slukade.

Sin älskade farmor och farfar återsåg Ilon aldrig mer. De vågade inte ens skriva brev till varandra av rädsla för repressalier.

Till en början fick Ilon husrum hos sin faster, som var konstnär och som redan före kriget kommit till Stockholm. Hon tog itu med att lära sig svenska och blev antagen till en konstskola med inriktning på bokillustrationer 1945. Endast sexton år gammal tog hon sedan klivet ut i arbetslivet.

Ilon gifte sig och bildade familj tidigt. Köket blev därefter hennes ateljé. De fyra döttrarna och deras vänner (senare barnbarnen) fick stå modeller till barnen i hennes böcker.

Mötet med Astrid Lindgren 1953 blev livsavgörande. Ilon fick i uppdrag att illustrera Mio min Mio. Sedan följde slag i slag Barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Madicken, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter med flera. Förebilderna till rövarna i den sistnämnda boken fann illustratören för övrigt i kön till Systembolaget.

Det lyckosamma samarbetet med Astrid Lindgren kom att fortgå i 40 år, 1953-1993. Men när Rabén & Sjögren anlitade Marit Törnqvist för att illustrera Lindgrens böcker kände Ilon sig förbigången och bröt med förlaget.

1991 blev Estland fritt och Ilon kunde äntligen återknyta kontakten med hemlandet och de ännu levande släktingarna.

Ilon tog sig nu för att bearbeta den smärtsamma historia hon gått och burit på så länge. Först ut var Den långa, långa resan från 1995, som gavs ut på Brombergs förlag. Ilon målade sina unika bilder och först därefter skrev Rose Lagercrantz den sparsmakade texten. Uppföljaren I min farmors hus med flera titlar som Potatisbarnen samt böckerna om den finska lapphunden Sammeli följde efter hand.

Biografin Ilon Wikland: ett konstnärsliv av författaren och journalisten Enno Tammer är översatt från estniskan (märkbart genom ett fåtal för oss svenskar självklara upplysningar). Det rör sig om en tämligen anspråkslös intervjubok. Det är främst innehållet – Ilons livsöde – som griper tag i läsaren och gör den märkvärdig. Tyngdpunkten ligger på uppväxten i Estland, som i mitt tycke är det mest engagerande partiet i boken. Texten ackompanjeras också av ett överflöd av intresseväckande fotografier (många privata) jämte Ilons egna målningar, som förgyller boken.

Böckernas originalbilder (cirka 800 stycken) har Ilon donerat till Wikland-museet i Haapsalu (Hapsal), där de finns att beskåda för den som råkar ha vägarna förbi.

Similar Posts:

• När orden inte räcker till
• Värdet av ett liv
• Kampen mot järnklon
• Opersonligt om kolchos
• Jag tänker på Reijo

Liis har hjärtesorg efter pojkvännen Madis, äldre än hon, mer erfaren än hon, och som lämnat henne och Estland för att driva en strandbar i Filippinerna. Ja, hon skulle gärna fått följa med honom och lämna vinterns köld och mörker men hon ville inte. Hon ville leva i sitt land med fyra årstider. Nu ångar hon sig och Madis är omöjlig att nå.

Liis är en ensamvarg. Hon registrerar, funderar och ser från sidan. En gång var hon en flitig studerande vid Tartus universitet. Hon undervisade vuxna utlänningar som kommit till Estland för att arbeta. Men Liis har inte riktigt några mål. Det blir som det blir. Men hon har ett sorts driv; barndomsvännen Lisanne, stadgad med familj i förorten, försöker få Liis att söka kärleken på Tinder. Det går inget vidare och Liis raderar sin profil. Hon träffar den vackra Kaur med dyra och exklusiva vanor. Hon längtar efter att han ska säga att de är ett par. Han drabbas av testikelcancer och hon stöttar honom. Men han ger inte henne det hon helst vill ha så en dag låter hon honom förstå – eller är det tvärtom – att det är över.

Hon drömmer vidare om Madis – det finns ingen som han därute. Och kanske, kanske ska han komma tillbaka en dag? En varm sommardag?

Intrigen framberättas i jag-person. Texten flyter lätt och kapitlen avlöser varandra. Varje kapitel inleds med en liten ögonblicksbild: likt ett fotografi av någon liten incident i staden. Tallinn byter skepnader från höst, vinter till vår. Författaren kan stadens människor, olika kvarter och gator: Kadriorg, Rådhusplatsen, Hotel Viru, Rotermannkvarteret, köpcentret Nautica, Ryska gatan … Också bakom innerstaden där livet ofta levs enkelt med små medel. Gummorna som säljer sina hemstickade vantar vid Tallinnporten, blomförsäljarna står troget vakt i grådiset och de flesta ester sjunger i kör. Hon tar också fram typiskt estniska föreställningar om ryssar, svenskar, finnar och så vidare. Om retrokaféer, billigt krimskramsmode eller barndomens julpaket med kläder och godis från Sverige. Kanske ser svenska Anna Fock detta utifrån, eller inifrån? Antagligen därför så tydligt.

Det finns en lång räcka vagabondromaner med unga män på drift i en storstad. Allt från Söderbergs Doktor Glas, Salingers Räddaren i nöden till Kjell Westös olika Helsingforsromaner. Staden blir en levande organism. Sällan får en kvinnlig protagonist leva på samma vis utomhus och ha stadens stamhak som sitt vardagsrum och gatans lösa fåglar som sin familj. Möjligen kan Kustobservationer liknas lite vid Isabelle Ståhls Stockholmsskildring i Just nu är jag här?

I Kustobservationer tar verkligen trettiotvååriga Liis sin stad i besittning dag som natt året om. Har man själv besökt Estland, det lilla landet som ligger så nära oss – trängt och överkört av historien och olika politiska system – med sin flitiga en och en halv miljoners befolkning, med plattskatt och klättrande på de flesta rankningslistor för digitalisering eller skolframgångar … så är själva miljöbeskrivningen och den sociala kontexten en stor behållning vid läsningen. Realistiskt och verkligt.

Tallinn är en medeltida stad, såsom en människa med sin historia, som likt Liis, blickar utåt. Förbi de dåliga dagarna. Nu kan vi inte resa – och vi vet inte heller riktigt vart världen är på väg – men vi kan läsa om städer och dess människor. Jag önskar att jag igen en dag får gå på Liis och Tallinns kullerstensgator.

Similar Posts:

• Att minnas sitt liv i bilder
• Röda Rosa
• Livet går vidare för Tio
• Ett pensionat och dess historia
• Opersonligt om kolchos

De fick grå främlingspass och deras modersmål ryska, som fortfarande är det dominerande vardagsspråket på många platser i östra Baltikum, har ingen som helst officiell status. Sedan Putins ockupation av Krim betraktas de av många dessutom som en säkerhetsrisk, som potentiella femtekolonnare.

Om dessa ryskspråkiga eller ryskättade invånare i de baltiska staterna handlar Kalle Kniiviläs Sovjets barnbarn. I den reser Kniivilä genom Baltikum, genom de estniska, lettiska och litauiska gränsstäderna och i huvudstädernas ryskdominerade förorter. Han möter människor i deras vardagsliv och diskuterar deras erfarenheter och upplevelser som minoriteter, majoriteter, balter och före detta sovjetmedborgare.

Visst finns här de som längtande sneglar bakåt, mot en sovjettid när allt verkade enklare, tydligare – kanske till och med tryggare. Betydligt fler tycks ha den känsla som Kniivilä själv tidigare och inte minst den ryskbrittiske journalisten Peter Pomerantsev beskrivit: man vet att de ryska tv-sändningarna är fulla av lögner, och litar inte längre på någon sida. Visst har Kreml ett intresse av ryskbaltiskt missnöje. I det har man god hjälp av baltiska nationalister.

När de baltiska staterna blev självständiga i början av 1990-talet var det den traditionella föreställningen om ett land, ett folk och ett språk som gällde. Ryskan gjordes, som sagt, ingen plats för. Bara i Litauen fick också ryskspråkiga invånare automatiskt medborgarskap – i Estland och Lettland krävs avklarat språktest. Dessutom finns den hatade Språkinspektionen. Den som misslyckas i deras förhör kan både få dryga böter och sparkas från jobbet.

På flera platser där han befinner sig konstaterar Kniivilä att en iordningställd strandpromenad eller liknande infrastruktur bekostats av EU, och det är svårt att inte undra var detta EU håller till när det gäller invånarnas mänskliga rättigheter. Får man verkligen behandla människor så här baserat på deras modersmål och etniska ursprung? Det verkar både orättvist och ostrategiskt: 2004 sade sig bara 2 procent av den ryskspråkiga estniska befolkningen identifiera sig i första hand med Estland, medan 41 procent i första hand identifierade sig med Ryssland. I Litauen, där de ryskspråkiga automatiskt fick medborgarskap, låg motsvarande identifikation med Ryssland på bara 6 procent.

Sedan dess har siffrorna sjunkit betydligt, men det är en punkt där Kniiviläs reportage äger stor allmängiltighet. Varför skulle människor identifiera sig med samhällen som särskiljer och utesluter dem?

Samtidigt ska inte den baltiska klyftan överdrivas. Den är komplicerad, och som vanligt är föreställningen om ”ett land, ett folk, ett språk” en grov förenkling. Visst kan man vara på en gång balt och ryskspråkig. Många av de ryskspråkiga som levt länge i Baltikum kom ju inte ens från Ryssland från början, utan från andra delar av det vidsträckta Sovjetimperiet. Andra flyttade till Baltikum i samband med unionens fall, för att slippa Ryssland.

Denna komplexa verklighet och historia får liv, individuella ansikten, erfarenheter och röster i Kniiviläs baltiska reportage. Bäst sammanfattas den kanske när han ställer frågan till det före detta butiksbiträdet Svetlana Kursïte i Daugavpils: känner hon sig som ryss eller lett? ”Jag? Jag är en människa. Det ser man väl?”

Similar Posts:

• Nyttig lektion om grannarnas historia
• ”Vem var den där maskerade mannen?”
• Better the devil you know
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”

Här levde hon för att skriva en avhandling i antropologi, med en metod som på fackspråk brukar kallas participant observation – deltagande observation. Man lever tillsammans med en folkgrupp, och deltar i deras göranden och låtanden, för att sedan få konkret material att kunna skriva om eller basera sin forskning på. Hon skall arbeta som lärare på den lokala skolan. Till en början bor hon hos en ”vanlig” familj – pappan är halvt arbetslös, alkoholiserad och uppträder emellanåt hotfullt mot Sigrid. Barnen ser hon inte till. Alkoholismen hos den manliga befolkningen är mycket utbredd, precis som i det övriga forna Sovjetunionen.

Det första som hon måste överkomma är språkbarriären. Hon har läst estniska i London ett par år, men eftersom estniska är ett mycket komplicerat språk (närbesläktat med finska, och precis som det med en stor mängd kasus, vilket medger ett nästan oändligt antal möjliga böjningar av olika ord) går det knackigt. Invånarna i den före detta kolchosen pratar knappast, med några få undantag, någon vidare engelska. Och språkbarriären gör ju att det blir ett ohjälpligt gap mellan henne och lokalbefolkningen. Apropå språk har Estland en intressant svenskspråkig historia, som sträcker sig flera hundra år tillbaka. På skolan där hon jobbar finns t.ex. en svensklärare. Svenskan är inte direkt något som den sovjetiska ockupationsmakten befrämjade, så det nyvaknade intresset kan ses om ett led i motståndshandlingen och önskan om att markera sin nyvunna frihet. I ett av bokens bättre kapitel, om den estländska historien, går Rausing igenom inte bara den våldsamma 1900-talshistorien med dess sovjetiska förtryck, utan även den estländska förhistorien och då särskilt om det svenska inflytandet och t.ex. de svenska missionärer som befolkade just den halvö som Rausing bor på och som den före detta kolchosen ligger på.

Jag har inte läst Sigrid Rausings avhandling, och vet inte hur den skiljer sig från denna memoarbok. En given skillnad är ju dock att den vetenskapliga apparaten med noter och referenser etc är bortplockad. Det här är en på många sätt lättsammare bok. Ändå slår det mig vid slutad läsning att denna bok är ungefär lika personlig som en avhandling. Kanske är det lite väl tillspetsat och elakt att säga så, men för att vara en självbiografisk bok av Sigrid Rausing om Sigrid Rausings år i den nedlagda estländska kolchosen, är Sigrid Rausing märkligt frånvarande. Märkligt opersonlig. Jag nämnde i början hennes vetenskapliga metod – deltagande observation. Men för Sigrid Rausing måste tyngdpunkten absolut ha legat på den andra ordet – observation. Likväl är boken intressant, inte minst som initierad genomgång och skildring av estländsk, och i förlängningen europeisk och sovjetisk, 1900-talshistoria.

Similar Posts:

• En berättelse om ålar och om människor
• Jakten på demokrati
• Att angöra ett nytt land
• Hur kunde det gå så fel?
• Blir du lönsam, lille vän?

Oksanen är med sin fjärde roman än en gång tillbaka i det under andra världskriget så föränderliga Estland. Ett land som under en period på fem år gick från att ha varit en självständig nation till att först bli ockuperat av Sovjetunionen, därefter bli ockuperat av Nazityskland, och sedan slutligen återigen bli ockuperat av Sovjetunionen. Det är under denna tid som kärnan av händelserna utspelas medan dess eftervärkningar ligger tjugo år senare i tiden, i sextiotalets Estland som då är en sovjetisk delrepublik. Den finländska litteraturens nu mest lysande stjärna har som ingen annan författare belyst just det estniska nationaltraumat och denna gång går hon direkt mot frågan om lojaliteter och svek.

Av romanens tre huvudpersoner är Edgar den vindflöjel som efter bästa förmåga tjänar den rådande ordningen. Han anpassar hela sitt jag för att inte bara passa in, utan också för att bli någon. Och varken ideologi, namn eller personhistoria tillåts stå i vägen. Hans direkta motsats är kusinen Roland som naglar sig fast vid drömmen om det fria Estland och inte låter omvärldens förändringar påverka hans inställning. Mitt emellan dem står Judith, Edgars hustru i ett kärlekslöst förhållande, som under kriget upplevt den äkta kärleken med en tysk SS-officer.

Edgar är tveklöst den person som tar störst utrymme, men som romanperson är han opersonlig och hal och hans endimensionella drivkraft påminner faktiskt en del om Bret Easton Ellis skapelse Patrick Batesman. Att göra honom så tom kan dock inte vara annat än ett medvetet val, och han blir trots allt en effektiv romanperson där han tassar runt i lägenheten och försöker undvika att irritera sin alkoholiserade fru. Detta inte på grund av kärlek eller ens medkänsla, utan för att få arbetsro till det författararbete vars resultat är just det som kommer få honom att bli betydelsefull.

Efter att ha läst, och imponerats av, kritikerfavoriten och prisvinnande Utrensning, är förväntningarna minst sagt högt ställda. Som romanidé tilltalas jag än mer av denna roman som sätter just en skrupelfri opportunist i huvudrollen. När jag även noterar att kapitlen, som alla är daterade med år och plats, även har varsin liten illustration av ett autentiskt frimärke är min lycka gjord. Tyvärr uppfyller inte romanen mina extremt uppskruvade förväntningar. Historien är lite för rörig och personerna lite för avlägsna att den skall nå upp till föregångarens nivåer vad gäller läsvärd historia. Språkligt sett är den dock mer än en jämlike, och Oksanens förmåga att skapa en stämning av otrygghet, illojalitet och förtryck utifrån scener vars detaljrikedom och språkliga finesser är lika klara oavsett om de skildrar krigshandlingar som en grå vardag i en torftig lägenhet, är imponerande.

Att bli slagen av sig själv är ju ändå inte så dåligt, och att föregångaren var en mästerlig roman förtar inte det faktum att detta är en utmärkt sådan. En roman så full av historiska detaljer sätter även fingret på hur just ämnet historia aldrig kan vara helt objektivt utan bara handlar om grader av anpassning.

Similar Posts:

• Röda Rosa
• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för ”Utklassning”… f’låt, ”Utrensning”
• Opersonligt om kolchos
• Flera Sovjet igår, egna nationer idag
• …så då bränner vi för säkerhets skull en häxa till