Nittonåriga familjeflickan Hedvig från Göteborg söker sig till Berlin då hemmet och hemstaden känns för trånga. Hon bor hos sin faster och får arbete på kontor, där hon finner en vän i Mina. Mina är politiskt aktiv och har därtill ett stort umgänge inom stadens mer vågade kretsar – där man är fri att både vara och älska vem som helst och fester kan pågå hela nätter, i alla fall hos Heinz och Florian på Winterfeldtplatz. Hedvigs behov av frihet krockar med fasterns behov av kontroll, med konflikter med både henne och familjen där hemma som följd.

Omedelbart förflyttas jag i tid och rum till 1920-talets Berlin. Jag vandrar längs de namngivna gatorna med Hedvig och betraktar med hennes förvånade och lyckliga blick byggnader, interiörer och människor. Det är väldigt konkret och påtagligt skildrat men samtidigt med ett drömskt skimmer. Eller också är det jag som läser det så och ser för mig parallellscener till de som utspelar sig i tv-versionen av Babylon Berlin.

På samma gång som klimatet inom familjen hårdnar sker något motsvarande i det övriga samhället. Det är starka krafter i rörelse. Nazisterna börjar bli farliga, både för judar och för homosexuella och transsexuella, och det institut för forskning om sexualitet som varit en frizon blir ifrågasatt och i dess närhet kan man råka illa ut. Ett tag går det att hålla mörkret på avstånd men snart sipprar det in, längre och längre.

Fokus ligger på relationerna, de vänskapliga, romantiska och erotiska som ibland går från det ena till det andra. Vänskapen tycker jag dock är den bäst skildrade, och även om det kanske inte är realistiskt att alla så snabbt ska fatta förtroende för Hedvig blir det mer trovärdigt av att hon är en så god lyssnare. Det är så många samtal som förs, om de enskilda personernas liv och tillvaro men också om de större händelserna i samtiden, om idéer och progressivitet, och ibland med oväntade personer.

Det är också så Hedvig utvecklas mest, när hon genom samtalen funderar över sig själv och sin familj, över förväntningar och identitet, över vad som verkligen betyder något och över vad hon faktiskt själv vill.

Similar Posts:

• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin
• Östergren klår Ibsen
• Ett Berlin skuggat av en riven mur
• Er ist ein Berliner
• Berlin från fönstret på ett rivningshus

Jag gillade verkligen Boardys förra roman Mary Jones historia, både för att det var så uppfriskande att läsa en modern svensk historisk roman med berättar- och påhittarglädje, och för sättet hon använde historien om Long John Silvers kökspiga för att rita en skattkarta som satte X över alla möjliga små idéer som ligger osynligt nedgrävda i hur vi ser på världen. Tiden är inte än vill upprepa knepet, om än med andra grepp och i en annan tid, och ofta gör den det också riktigt bra. Genom att vår huvudperson kan byta både kön, namn och språk (ty det här utspelar sig på tiden när det var en självklarhet att alla talade ett par olika språk för att kunna prata med sina grannar) som det passar ser hen alla samhällen hen passerar igenom ur olika vinklar, upplever både stilla familjeliv och pogromer, fylleslag och religiösa diskussioner, nattsvartaste förtvivlan och glimtar av hopp, kvinnor och män, fattiga och rika … Men måste själv alltid dra vidare när någon kommer för nära det hen grävt ner djupast därinne. Det är drabbande läsning, och med de korta kapitlen och det där tysta skriket hon hela tiden har inom sig är det nästan omöjligt att inte falla i bara-ett-kapitel-till-fällan och jag dundrar igenom boken på två dagar.

Samtidigt är det ändå något som gör att jag inte riktigt tar till mig den. Boardys beskrivningar av en tid i uppror är fantastiska, men då och då slänger hon in glimtar av framtiden som ska komma i Erfurt, Oświęcim, Köln; nya flyktingvågor, nya människor som förlorat allt och ber om hjälp, nya häxprocesser, nya massdödar. Och jag förstår det, och det är snyggt gjort; Europas rötter är så mycket djupare än bara den levande historien, och lik ligger överallt. Men det känns också för övertydligt, som om den berättelse hon lägger ner så mycket arbete på inte var poängen. Kombinerat med sättet vår huvudperson driver från stad till stad utan att faktiskt lära känna någon mer än flyktigt blir det mer som att vara på turistresa; jag har hela vägen en väg ut, ett säkerhetsavstånd.

Där är jag kanske lite orättvis. Men jag vill ha mer av detta, inte mindre, och jag sitter ändå med en klump i halsen mot slutet. Och jag vill se var Elin Boardy gräver nästa gång.

Similar Posts:

• Ett omvälvande år i Berlin
• Avståndets närhet; ytans djup
• Omsorgsfullt och sorgset om kvinnoöde
• Berättelsen om en nations födelse
• Om Europa var den koloniserade ”Nya världen”

Det är 1947. Andra världskriget är slut, men luften dallrar av spänningar och konflikter. Den 24-åriga Elly har följt med sin syster och dennas man Laurids på deras smekmånad till Malaysia. Lite smek blir det allt – en hel del till och med – men Laurids förenar nöje med nytta: han ska också praktisera som läkare.

Med på resans finns också Niels, en ung idealist med ett dunkelt förflutet. Elly dras allt mer till honom och börjar ifrågasätta sig själv och det liv hon lever. Hon ser sig fångad i en värld som snurrar kring män – som snurras av män. En värld där hon är fast i en passiv kvinnoroll som endast går ut på att lyssna, behaga och försköna. Det blir upptakten till en protest, kanske inte speciellt högljudd, men tillräcklig för att omgivningen ska reagera. Med blandade känslor.

Men makten och förtrycket befinner sig också på ett annat plan. Det Malaysia som den unga kvartetten kommer till är ockuperat av kolonialmakten Storbritannien. Bland alla martinisörplande britter finns också en och annan svensk eller dansk som söker lyckan i den malaysiska myllan. Och det till vilket pris som helst. De västerländska plantageägarna går bokstavligen över lik för att upprätthålla ordningen. Något som mynnar ut i ett upplopp som vänder upp och ner på allt. När Elly ser sig fångad i denna struktur börjar tillvaron svaja för henne. Vem är hon? Vad vill hon? Vart ska hon?

Elin Boardy skriver långsamt och finstämt – med mjuka, lågmälda nyanser skapar hon en yta, så lugn och stabil att det börjar klia i benen på mig. Trots att det inte händer så mycket, svallar det desto mer dramatik därunder. Och när fasaden väl börjar spricka och kaosets vanmakt blir skönjbar blir stämning dov och tung; stundtals outhärdlig. Tack och lov hålls dramaturgin i skickliga, stränga tyglar. Förloppet stegras, men hålls in. Språk och handling löper fint längs med varandra på samma gång som de möts i ett härligt skavande.

I Mot ljuset ställs ingenting egentligen på sin spets. Det finns ingen förlösning; ingen tydlig väg till försoning. Hela tiden maler en naggande känsla av flykt från ansvar och en önskan om att slippa ta beslut. Men samtidigt är det en roman om kontraster. Om ljus och mörker. Om avstånd, närhet, yta och djup. De läggs sida vid sida, på varandra och filtreras. Allt är sammanflätat, upplyst och fördolt på samma gång. Det är att vilja vara i ljuset och samtidigt, framför sig, se det.

Similar Posts:

• Kriget mot ett mansdominerat samhälle
• Omsorgsfullt och sorgset om kvinnoöde
• Gravöppning
• Att ge de tystade röst
• Ett omvälvande år i Berlin

Romanen utspelar sig under ett par decennier, från strax före sekelskiftet, till början av tjugotalet. Emma lever tillsammans med sin familj på en gård på Orust i Bohuslän. Romanen handlar om hennes relationer till sin make, far, barn, syskon, grannar med flera. Elin Boardy visar genom bokens dedikation, att Emma är hennes morfars mor. Men Emmas levnadsöde känns universellt, som ett till stora delar typiskt öde för en relativt fattig och därmed utsatt kvinna på den svenska landsbygden kring sekelskiftet.

Emmas syskon har, ett efter ett, lämnat bygden, flyttat till Alingsås, Uddevalla eller utvandrat till Amerika. Hon får brev från syskonen på andra sidan Atlanten och hon förstår att de lever ett bra liv där, att de har det bättre än hon själv, som blivit kvar i fädernegården tillsammans med sin åldrade far och sin växande familj. Hennes mor dog när hon var ett barn, men hon känner starka band till henne, förstår att hon måste känt sig på samma sätt som Emma själv gör i många situationer. Deras liv har blivit så lika, hon tar över moderns alla sysslor, hon tar vid efter henne; det är vackert skildrat. Så lever också hon ett kvinnoliv, som fortsätter i strävsamt och tungt arbete:

Ibland ser hon en rörelse i sina händer som påminner henne om modern. Hon vårdar det, bevarar det. Varje sådan känsla är värdefull, kan få henne att upprepa en rörelse gång på gång, med blicken fäst på händerna. Hur hon lärt sig vika handdukar, lakan, örngott. [...] Modern flyttar in i henne eller hon i modern. En och samma kvinna nu och hur Emma tar över allt det som burits i generationer, allt detta. Hon känner det i ryggen, känner det i vecken som breder ut sig över pannan. Fast hon inte känt sin mor, aldrig fått tala med henne som vuxen.

"Allt som återstår" är omsorgsfullt och ömsint berättad, med detaljerade beskrivningar av arbetet, som utförs i hemmet, i ladugården och utomhus. Elin Boardy vill krypa in under huden på Emma, för att kunna se, kunna förstå hur det var att leva hennes liv. De noggranna återgivningarna av hennes omgivning, av det fula liksom av det vackra, försätter oss in i hennes tillvaro på ett tydligt sätt. Det är just det som jag tycker är eftersträvansvärt med skönlitteratur: så stor tydlighet och minutiös återgivning att man med lätthet förflyttas i både tid och rum och förstår eller nästan helt förstår. Men romanen är inte nyskapande, utan skriven i en socialrealistisk tradition.

Berättelsen är mot slutet fylld av tragik. De ljusa delarna av den består av stämningsfulla möten mellan människorna. De består också av naturskildringar, som känns mycket äkta och nära, som om författaren suttit ute i naturen och skrivit under de olika årstiderna och väderförhållandena, för att i detalj kunna registrera hur allt ser ut och känns. Och havet är ständigt närvarande.

Similar Posts:

• Gravöppning
• Avståndets närhet; ytans djup
• Ett omvälvande år i Berlin
• 37 grader celsius
• De långsammas lov

Kanske är det därför jag trevar. Kanske är det därför det känns ljummet.

Sju debutanter trängs på ett hundratal sidor, tre poeter varav en valt att skriva en kortnovell, Niklas Åkesson (tidigare publicerad i bl a Tittut! – Tio nya svenska författare, underligt att han medverkar som debutant) och fyra novellister.

Johanna Ayres vevar igång antologin med tre fartfyllda dikter. Ayres beskriver den automatiska vardagen på ett mekaniskt sätt. Hon skalar av verkligheten och ser bortom den föreställda låtsasvärlden. Hon lyckas frammana en eftertanke hos mig. Poeten Linus Gårdfeldt är en av två manliga författare i antologin. Hans dikt ”Rävlampa – en introduktion” pulserar för sig själv, avgränsat från de andra debutanterna (läs textutdrag).

Klara Bengtsson presenterar sedan två kortare noveller som utspelar sig i en gammalmodig torparmiljö, ”Sålunda talar längtan” och ”Öppnet landskapar sig”. Elin Boardy låter sina noveller utspela sig i en harmonisk amerikansk miljö. Gemensamt för dessa två författare liksom för Mia Öström är att de smyger som katten runt het gröt. Ifrågasättandet av den rådande situationen och den tysta överenskommelsen om att allt är normalt ekar i deras historier och lyssnar man noga hör man hur det knakar i fogarna. Det finns en längtan efter nya relationer och kärlekar…

Det hela är anmärkningsvärt. De tre debutanterna är alla födda under sjuttiotalet utom Öström. En generation som fått mer frihet och valmöjligheter än någon tidigare lyckas inte bryta sig loss från sig själva. De rör sig ständigt runt det som kunde ha varit och slutligen känns det hela hopplöst. Kanske är det en spegel av konsumtion- och reklamsamhället där valmöjligheterna har blivit för många och slutligen faller vi in i någon typ av egocentrerat apatiskt ältande. Lite drag under galoscherna och öppnare tilltal gentemot läsaren hade inte skadat. Bjud in till fest för tusan, läsfest!

När jag kommit så här långt har mitt nyfikna sinne svalnat. Karin Tjäder serverar i ”Mariatorget efter frosten” en trevlig berättelse om nostalgiska ryska ungdomar i Stockholmsmiljö. Varför hon valt ryssar till sitt persongalleri är dock en gåta för mig. Tydligen är novellen en del av ett större projekt som för tillfället ligger på is. Så håll ögonen öppna. Åkessons ”Komediantens längtan” mixar allvar med humor. Han skämtar om samtida händelser och beskriver unga människors jakt efter identitet i stadsmiljö. De här två lättar upp stämningen, de bryter av mot de andra ganska lama novellerna.

Ser man antologin som en uppmuntran, en chans för framtida författare att synas är den en bra idé. Jag kan dock inte sluta att tänka på allt vi inte får läsa. Om det här är det bästa Wahlström & Widstrand hittade hos nya förmågor utan att våga publicera dem i något större format, ja då börjar jag fundera på hur mycket den svenska publiken går miste om. Hur många manuskript skickas in till förlag utan att någonsin nå en publik.

Nej, jag tycker att dessa framtida författare, som i vissa fall varit med ett tag i författarsvängen, borde skramla ihop lite pengar och ge ut var sin bok och visa vad de går för. Det skulle ge dem en rättvis chans, en chans att visa vad de kan.

Similar Posts:

• Smakar gott men risk för skörbjugg
• Mer jävlaranamma, tack
• Urbant möter saga i vilsen verklighet
• Utåtriktade röster som når in
• En riktig roman