Första rådet är att avgränsa. En samling blir riktigt intressant först när den är koncentrerad. Fokusera på endast en skönlitterär författare, exempelvis, eller ett ämne som Örebro, skalbaggar eller Boerkriget. Andra rådet är att söka perfektion. Skaffa dig endast exemplar som är så fina som möjligt. Normalt betyder det kompletta förstaupplagor i felfria band.

Boksamlaren kan behöva visst stöd av referenslitteratur. I Spektras handboksserie utgavs 1991 Mats Christoffersons Boksamlaren. Den är grundläggande och bra. Ännu mera klassisk är Försvar för boksamlaren av J. Viktor Johansson, skaffa den omarbetade utvidgade upplagan från 1958. Johansson öppnar dörren till samlande av äldre böcker. Han förklarar betydelsen av ”oskurna originalupplagor med omslag” vilket sannolikt låter som rena grekiskan för den oinvigde.

Ett exemplar av en nutida bok kan berövas sitt skyddsomslag och därmed förlora en del av sin lyster, men med de äldre handbundna böckerna är det betydligt mera komplicerat. Bokbindaren kan ha bestått boken med ett vackert band men samtidigt skurit ner snitten till ett minimum och skippat att binda med det ursprungliga häftesomslaget…

Ovanstående boktips kompletteras lämpligen med Björn Dals Sveriges zoologiska litteratur från 1996. Det är en bok som lika mycket handlar om bokväsen och bokhistoria som om djurböcker. Framför allt öppnar den läsarens ögon för teknikens betydelse för bokens utveckling.

Ända fram till första halvan av 1800-talet var boktillverkningen till stora delar ett hantverk. Visst är den tryckta boken ett exempel på industriell masstillverkning, men utrymmet för individuella variationer exemplar emellan inom en och samma upplaga är stora när det gäller äldre böcker.

Papperskvaliteten kan skilja sig åt från ark till ark liksom graden av trycksvärta. Korrekturfel kan ha korrigerats under tryckningens gång. Planscher kan vara handkolorerade och bokbanden är ofta utformade efter beställarens individuella önskemål.

Generellt gäller således att det enskilda exemplaret av boken har ett mycket större intresse i äldre tid än senare, då maskinproduktionen dominerar bokframställningen.

Björn Dals bok är sprängfylld av sinnliga fotografier. Kronologiskt tar författaren läsaren med på en resa där modena vad gäller bokband gradvis förändras. På 1700-talet publicerades en bok ofta häfte för häfte, allt eftersom tryckeri och handkolorist blev klara. Köparen tecknade prenumeration och betalade allt eftersom. När samtliga häften levererats gick ägaren till bokbindaren.

Från mitten av 1800-talet går den tekniska utvecklingen snabbt med allt effektivare tryckpressar. Papperskvaliteten sjunker då trähalten ökar. Förlagsbandet gör entré och utrymmet för individuella variationer minskar. Med Björn Dals generösa bokverk får man en god känsla för bokobjektets utveckling genom århundradena. Antikvariska böcker blir mindre mystiska men mer intressanta. Boksamlaren in spe vågar sig kanske längre tillbaka i tiden för att skaffa sig riktigt gamla objekt.

Ett sista råd: strunta i alla råd och gör som du vill.

Similar Posts:

• Djur som inspirerat
• Kastrull funkar bra med visp och slev
• Uäck!
• Faktaspäckat om de åttaarmade
• Miljövänlig läsning

Titeln Förläggarens hustru skvallrar så smått om bokens innehåll, men i ärlighetens namn är den också lite missvisande. Trots att romantiken är ständigt närvarande i historien känns det inte som om det är den som driver historien framåt, snarare fungerar romantiken som en slags kuliss för Chambers småmysiga vardagsbetraktelser. Det finns mycket mer att hämta. Många fler relationer att utforska, som den till brodern Gerald.

”Gerald, jag är rädd”, sa jag då. ”Jag tror att månen kommer äta upp mig.”
Och ofelbart hördes de lugnande orden i mörkret: ”Var inte orolig, jag ska ta hand om dig”, och då vände jag på mig och somnade fylld av tillförsikt.
Så en kväll när den var där igen och grinade iskallt emot mig från en mörk vinterhimmel: tystnad.
”Gerald är du vaken? Jag tror att månen kommer äta upp mig.”
Tystnad.
”Gerald, tar du hand om mig?”
”Nej.”

Vi börjar historier på landsbygden bland kullarna i Yorkshire. Christopher Flinders har sedan länge etablerat sig i en liten stugan med utsikt över fälten. Han lever ett tyst och stilla liv, som ibland bryts av när hans ex-fru bjuder in sig själv på middag.

En dag dyker plötsligt en ung forskare upp som letar information om en förläggare i London. I förläggarens papper har hon hittat korrespondens med Flinders, och bestämmer sig för att söka upp honom för att höra bakgrunden till de pengar han fick. Flinders ger henne en polerad version av historien, och tänker att det får stanna där. Men frågorna har rört upp minnen och plötsligt kan han inte sluta tänka på vad som hände i London många år tidigare. Han ger upp försöken att hålla väskan stängd.

När jag drog upp blixtlåset släppte jag ut ett litet moln av 20 år gammal luft, med en genomträngande lukt av mitt gamla hyresrum i Brixton.

Chambers väver på ett snyggt sätt ihop dåtid och nutid, och låter alla relationer ta plats och spela sin roll. Den till brodern, föräldrarna, förläggaren, hans vänner, och hans fru (som i allra högsta grad är en egen person, även om bokens titeln får det att låta annorlunda).

Vi får följa med tillbaka när Flinders var en ung man med författardrömmar. Vi får följa honom genom skrivandets ångest och vardagens krav. Inte bara behöver han brottas med orden, han tampas med ekonomin och sina föräldrars, helt andra drömmar. Vi får följa med när han träffar förläggaren, som gläntar på dörren till författarvärlden och bjuder honom på middag med en av hans litterära idoler. Kanske, kanske är detta början till framgång?

Det som gör boken till något alldeles extra är själva historien i sig, det är hur den är skriven. Chambers språk är fantastiskt, och översättare Maria Bodner Gröön har lyckats alldeles utomordentligt att fånga tonen. Berättelsen flyter lätt över sidorna, enkelt men definitivt inte förenklat. Vardagsbetraktelser och miljöbeskrivningar får ta den plats de kräver, skapar en stämning, ett årtionde att minnas tillbaka till.

Similar Posts:

• I brist på simlektioner
• En anglofils sommardröm
• Is it too late for love?
• Sockersöta saga
• Hadley briljerar i enkelheten

”- Det är ett problem för ett land om vi inte öppnar oss upp mot världen samtidigt som det finns det en nisch att fylla. Det finns andra små förlag som gör ett jättejobb med den översatta litteraturen, men med tanke på att de stora förlagen har dragit ned så pass mycket så behövs de”, säger Henrik.

Böckerna från Nilsson förlag är alla klädda i ett omslagsmaterial som kallas ”soft touch”. Drar du fingertopparna över dess yta kommer du mötas av mer friktion än du kanske är van vid. Krossad sammet får mig att vilja fosterställningsgråta, men soft touch-upplevelsen är närmast den motsatta. Boken blir behaglig att hålla i och förmedlar en, om jag får lov att ta i lite, exklusiv känsla. De trettiotal böcker som har givits ut sedan starten har för att skapa en viss igenkänningsfaktor hos utgivningen även samma omslagstypsnitt. Du kommer inte heller att finna några illustrationer på framsidorna, utan det är idel bilder.

”- En grafisk identitet”, som han kallar det.

För mig är den svenska bokbranschen terra incognita. När det kommer till nyutgivna böcker har jag omedvetet (intalar jag mig åtminstone för att frånsäga mig allt ansvar) snöat in på en handfull förlag. Det är bekvämt eftersom jag vet att böckerna håller en viss standard och jag behöver inte fundera särskilt mycket mer kring det. Jag ska inte hymla med att Nilsson förlag är ett av dessa. Kanske är ett gott förhållande förläggare och recensent emellan en ohelig allians, men när jag väl känner mig lurad på konfekten lovar jag att gå lös med motorsågen och såga verket längs utmed midjan. ”Massakern på Dagensbok” kommer det att berättas om i generationer.

Henrik ger mig en liten grundläggande kurs i processen från en idé om vilken bok som ska ges ut till att den verkligen ligger i handen. Efter att man kontaktat relevant agentur eller förlag, påbörjas en förhandling om priset för att köpa till sig språkrättigheterna. När man väl kommit överens om priset försöker man finna en översättare som dels har vad man bedömer den rätta känslan för både språket och verket och dels har tid att översätta. Sedan tar en process vid där boken översätts, skickas till förlaget för redigering som i sin tur sänder tillbaka den till översättaren som får förhålla sig till ändringsförslagen. När båda är nöjda ska boken korrekturläsas av både översättaren och av förlaget eller någon man väljer att ta in utifrån. Parallellt arbetar man med omslagstexter- och bilder och när boken bedöms vara klar skickas den till tryckeriet. Ofta trycks den i upplagor om 2–3000 vilket enligt Henriks erfarenhet är betydligt mindre än gemene man tänker sig. Efter detta sänds så boken ut till recensenter, distributörer och kort därefter tar försäljningen vid. Det hela avrundas, misstänker jag, med en halvfin flaska mousserat.

”Det svåra är kanske inte att ge ut bra böcker, utan det är att nå ut med dem”. Delvis är Nilsson förlag beroende av ”engagerade bokhandlare som rekommenderar våra böcker, bokbloggar, recensenter” och han fortsätter med att konstatera att det inte recenseras lika många böcker som tidigare. De fysiska och traditionella tidningarnas upplagor minskar på bred front och det påverkar naturligtvis kulturdelarna som tunnas ut. Det blir en ond spiral med lägre läsvärde och än färre läsare, men den biten känner ni till.

Vi kommer in på Lion Feuchtwangers böcker vars Oppermanns jag uppskattade. Han berättar att Oppermanns till en början var ett beställningsjobb från England och skrevs som ett filmmanus. I slutändan beslutades det ändå att det inte skulle bli någon film och Feuchtwanger omarbetade snabbt manuset till en bok. Spåren av filmmanus finns kvar och exempelvis saknas de längre meningarna som för tiden var vanliga. Även Henrik uppskattar Oppermanns profetiska inslag och understryker att lärdomarna som kan utvinnas ur den gör den lika aktuell idag som någonsin tidigare. Det är samma mekanismer i rörelse, där överflödet av information är svårhanterligt och i slutändan svår att bedöma sanningshalten i.

”Det vinner populismen på”, konstaterar han.

Ytterligare två böcker av Feuchtwanger ligger under bearbetning. Dels Framgång och dels Exil. Han berättar en lite rörande anekdot om Framgång. Den översattes ursprungligen 1929 av Karl Fägersten. Det verkade vara omöjligt att ta reda på vem som ägde rättigheterna till översättningen, men efter efterforskningar kom han till slut i kontakt med översättaren Elisabeth Olin. När Henrik berättar för henne att de är intresserade av att återutge Fägerstens översättning av Oppermanns blir hon själaglad över att någon ”kommer ihåg hennes morfar”. Han berättar vidare att ”när hon var barn så brukade hon sitta under hennes morfars skrivbord när han översatte. Han var egentligen lärare och översatte vid sidan om. Han översatte stora delar av de judiska kulturskatterna från mellankrigstiden”. En av dessa är alltså boken Framgång. Exil, ”en tegelsten”, finns emellertid inte översatt till svenska. Det fina i berättelsen är att Elisabeth nu sitter vid sin morfars gamla skrivbord och arbetar på en översättning.

Vi fortsätter prata om just översättning. Henrik menar att en aspekt av litteraturen som ofta hamnar i skymundan är just översättningen. Jag själv ser framför mig hur några få entusiaster kan sitta i närmast hermetiskt tillslutna miljöer och fäktas angående en översättnings förtjänster över en annan. Det går antagligen inte att överskatta en översättares betydelse. För att göra det enkelt för sig kan man bara tänka på en dikt som ska översättas från ett språk till ett annat. Det är en grannlaga uppgift att få till det rätta tempot, en naturtrogen rytm och så vidare, men i fel översättares händer kan det bli en helt ny dikt. Det skiljer sig inte från att översätta en bok, även om det naturligtvis är olika besvärligt beroendet på språkets komplexitet.

Innan vi rundar av frågar jag om framtiden. Han berättar att många under mässan kommer förbi montern och strör berömmande ord omkring sig. Från torsdagen till söndagen kunde jag själv se hur högarna successivt blev lägre. En skeptisk betraktare kan emellertid tänka att det kommer sig av ett begagnande av det klassiska försäljningsknepet att i omgångar gömma böckerna bakom ett skynke – allt för att skapa illusionen av att det är hög tid att öppna börsen innan de uppenbarligen populära böckerna tar slut…

Så är det naturligtvis inte.

”Tiden talar för oss, vi blir mer och mer etablerade” säger Henrik, och avslutar med att konstatera att ”de mindre förlagen många gånger är stora kulturbärare och viktigare än någonsin.”

Jag kan inte annat än instämma.

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• Mer litteraturmässande i helgen
• Poetsamarbete
• Sälja Shakespeare
• Kabusa Böcker svarar på frågor

Men då och då dyker det upp böcker som är annorlunda, vars yttre inte är industriellt billigt komponerat eller övertydligt säljande. Titlarna från Bo Cavefors Bokförlag till exempel. Man hajar till för det avvikande formspråket. Ibland är dessa volymer egendomligt kvadratiska med sammetssträva lumphaltiga pappomslag. Ibland blankt vita med pytteliten text på omslaget, ett grepp som säger ”titta närmare, titta noga nu”.

Under drygt två decennier, från 1959 till 1981, gav förlaget ut omkring 620 titlar. Samtliga finns listade i En bok om Bo Cavefors Bokförlag, aktuell från Tragus förlag. Här skriver Ragni Svensson en kort historik om den Skånebaserade verksamheten. Hon uppehåller sig också vid personen och myten Bo Cavefors.

Utan utbildning i marknadsföring och med en kort sommarpraktik som enda erfarenhet från förlagsbranschen förstod den unge Bo Cavefors från början vikten av att skapa en stark förlagsprofil. Den profil han valde för sitt förlag var det exklusiva och djärva enmansförlaget som satsade på osäkra kort som lyrikdebutanter, dramatik – och Ezra Pound.

Bo Cavefors knöt flera betydelsefulla kontakter med främst poeter under studietiden i Lund. Lyrik kom följaktligen att vara ett tongivande inslag i förlagets utgivning genom hela dess historia. Bland annat är Bruno K. Öijer utgiven här.

Ezra Pound var ett belastat namn. Den amerikanske poeten hade stöttat den italienska fascismen. Ändå gav Bo Cavefors metodiskt ut det mesta av Pounds diktning i mer än 20 år. Även Ernst Jünger, känd nationalkonservativ författare, finns i förlagets katalog.
Men det var som ”vänsterförlag” Cavefors blev mest känt. Kraftiga vänstervindar blåste då. I utgivningen finns texter av såväl Josef Stalin som Mao Zedong och Kim Il Sung.

Dock var det naturligtvis inte auktoritära diktatorer som dominerade. Bokförlaget var samtida med den så kallade ”nya vänstern”, den breda rörelse som ställde sig kritisk till både Sovjetunionen och marknadsekonomin. Här synliggjordes konflikten i Algeriet. Här gav man plats åt en mängd afrikanska, postkoloniala röster. Flera författarskap, betydelsefulla för den nya vänstern, översattes till svenska. Några exempel är Antonio Gramsci, Rosa Luxemburg och Ernesto Che Guevara.

Intellektuellt solida namn varvades ibland med det spektakulära, ja nästan spekulativa. När Röda armé-fraktionen satt i Stammheimfängelset i Stuttgart, smugglades en kamera in och sedan ut igen. Senare kunde Bo Cavefors Bokförlag ge ut RAFs texter med fotografierna inifrån fängelset. Boken gavs ut på både tyska och svenska. Den förra fick ett extra, falskt skyddsomslag med titeln ”Kärlek med förhinder”. Det skulle underlätta smuggling till dåvarande Västtyskland.

Även tongivande postmoderna intellektuella har mött en svensk publik genom Cavefors försorg: Michel Foucault, Roland Barthes och Louis Althusser är vida lästa allt jämt.

Det var under 1960-talet som pocketboken slog igenom på allvar på den svenska bokmarknaden. Många titlar gavs på den tiden ut som originalpocket, utan att först säljas inbundna. Förlagen med självaktning hade fleråriga serier för pocketböcker. Bonniers hade Aldusserien och Delfinserien, Wahlström & Widstrand W&W-serien, Norstedts hade Pan medan Bo Cavefors satsade på BOC-serien. Försäljningen bedrevs ofta genom bokklubbar.

Förlagets bibliografi är generöst illustrerad i minnesboken. Bokomslagen kommer sannolikt att locka flera att söka lite extra i antikvariaten. Det finns en bredd ämnesmässigt i förlagets utgivning som imponerar, med tanke på att verksamheten aldrig var större än en handfull anställda. Böcker av Stig ”Slas” Claesson och dikter av Leonard Cohen trängs med numera klassiska böcker av Roald Dahl, exempelvis Kalle och chokladfabriken.

Dock är kvinnliga författarskap gravt underrepresenterade. Ett undantag är Kristina Ahlmark Michanek. Hennes Jungfrutro och dubbelmoral, som pläderar för ungas rätt till sex i fria förbindelser, blev omdebatterad.

I minnesboken intervjuar Jonas Ellerström några av förlagets anställda om vardagen i företaget. Resultatet blir på en gång respektfullt närgånget och belysande. Förlagsbranschen har genomgått en teknisk revolution de senaste decennierna. Men böckerna från Cavefors är i många fall tryckta med blytyper. Som avslutning får den numera 82-åriga Bo Cavefors själv uttala sig om myter och andra sällsamheter, kanske främst kring sin egen person. Bland annat ryktet att övriga kulturvärlden skulle kommit att betrakta honom som oönskad, en ”persona non grata”. Eller om det nu var så att Cavefors själv ansågs ha dragit sig undan offentligheten. Han skriver:

Alltsammans kanske kunde uppfattas som arrogans från min sida, men så var det inte menat. Det var bara det att jag tyckte om att ge ut vad jag själv ansåg vara i någon mening bra böcker. Inget annat.

Det är å ena sidan en vördsam avslutning att lämna ordet fritt på detta sätt. Å andra sidan är det ett grepp som har sina baksidor. Kanske hade vi fått veta mer om den mytomspunne ”Cave” om även han hade blivit ordentligt intervjuad?

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• DoItYourself -68
• Besök hos Ordfront och Weylers
• Postsemestersyndrom
• Bokförlaget Mormor svarar på frågor

Det här årets juni har dock inletts med några händelser värda att nämna lite extra. Sara har till exempel pratat med Sofia Ejheden, förläggare på Kalla Kulor Förlag, som i dagarna startar ett systerförlag med inriktning på crossover och feelgood.

I måndags var det utdelning för ALMA-priset, som i år mycket efterlängtat gick till Barbro Lindgren. Dagensboks förra chefredaktör Emelie Novotny var där och kunde känna Astrid Lindgrens närvaro i publiken. Läs mer om detta senare i dag.

I onsdags recenserade Eva israeliske Etgar Kerets novellsamling Plötsligt knackar det på dörren och var imponerad och överraskad. Såhär skrev hon:

Den israeliske författaren Etgar Keret har delvis lyckats med att ingjuta hopp i mig om att det finns författare som har en önskan om att spränga gränserna för det vanliga, enahanda och förutsägbara i litteraturen.

På lördag blir det Tema fotboll inför fotbolls-VM i Brasilien som drar igång den 12:e juni. Björn Elgquist gästrecenserar, och har läst Gräset är alltid grönare i Brasilien av Henrik Brandão Jönsson. Marie har läst två väldigt olika typer av faktaböcker om fotboll – en som hon inte alls blir engagerad av, och en som emellanåt får håren på armarna att resa sig. Och så har vi samlat ihop recensioner på temat fotboll ur arkivet – så väl för den som gillar faktaböcker som för den som gillar skönlitteratur. Det blir fotbollslitteratur för både stora och små!

Similar Posts:

• Tack, Etgar!
• Fotbollsantropologi i sambalandet
• Konsekvenser som bygger på förtroende
• Tema: Fotboll
• Fotboll och söta tjejer

Hej Sofia Ejheden! Jag har hört att ni på Kalla Kulor lanserar ett nytt spännande koncept idag, 5 juni? Vad är det för något?

Hej! Ja, idag är det äntligen officiellt att vi startar ett imprint, eller ett systerförlag, med enbart skönlitterär utgivning.

Vad heter det nya systerförlaget och hur kom ni fram till namnet?

Förlagschefen Hans-Olov Öberg kläckte tidigt ”Lavender”, vilket vi alla fastnade för med en gång. Det är en tilltalande och stark blomma, och lavendelfält kan ju vara bland det vackraste som finns. Sedan funderade vi ett tag på vad vi skulle heta mer än Lavender. Förlag? Publishing? Books? Ganska snart föll vi för ”Lit”, mycket för att allitterationen låg så bra i munnen, men allra mest för att en googling upplyste oss om att Lit var en dvärg i den nordiska mytologin. Därmed vad saken klar. Ingen på förlaget är nämligen längre än 170 cm.

Vad skiljer Lavender Lit från Kalla Kulors bokutgivning? Hur skulle du sammanfatta titlarna ni kommer att ge ut?

Kalla Kulor har en bred utgivning, som spänner från samhällsdebatt till hårdrocksbiografier och så vidare. På Lavender Lit kommer enbart skönlitterära pärlor att ges ut, främst inom crossover och feelgood. Vi har redan tidigare varit inne och nosat på den typen av litteratur på Kalla Kulor, och därför har vi också länge diskuterat huruvida vi skulle starta ett imprint – för att på så vis kunna särskilja den renodlade skönlitterära utgivningen från resten och göra dess profil tydligare. Och det var när vi kärade ner oss i Presidentens hatt av Antoine Laurain och Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart (Lavenders två första titlar) som vi tog beslutet att dra igång systerförlaget. Dessa två titlar är egentligen perfekta som beskrivning av hur Lavender Lits utgivning kommer att se ut. De är båda härliga, originella och underbart skrivna böcker, som kommer att fängsla och överraska, och förhoppningsvis stanna i ditt minne under lång tid framöver.

Vad betyder crossover?

Med crossover menar vi böcker som lockar både unga och vuxna läsare, trots (eller egentligen helt oberoende av) att de har unga huvudkaraktärer. Böcker som också kan stoppas i facket ”unga vuxna”. Men det är just det här med olika fack och åldersbestämningar som jag tycker blir så tråkigt. En bra bok är ju en bra bok oavsett hur gammal huvudkaraktären eller läsaren är. Vi kan till exempel alla känna igen oss i den allra första rosenskimrande och himlastormande kärleken – för vi har alla varit där. Att vuxna läser ungdomslitteratur har blivit allt vanligare under senare år, Harry Potter och Engelsfors-trilogin är bra exempel på detta, och med Lavender Lit vill vi fortsätta ge ut god litteratur som inte har någon åldersstämpel.

När kommer första boken ut? I vilken form kommer ni att publicera böcker?

Kanske är det allt du behöver veta och Presidentens hatt utkommer båda två i oktober. Det gör också Kaya McLarens Sparkle i pocket, en feelgood-roman som vi först gav ut på Kalla Kulor hösten 2013. Böckerna kommer att ges ut i fysisk form och i e-version.

Tar Lavender Lit emot manus?

Ja, visst gör vi det! Har man ett manus som kan gå under crossover eller uppslukande, härlig feelgood, får man mer än gärna skicka det till manus@lavenderlit.com.

Vad får dig att fastna för ett manus?
Jag fastnar lätt för språk som har något extra, liksom starka inledningar. En stark inledning, oavsett genre, är nästan det viktigaste. Redan där sätts ribban för hur resten av manuset förmodligen kommer att te sig – även om det givetvis finns undantag.

Du berättade för mig att Lavender Lit är ditt skötebarn. Vilken är din roll på detta nya imprint?

Jag har haft huvudansvar för utvecklandet av Lavender Lit, med allt från att utarbeta en profil, bygga hemsida och skriva ihop texter. Världens bästa Hanna Larsson har anlitats för att skapa den grafiska profilen och designa hemsidan (och mycket mer). Hon är grym!

Min roll på förlaget är förläggare, men jag kommer också att sköta produktionen, precis som jag gör (och kommer att fortsätta göra) på Kalla Kulor.

Vad är webbadressen till er sida?

www.lavenderlit.com

Foto: Ossian Eklund

Faktaruta:

Namn: Sofia Ejheden

Gör: Jobbar som produktionschef och förläggare på Kalla Kulor Förlag och Lavender Lit

Favoritgenre: Samtida, realistisk crossover med kärleksinslag (dock ej triangeldrama!)

Motto: Livet är för kort för dåliga böcker

Similar Posts:

• Vecka 23 på dagensbok.com – förlagsnyheter, israeliska noveller och fotboll
• Bokförlaget Mormor svarar på frågor
• Bokförlaget h:ström svarar på frågor
• Besök hos Ordfront och Weylers
• Kabusa Böcker svarar på frågor

Det jag gillar med den här boken är att den är just så konkret. Den är lättsamt skriven och det gör råden väldigt tillgängliga. Den skönmålar inte på något vis författaryrket eller vägen fram till publicering. Den inger inga falska förhoppningar, men uppmuntrar den som tror på sitt författarskap och sitt manus. Andemeningen är i stort att det är väldigt svårt att få ett manus publicerat på ett förlag, men att det absolut inte är omöjligt.

Susanne Holmgren uppmuntrar författaren att se förfarandet med att skicka in manus och få refuseringsbrev – ofta många gånger – som en del av skrivprocessen och att använda all respons och alla erfarenheter som ett medel att bli en ännu bättre författare.

Jag arbetar själv på förlag och uppskattar att den delen av boken som handlar just om urvalsprocessen på förlagen är väldigt nyanserad och väl beskriver alla de faktorer som avgör om ett inskickat manus faktiskt når ända fram till publicering. Jag uppskattar också att författaren till boken lägger stor tonvikt vid vikten av att skicka in ett så färdigt manus som möjligt och till och med tipsar om hur man kan skriva ett följebrev. Det är inte ovanligt att slarvigt redigerade manus och följebrev med starka krav på hur publiceringen ska ske, landar hos förlagen. Om nålsögat är litet redan innan, så krymper det avsevärt när det finns faktorer som försvårar bedömningen eller avskräcker från ett samarbete.

I förordet skriver Susanne Holmgren: ”Använd Publicera dig! som en uppslagsbok och låt innehållsregistret guida dig in i de publiceringsmöjligheter som just du är intresserad av.” Som en handbok och en uppslagsbok fungerar den här boken utmärkt. Den är mycket matnyttig och för till exempel en kursledare på en skrivarutbildning är den väl värd att tipsa om.

Similar Posts:

• Bra råd till alla som ger ut böcker
• Övergripande bok om förlag
• En bok slutar inte på sista sidan
• Mer litteraturmässande i helgen
• Kalla Kulor startar systerförlag

Lördagen den 15 februari 1879 började August Strindberg skriva på sin första roman, Röda Rummet: skildringar ur artist- och författarlifvet, och han avslutade romanen fredagen den 15 augusti samma år. Detta år var han 30 år gammal.

När Strindberg skrev Röda Rummet bodde han med sin fru Siri von Essen (de hade gift sig 1877) på Norrmalmsgatan nr 6, i kvarteret Pumpstocken i Stockholm. Norrmalmsgatan hette då den nuvarande Biblioteksgatan, som sträcker sig fram till Stureplan och Humlegården. Paret hade flyttat till denna adress från ett annat hus på samma gata, nr 17, den 1 oktober 1878. På den tiden var gatan inte en gågata, som den är nu. Mellan 1877 och 1892 gick där till och med hästspårvagn.

Huset med nr 6 revs i samband med omläggningen av Stureplan, och på dess plats finns nu ett hus byggt år 1900. Det kan vara huset där Wienerkonditoriet finns sedan 1904, det huset byggdes 1900, men jag har inte kunnat få uppgiften belagd.

I ett brev till Birger Schöldström (1840-1910), publicist och författare, från 6 september 1879, skrev Strindberg att han bodde

”på Norrmalmsgatan 6 (gamla horhuset, du vet!) 2 tr. upp öfver gården, men flyttar 1sta Oktober dit jag inte vet!”

(Nästa flytt skulle bli till Humlegårdsgatan 14-16.) I samma brev berättade Strindberg att Röda Rummet var under utgivning och att romanen hade skrivits på den adress han bodde. Vid denna tid arbetade han, sedan 1874, som extra ordinarie amanuens på Kungliga biblioteket, beläget i Humlegården, alltså mycket nära hemmet.

Sista korrekturen av Röda Rummet lästes den 1 november. Dock blev det ett fel. På sidan 70 hade ordet ”dotter” stavats ”doter”. Detta rättades i andra tryckningen, som skedde samma år. Det är alltså enbart den allra första tryckningen av originalupplagan som har detta fel.

Röda Rummet var ute i bokhandeln fredagen den 14 november. Förlaget som gav ut den var Seligmann & Co:s förlag. Förläggaren Josef Seligmann (1836-1904) var även bokhandlare, han hade en bokhandel på Drottninggatan. Strindberg fick ett honorar på 2 200 kronor. Välbehövliga pengar för honom, eftersom han tidigare hade gått i konkurs. Romanen skrevs därför under ekonomisk press.

Första sidan i första kapitlet.

August Strindberg skrev Röda Rummet: skildringar ur artist- och författarlifvet på ett halvår, samtidigt som han hade en anställning att sköta. Bra jobbat. Dessutom blev romanen hans genombrott. Den såldes åren 1879-1880 i fyra upplagor om sammanlagt 6 000 exemplar.

Ur första kapitlet, sidan 17.

Huvudsaklig källa:
Rasmussen, Alice: ”Det går en oro genom själen …” Strindbergs hem och vistelseorter i Norden, 1996

Similar Posts:

• Miljövänlig läsning
• Bra råd till alla som ger ut böcker
• Förläggargärningen som sticker ut
• 1,3 miljoner klassiker med Expressen
• August Strindberg 2012: Idag den 22 januari: Födelsedagen!

Men nu finns det alternativ, det har aldrig varit enklare att starta ett eget förlag och helt enkelt ge ut sin bok själv! Lars Rambe, Sölve Dahlgren och Ann Ljungberg delar med sig av alla sina erfarenheter och tips och gör Lyckas med bokutgivning till en bok som alla som håller på med bokutgivning borde läsa.

Boken tar upp allt ifrån färdigställande av själva boken med ISBN, tryckning och omslag, till marknadsföring, försäljning och budget. Det är konkret och många gånger i punktform, bara att utföra, bocka av och vänta på resultatet. Det låter så enkelt, alla svar finns där, succén är ett faktum. Men när till och med Lyckas med bokutgivning trampar i sina egna fallgropar inser jag att det trots allt inte är så lätt som de framhärdar. Även om författarna poängterar vikten av att ta in professionell hjälp utifrån, att betala för till exempel redaktör, korrekturläsare och formgivare, är det inte en garanti för en bra slutprodukt.

Författarna ägnar närmare 6 sidor åt vad man ska tänka på gällande omslag, trots det är Lyckas med bokutgivning en av de fulare böckerna i min bokhylla. Halva omslaget är svart med titeln i stora, rosa bokstäver, än så länge förhåller de sig i alla fall till sina egna tips, men det där med att omslagsbilden ska vara tilltalande och väcka intresse har de missat helt. En överleende tjej som till hälften är täckt med böcker ståendes i en bokhylla med snittet utåt (motsatsen till ryggen), får inte mig mer peppad på att ge ut min bok själv. Speciellt inte om den måste se ut sådär.

Egentligen är det ytterligare en anledning till att ge ut sin bok själv, det är du som sitter på besluten, ingen kommer att ta dem åt dig, på gott och ont.

Similar Posts:

• Konkret och peppande om vägen till publicering
• Övergripande bok om förlag
• August Strindberg 2012: Idag den 15 februari: 30-åringen påbörjar Röda Rummet
• Handbok om skrivandets praktiska sidor
• Mer om bokförlag

Gunnar Ekelöf debuterade här och hörde till de mer långvariga redaktionsmedlemmarna. Karin Boye var en av initiativtagarna och översatte tillsammans med Eric Mesterton T S Eliots Det öde landet. Man gjorde tidigt ett temanummer om Harry Martinson, ett annat om psykoanalysen och ett tredje om modern socialpolitik och arkitektur, en antologi om fransk surrealism och en om det nya Sovjetunionen. Man publicerade André Gide, fotografen Anna Riwkin-Brick och de senare delarna av Agnes von Krusenstjernas romansvit om fröknarna von Pahlen, sedan Bonniers fått kalla fötter. Allt detta, och mer därtill, på fem år, elva tidskriftsnummer och arton böcker.

Svedjedal är knappast den första att skriva om Spektrum, den grupp unga, modernistiska, svenska radikaler som Svedjedal jämför med Bloomsburygruppen, men han är med all säkerhet den grundligaste. Det är ett minutiöst påläst arbete han har gjort, en mycket detaljerad genomgång av nummer för nummer, bok för bok, förhandling för förhandling, fram till förläggaren Josef Riwkins konkurs och därefter.

Inte minst förhåller sig Svedjedal till den ofta orättvisa bild av Spektrum som tidigare förmedlats. Boyes tidiga biograf Margit Abenius skyllde i princip författarens självmord på hennes erfarenheter i den depraverade Spektrum-kretsen tio år tidigare. Ekelöf ägnade stor energi åt att i efterhand distansera sig från gruppen och har inte minst beskrivit den rysk-judiske Riwkin i osmickrande, klart antisemitiska ordalag.

Det är inte långt mellan liv och litteratur i den här kretsen. Tidvis levde och arbetade människorna kring Spektrum i kollektiv. Deras kärlekshistorier trasslar ständigt in sig i varandra och ett nytt sätt att leva och bo och inte minst en ny sexualmoral, ett avståndstagande från den hycklande borgerligheten, är en viktig beståndsdel i sällskapets ideologi. Gränsen mot skvaller om de här intressanta människorna och deras stormiga privatliv är alltså långt ifrån lätt att dra. Ändå vill Svedjedal dra den. ”Ekelöfs utveckling mot en litterär ’siarroll’ kan exempelvis knappast begripas fullt ut om inte hans alkoholvanor vägs in”, skriver han, ”men det betyder inte att varje tomflaska måste pantas in över nyfikenhetens disk”:

Den principen betyder att jag har valt bort några av de bästa anekdoterna runt Spektrum. Bland dem finns en underbar historia om en spritdrickartävling på en maskerad, besökt av bland andra Herbert Tingsten, utklädd till husar, och hans hustru, klädd som hula-hulaflicka: när slagsmålet började var Tingsten –
Men det är en annan sorts historia än den som står i centrum i det följande.

Vad är det, två tredjedelar respektfullhet och en tredjedel frustrerande retfullhet? Det omvända?

Skriver bra gör han ju onekligen, ibland rent poetiskt, men utan att ta fokus från det han skriver om. Dessutom är det förstås en oerhört snygg bok med klart Spektrum-inspirerad formgivning. Huvudtexten går i svart, med rena gröna linjer, grön paginering och gröna små bonustexter. Vackra svartvita fotografier – bland annat Riwkin-Bricks tjusiga författarporträtt – blandas med rikligt av exempel på tidens formgivning, också reklam, liksom faksimil av tidskriftssidor och brev. Man får definitivt en känsla av tidens estetik.

De gröna bonustexterna fungerar både som faktarutor och som förlängt citatutrymme. När huvudtexten handlar om en debatt kan bonustexten ge fler exempel på hur kontrahenterna formulerade sig. Själv är jag tyvärr kass på att hoppa mellan texter – så mycket för den (post)moderna, zappande hypertextläsaren – och blir lätt irriterad på sådant, men just de där extra exemplen på hur människor uttryckt sig, vilka ordval som präglat deras världsuppfattning, får jag sällan nog av.

Samtidigt bidrar nog formatet till att jag ibland upplever boken som bitvis seg och väl detaljorienterad. Läsningen går ovanligt långsamt helt enkelt därför att jag inte orkar släpa med mig boken överallt.

Att Spektrum inte blev mer långlivat – och att det lämnat så starkt intryck – beror säkert till viss del på hur många olika viljor och begåvningar som för en kort period lyckades samsas under samma tak. Men om det kulturella kapitalet i efterhand framstår som enormt, var det betydligt skralare med det ekonomiska. Där var krisen konstant. Litteratur och debatt är ju långt ifrån alltid kortsiktigt lönsam – eller alltid ekonomiskt lönsam alls. Det i sig har kanske något viktig att förmedla vår samtid?

Similar Posts:

• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Nya nyanser av Boye
• ”Till ditt förfogande, attackerande klass!”
• Cirka 40 sidor av Ekelöf
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?