Det här är inte en berättelse ur Irakisk Kristus (även om händelsen skymtar förbi), utan något Blasim berättade på bokmässan i Botkyrka i våras. Men det fångar något av känslan i den här underliga, galna, komiska, smärtsamma, frispråkiga, bloddränkta, känslosamma, surrealistiska novellsamlingen. Inte bara för att Kafkas ande svävar över (eller snarare blör igenom) så mycket av den (tillsammans med Hrabal, Hedayat, Calvino etc etc), utan för att den normaliserade absurditeten i det dyker upp i varje historia. Fast i hans noveller är förstås priset ofta högre. Det här är berättelser om människor som försöker leva sina liv, slåss för dem, fly för dem, som ibland klarar det och ibland inte, ibland kämpar sig kvar och ibland vaknar upp i ett land de inte får kalla hemma.

Alla som bor på flyktingmottagningscentret har två berättelser: den verkliga versionen och arkivversionen. Arkivberättelserna är de som nyanlända flyktingar berättar för att kunna söka asyl. Det är de berättelserna som skrivs ned på migrationsmyndigheten och förvaras i särskilda mappar. De verkliga berättelserna, å andra sidan, ligger kvar inne i bröstet på flyktingarna för att de ska kunna livnära sig på att minnas dem i största hemlighet. Men det innebär inte att det alltid är lätt att dra gränsen mellan de båda versionerna. De kan flyta ihop så pass att det blir rena gissningsleken att försöka hålla dem isär.

Han skriver rakt på, med berättare som vill vara realistiska men så lätt trampar igenom verkligheten, söndersprängd av för många tortyromgångar eller krig eller bilbomber som gör ärrvävnad av hela det kollektiva medvetandet. I Blasims Bagdad är magin tillbaka, som hämtat ur en gammal saga, men människan har ingen kontroll över den. I hans historier anordnas tävlingar i radio om vem som har den hemskaste historien om livet i Saddams fängelser; människor snubblar ner i hål i marken där de möter döda soldater från krig som tog slut för decennier sedan; invandrare blir instängda i sitt badrum mitt i stora fredliga västeuropeiska städer eftersom det på något vis kommit in en varg i lägenheten; flyktingar försöker förklara för Migrationsverket i Malmö hur det kom sig att de spelade in propagandavideos åt dussintals olika terroristgrupper mot sin vilja för att rädda livet; etc etc etc.

Vi tittade på de vuxnas krig på tv-skärmen och såg hur fronten åt upp våra fäder. Mödrarna bakade bröd i lerugnarna, och när solen gick ner satt de med tårar i ögonen och oroade sig. Vi var barn som stal godis från affärerna, och som klättrade upp i träd och bröt armar och ben. Livet och döden var en lek där man sprang och klättrade och hoppade, en lek av njutning och hemliga snuskiga ord och sömn och mardrömmar.

Irak har varit ett av de mest omskrivna länderna i världen de senaste 30 åren. Vi räknar döda i hundratusental, om vi räknar dem alls. Fort nu, nämn tre irakiska skönlitterära verk – Tusen och en natt räknas inte. Deras berättelser är tysta. Blasim vore stor nog om det enda han gjorde var att ge en röst åt självmordsbombare, författare, banditer, älskande, fotbollsspelare, hundar, korsordsmakare och änkor som går igenom allt det här utan att ge upp sin mänsklighet, som arbetar och knullar och super och gråter och dödar och lever och dör. Det borde vara en självklarhet, men vi borde heller inte behöva se döda treåringar spolas upp på stranden för att fatta poängen. Men Irakisk Kristus gör mer än så, det är inte en bok man läser för att kryssa av flaggor på en checklista över världslitteratur, utan det är nog fan det bästa jag läst i år. Det här är berättelser som har gått igenom både himmel och helvete, mejslats och manglats i tullen och bränts och ärrats och mejslats ut tills de glittrar. Ibland guld, ibland blod. Mardrömmar man aldrig tillåts glömma att inte alla har förmånen att få vakna ur.

Om det fanns en särskild sökmotor för drömmar, ungefär som Google, så skulle alla som drömmer kunna hitta sina drömmar i olika konstverk. Man skriver in ett eller ett par ord från sin dröm i drömsökmotorn och så kommer det upp tusentals träffar. Ju mer man avgränsar sökningen desto närmare kommer man, ända tills man får veta att den är en målning eller ett musikstycke eller en replik i en pjäs. Och så får man veta i vilket land ens dröm utspelar sig. Ja, du fattar. Det är kanske så att livet … okej, skitsamma.

Similar Posts:

• Gäst hos Saddam
• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• Hur är det med er?
• Padarlanat!
• Krigets poetik

Förlåt, jag skulle ju recensera Förändring. Men min poäng var att när jag för två år sedan läste Vitlöksballaderna hade jag, med all den debatten i huvudet, ändå svårt att värja mig; Mo är en härlig skrönikör, med ett språk som verkar gå pang på med mustiga berättelser om enkelt lantligt folk men samtidigt alltid är medvetet om att det verkar i ett sammanhang där allt sedan decennier är politiskt. Han surfar med lagoma doser ironi och melodrama ovanpå det maoistiska nyspråket, sällan i öppen kritik mot hela systemet, men mer som en retorisk fråga – ”Ni sa att allt skulle bli jämlikt, det låter ju härligt, men var det meningen att bara byta en överklass mot en annan, en korrumperad elit mot en annan…? Bara så att jag vet var jag står, alltså?”

Och det är där memoaren Förändring kommer in. På sätt och vis är den ett ganska tydligt försvarstal för synvinkeln att inte ta någon tydlig ställning För eller Emot den kinesiska regimen; Mo är född 1955, han har aldrig levt i något annat land än Folkrepubliken, men han har levt länge nog att minnas att landet under hans livstid gått från snudd på medeltida förhållanden till ett modernt land. Han beskriver en situation som är normal, där vi vill se honom ta tydligt avstånd från en avvikelse från det normala; men det normala är just det – förändringen.

I centrum står, under stora delar av boken, en sån här:

GAZ 51 är en lastbil från 40-talet som byggdes i miljoner exemplar i Sovjetunionen och ett okänt antal licensierade varianter från Polen till Pyongyang. Den där sortens bil som går i decennier, hålls igång med slägga och blåslampa och alltid startar på sju jävlar och åtta fan. Exemplaret som dyker upp om och om igen i Mos liv kom till Kina från Sovjet via Koreakriget, fortfarande med amerikanska kulhål i sig (läsaren får göra vad hen vill med den bilden), och bär under olika perioder honom och hans vänner från den ena punkten till den andra, genom skolgång och militärtjänst och smarta affärer. Och nej, det är inte en metafor, det är bara en lastbil som man håller igång, inte för att den är den bästa tänkbara utan för att man inte har någon annan, som inte förändras trots att världen förändras runt den. Jag sade väl att det inte är en metafor?

Kinas förvandling från livegen bondestat till megastäder med skyskrapor på bara 50 år är svindlande, men Mo är inte ute efter att beskriva den så – han bara konstaterar ganska anspråkslöst att då var det så här, nu är det så här, barndomsvännerna skingrades för vinden, själv blev han författare och mer finns inte att säga om det. Att den varken blir en festskrift för partiet eller en bredsida mot det må vara hänt; men att den inte säger oss så mycket om huvudpersonen är en svaghet. Trots intressanta uppslag blir den i slutändan något av en axelryckning. Kardanaxeln på en gammal rysk lastbil, då. Men du får i alla fall lära dig mer om att hålla igång en sådan än du visste förut, och som Den genomskinliga rättikan inskärper, ibland kan man säga mer i det man inte säger.

Similar Posts:

• På luffen i Kina
• Ettbarnspolitiken i osminkat skimmer
• Staten knådar medborgarna
• I tystnaden
• Nobelpriset i litteratur 2012

Stilleben, med betoning på andra stavelsen: stillében, (tyska Stillleben, troligen av nederländska stilleven, av stil ‘stilla’ och leven ‘liv’), även kallat nature morte, är en motivkategori inom måleri och fotografi, som bara innehåller föremål. Ofta gäller det sådant som hör till hemmet – bordsserviser, blommor, böcker – men ibland dödskallar (vanitasmotiv), dött villebråd etc. sedda på nära håll.

Varje scen i Fotograferingens vackra historia är, om inte riktigt ett stilleben, så nära nog. En bild, en slutare som är öppen i allt från några hundradels sekunder till någon minut, som fångar det som händer och inte mer. Några enstaka repliker hinns med, människor hinner kanske röra sig lite och bli lite suddiga eller rentav dubbelexponerade, men sedan sluter sig irisen igen och det blir svart till nästa scen. Om någon står utanför kameravinkeln hör vi honom men ser honom inte … det vill säga, vi hör en Hans Villius-aktig röst hävda att han finns där, men vi får ta berättarens ord för det.

I centrum står en kvinna, Kornélia. Hon är fotograf, vilket knappast är en vanlig kvinnosyssla i det tidiga 1900-talets Ungern; hon är den första att fotografera landet från en luftballong, men någonstans flyger hon för nära solen, det metaforiska vaxet smälter och hon hamnar på sanatorium. Där tar de ifrån henne kameran. Hon måste lära sig att se världen som den är, delta i den, utan att gömma sig bakom ett svart skynke och en lins – det är en tolkning. Hon kan inte tillåtas ha en egen tolkning av världen, skapa sina egna motiv, inkräkta på de ickegalna männens version av vad som faktiskt händer. Att hon är galen säger sig självt; hon är ju tveksam till att gifta sig med en rik adelsman, vad mer begär ni?

Fullt så enkelt är det nu inte. Fotograferingens vackra historia är mycket riktigt en mycket vacker bok, inte minst tack vare en fantastisk översättning som inte skyggar för att behålla de tidsenliga inslagen av dialog på franska och tyska. Här finns en halvrutten nostalgi som påminner om en finkänsligare Hrabal, ibland faller snön mitt i sommaren och bilden blir grynig som i ett illa isolerat mörkrum, och ibland blir jag sittande och läser en av bilderna om och om igen. Men det är också en bok som kräver fantasi och eftertanke, kanske ibland mer än den ger betalt, och det är lätt att bli frustrerad i försöken att bena ut en historia ur de där korta scenerna. Alla bilder är ju en lögn, och det är bara en illusion att flera bilder efter varann skapar en rörlig bild. Eller är det det? I början och slutet knattrar en helikopter, någonstans formar de här svartvita bilderna från en tid vi inbillar oss var Längesedan vår nutid, bilderna flyter ihop och går över i varann …

Similar Posts:

• Blod tjockare än gulasch
• Himmelsk harmoni och djävulsk sanning
• Den passionerade ordboksanvändaren
• #val1989
• I förskingringen

If there is one thing a literary education is good for it is to fill you with a sense of doom. There is nothing quite like a vivid imagination for sapping a person’s courage. I read the diary of Anne Frank, I become Anne Frank. As for others, they could feel plenty of terror, cringe in corners, sweat with fear, but as soon as the danger had passed it was as if it had never happened, and they trotted cheerfully on.

De andra är i det här fallet vår berättares medmedborgare i ett nedkört kvarter i Boston på 60-talet. Firmin föds i källaren till ett rörigt antikvariat. Hans vagga fodras med sönderrivna sidor ur Finnegan’s Wake, och eftersom han ignoreras av sin alkoholiserade mor och förtrycks av sina syskon får han lov att klara sig själv från början – det trettonde barnet till en mor med tolv bröst.

Jo, han är en råtta.

Nöden har ingen lag; Firmin börjar äta böcker. Och sedan börjar han läsa böcker. Och när de andra råttorna blir stora och starka och ger sig ut i världen för att äta och bli överkörda på gatan stannar Firmin kvar i sin källare, världens smartaste och ensammaste råtta, som inte kan annat än att fortsätta sluka hela världslitteraturen – från de Stora Romanerna ner till religiösa pamfletter, outgivna sf-noveller, sedan länge motbevisade medicinska teorier och världskartor. Han lär sig själv att läsa, kritisera, diskutera, tolka… men som råtta har han ju ingen att diskutera med. De andra råttorna undviker honom och han dem, och eftersom datorer med sina fjäderlätta tangentbord inte uppfunnits än och han inte kan tala i annat än pipanden har han inget sätt att umgås med människor heller; han är för klen för att trycka ner tangenterna på en skrivmaskin. Såvitt alla andra ser är han bara en råtta att förgifta eller stampa på. Länge består hans hela värld av böcker och den lokala biografen. Tills den dag han möter en tvillingsjäl…

Det är väldigt svårt att förklara Firmins trollkraft. Jag kan namndroppa, om ni vill; Firmin är en tragikomiskare Anteckningar från källarhålet filtrerad genom Fritz the Cat. Den är som vad Auster försökte och misslyckades med att göra i Timbuktu. Den är som Hrabals En alltför högljudd ensamhet ur råttans synvinkel – samma källare, samma böcker, samma utanförperspektiv, samma vittnesmål om litteraturens sprängkraft som kan riktas både inåt och utåt.

Ändå har Savage skapat något helt unikt här. En huvudperson (huvudråtta?) som kunde blivit outhärdligt söt men i stället blir en av de mest berörande antihjältehistorier jag läst på länge. Den börjar som svart humor och vrider sedan åt skruvarna kapitel för kapitel tills vi inser att detta aldrig kan sluta väl. Helvetet, som Jean-Paul Sartre påpekade, är ju andra råttor. (Förlåt.) Men detta är ändå en av de mest varma, omskakande och mänskliga berättelser jag läst på länge. Firmin stannar hos mig väldigt länge, och jag tänker inte ringa Anticimex.

Similar Posts:

• Kära Kitty …
• Krigsdagbok i ny, lysande förpackning
• Allt utom e
• Fiberrik huvuddiet
• Så kan det gå

- Hurså?

- Han har ju inte fattat sitt jobb. Det är ju så enkelt: han ska sitta nere i sin källare, ta emot all den litteratur som inte behövs eller inte är önskvärd eller tidsenlig, lägga den i sin papperspress och trycka ihop det så att det kan recyclas och tryckas nya böcker på.

- Och…? Gör han inte det då?

- Jo, visserligen, men… han läser dem ju först! Vad är vitsen med att destruera farliga eller omoderna böcker om de ändå blir lästa? Där sitter han nere i sin källare och komprimerar världslitteraturen, pressar ihop den och tänker på den och tillgodogör sig den fullständigt utan stats- eller kulturvetarkontroll. Sen verkar han dessutom ha mage att påstå att vi behandlar folk likadant som han behandlar de möss som bygger bo i hans boktravar.

- Det var det jävligaste. Vi vill ju bara väl. Hur gör han med mössen då?

- Kastar dem i pressen tillsammans med böckerna. Squish.

- Vad ska vi med de där nya böckerna vi trycker på det recyclade pappret förresten?

- Recycla och trycka nya böcker på. Men effektivare. Böcker som går enklare igenom systemet. Målet måste ju vara en litteratur som stör så lite som möjligt, som vi lika gärna kan köra direkt från tryckeriet till makulatur eftersom det ändå inte gör vare sig till eller från om någon läser den.

- Så är det det En alltför högljudd ensamhet handlar om?

- Konstigt uttryck. "Handla". Inte kan en bok handla? Boken bara är; problemet är väl att den kan få läsaren att handla.

- Du menar att du är rädd för att Haňt'a kan bli farlig?

- Nä nä, han är för gammal och har huvudet för fullt av gamla filosofer för det. Men det är en principsak: läsare är opålitliga jävlar. Den där källaren som ju bara ska vara en arbetsplats blir liksom en metafor för allt vetande som vi försöker ta ur folk, allt tänkande vi försöker hindra dem från…

- Fan vad pretto du låter nu.

- Jag vet. Förlåt. Jag borde väl läsa något lättuggat om ett mordmysterium i stället. Men nu läste jag den här, och nu kan jag inte smälta den. Den ligger där någonstans i min källare och vägrar försvinna.

- Nå, då hivar vi väl den också i papperspressen. Problemet löst.

- Det går inte.

- Vadå går inte? Den är ju bara 96 sidor…

- Precis. Den är redan så komprimerad, det går inte att trycka ihop den mer. Och den är ändå för stor för att gå ner i pressen.

- Kan vi inte bränna upp den då?

- Manuskript brinner inte.

- Va sa du?

- Inget. Pensionera Haňt'a.

Similar Posts:

• Friheten i en liten bur
• Vi har en ny tragisk hjälte
• Knäpp
• Blivande nobelpristagare
• Klasskamrater

Dessa affärskomplex avnjöt en blomstringstid under den kommunistiska eran då de blev högkvarter för den hårt kontrollerade kommers Prag hade att erbjuda. Nuförtiden lever de en skuggtillvaro, undanskymda till förmån för Prags mer pittoreska turistattraktioner. Affärerna i dem är ofta nedlagda och det enda de nu lyckas erbjuda är ett uns av gammal östnostalgi som stiger från den kitschiga inredningen och de spruckna speglarna som pryder arkadernas takvalv.

Karel Peckas roman Gallerian utspelar sig helt och hållet i ett sådant passagekomplex. Det är berättelsen om en tjänsteman – Antonín Tvrz – som på väg från en punkt till en annan i sin fulltecknade almanacka fastnar i titelns galleria och som resultat av diverse omständigheter stannar kvar i den enorma gallerian dag efter dag.

Författaren Karel Pecka levde i Tjeckoslovakien under både nazistiskt och kommunistiskt styre och drabbades hårt av den senare regimens järngrepp. Efter att som ung ha försökt fly till Väst dömdes han till elva års fängelse. Det var under tiden som fånge som han började skriva dikter och berättelser (ett urval finns samlade på svenska under titeln Försoningens mästare från 1993). Efter sin frigivning började han ge ut böcker med våghalsigt innehåll, han undertecknade tillsammans med andra dissidenter Charta 77-manifestet som en protest mot hemlandets restriktiva politik, och han förbjöds att ge ut sina texter bakom järnridån. De publicerades på ett exilförlag i Kanada. Pecka avled 1997.

Gallerian är en roman skriven på saklig och väl avvägd prosa (i svensk översättning från tjeckiskan av Thomas Öhrn) som tillsammans med sitt innehåll ger ofrånkomliga ekon av Kafka. Romanens form fängslar den lille tjänstemannen i en absurd tillvaro som liksom Kafkas världar saknar klassisk dramaturgi och skulle kunna bli hur omfattande som helst inom ramarna för textens början och slut. Men stilen i Peckas roman anknyter också till tjeckiska skribenter – realismen och den subtila humorn i Ivan Klímas verk, absurditeterna och modernitetens myller i Bohumil Hrabals berättelser. Är det en tillfällighet att författarens namn är ett anagram av en annan stor tjeckisk författares namn?

Men framför allt står Gallerian på egna ben som en lustig och föredömligt kort betraktelse över den postmoderna världens mållöshet och den lille mannens sökande efter det som han vill kalla frihet, men som i det närmaste ser ut som fångenskap. För Antonín Tvrz finner gradvis frihet i att ha blivit avskärmad från världen utanför hans galleria. Han börjar finna sätt att tjäna pengar på och gör sig så småningom av med allt fler av sina världsliga ägodelar. Berättelsens kvalitet ligger i paradoxen att han söker bryta sig loss genom att gräva sig in. Djupare och djupare in i passagens vindlande mörka gångar och korridorer leder romanen oss, och jag kan inte hålla mig från att tänka på författarens egna erfarenheter av fångenskap. Individens frihet finns inte i raserade väggar. Friheten i en bur. Det är en tematik som känns aktuell även i våra dagar.

Men huvudrollen i skildringen spelas ändå av den myllrande gallerian, modellerad efter Prags största galleria, Lucernapassagen vid Vaclavplatsen. Jag besökte denna galleria efter att ha läst Peckas bok och blev besviken. Passagerna ekar idag tomma och butikslokalerna är övergivna. Till och med det gamla kaféet med sin jugendinredning ser sliten ut på ett inte alltför tilltalande sätt. Men det är väl värt att leta upp den svenska översättningen av Gallerian för den som vill ha en underhållande och tänkvärd läsupplevelse med den märkliga förmågan att stanna kvar i minnet länge efteråt. Och den som vill fördjupa sig i ämnet Prags passager tillråds uppsöka Steve Sem-Sandbergs eminenta lilla bok Prag (No Exit).

Similar Posts:

• Hajattackernas hallucinogena hemvist
• Relationer som skaver och roar
• Nyttja gyttja
• Kärlek som ställer till
• Svart satir om sammetsrevolutionen