Tåget susar fram fort, fort genom landskapet Mix stannar vid en station medan passagerarna kliver av och på tågvagnarna. -Är det inte svårt att köra tåg? undrar en på perrongen som tittar beundrande på henne. -Nä, det är bara att följa rälsen, säger Mix.

Det är något så förlösande med Mix självförtroende och självklarhet. Hur hon aldrig tvekar utan istället tar för sig av tillvaron. Jag blir varm, lycklig och stärkt när jag läser Mix kör. Det finns inga begränsningar eller hinder. Mix är orädd och vågar allt.

-Hej alla passagerare, ropar Mix i högtalaren. Nu är det jag som är piloten!
Mix trycker på de rätta knapparna och drar i reglagen. Jumbojeten lyfter med ett vrål. Det killar i magen och slår lock för öronen.

Det här är så peppande och befriande. Flickor behöver få vara annat än prinsessor. De förtjänar att få vara bönder, lokförare, piloter och astronauter allra minst. Och de behöver såsom här få ta plats utan att ursäkta sig.

Illustrationerna är pigga. Människorna har ballongliknande stora huvuden, sneda leenden och bläckfisksmala armar. Det är rätt rart. Men det bästa är alla maskiner med detaljer såsom spakar och knappar. Mycket att titta på och prata om när en läser boken tillsammans, eller ”läser” den genom att kika på bilderna.

Mix kör rekommenderas av förlaget för människor mellan ett och tre år men jag tycker att den förtjänar ett bredare spann. Själv är jag fyrtio plus och blev gripen. Men förutom mig funkar den garanterat för alla barn i förskoleåldern, det vill säga upp till sex år. Och även om boken svävar iväg ut i rymden återvänder Mix till jorden i slutet av historien.

Similar Posts:

• Bland bilderböcker och Crimetime. Anna Livs bokmässa 2024
• Varför kan bli därför
• Sci-fi-äventyr för de minsta
• Piraterna och klimatkrisen
• Bullfest, bullfest hela dagen

Det finns undantag. En silverfärgad Mercedes 300 SL står parkerad mitt i stan och ser jättestöddig ut med sina fåniga måsvingedörrar.

En Lincon Continental -78 blinkar förföriskt med sin ena strålkastare. Det beror på att den ena av de dolda strålkastarna är trasig men det ser ändå tufft ut.

Det finns ett kärleksfullt och lite nostalgiskt skimmer över den här boken som är nästan lika tjock som en tegelsten, ja, som en mexitegelsten i alla fall. Men egentligen så är det en slags samhällskritik Björn Dawidsson presenterar i sina svart-vita bilporträtt, de flesta tagna någon gång på 70-talet. Många av bilderna förekom då, 1978, i en liten stridsskrift, Bilsamhället av Magnus Mörk och Björn Dawidsson. Den var en rasande uppgörelse med bilismen, med rubriker som ”Ett avgasrörs bekännelse” och ”Hur mycket nytta har vi av bilismen?”. Idag, trettio år senare, kan vi småle åt den där tiden då bilar såg olika ut och fortfarande var relativt få. Man såg på långt håll om det var en Ford Anglia eller en Saab som kom runt hörnet.

På de enstaka bilder där människor förekommer är de djupt försjunkna i bilarnas innandöme, antagligen skruvande på någon trasig solenoid. Då kan man få lite ångest över all tid man själv lagt ner på sina slitna bilar. I dagens bilar byter man en datorenhet och betalar mer än man egentligen har råd med.

I den nya boken har Joppe Pihlgren har skrivit korta anekdotiska texter till bilen och bilismen. Ett slags glädjeyttringar över bilens välsignelser. Jag gläds mycket åt den detaljerade beskrivningen över hur man på rätt sätt startar en Alfa Romeo 1600 GTJ.

Länge kommer jag sitta och bläddra fram och tillbaks i den här boken, för visst har bilar en själ? I alla fall på Dawids bilder!

Similar Posts:

• ”Att göra det omöjliga möjligt”
• De sista fylleromantikerna
• En kärleksförklaring till Havanna
• Desperation, eufori och kåthet i svartvitt.
• En arbetarklasshjälte är något att vara …

Det där kan man diskutera. Här är i alla fall några siffror som fångat mig:

Nästan hälften av alla bilresor är faktiskt kortare än 5 kilometer; i tätorterna är det ännu tydligare, där är 70-80 procent av resorna kortare än 3-4 kilometer.

Det där är siffror från Vägverket som Lars Henriksson diskuterar i sin bok om bilindustrins framtid, Slutkört. Och allvarligt talat, skojar du? 70-80 procent av resorna som har en stor del i skulden för miljöförstöring, hälsoproblem och klimatförändringar görs på sträckor som de allra flesta av oss kan gå eller cykla utan några som helst problem?

Ett par siffror till: i Sverige går det ungefär en bil på två personer. Varje bil står still i genomsnitt 96 procent av tiden. Dessutom skeppas de ju över hela jorden för att vi ska kunna välja, bland tämligen likadana bilar, just det varumärke och den image vi vill identifiera oss med (de av oss som har råd, vill säga). Dessutom kan farten och effektiviteten betraktas som en illusion: enligt både filosofer och trafikforskare färdas bilisten, bara inberäknat den tid det tar honom eller henne att arbeta in bilens direkta kostnader, i själva verket i 7-31 km/h. Verkar det som ett rimligt sätt att använda resurser?

Henriksson tycker inte det. Han följer ändå bilindustrins kris på närmare håll än vi som blivit vana att i var och varannan nyhetssändning höra talas om hur de svenska industrierna kanske eventuellt möjligen ska kunna räddas av kinesiska företag. För den här gången. Och vad nu det innebär? Henriksson ser en helt annan lösning.

Han vill sluta producera bilar. Han vill ställa om produktionen till något vettigare, utnyttja företagens enorma resurser i form av kunnande, organisation, personal och teknik till något som gör större samhällelig nytta. Alternativ energiproduktion eller förbättrad kollektivtrafik till exempel. Det låter kanske galet och visionärt, och det är det väl också. Men det förefaller också ganska trovärdigt och konkret – och väldigt inspirerande.

Slutkört är full med exempel på att det faktiskt går att förändra saker, om bara den politiska viljan finns. Det mest påtagliga exemplet är förstås de enorma och snabba omställningar som inte minst bilindustrin i Storbritannien och USA gjorde under andra världskriget. Kan man snabbt ställa om produktionen från bilar till bombplan och pansarvagnar så måste man väl kunna ställa om den till vindkraftverk och spårvagnar också? Om man verkligen vill.

Interfolierat i den större diskussionen finns scener från Volvo Personvagnar där bokens författare alltså arbetar. Det är, som det förmodligen skulle bli från ganska många arbetsplatser, ibland nästan komiska scener som spelas upp, när ledningen är mer intresserad av att markera vem som bestämmer än av att ta vara på det kunnande och den kreativitet som står till buds. Jag skulle tro att de allra flesta människor har haft åtminstone något jobb där de känt sig som en talande schimpans ungefär, och kan relatera.

Det är inte minst dessa undanskuffade resurser Henriksson vill ta tillvara. All potential som finns bland dem som står mitt i en verksamhet. Genom den skulle vi kunna inte bara defensivt och desperat försöka bevara varje arbetstillfälle som det ser ut nu, utan omvandla dem till mer meningsfulla jobb. Inte bara fram till nästa kvartalsrapport, utan för en hållbar framtid.

Det visar sig också att det finns en massa konkreta planer för hur en del av de enorma summor som i nuläget plöjs in i biltrafiken skulle kunna utnyttjas till mer miljövänliga transporter. För enstaka städer, för Sverige och för hela Europa. Så det handlar kanske mest om att finna den där politiska viljan? Om att rycka upp sig ur de senaste decenniernas Thatcher-töcken av ”There Is No Alternative” och inse att det är klart det gör det.

Similar Posts:

• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Vår jord, våra intressen
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• Hopp för hållbarheten
• Toppen är nådd, nu går det utför

Rockabilly är till utsidan en snygg bok, av typen man gärna har liggande framme på soffbordet. Tyvärr lovar omslaget mer än innehållet uppfyller. Det som saknas vid en första genomläsning är framför allt någon form av analys eller reflektion från författarens sida. Intervjuobjekten tillåts påstå nästan vad som helst utan att Ekman så mycket som ifrågasätter. Ofta handlar det om grova generaliseringar kring sådant som manlighet, kvinnlighet och svenskhet. Känslan av att Ekman mer och mer blir en del av det gäng hon intervjuar växer sig starkare för varje kapitel. Denna intima stämning är visserligen underhållande i den mån att vi får ta del av osannolika skrönor och historier från bandturnéer och fester, men ibland går det lätt till överdrift. Som när en av de intervjuade berättar om hur han på fyllan blivit påkörd ett flertal gånger och dessutom ramlat ner från en balkong på tredje våningen, och Ekman i sin kommentar skrattar åt de galna historierna och tänker att personen ifråga ”måste leva den manliga drömmen till fullo”.

Samtidigt är den lättsamma tonen en av bokens behållningar. Som när Ekman konstaterar att hela manligheten hos rockabillykillarna sitter i håret, och att det därför bör vara den ultimata gaystilen. Eller när en halvt medvetslös norrman friar till henne och hon ”artigt men bestämt” tackar nej. Eller när hon själv inser att hennes generaliseringar kring raggare säkert kan betraktar som hets mot subgrupp.

Mycket i Rockabilly är intressant. Dit hör Ekmans egen mormors betraktande av sin ungdom i 50-talets Sverige. Och många av de vi möter i intervjuerna har faktiskt lyckats skapa sig en förvånansvärt autentisk 50-talstillvaro i ett 2000-tal där bakåtsträvande sällan premieras. Till ljusglimtarna hör också rockabillydrottningen Wanda Jacksons personliga förord. Men hur är det med faktakollen egentligen? Ekman basunerar ut att 75 procent av rockabillyanhängarna i Sverige har en tidsenlig bil – detta efter att hon slagit fast att det är killarna inom kulturen som ägnar sig åt bilar, inte tjejerna. Menar hon kanske 75 procent av de manliga anhängarna, och framför allt: var kommer uppgiften ifrån?

Uteslutandet av kvinnliga rockabillys är konsekvent utfört, med några få undantag. Ekman förklarar själv detta med urval med orden:

När jag först väljer ut de artister jag ska intervjua för boken blir det nästan uteslutande killar, kanske för att killarnas galna upptåg fått stå som mall för vad som uppfattas som uppseendeväckande och intressant. När tjejerna inte faller in i samma mönster är de inte tillräckligt rock ‘n roll.

Och här tror jag att ett av bokens största problem ligger: Ekman letar hela tiden efter personer och händelser som passar in i denna mall, en redan färdig föreställning om vad rockabilly är. Hon reser över Atlanten, till den amerikanska västkusten, men inte ens här lyckas hon undkomma känslan av att hela kulturen består av ett sammansvetsat kompisgäng. I varje nytt avsnitt dyker de vi träffat i tidigare kapitel upp igen, det spelar ingen roll om det är på ett James Dean-jubileum på Fårö, en bilträff i Uddevalla eller en gigantisk rockabillyfestival i Las Vegas. Hela tiden förstärks upplevelsen av att det som skildras egentligen inte är en världsomspännande subkultur, utan en intim sfär av vita, svenska män ur arbetarklassen. Ett gäng medelålders killar som alla hyser en gemensam längtan tillbaka till 50-talet, tillika en förkärlek till bilar som inte fungerar och alkohol i enorma mängder.

Gång på gång upprepas att rockabilly är en livsstil som tillåter ”män att vara män och kvinnor att vara kvinnor, precis som det var på 50-talet”. Men på något sätt har jag svårt att tro att alla kvinnliga rockabillys drömmer om ett liv som hemmafruar. Det är dock inte lätt att få någon nyanserad bild, då det stora flertalet som uttalar sig i saken är män. Var är nyanserna? Och framför allt – var är rockabillytjejerna?

Ju längre jag läser i Rockabilly, desto oftare återkommer frågan: vem riktar sig boken till? Helt klart är det inte till de mest inbitna rockabillyanhängarna; det är den på tok för grundläggande för. Inte heller kan jag tänka mig att någon helt oinvigd skulle ha någon större behållning av den; Ekman slänger sig med en jargong som jag ibland undrar om hon själv förstår – vad är till exempel en ”psychobillypunkare”? Nej, den enda slutsatsen som håller är att målgruppen är den som Ekman själv tveklöst tillhör; storstadsbor som fascineras av de välkammade frisyrerna och de snygga bilarna, och som precis som Ekman ”samlar på pinupbilder och har en tikibar i vardagsrummet”.

Bokens sista sidor utgörs av en liten samling fotografier, tagna av författaren själv. Jag kan inte låta bli att önska att denna avdelning hade varit större – fototekniken har trots allt utvecklats avsevärt sedan 50-talet.

Similar Posts:

• Själfulla bilar i nostalgisk återblick
• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”
• Manlighetens kris
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”

Två mer olika människor är svårt att hitta – de kommer inte ens från samma Bosnien. Hasan lämnade hemmet för 15 år sedan, före kriget, och har inte satt sin fot där sen dess. Vuko körde stridsvagn, brände hus och människor och klarade sig undan bara därför att alla andra gjorde samma sak; nu har han likt en balkansk (och hjälpligt laglydig) Tony Montana raskt anpassat sig till USA, charmat sig till både pass och pengar. Hasan lever på uppehållstillstånd i ett enkelt hus i en liten stad med sin skådespelande fru, sin konst … och sin bil.

För det är ju runt den där bilen saker kommer att kretsa. En gammal Buick i gott bruksskick – inte det vrak hans fru påstår, ingen välpolerad veteranbil, bara 2 ton plåt som varit Hasans hela liv under många år.

Du förstår, den har gett mig allt det där som man behöver, oavsett om man är amerikan eller inte, den har varit min golf och min baseboll och min psykolog…

En stor amerikansk bil som symbolen för frihet – inget nytt. Men samtidigt blir den, ironiskt nog, det som gör Hasan ofri. Han kan inte släppa bilen, han kan inte ge upp det den representerar – och är hopplöst fast. Precis som Vuko är fast i det kriget lärt honom, en läxa i både att förödmjuka och bli förödmjukad.

Så under det här sömnlösa dygnet som följer på att Buicken sladdar av vägen vänds båda deras liv fullständigt upp och ner. Redan från början vet de inget om varandra utom det som de tror sig veta om varandras folk, så båda sätter på den andre en överrock av fördomar och utgår från att de är motståndare – vilket de då naturligtvis blir. Som om de inte kunde annat än att spela upp de roller historien bestämt, som om ingen annan möjlighet funnes än hat och våld.

Jergovic skriver i ett enda sjok, dialogen vävs rakt in i löpande text, kapitelindelningar fnyser han åt … trots åtskilliga tillbakablickar är det en bok i realtid, ingen pausar, ingen kliver åt sidan, allt kommer som en rinnande vårflod. Måhända blir det någon gång lite väl tungt med symboliken; upplägget känns för tydligt. Man önskar att han ville ge dem en chans att tänka utanför ramarna, att inse att den här sången sjungits för många gånger redan … Men nej, allt ska åt helvete till dunket av en gammal V8. Otäck sträckläsning.

Similar Posts:

• Krig och flykt
• Den politiska idiotins konsekvenser
• Ode till Joe Sacco
• Själfulla bilar i nostalgisk återblick
• Negras resa