dagensbok.com » Christer Strömholm http://dagensbok.com En ny bokrecension varje dag Wed, 06 May 2026 22:00:22 +0000 sv-SE hourly 1 http://wordpress.org/?v=3.6 Andreas Gedin "Christer Strömholm och nazismen" http://dagensbok.com/2025/10/27/varfor-sa-overslatande-om-nazism/ http://dagensbok.com/2025/10/27/varfor-sa-overslatande-om-nazism/#comments Sun, 26 Oct 2025 23:00:14 +0000 Mattias Lahti Davidsson http://dagensbok.com/?p=114916 Att vara nazist är inte okej, inte i de flesta kretsar. Inte än så länge. Den berömde fotografen Christer Strömholm (1918-2002) var organiserad, aktiv nazist under tretton år i sin ungdom. Men eftersom det inte är okej att vara det och Christer Strömholm är en framstående konstnär har det inte saknats bortförklaringar. Ett ungdomligt snedsteg. Faderns tidiga bortgång. Ett inre mörker. Snabb omvändelse. Så har det låtit.

Men den här boken visar att alla försök att förneka, skyla över, bagatellisera eller romantisera är falska. Samtidigt berättar den om den svenska nazismens historia under 1930- och 1940-talen.

Andreas Gedin har gjort en noggrann och lidelsefri undersökning, i arkiv, förundersökningar, brev och dagböcker. Jag kände inte till Christer Strömholm sedan tidigare men han beskrivs som en av de främsta svenska fotograferna under 1900-talet. 1997 fick han Hasselbladpriset. Det har författats åtskilliga förord till utställningar och fotoböcker med fotografens verk. Effektfullt redovisar Andreas Gedin hur de texterna tenderar att förminska det minst tretton år långa nazistiska engagemanget som Christer Strömholm hade och som tog honom långt utanför lagens gränser.

Han var så kallad Lindholmare och medlem i Nordisk ungdom, ungdomsavdelningen till Nationalsocialistiska Arbetarepartiet. Han hissade hakkorsflaggan på Folkets Hus i Stockholm. Han gjorde inbrott hos politiska motståndare och stal medlemsregister som senare hamnade i de tyska nazisternas händer. Han gömde en norsk krigsförbrytare som efter kriget försökte ta sig till Sydamerika.

Vi behöver fler sådana här böcker. Det är ett problem att så många kommer undan med bortförklaringar av allt från så kallade aktivklubbar (kamratskap och fysisk träning) till terrordåd (ensamma galningar) och förråat debattklimat (alla är lika goda kålsupare). Christer Strömholm gick bort för över 20 år sedan. Hans nazism, föremålet för bokens undersökning, är i mina ögon mest intressant som fallstudie. Varför har det varit så viktigt och lockande att släta över? Underlättade apologeterna för den upphöjde konstnären att undvika avbön? Vilket värde har den typen av uttryckliga personliga avståndstaganden som i Strömholms fall uteblev?

Problemet är egentligen inte att en enskild person har nazistiska värderingar utan att det är ett strukturellt fenomen som många vägrar erkänna. Förra året hade vi i Sverige haft 100 år av obruten nazistisk organisering, något som tidskriften Expo uppmärksammat. Till skillnad från Tyskland har vårt samhälle aldrig gjort upp med denna historia. Den är fortfarande aktivt förtigen, överslätad, bortförklarad. Det är en av orsakerna till att öppet rasistisk politik återigen lockar väljare till valurnorna. Men numera är det andra främlingar än judarna som pekas ut som roten till ”folkets lidande”.

Similar Posts:

]]> http://dagensbok.com/2025/10/27/varfor-sa-overslatande-om-nazism/feed/ 0 Åsa Moberg "Livet" http://dagensbok.com/2018/01/29/asa-moberg-livet/ http://dagensbok.com/2018/01/29/asa-moberg-livet/#comments Sun, 28 Jan 2018 23:00:24 +0000 Saga Nordwall http://dagensbok.com/?p=91947 Att läsa Åsa Mobergs självbiografi Livet när man just läst ut hennes roman Familjen som exploderade är mycket intressant – hur nära följer romanen biografin, egentligen? Bra nära, tycks det. På samma sätt är det med de andra böcker av Åsa Moberg jag läst; att de haft självbiografisk förankring har varit uppenbart men kanske inte i hur hög grad. Samtidigt finns det naturligtvis områden med stora avvikelser, där de skönlitterära versionerna av händelser och relationer är mer tillspetsade.

Det verkliga liv som skildras är dock bitvis spännande som en roman. Den unga Åsa som tycks befinna sig i händelsernas mitt mest hela tiden, som blir språkrör om inte för en hel generation så för en stor del av den. Hon får förfrågningar om allt möjligt och tackar ja och ja igen, vilket nu gör att hon känns som en person som alltid funnits där. Hur långt hon kan gå på talang, vetgirighet, nyfikenhet och egenhändigt införskaffad bildning istället för formella utbildningar känns också så avlägset idag.

Det är ett skrivande liv sett i backspegeln. Ett skrivande som här skärskådas en andra och tredje gång. Gamla dagboksanteckningar, krönikeutkast och romanutkast blir till underlag för nya reflektioner. Det är mycket i samhället som är annorlunda nu men också mycket som är sig väldigt likt. Strider som utkämpades på 1970-talet pågår än.

Det är en annan tid. 1968 bor den tjugoåriga Åsa i ett litet hus i Vita Bergen med den sjutton år äldre Tor-Ivan Odulf, som hon träffat av en ren slump en dag. Alla bekvämligheter saknas, vatten hämtas i en pump en bit bort och vinden viner men det finns också en tilltalande enkelhet. Något som hon sedan söker sig till vad gäller boende. Närheten till naturen och strapatserna blir till en motvikt mot det intellektuella arbetet.

De passerar revy, storheterna bland författare och fotografer, Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg, Christer Strömholm … namnen som skimrar lite extra men också namnen på några av mina gamla skolkamraters föräldrar. Sammanhanget blir så tydligt, det hon var en del av, det människor kring mig också varit en del av.

En både märklig och rimlig gränsdragning har gjorts i att det som tillhör det nuvarande förhållandet inte finns med i boken, ett ämne för en andra del, sägs det. Avståndet som kanske måste till för att skriva om de närmaste, avståndet i tid och rum. Förståelsen som växer fram först när det är för sent, insikterna som kräver egna erfarenheter för att nås.

Det är ett liv som levts fullt ut på många områden, på tvärs mot gängse uppfattning om hur det ska vara, vad man ska göra, men också med sina sorger och besvikelser, som nog gjort mer ont än vad som riktigt kommer fram.

Det är underhållande och snabbläst, det händer mycket och ännu mer, stiltje och döda punkter finns det inte utrymme för. Allt bärs av en övertygelse om att hon har något att berätta.

Trots att de förhållanden hon haft tar ett stort utrymme är något som etsar sig fast hur viktig vänskap är. En hyllning till vännerna som ser och tar hand om, som utgör livlinor när makar går bort, när livet jävlas å det grövsta.

Similar Posts:

]]> http://dagensbok.com/2018/01/29/asa-moberg-livet/feed/ 0 Micke Berg "Osynliga minnen" http://dagensbok.com/2013/12/12/63997/ http://dagensbok.com/2013/12/12/63997/#comments Wed, 11 Dec 2013 23:00:41 +0000 Tommy Arvidson http://dagensbok.com/?p=63997 Det väller ut en flod av fotografmonografier från fotoboksförlagen. I Sverige har det kommit böcker av Walter Hirsch, Christer Strömholm, Anders Petersen, utomlands av Sergio Larrain och Garry Winogrand, bara för att nämna några. Micke Berg gör som vanligt, sin egen print-on-demand. Han är sin egen redaktör, formgivare och förlagsdirektör.

I den här volymen får vi se ett liv i fotografi. Och samtidigt en bit samtidshistoria. Från sextiotalets Gärdesfester för Mullvadenockupationen; Jordcirkus; från kollektivboendet i Skogsnäs, och fram till något nytt som verkar vara på gång med titeln The Black book. Och naturligtvis ett urval ur den sedan länge slutsålda boken Stockholm Blues. Och resorna som förr gick söderut, men som numera mest går norrut till ett antal skidbackar.

Berg har den där förunderliga förmågan att fånga ögonblick, som blir en aning magiska. Det verkar som om de han fotograferar oftast mår väldigt bra. Det finns livsglädje i bilderna. Det här kan kanske idag kännas lite omodernt i en tid då allt fler fotografer strävar efter att verka lite farliga och provokativa. Att vistas i Micke Bergs bildvärld är lite som att bli inbjuden till en stor familjefest. Men som på alla bättre fester så förekommer konflikter och sorger. Och den som ordnat festen, fotografen själv, skulle ha behövt en formgivare att slåss med och en marknadsförare som kan skrika högt.

Osynliga minnen är gjord med ett bra fyrfärgstryck på de svartvita bilderna. Men om man skall vara noga, visst svajar det lite mot magenta ibland. Jag kan inte låta bli att tänka på vad en noggrann förläggare och tryckare skulle kunna utvinna ur Bergs fotografier.

Jag skulle ju vilja se den där ultimata Bergboken, eller kanske skulle det vara en samlingsvolym med flera böcker. Allt samlat. Micke Berg är värd det nämligen. Och det tycker nog han själv också. Han visar stolt sina bilder, även på sin blogg. För en tid sedan samlade han ihop flera av fotografierna som finns i boken – till ett slags digital utställning på bliggen, med omfattande texter till varje bild.

osynligainsid1
Osynliga minnen kan man hitta på Blurbs fotobokhandel men då med titeln: Father,son and lover.

Jag har i min bokhylla böcker av Berg som en gång gick att köpa som PDF-filer och skriva ut själv. Kvalitén på jobbets laserskrivare var väl sådär, men håll med om att det var ett nyskapande initiativ? Fast nu är Micke Berg värd en riktigt stilig monografi!

Similar Posts:

]]> http://dagensbok.com/2013/12/12/63997/feed/ 0 Walter Hirsch "Fotografier 1960-2003" http://dagensbok.com/2013/03/27/walter-hirsch-fotografier-1960-2003/ http://dagensbok.com/2013/03/27/walter-hirsch-fotografier-1960-2003/#comments Tue, 26 Mar 2013 23:00:57 +0000 Tommy Arvidson http://dagensbok.com/?p=56359 Den fotografiintresserade kan glädja sig åt att det verkar som om de svenska förlagen plötsligt vågar göra de där stora satsningarna. Gå igenom arkiven och berätta hela historien. Strömholm-boken som kom för en tid sedan var riktigt maffig. Nu kommer en till i ungefär samma storlek, och det ryktas att fler tegelstenar är under produktion. Men visst är det lite underligt: bara män. Även om man ser lite längre tillbaks i den retrospektiva fotoboksfloden, bara män… Georg Oddner, Jean Hermanson, Åke Hedström och Sune Jonsson. När får vi se de där stora fina retrospektiverna över Chatarina Gotby, Monica Englund eller Kerstin Bernhard?

Men nu får vi ändå glädja oss åt en bok av en man som tyckte mycket om kvinnor. Walter Hirsch hann precis färdigställa detta bokslut över sitt fotografiska liv innan han gick bort den 2 april 2012. Han låg i sjuksängen och tittade på provtrycken som vännerna Mia Bengtsson Plynning och Gunnar Smoliansky nålade upp på väggen.

”Slarvigt men säkert” skulle man kunna ha som devis för hans fotografi. Med sin Canon Dial, en halvformatskamera för amatörer, och en panoramakamera, utvecklade han en typ av fotografi som vi i Sverige på 60-talet var ovana vid. Hans midsommarbilder som presenterades i Populär fotografi orsakade en stor uppståndelse i fotografkretsar. Fick man verkligen fotografera så slarvigt, snett och oskarpt? Hans inspirationskällor fanns i USA och hette William Klein och Robert Frank. Canon Dial-kameran hade en ovanlig fjäderframmatning av filmen som gjorde att man kunde ta bilder på ett lekfullt och snabbt sätt. Den såg heller inte ut som en kamera.

1967 gjorde han en resa till London. Under en dag, från klockan 9 till 23 gick han gick längs gatorna och fotograferade det han såg i ögonblicket. Resultatet blev 700 bilder som visades på Moderna Museet i Stockholm 1968. Det var den första separatutställningen med en svensk fotograf på museet. Den kamera han använt i London spikade han upp på väggen med spiken rätt igenom linsen. Kameran blev nästan omedelbart stulen.

I det sextiotal då han var mest aktiv fanns en slags kompisskap mellan reklam och dokumentärbilder. Han arbetade på filminspelningar och han gjorde jeansreklam och allt var på något sätt bilder som han tog tillsammans med sina kompisar.

Men det är svårt, det här med att sammanfatta sitt liv. Saker man minns som fantastiska kanske inte alltid ger fantastiska fotografiska avtryck. 1997 reste Hirsch under några veckor med sin assistent Knut Koivisto och skådespelerskan Harneen Kalkat. Man tänkte sig en road-movie i stillbild. Det blev lite bilder på en avklädd tjej som klipper av sig håret och sitter på en sunkig motellsäng med en flaska Jack Daniels mellan benen. Det känns lite gammal herrtidning.

En annan arrangerad bildserie, som är lite humoristisk, tycker jag bättre om. Stora landskapsbilder över alldagliga platser, en grusgrop, en fotbollsplan, en bilskrot. Men där vid sidan av planen, i den öppna cabrioleten, små figurer, en man och en kvinna. Vad gör de? Det ser väldigt intimt ut.

Men ju mer man bläddrar fram och tillbaka i denna synnerligen omfångsrika bok, så finner man att det var gatufotografin som var Hirschs verkligt starka sida. I några praktfulla utvik från New York har han med panoramakameran fångat dramatiken och de ständigt pågående små vardagsmiraklerna som pågår sida vid sida på gatan.

hirschuppsl

Han höll på så. Gick på gatorna i Amsterdam, Rom och många andra ställen. Och han gjorde dagböcker. Han fotograferade oavbrutet. Till och med när han låg på sjukhus efter en hjärtinfarkt. De bilderna hamnade också på Moderna Museets väggar och i en bok.

Texter av bland andra Bodil Malmsten och Leif Wigh lyfter fram mannen bakom kameran.

En mycket fin bok, tycker jag. Men kanske ändå att det levnadsglada hos Hirsch blir en aning undanskuffat i denna stora präktiga volym. Men så är också en levnadssammanfattning en ganska allvarlig sak. En gladare och mer hejsan svejsan-Hirsch finner man i den bok som ingick i serien Fotolitteratur. Den gavs ut 1982 av Fyra förläggare. Men där får man å andra sidan bara ett litet kapitel av sagan Walter Hirsch.

Similar Posts:

]]> http://dagensbok.com/2013/03/27/walter-hirsch-fotografier-1960-2003/feed/ 0 Catharina Gotby "Presence" http://dagensbok.com/2012/01/30/catharina-gotby-presence/ http://dagensbok.com/2012/01/30/catharina-gotby-presence/#comments Sun, 29 Jan 2012 23:00:09 +0000 Tommy Arvidson http://dagensbok.com/?p=42333 Inför vissa böcker får man den där känslan: Det här borde ju vara en utställning istället! När det gäller denna bok så vill man gärna hänga upp många av de tretton svartvita bilderna på väggen. Det skulle kunna låta sig göras, ty boken är stor (27,5 x 34,5 cm). Men ändå är det en fröjd att sitta i fåtöljen och bläddra och komma riktigt nära bilderna. Det matta pappret ger den där torra känslan som en kolteckning har.

En bild på en kudde som ligger lite nedtryckt på en säng. Någon har sovit där, drömt. När jag för länge sedan gick på fotoskola hade vi en sån uppgift: Min obäddade säng. Den var troligtvis initierad av skolans rektor Christer Strömholm som själv hade fotograferat många obäddade sängar i Paris.

Sedan dess har jag sett många sängbilder, det är ett motiv som många attraheras av. Sängen är en väldigt laddad plats, en plats för sorg, glädje, passion och vanmakt. Och förstås vila.

En bild på ett skåp, men inte vilket som helst utan ett sånt där jättestort som står i slott och som man nästan kan gömma en skolklass i. Det är stängt, ointagligt och lite skrämmande.

Ett porträtt av en ung kvinna blir ett slags avbrott. Hon betraktar oss och fotografen med en viss vaksamhet.

Det är lätt att sjunka in i de här skenbart enkla bilderna och skapa vidare med hjälp av sina egna referenser och minnen. Här finns ingen egentlig berättelse, varje bild är en egen tankeväckande bilddikt.

Ett duschmunstycke, ganska så igenkalkat. Man kan nästan känna den lite mögelbemängda lukten.

Ett återkommande tema är naturen och dess förmåga att ta över det människan lämnat. Ett märkligt nästan fönsterlöst hus står övergivet. Den grind som skulle stänga ute, står öppen, halvt dold i den höga vegetationen.

Bokens sista bild föreställer en gammal cementtrappa. Livstrappan? Nedersta steget är sprucket och på väg att falla sönder.

Jag önskar mig fler bilder, fler sidor och fler anledningar att falla i tankar över halvt bortglömda minnen och känslor.

Och för övrigt, enligt UNESCO:s rekommendationer så skall en bok innehålla minst 49 sidor. Så det här är nog en utställning i alla fall, en alldeles extra tänkvärd utställning, perfekt i soffhörnan.

Similar Posts:

]]> http://dagensbok.com/2012/01/30/catharina-gotby-presence/feed/ 0 Peter de Ru "Sven" http://dagensbok.com/2009/04/09/peter-de-ru-sven/ http://dagensbok.com/2009/04/09/peter-de-ru-sven/#comments Wed, 08 Apr 2009 22:00:32 +0000 Tommy Arvidson http://dagensbok.com/?p=4859 Sven bor i ett hus vid vattnet. Hans far byggde huset och Sven har alltid bott där. Stockholms förorter rycker allt närmare. Men Sven bor som han alltid har gjort. sin röda stuga nere vid sjön. Han har försörjt sig på det som jorden och havet och sommargästerna ger. Brukat jorden, fiskat och byggt båtar och sommarstugor. Nu är han 88 år. Han verkar lite grann leva i en annan tid. På gården lutar uthusen allt mer betänkligt. En hink med batterier som varit på väg under många år till återvinningen, dom kommer nog aldrig dit. Eftersom han lever ensam och inte har någon annan att ta hänsyn till så har han inrättat sig så bekvämt som möjligt. Den gamla golvlampan lite på sniskan för att få bra läsljus. Kaffepannan och koppen på armlängds avstånd. När näten skall lagas röjer han en plats i köket. TV:n får också följa med. Eller annars är det så att han har tre TV-apparater. En i köket, en i vardagsrummet och en i sovrummet. I Svens värld tillåts tiden ha sin gång. Det är lika viktigt att följa dagsaktuella händelser som att förbereda sig för det fiske han alltid hållit på med. Han fiskar, bakar sitt bröd, handlar någon gång.

Vi får en inblick i ett liv som stannar av alltmer. Svens kor, hönor och hästen är sedan länge sålda, kvar finns bara några kattor. Det är en berättelse om livets gång, lite sorglig, men också lite upplyftande. Det finns många sätt att leva ett bra liv.

Peter de Rus bilder kommer nära Sven och hans vardag utan att tränga sig på. I stilla eftertänksamma färgfoton får vi följa en man som lever ett gott liv lite vid sidan om det allt mer konsumtionsstressande samhället. De Ru blir aldrig nostalgisk men han har ett gott öga för vardagens poesi. Precis som Sven, som ställt upp en liten leksaksjägare i fönstret, siktandes mot fågelbordet utanför. En humoristisk gest för att skrämma bort skatorna från småfåglarnas mat? Lotta Jonson har skrivit ett tänkvärt efterord om att vi alla nog borde stanna upp och tänka lite på hur vi hanterar vår tid.

Similar Posts:

]]> http://dagensbok.com/2009/04/09/peter-de-ru-sven/feed/ 0