Det är rappt berättat och påminner om böcker av Marian Keyes och Caitlin Moran. Också de skriver om urbana kvinnor vars fritid fylls av shopping, nöjesliv och dejtande.

I den här romanens universum får vi som variation till London stiga in i en Helsingfors-etta. Bostaden är utrustad med balkong och inredd med vissna krukväxter. Vi blir noggrant informerade om vilka affärer i staden som erbjuder den lilla storleken på chipspåsar och vilken som är den rätta sortens vitlöksdipp. Jaget skrollar regelbundet telefonen och kollar meddelanden på Tinder respektive Whatsapp.

De närmaste vännerna fortsätter att höra av sig även när det går trögt på alla fronter. Inte alla infall är vad en ekonomisk rådgivare skulle rekommendera. Även jag tar mig för pannan när ännu ett spontant förslag blir av. Å andra sidan, är vännerna marinerade i tänket jag-bjuder-den-här-gången-också.

Skildringen är kvick och domineras av framåtrörelse. Små kommentarer kan innehålla plötslig smärta men fastnar aldrig i relationsältandet. De stadiga kontakterna med vännerna och försöken att få ihop vardagen visar snarare ett tomrum som huvudpersonen inte kan sätta ord på.

Hemläxan hon får av den lösningsfokuserade KBT-terapeuten är att göra en lista på saker som gör henne arg. Lite konstigt bara att jobbsituationen inte alls tas med på listan. Den finska arbetsmarknaden för journalister är nämligen inte överöst med jobbtillfällen. Förutom detta är uppdragsgivarnas intresse för en 34-årig nöjesskribent tämligen svalt. Det blir många jobbansökningar men inga jobb.

Vänskap som håller i vått och torrt är den röda tråden i den här romanen. Den kan passa läsare som vill leva sig in i det värsta året för en frilansande Helsingforsbo i sina bästa år. Plus alla som gillar kärva farmödrar:

Framåt kvällen ringer jag farmor. Hon berättar att hon under dagen varit på apoteket och att hon tittat på TV. I ett matlagningsprogram har det förekommit personer med utsläppt hår och ringar på fingrarna.
”Så kan man ju inte laga mat”, säger farmor. ”det är ohygieniskt.”
Jag berättar för henne om min midsommar ute på ön.
”Ja just det, det var midsommar också”, säger farmor. ”Det var den sommaren.”

Similar Posts:

• Varning för teaterregissören
• Baklängesberättelse som ändå når målet
• Rymliga herrbyxor – ah, friheten!
• En överlevande överstinnas historia
• Livet i andras minnen

Berättelsen är inte en självbiografi, men har klara likheter med författarens eget liv. Berättarjaget Johanna Morrigan (mer känd under artistnamnet Dolly Wilde) är en nittonårig musikjournalist i London 1995, vilket också författaren var vid den tidsperioden. Precis som författaren har Dolly en bakgrund i ett arbetarklasshem i Wolverhampton, och precis som författaren har hon en på det hela tagen kärleksfull, men komplicerad relation till föräldrarna. Moran har sagt att uppväxten som hemskolad med sju syskon i ett trerumshus påminde om Hunger Games, och har gjort en TV-serie inspirerad av upplevelsen som heter Raised by wolves. Dolly Wilde och hennes bror Krissi har visserligen flyttat hemifrån, men har problem med att deras ständigt störtfulla och pårökta pappa tenderar att bosätta sig hos dem, eftersom han har en medelålderskris. Och till råga på allt så tycker deras vänner inte att det är ett problem.

”Det är ju det som är det värsta”, säger Krissi olyckligt. ”Han skjutsar omkring dem i sportbilen och fixar röka åt dem, och drar anekdoter om när han drog linor ihop med Jimi Hendrix. De tycker han är asball.”

Ja, jo, om man inte var släkt med honom kunde man kanske tycka det.

Berättarstrukturen i Konsten att bli känd är ganska lös. Det händer inte så värst mycket. Dolly skriver krönikor, träffar kändisar, hanterar sina föräldrar, och navigerar kärleken till musikern John Kite, som olyckligtvis sedan han och Dolly lärde känna varandra i förra boken råkat bli superkänd flickidol, och turnerar över världen.

Vad den istället består av är Dollys tankar och reflektioner om världen. Dolly ställer sig på tvären i den extremt grabbiga miljö som råder kring musikscenen i nittiotalets London, och det uppskattas inte av alla. Hon ligger runt, först flitigt och målmedvetet, och därefter med mer eftertanke. Efter att ha legat med komikern Jerry Sharp och en videoinspelning av sexet börjar cirkulera, blir den grabbiga känslan i bekantskapskretsen allt mer fientlig, på ett sätt som känns välbekant, inte minst efter #MeToo.

Att det inte händer så mycket i Konsten att bli känd är inte kritik. Det behövs inte, för Dollys huvud är en så utsökt underhållande plats att befinna sig på. Som när hon ger sig in på följande utläggning angående manliga könsdelar:

Som tur är tycker jag att kukar är häftiga. Jag har aldrig begripit mig på kvinnor och tjejer som rynkar på näsan när kukar kommer på tal. De är ju hur balla som helst. Egentligen vill jag inte antropomorfiera mannens könsorgan, men de känns alltid som en sorts underbara keldjur. De är så lena att klappa, älskar när man leker med dem, och far genast ivrigt upp ifall det ser ut att bli tal om en lång, rask, skön skogspromenad. Snoppen är i grund och botten en spaniel. Om penisar kunde leva åtskilda från männen, och man kunde ha dem i en låda på bordet, så skulle jag ha en. Jag skulle småprata med den när jag kände mig ensam och jag skulle leka med den, och när skrivandet körde fast skulle jag tankspritt stoppa den i munnen och suga på den istället för att proppa i mig en massa snacks eller röka. Det skulle vara rena hälsokuren för mig! En huspitt!

Boken är full av små oneliners, roliga utvikningar, och ibland något som liknar visdom. Dolly är brådmogen och naiv och väldigt mycket tonåring även om hon lever i en värld som domineras av tio år äldre män. Hon sammanfattas genialt och alldeles i förbifarten i ett bokens första stycken, där hon beskriver sitt rum, som har himmelsblåa väggar, där hon försökt måla små himmelska moln, men på grund av en alltför bred pensel så ser de ut som pratbubblor istället.

[V]äggarna ser ut att vara fulla av tomrum där det borde sägas något. Men jag vet inte vad än. Så är det när man är nitton. Man kan inte sina egna bästa citat än. Man har inte sagt dem än.

Det finns säkert de som kommer tycka att Konsten att bli känd är feministisk PK-litteratur som saknar kulturellt värde och bara vill skriva läsaren på näsan. Men jag tycker att den är genomgående väldigt rolig, och bitvis faktiskt vacker, i synnerhet när den blir till ett hyllningstal över de bespottade tonårsfansen. När hon pratar om hur de stirriga tjejerna som överröstar Beatles inte är en oönskad biprodukt av musikindustrin, de representerar något fint och uppriktigt.

Similar Posts:

• När allt tänjs till bristningsgränsen
• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• Klass och moderskap i 60-talets London
• Varm och lågmäld indiepopbiografi
• Internationell författarscen – Caitlin Moran i samtal med Jan Gradvall

Rutinen
Jag ska inte skryta för mycket över den där rutinen, för i år gjorde jag även det klassiska misstaget att glömma att äta en av dagarna och sedan gå på Galagofest. Typiskt orutinerat! Men det jag i övrigt lärde mig från förra årets mässa, att få så mycket som möjligt gjort innan dörrarna öppnas för allmänheten, gjorde allting oändligt mycket lättare. På torsdagen gäller det att få överblick; att hitta genvägarna, att lokalisera alla seminarielokaler, att gå över mässhallen medan det ännu går att röra sig tämligen obehindrat (det vill säga innan tvillingvagnarna och rullväskorna korkar igen gångarna). I år passade jag även på att genomföra årets författarintervju första dagen, OCH införskaffa alla böcker jag ville ha. Det ska böjas i tid det som krokigt skall bli, och på bokmässan är det på torsdagen det ska göras!

Superstjärnorna
De är några stycken, de där litterära superstjärnorna som plötsligt befinner sig mitt ibland oss vanliga dödliga. Alltså, inte enbart de som deltar i programpunkter man ser, utan de som liksom en annan är där för att lyssna till desamma. Jessica Gedin. Nina Björk. Leif Pagrotsky. Under bokmässan är vi alla delar av samma publik.

Men så jobbas det också. Promotas. Allra flitigast exponerade sig nog Martin Schibbye och Johan Persson, som signerade eller pratade var man än befann sig, under mässans alla dagar. Men personligen blev jag som mest starstruck av Sofi Oksanen under hennes seminariesamtal med Athena Farrokhzad. ”It’s lazy!” var hennes svar på varför hon aldrig vill skriva om författare. För att det inte kräver samma research, och för att den litterära världen redan befolkas av oproportionerligt många journalister, författare och akademiker. Själv fick hon läsa en hel massa böcker om luftfart och flygmaskiner inför sin senaste roman När duvorna försvann. Tills hon kom på att karaktären hon skildrar trots allt bara ljuger om att vara pilot, och därför behöver författarens kunskap inte vara så stor. Karaktären själv gissar ju bara ändå.

Caitlin Moran
Jag lyssnade till Morans Konsten att vara kvinna tidigare i år (gör inte det – läs den istället!) och under mässan var hon på plats för att under ett seminarium diskutera sitt skrivande och sin nya bok Morantologi tillsammans med Jan Gradvall. Ett seminarium som snabbt förvandlades till en vitamininjektion. Caitlin Moran är asrolig! Vilken annan författare skulle ägna tio minuter åt att ohämmat posera för mobilkameror innan seminariet börjar? Vem skulle lyckas med att på 45 minuter prata om bibliotekens betydelse, om ensamheten i skrivartillvaron, tevetittandets glädje, tacka ja till ett obefintligt frieri, berätta om sin äckliga nedmensade skrivstol, säga att hon ska tänka på Gradvall om hon någonsin måste föda barn igen och som klimax visa hela publiken vad hon menar med ett kvinnligt leende (när man kan forma huden på sin mage till en stor glad mun). Rapp i käften, yvig och fruktansvärt charmig är hon, och jag gick därifrån leende och med lättare steg.

Böckerna
Jag har en tendens att bli girig när det kommer till böcker. Jag vill ha allt! Kvantitet! Men för att citera min gode vän Tobbe: ”Det är en bokmässa, Marie. Inte en bokrea.” Hear, hear! I år var jag därför väl förberedd för mina inköp. Jag hade kollat upp titlar och förlag i förväg och bara tagit med mig så mycket kontanter jag kunde bränna. Resultat: jag höll budgeten och jag kom hem med en trave böcker som jag verkligen, verkligen, verkligen vill läsa. Inga ”ta fyra betala för tre” så långt ögat kan nå i år. Nu ska jag bara välja vilka böcker som ska läsas först. Ett ack så välkommet bekymmer.

Similar Posts:

• Maries bokmässa 2012
• Fem nedslag i bokmässan 2013
• Tankar från en bokmässa
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 1
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg

Det var en gång en liten flicka som hette Lena.
Hon var mycket liten och ljushårig.
Alla, åtminstone hennes pappa, trodde att hon var en Prinsessa.
Hon var mycket tillbakadragen, ja, för att inte säga, blyg.
Hon ville sitta i lugn och ro med sitt dockskåp.
Hon hade inte behov av andra. Hon hade en egen värld.
Just precis det bekymrade hennes föräldrar.

Citatet står på försättsbladet och är det första du möter när du öppnar Jag vill ju vara fri. Det är taget ur en av Lenas många dagböcker, som efter hennes död finns tillgängliga på biblioteket i Nacka. Det är här Annika Persson hämtat det mesta av sin information, ur Lenas egna ord. Jag går ifrån min princip att skriva efternamnet när jag talar om kända personer, för efter att ha läst boken är jag alldeles för mycket under huden på Lena för att säga något annat än just Lena.

Lena Nyman var en av Sveriges största skådespelare genom tiderna, om vi börjar där. För det var just i yrket hon fann sin frist, sin mening med livet, sin styrka. Lena blev stjärna redan som barn, gick i teaterskola från sex års ålder, hade biroller på Operan, Vasateatern och Dramaten, och agerade värdinna i Tiotusenkronorsfrågan i teve, allt innan hon fyllde 20. Men Perssons bok tar sin början 1963, då Lena söker till Vilgot Sjömans film 491. Sjöman, en lovande regissör på uppgång efter filmen Älskarinnan, på väg att hamna under Ingmar Bergmans skyddande vingar.

Nu har hon just hoppat av Willy Koblancks teaterskola eftersom hon inte tycker att Koblanck håller måttet som pedagog. Lena har höga ambitioner med sitt skådespeleri men vet inte riktigt vart hon ska ta vägen med dem efter att hon spruckit i sin ansökan till Dramatens elevskola våren 1962.
Hon har fått sparken från sitt första fasta jobb, på NK, efter bara en vecka som expedit på väskavdelningen. Lena kommer inte i tid mer än en morgon. Dessutom har hon svårt för försäljarrollen och uppvisar lite för stor ärlighet för de ansvarigas smak. Hon avråder kunderna från att köpa fula väskor.

Lena får rollen som Steva i 491, en ”ung flicka på glid” som i en scen idkar tidelag med en hund. Filmen kommer att väcka så pass upprörda känslor att den dras upp i riksdagen för granskning; är en visning för svenska folket lämplig? Det här är alltså Lena Nymans start som omskriven skådespelerska. Det är också här hennes samarbete med Vilgot Sjöman tar sin början. Sjöman, som skriver i sin dagbok att Lena är söt men inte särskilt intellektuell.

Och hela livet har Lena ett sätt att prata som gör att man som åhörare tror att hon inte är speciellt smart. Inte kan man ana att hon läser alla de stora filosoferna, att hon som artonåring funderar över hur Nietzsche egentligen hade förhållit sig till Hitlers beundran, och i sin dagbok för långa diskussioner med Sokrates, allt i relation till sitt eget liv.

Så kommer hon också att behandla rollgestaltningar; citatet som blivit titeln på boken är taget från en diskussion med P.O Enquist, om varför hon stryker över hans regianvisningar i Tribadernas natt (1975). Hon tar rollen och gör om den till sin, det är så hon jobbar och det är detta som kommer att bli det unika med henne. ”Jag vill ju vara fri från det du tänkt.” Redan i slutet av 60-talet börjar Lenas rollgestaltningar på teatern möta geniförklaringar i pressen.

Men tillbaka till 491: Lena blir lite tänd på Vilgot Sjöman och de inleder en affär. Han är egentligen tillsammans med Monika Zetterlund, Lena är knappt tjugo, han är fyrtio, och bara en i raden av alla kärleksaffärer Lena kommer att ha. Hur hann jag med alla karlar?, undrar Lena Nyman själv när hon på ålderns höst efter sin mors död läser igenom dagböckerna.

Men jag som läsare undrar kanske främst: hur orkade hon med allt jobb, hur vågade hon ta för sig så, med all denna inneboende osäkerhet? Trots den nära relationen med konstnärspappan – som visserligen ständigt tycks leva på Lenas pengar men ändå – är det något skört över dagboksanteckningarna, hon håller inte riktigt ihop.

Hos Sjöman får Lena huvudrollen i det experimentella projektet Jag är nyfiken – en film i gult, och senare även den blå uppföljaren. Det är film som låter verkligheten ligga väldigt nära fiktionen. Filmen blir en succé världen över, till och med Jackie Kennedy ser den. Men allt är inte rosor. När Jag är nyfiken – en film i blått går upp på biograferna, recenseras den ingående i tidningarna. Med något fel fokus.

Man tänkte inte så mycket på hennes feta bak i den förra filmen, ty då hade den nyhetens behag, men nu när hon återigen ska klä av sig tillsammans med Börje Ahlstedt och demonstrera hur två älskande bär sig åt, så börjar man uppriktigt sagt unna den sympatiske pojken en mera välväxt flicka.

Så skriver Nils Beyer, en av den tidens ledande recensenter, i tidningen Arbetet, och flera hakar på. Ingen av dessa kritiker vet förstås att Lena har slagits mot sin kropp under hela sitt liv. Och kommer att slåss mot den till den dag hon dör. Dagboken fylls av hiskliga dieter: fasta varvas med bakelser på café, vistelser på hälsohem, så lite intag som möjligt, och allt hålls stången med hjälp av stora mängder alkohol, som snart gör henne till alkoholist.

Rock n’ roll säger man, när det kommer till manliga genier som super sig sönder och samman. Caitlin Moran skriver i Konsten att vara kvinna om matmissbruket som aldrig kommer att ses som lika hardcore som de andra drogerna, utan snarare döljs som något pinsamt att prata tyst om. Varför? För att det är ett utbrett kvinnofenomen.

Jag vill gärna tro att saker och ting har förändrats, att man inte skulle skriva såna recensioner idag. Men att kvinnor recenseras för sitt utseende är ju inget ovanligt, senast hade vi Petra Mede som fick skit för att hon inte sminkat sig på generalrepetitionerna av Eurovision. Mest synd av allt är att recensenterna helt förbisåg att Lenas kropp hade del i det politiska; den rebelliska ton som genomsyrar dessa två filmer, och som gjorde mig så lycklig när jag såg dem för första gången.

Lena Nyman är tacksam att hacka på. Hon är inte smal som Bibi Andersson, hon är inte intresserad av en hemmafrutillvaro. Även om hon gör ett tappert försök med Mats, banktjänstemannen, i början av 70-talet. Det går bra ett tag men sen går det åt helvete, Lena missbrukar piller och hamnar på sjukhus och när hon kommer tillbaka välkomnar Svensk Damtidning med stora famnen av anklagande frågor: om hennes rykte som sexflicka, varför hon har legat på sjukhus, om hon har tänkt skaffa sig pensionsförsäkring (!), och om hon aldrig ska gifta sig.

Gifta sig gör hon, flera år senare, med en låtskrivare hon jobbar med. Men intressantare är vad hon skriver i sin dagbok efter att det spruckit med Mats:

När jag var inne i stan förut, tänkte jag på Mats-Lena, utifrån identiteten. Och vem jag blivit om jag låtit bli att supa ner mig den 26/8 1970.

Alltid
snyggt men diskret målad
långt välvårdat hår
snyggt men diskret klädd
aldrig kort-kort, inga utmanande eller uppseendeväckande kläder; men snygga välvårdade naglar, diskret färg
välvårdat tal
vålvårdat uppförande
välvårdat hem
äter Lagom
dricker Lagom
pratar Lagom
lägger sig Lagom
lagar Lagom och Lagom bra mat
knullar Lagom, dvs. när Mats vill (låtsande orgasm för att inte göra Mats ledsen eller sårad)
Lagom, Diskret utmärkt värdinna
mor till två eller tre (beroende på vad Mats vill) välvårdade, välanpassade och Lagom barn
(…)
Levande begravd.
Levande död.

Hon konstaterar att hon varit tvungen att lägga ner teatern, åtminstone inte kunnat ägna sig åt den i den utsträckning hon gör nu. Förpassats till statist. ”Hellre bli hemmafru, än det.”

Vid tillfällen som dessa känner jag ett starkt släktskap med Lena Nyman. Det behövs fortfarande att kvinnor orerar om sina villkor i en värld som styrs av män. För Lena blir den stora Lena Nyman, utan vilken vår värld skulle vara betydligt fattigare. Att läsa det urval av hennes roller som Persson presenterar på slutet är att drabbas av andnöd och stor beundran.

Till syvende och sist är det en form av feministisk historieskrivning Annika Persson ägnar sig åt. Hon påminner om de hyllande recensioner som gått i Lena Nymans fotspår sedan hon geniförklarades för sina tidiga rollgestaltningar i slutet av 60-talet. Lena var en stjärna, men också en hårt arbetande skådespelerska, med förmåga att skapa ett eget rum av sina gestaltningar.

Och så vill jag avsluta recensionen med den bild av Lena Nyman som jag tycker ska leva vidare. Den som varken handlar om självskadebeteende eller de olika villkor som råder för geniförklarad man och geniförklarad kvinna. 1992 turnerar Lena med ett teatersällskap sammansatt av elever hon haft på scenskolan i Malmö. Katta Pålsson berättar:

- Det var Bengt Braskered som berättade, han spelade Loffe dödgrävaren och han hade nån scen där publiken skrattade jättemycket. Lena hade kommit fram och frågat honom: ”Trivs du med den här scenen?” ”Ja”, sa han, ”de skrattar.” Hon: Vill du inte att de ska applådera också? Han: Va? Hon: Du kan få applåd på det här. Han: Va, hur då? Hon: Ta en liten paus där mellan de två orden så ska du se. Han tyckte ju att han hade uppnått himmelriket redan med att få sina skratt liksom. Men så gjorde han den där pausen. Och då blev det applåd varje föreställning.
När Bengt frågade henne om det där sen sa hon bara: ”Men när jag läser manus, då ser jag ju direkt. Skratt, applåd, skratt, applåd, skratt, skratt, skratt, applåd. Det ser man.”

Similar Posts:

• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Skål för jämställdheten!
• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek
• ”Lagom blev aldrig hans ord”

Hästarna är visserligen det som länkar samman huvudkaraktärerna i Du och jag och vi, men de står inte i centrum utan det gör deras ägare. Det är Annika som äger gården där tjejerna stallar upp sina hästar och hennes Pontiac, en gammal travare som passar bra ihop med alla bilar, som hennes man och söner meckar med. Linn som är mamma och lärare och ägare till Zoda, det lilla nervösa arabstoet. Vackra, unga Ellen som varken har barn eller jobb och en man som försörjer henne, så att hon har all tid i världen att lägga på sin ännu vackrare Migon. Och Lisbeth, skilt butiksbiträde med sin Castor som egentligen är för fin för Annikas gamla fallfärdiga stall, där renoveringen hela tiden skjuts upp. De känner varandra som ryttare, och de känner varandras hästar, men egentligen inte varandra.

Stora delar av romanen utspelar sig utanför stallet. Du och jag och vi handlar om tjejernas vardagsliv, om hur de lyckas eller misslyckas med att hålla ihop jobb, familj och häst. För det krävs väldigt mycket för att kunna ha häst, det är dyrt, tidskrävande och det behövs mycket kunskap. Det finns alltid någon form av hierarkisk ordning i ett stall, vem som kan mest, vem som spenderar mest tid med sin häst, vem som har den mest utbildade hästen. Att det nästan alltid utvecklas konkurrens i samband med hästar är just för att det är så viktigt att sköta dem rätt. Och har man hästar i samma stall är det nästan oundvikligt att lägga sig i vad de andra gör och åsikterna går ofta isär.

Pia Hagmars bok är en bok som dryper av dåligt samvete, för trots att tjejerna vill så gärna, så går det inte alltid ihop. Det är inga smickrande porträtt av män som målas upp i den här romanen. De super, slåss och hotar, men framförallt så är de bara tysta, lata och oförstående. Tjejernas kärlek till sina hästar är så stor att de offrar mycket annat. Det spelar ingen roll hur många fotbollsträningar de måste skjutsa till, hur många middagar som ska lagas, hur många tidiga morgnar och sena kvällar och värkande ryggar. Kvinnofällorna är många men kärleken och passionen till hästarna är alltid större.

Språkmässigt finns det en del kvar att önska av Du och jag och vi. Det är alltid svårt att skriva och lyckas variera berättarrösterna när så många som fyra karaktärer ska komma till tals. Delar av romanen som återberättar minnen från det förflutna är skrivna utan att ange vem av kvinnorna som är jagperson. I början av romanen är det svårt att hänga med i vändningarna och det försvårar utkristalliseringen av karaktärerna. Dessutom är dessa kapitel skrivna med kursiv stil, vilket jag alltid tycker försvårar min läsning.

Men framförallt är det en bok om att lyssna på sig själv och det som är viktigt, trots att det är kvinnor som har ansvar för både hem och barn. Och tjejerna i Du och jag och vi visar att de tvärtemot sina män är kapabla och starka. Därför blir den till en av de mest politiska romaner jag har läst den här hösten, mer politisk än Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, Karolina Ramqvists Alltings början och Caitlin Morans Konsten att vara kvinna. Och därmed en bok att läsa även för dem som aldrig har satt sin fot i ett stall.

Similar Posts:

• ”De kvinnliga porträtten i hästböcker har allt det som man gärna vill skildra unga flickor som idag”
• Konsekvenserna av de vuxnas frånvaro i stallet
• Ett värdigt hästliv
• Föl är ömtåliga
• En frizon från livet

Caitlin Moran skämtar om hur vräker sig ner i fåtöljen likt Lady Gaga, när publiken får möjlighet att fotografera. Att Lady Gaga är någon som Caitlin Moran beundrar är svårt att missa. Dels är det som sagt hennes musik som spelas under kvällen och Lady Gaga är ett återkommande namn i Caitlins bok Konsten att vara kvinna och ett återkommande namn under samtalet.

(c) foto: Chris Floyd

Caitlin Moran säger att hon beundrar och avgudar Madonna (enligt henne bör alla kvinnor tacka Madonna för att vi idag kan ha de kläder vi har och för alla sköna onanistunder vi har haft). Men än mer än hon beundrar Madonna beundrar Caitlin Moran Lady Gaga. Det för att hon är en förebild för kvinnor, skapar en fristad för sina (kvinnliga) fans där de kan uttrycka sig fritt. Framför allt är hon en förebild för att hon inte är ute efter att behaga män. Caitlin Moran säger själv att hon tvivlar på att det finns en enda man som har runkat till en bild av Lady Gaga.

Att Caitlin Moran är frispråkig går knappast att undvika. Det här är inget för den pryda och humorbefriade. Skämten haglar och till skillnad från i boken där det blir lite irriterande att allt ska ha en rolig poäng blir det aldrig tråkigt under samtalet. Men lika ofta som publiken skrattar för att hon säger något roligt applåderar de för att hon säger något smart.

Jag kallar Konsten att vara kvinna ”En motorväg av tankar” och liknar samtalet vid en kapplöpning av tankar. Det går snabbt och det tar aldrig slut och båda är lika yviga.

Egentligen är det självklarheter det hon säger. De främsta tips hon ger till kvinnor när Jan Gradvall frågar är att vi ska sluta se oss själva som en lista av problem och bara göra det vi vill, samt att vi ska vara snälla mot oss själva till våra inre röster (men endast om den inre rösten inte låter som våra tjatande mammor). Samtalet och boken är fulla av självklarheter för någon som har vuxit upp i en feministisk tradition eller läst sig till den. Men så är boken inte skriven för de kvinnorna. Boken är skriven för kvinnor som Caitlin Morans lillasyster (en av dem, hon har sju syskon) som aldrig har läst en bok eller ens sett en hel film. De kvinnor som bara läser skvallertidningar. Även de ska få veta vad feminism verkligen är, att den angår även dem.

Jag tillhör de som har läst mig till en feministisk livssyn, ändå känner jag mig frälst på nytt efter att ha lyssnat på Caitlin Moran. Hon är makalös! Imorgon är det jag som går till biblioteket (en institution som Caitlin Moran hyllar) och lånar en bok av Germaine Greer (den feminist som Caitlin Moran läste som ung).

Jan Gradvall undrar om hon inte har några råd till männen, han skulle vilja läsa boken ”Konsten att vara man”. Caitlin Moran har inget svar åt honom utan ber honom skriva boken själv om det är något han undrar över. Jag har dock ett råd till alla män. Läs Konsten att vara kvinna!

För de som missade samtalet igår finns det inspelat och går att lyssna på via soundcloud. Gör det, det blir en dryg timme av pur visdom. Då får ni höra diskussioner om Game of Thrones och 50 shades of Grey, porrindustrin och Caitlin Morans bakfylla. Ni får höra hur hur Kathryn Moran blev Caitlin Moran, skrev en bok vid 15 års ålder och fick en egen kolumn i The Times vid 18 års ålder. Och ni får höra varför Twitter är så bra, i synnerhet för kvinnor.

Och oavsett vilken övertygelse ni hade innan kommer ni inse att även ni är feminister.

Similar Posts:

• En motorväg genom feminism, populärkultur och arbetarklass
• Maries bokmässa 2013
• Vecka 35 på Dagensbok: Välkommen kära höst!
• Fyndig hyllning till tjejfans
• Stallet – en kvinnofälla?

Caitlin Moran skrev Konsten att vara kvinna på fem månader. Det märks. Inte för att den är dåligt skriven utan för att texten far fram i ett rasande tempo. Det här är en bok som inte går att läsa långsamt. Caitlin Moran har byggt upp en motorväg av tankar som inte bara framförs i det snabba tempot utan också måste kolla läget på varenda avfart. Det är inte helt lätt att läsa, jag önskar att hon tog sig tid att stanna upp och reflektera ibland men å andra sidan är feminismen full av reflekterande och intellektuella texter men det finns få roliga texter.

Visst är det roligt det här. Det är inte alltid jag skrattar (det är inte riktigt min typ av humor, jag orkar inte med när varenda detalj ska presenteras med ett skratt) men jag förstår att andra skrattar och när jag väl skrattar gör jag det ordentligt. Det går inte att låta bli att garva högt åt pinsamma och galna bröllopsupplevelser eller när hunden äter på den trettonåriga Caitlins blodiga binda. Jag lovar, läs själva!

Men det är inte skratten som är den stora behållningen av Konsten att vara kvinna. Caitlin Moran har många bra poänger och hon avväpnar många ämnen och diskussioner som i andra kontexter är besvärande att vidröra. Hon skriver (underhållande) om vad porr är och vad porr istället borde vara. Hon skriver om vad feminism är (för den som inte redan visste det) och vad feminism inte bör förväxlas med.

Något som hon ägnar mycket utrymme åt att diskutera är barn. Att skaffa barn, att inte vilja skaffa barn och att göra abort. Jag tycker att avsnittet om att skaffa barn blir lite för gulligt, för positivt och för mycket glorifierande (förmodligen för att jag själv inte har några barn) men det vägs upp av hur rörande och självklart hon skriver om viljan att inte skaffa barn och beslutet att göra abort.

Det finns dock ämnen som inte ens Caitlin Moran tycks vara helt bekväm med. Avsnittet ”Jag vet inte vad jag ska kalla mina bröst!” visar sig handla mer om den tonåriga Caitlin och systern Caz funderingar på vad de ska kalla slidan för. Innan de kom i puberteten kallade deras mamma den för ”bot-bot”, på svenska skulle det översättas till framstjärten. Samma namn lär hon själv ut till sina små barn. Nåväl, Caitlin Moran hittade ett eget namn att vara bekväm med men användandet av ”bot-bot” visar ändå på ett visst anonymiserande av det kvinnliga könsorganet. Jag tror inte att en diskussion om den manliga könsorganet skulle sträcka sig över 15 sidor och döpas till ”Jag vet inte vad jag ska kalla mina bröst!”

Om ni har möjlighet bör ni läsa boken på engelska. Det är svårt att översätta den här typen av texter som bygger på ordvitsar, andra skämt och populärkulturella fenomen och det känns ofta konstigt krystat och jag hade hellre undrat vad det var för brittiskt TV-program som det syftades på i texten än läsa Arga snickaren insprängt i en mening.

Lär man sig då hur man är som kvinna genom att läsa den här boken? Nej! Man lär sig möjligtvis vilka problem kvinnor kan ställas inför och vilka attityder som möter många kvinnor. Men Konsten att vara kvinna är så mycket mer än ett humoristiskt skrivet, feministiskt traktat. Det är också en kavalkad i popkultur, en skildring av en uppväxt i en fattig arbetarfamilj, en berättelse om att växa upp under 80- och 90-talet samt en smart insikt. Hellre sträva efter att bli en bra människa än en perfekt kvinna (eller man).

Men under årens lopp har det gått upp för mig att det är människa jag egentligen vill vara när allt kommer omkring. Bara en strävsam, hederlig, anständigt behandlad människa. En i gänget. Fast skiiitsnygg i håret.

Det här kommer bli en modern feministisk klassiker helt klart. En bok som jag önskar ska läsas av långt fler än de unga kvinnor Caitlin själv riktar sig till, de som aldrig har läst annat än skvallertidningar och inte tror att feminism har med dem att göra. Inte bara 13-åriga tjejer behöver läsa om mensbekymmer och inte bara kvinnor i 20-årsåldern behöver läsa om Caitlin Morans lysande reflektioner och analyser av porrbranschen eller hennes funderingar över hårborttagning av alla dess slag. Läs så avdramatiserar vi dessa diskussioner och gör dem till allmängods.

Similar Posts:

• Internationell författarscen – Caitlin Moran i samtal med Jan Gradvall
• Stallet – en kvinnofälla?
• Fyndig hyllning till tjejfans
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Vecka 35 på Dagensbok: Välkommen kära höst!

Veckan inleds med högt betyg från Tommy till en bok med foton från den lettiska landsbygden och fortsätter imorgon med höga betyg från Anna N till Joanna Hellgrens serieroman Frances. Del 3.

På onsdag skriver Emelie om Rubinröd första delen i en serie om Gwendolyn som ärvt förmågan att resa i tiden. Det är en ungdomsroman som utspelar sig i dagens London men med hjälp av en mystisk kronograf ger henne möjlighet att åka tillbaka i tiden. Runt tidsresandet råder ett hemlighetsmakeri utan dess like, med släkthistorier, konspirationer och såklart kärlek. En bok att sträckläsa!

På onsdag besöker jag Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm där Caitlin Moran ska prata med Jan Gradvall om boken Konsten att vara kvinna. Jag håller som bäst på att plöja igenom boken och på torsdag kommer min recension av den samt en rapport från samtalet på Kulturhuset. Galet! är det jag kan säga nu.

På fredag skriver Anna Liv om Springfloden av Cilla och Rolf Börjlind. Det är en romandebut av det erfarna manusförfattarparet om en elev på Polishögskolan som skriver ett arbete om ett gammalt sadistiskt mord på en strand. Bra dialoger och fina miljöbeskrivningar säger Anna Liv, som självfallet berättar mer i recensionen.

På lördag inleder vi den nordiska special som varar fram till bokmässan i slutet av september. Under veckorna kan ni läsa recensioner av svensk litteratur och på helgerna presenterar vi recensioner av litteratur från vart och ett av de nordiska länderna. Först ut på lördag är Norge!

(Och glöm inte att gilla oss på Facebook, vi fortsätter våra bokutlottningar).

Vi gillar att ni gillar böcker!

Similar Posts:

• Vecka 32 på dagensbok.com – Augusti brinner
• Internationell författarscen – Caitlin Moran i samtal med Jan Gradvall
• Livets kalkyl går inte ihop
• En plats att tänka på
• Geniet som blev recenserad för sin kropp