Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Anna Liv Lidström har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

I höstas fyllde Dagensbok ansenliga tjugo år och jag har skrivit för dem i drygt tio av dessa. Det var faktiskt på tioårsfesten i Stockholm som jag blev värvad till skribent och på den vägen är det.

När jag dyker in bland mina recensioner fastnar jag för en bok jag fortfarande minns och tänker på trots att jag skrev om den redan 2013. Den poetiskt såriga tonen, den psykiska ohälsan och de vackra illustrationerna drabbar mig fortfarande som en käftsmäll.

Bästa läshälsningar / Anna Liv, redaktionen

Jag kom till världen

en vårdag för tretton år sedan.

Jag ångrade mig nästan genast.

Så enkelt och smärtsamt inleder Anna Höglund sin bok Om detta talar man endast med kaniner. Det är en historia om en känslig kanins strävan efter att hitta sin plats i tillvaron. När utanförskapet och ensamheten stångar sig blodiga emot gemenskapen.

Jag blev så bra på att säga nej
att jag glömde bort hur man säger ja.

Jag har alltid diggat Anna Höglunds böcker. Hon är en skicklig illustratör och skriver på pricken-text. Tilltalet är poetiskt och samtidigt glasklart. I Om detta talar man endast med kaniner har detta vässats till ytterligare och jag måste redan från början avslöja att jag är fullständigt knockad av denna bok. Sörjer att jag inte fick läsa den när jag var tolv, tretton. Den hade alldeles säkert varit balsam på min då såriga själ. Vi har kaninen som föds in i en karg och kantig värld. Annorlunda och med hjärtat utanpå kroppen. Hen slåss med att försöka anpassa sig samtidigt som hela hens väsen liksom skriker efter samvaro och gemenskap. Kampen för att vara som alla andra samtidigt som en längtar djupt efter att bli accepterad och förstådd för den du faktiskt är.

Vissa dagar är världen så skrämmande
att jag inte vågar lyfta blicken från marken.
Vad som helst kan hända bara jag går över golvet
för att tända lampan.
Vissa dagar har jag en stor gaffel inkörd i magen
som vrider om tarmspagettin.
Vrid, vrid.

Det är inte en lätt strid. Utanförskapen blir ännu starkare i Anna Höglunds illustrationer som är som vackra, sorgsna tavlor med inmålade tysta skrin. Kaninen lever i en värld där alla andra är människovarelser, och det bidrar till ensamhetsskildringen. Föräldrarna står sida vid sida vid diskbaljan men avståndet dem emellan beskrivs som milsvitt. Tack och lov finns en morfar som har tid. En morfar som inte krånglar till det utan tycker att livet är som det är. Och vid en fikastund ser kaninen sig själv i morfars blick. Och morfars frisyr liknar faktiskt ett par kaninöron, det är hoppfullt.

Om detta talar man endast med kaniner är en livsviktig bok som vågar skriva om det jobbiga. Känslan av meningslöshet, utanförskap och att samtidigt försöka passa in i livet. Saker som vi alla tampas med, särskilt i tonåren. Anna Höglund är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok 2013.

Similar Posts:

• Kaninsmärta och melankoli
• Snäll kanin med onda ögon
• Släng dig i väggen Sommarskuggan
• Carpe diem
• Livet efter tillplattandet

Jag fascineras av Lex-Maya på samma sätt som jag fascineras av Veronika Larsson, eller av Hanna Widerstedt (och läsningen av Lex bok uppmuntrar mig att läsa långa rader flashbackinlägg om Widerstedt, och långa artiklar om Larsson). Här ställs frågor om identitet och intelligens på sin spets – vem är Maya (Veronika, Hanna)? Vem säger de smarta (och/eller korkade) sakerna som de säger?

Sara Kadefors senaste ungdomsroman är, likt Sandor slash Ida, en bok om en värld som är virtuell och fysisk, och hur det påverkar makten, möjligheten, synen på sanningen. Kadefors roman är också en asbra och stenhård kritik av kapitalismen. Den är ett genomskådande av ytlighet och entreprenörskapet, av nyliberalism, allianspolitik, individualismen, egetföretagande, lyckadhet, idén att en ska jobba på att sälja sig, och så vidare. Det är hårt, och härligt.

Men, kritiken körs också mot sånt som jag tänker att åtminstone jag sympatiserar med – som aktivism. Lex är ibland lite snabb med att göra alla sorters aktivister till någon sorts attention whores (och detta är alltså dåligt – och ja, jag tänker att det finns en sorts jantelag i det, kanske), och det skaver lite, samtidigt som diskussionen passar bra in i den aktuella debatten om hur politik görs – och då påpekar viktiga aspekter.

Dock är det mest befriande, och sjukt kul, när Lex kompromisslöst försvarar rätten att inte göra något, att inte bry sig, att vägra vara lyckad, att vägra sträva, vägra utveckling.

Samtidigt är inte heller Lex totalt odrabbad, eller helt ointaglig. Genom bloggandet blir det som att hon också ser ett sorts värde i, eller påverkas av, något sorts positivt budskap eller en kamp eller tankar som Maya har. Och det som först är renodlad ironi blir efter en stund något superallvarligt, uppriktigt. Och det är här det blir verkligt intressant: när gränsen mellan ironi och icke-ironi löses upp, och gör det på ett sätt som egentligen inte handlar om att närma sig, eller att befinna sig på gränsen mellan – utan snarare tycks handla om att dra ironin så långt att den blir allvar, och att vara så uppriktig att det blir parodiskt. I det är det som om all säkerhet och stabilitet liksom upplöses.

En behöver inte gilla alla fiktiva gestalter. En fiktiv gestalt, en berättarröst, behöver inte vara sympatisk för att en bok ska vara bra, läsvärd eller intressant. Men kanske måste något i gestalten eller det den säger, gör, är, befinner sig i (om det nu finns en gestalt inblandad) väcka någon sorts känslor. Jag hatar Lex och jag älskar Lex. Jag bryr mig om henne och därför måste jag läsa. Därför känns det så himla värt att läsa.

Samtidigt kan jag tänka att Kadefors roman på något sätt följer samma mönster av kritik-ironi-som-sen-uppgår-i-intas-av-en-sorts-ärlighet-som-kanske-är-en-anpassning. Jag tänker på detta: Att Lex trots sin kompromisslöshet, ilska, icke-engagemang, ändå gör en resa på ett sätt som liknar den fula glasögonormen som visar sig vara prinsessa (alltså ett ganska typiskt mönster). Det här med att Lex så lätt kan bli übercoola Maya. Jag tänker att det å ena sidan är en effektiv bild av hur en yta bara är en yta och att den är en konstruerad sak – å andra sidan känns det problematiskt att Lex är en sån person som lätt kan bli en Maya. Jag menar inte att det tar ifrån henne, som fiktiv gestalt, någon sorts legitimitet eller rätt att göra motstånd – men jag menar att perspektivet ryms inom ramarna för en sorts snygghet, accepteradhet, begriplighet, och att det kan vara bra att på något sätt, påpeka det. Vid något tillfälle uttrycker Lex själv det som att hon, som Lex, inte skulle kunna säga det som Maya kan säga, att budskapet, idéerna, åsikterna måste paketeras för att kunna föras in i den allmänna diskussionen, för att tas på allvar, bli lyssnade på. Det är kanske ett krasst och sorgligt konstaterande. Och jag tänker att det också kan appliceras på Lex bok som hel text. Alltså, Lex är, både som Lex och som Maya, en relativt begriplig person i en vit, västerländsk, medelklassig hetero-cis-normat-kontext, typ. Och det som händer när Lex blir Maya är kanske mer en gradskillnad.

Men den här gradskillnaden, förskjutningen (kanske är allt alltid en sorts gradskillnad?) visar också något betydelsefullt. Om anpassning. Om extrovert intimitet. Om vikten av att vara någon. Hur en blir sedd. Vem som kan tala, som får en röst, som kan säga vad.

Jag tänker att Lex bok på det sättet har en angelägenhet (konkret, politisk (ibland övertydlig, ibland inte: eller, en övertydlighet som ligger på ett handlingsplan, och med ett underliggande budskap som är långtifrån övertydligt eller enkelt). Samtidigt finns också en angelägenhet och ett värde i läsupplevelsen. Sättet som texten är rolig. Användandet av ironi och allvar. De olika, ibland supertydliga, ibland halvdiskreta, metanivåerna. Språk, skämt, humor och sorglighet. Det kompromisslösa i det.

Similar Posts:

• När livet inte längre kan kontrolleras
• Töntiga killen får snygga tjejen
• Språkligt fantastisk kärlek
• Äntligen ungdomsnoveller
• Varför kan de inte vara sams?

Att alltid vara den stora eller den lilla innebär olika problem. Minimilian får alltid minsta glassen, Maximilian har svårt att få plats. De bestämmer sig för att byta, och testar olika sätt för att åstadkomma det. Boken utvecklar sig här till att bli en osystematisk, konstnärlig variant av den sortens bok som vill lära ut saker till barn: berätta om färger, former eller så. Här handlar det alltså om avstånd och storlek, men det görs på ett så fantasifullt sätt att det inte alls känns pekpinneaktigt eller tråkigt. Jag vet inte ens om avsikten är att lära ut något. Men resultatet blir att man även som vuxen tänker nytt kring sånt som perspektivlära och bildutformning. För barn är det där med storlek ju också viktigt på andra plan – vem får mest plats, vem är starkast, vem är längst?

Klara Persson använder bokens format på nya sätt – inte bara i fråga om att låta Maximilian och Minimilians storlekar accentueras, utan också kompositionsmässigt, när hon avgör var på ett uppslag hon placerar olika saker. Världen de båda pojkarna befinner sig i är fantasieggande: i vissa scener är det en tom skolgård, i andra något som kan vara skog eller stäpp. Det är något ödsligt över bilderna, här finns djur och hus och saker, men inga människor. Tiden runt dem tycks ha stannat, men känslan är positiv: som sommarlov i staden, kvar själva när alla andra har åkt därifrån. I pojkarnas sätt att vara i världen finns en stor frihet, och vill de pröva något så gör de bara det, det finns alla möjligheter.

Maximilian och Minimilian är en frisinnad bok, utan egentlig historia, med text som beter sig lite hur den vill både form- och stilmässigt och bilder som buktar och rör sig på sidorna. Man vet inte var man har den, men det känns uppfriskande. När Klara Persson på slutet av boken genomför det sista perspektivskiftet är det ett klimax som är både överraskande och genialiskt självklart, enkelt men smart. Som boken i sig är den väldigt lätt att gilla, anspråkslös men ändå säker på sin egen betydelse som den är.

Similar Posts:

• När man får hem en oönskad Farbror
• Vindlande snitslad bana genom existensen
• Kaninsmärta och melankoli
• Vecka 44: barn- och ungdomsboksvecka på dagensbok.com
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli

Nätterna är svarta
Vi har ingenstans att gå
Och det som nyss har hänt oss
Är så svårt att tänka på
[...]
Du längtar efter pizza
Du vill sova mjukt och gott
Men har man inga pengar
Kan man inte leva flott

Här skiftar boken ton och blir allvarlig, även bildmässigt. Från mer pastelliga färger och ett perspektiv där kontrasten ofta står mellan lopporna och människorna i staden, så blir det mörkare och trängre: färgerna är dunkla eller oroande, och istället för människor syns nu andra insekter omkring de två lopporna. Insekter som dem, men antingen rika och obekymrade eller fattiga och ledsna, i båda fallen finns stora avstånd mellan dem. Här sitter en gräshoppa som gatumusikant och två skalbaggar med sjömanskrage slåss i ett hörn. Osäkerheten har äntrat tillvaron, och då ser man på den med helt andra ögon.

Här gör författaren en närmast politisk poäng av samhället sett från dess undre regioner, efter att i första delen av boken ha lekt med klyschor om Spanien, caféer och livet för cirkusartister. Bokens tredje del skiljer sig återigen från de föregående: lopporna bestämmer sig för att resa vidare, hoppar upp på en förbiåkande vespa och befinner sig snart ute på landet, under stjärnorna. De är återigen vagabonder, och världen tycks ligga öppen. Inom bokens ramar är alltså problemet lätt att lösa, även om det överfört till en vuxen människovärld knappast löser sig så enkelt.

Cirkuksloppor på luffen är en vacker bok, väldigt lätt att tycka om. Bilderna är fantasifulla och detaljrika, och relationen mellan den vuxna loppan och barnet är väldigt ömsint. Gruntemat fångas redan i den första versen som berättar om ankomsten till Madrid:

Vi var smutsiga och trötta
Du hade just fyllt fem
Jag ville inget hellre
Än att hitta oss ett hem

Den tonen löper sedan rakt igenom bokens olika faser. Hur man som förälder, eller bara som människa, vill ordna det på bästa sätt för sig och de som står en nära. Kombinerat med bildrikedomen, de välskrivna rimmen och den innehållsliga bredden blir det sammantaget en väldigt fin bilderbok.

Similar Posts:

• Svårfunna, underfundiga loppor
• Stor och liten i en egensinnig värld
• Skalbaggsglädje
• Vägen till krypen
• Vårt liv som hund

Jag kom till världen

en vårdag för tretton år sedan.

Jag ångrade mig nästan genast.

Så enkelt och smärtsamt inleder Anna Höglund sin bok Om detta talar man endast med kaniner. Det är en historia om en känslig kanins strävan efter att hitta sin plats i tillvaron. När utanförskapet och ensamheten stångar sig blodiga emot gemenskapen.

Jag blev så bra på att säga nej
att jag glömde bort hur man säger ja.

Jag har alltid diggat Anna Höglunds böcker. Hon är en skicklig illustratör och skriver på pricken-text. Tilltalet är poetiskt och samtidigt glasklart. I Om detta talar man endast med kaniner har detta vässats till ytterligare och jag måste redan från början avslöja att jag är fullständigt knockad av denna bok. Sörjer att jag inte fick läsa den när jag var tolv, tretton. Den hade alldeles säkert varit balsam på min då såriga själ. Vi har kaninen som föds in i en karg och kantig värld. Annorlunda och med hjärtat utanpå kroppen. Hen slåss med att försöka anpassa sig samtidigt som hela hens väsen liksom skriker efter samvaro och gemenskap. Kampen för att vara som alla andra samtidigt som en längtar djupt efter att bli accepterad och förstådd för den du faktiskt är.

Vissa dagar är världen så skrämmande
att jag inte vågar lyfta blicken från marken.
Vad som helst kan hända bara jag går över golvet
för att tända lampan.
Vissa dagar har jag en stor gaffel inkörd i magen
som vrider om tarmspagettin.
Vrid, vrid.

Det är inte en lätt strid. Utanförskapen blir ännu starkare i Anna Höglunds illustrationer som är som vackra, sorgsna tavlor med inmålade tysta skrin. Kaninen lever i en värld där alla andra är människovarelser, och det bidrar till ensamhetsskildringen. Föräldrarna står sida vid sida vid diskbaljan men avståndet dem emellan beskrivs som milsvitt. Tack och lov finns en morfar som har tid. En morfar som inte krånglar till det utan tycker att livet är som det är. Och vid en fikastund ser kaninen sig själv i morfars blick. Och morfars frisyr liknar faktiskt ett par kaninöron, det är hoppfullt.

Om detta talar man endast med kaniner är en livsviktig bok som vågar skriva om det jobbiga. Känslan av meningslöshet, utanförskap och att samtidigt försöka passa in i livet. Saker som vi alla tampas med, särskilt i tonåren. Anna Höglund är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok 2013.

Similar Posts:

• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli
• Den förtrollande puberteten
• Släng dig i väggen Sommarskuggan
• Carpe diem
• En appell för fantasin

Perspektivet i boken skiftar mellan Johan Persson och Martin Schibbyes. Som läsare kan det vara svårt att motstå de actionfyllda dragen och snart känns det som du är på ett äventyr i filmens värld. Jag kämpar emot den bilden, jag vill inte bli underhållen, samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det är spännande. Dessutom vet jag ju att de klarar sig, det blir ett ”lyckligt slut”. Ett lyckligt slut för två personer. Men texten är avsevärt viktigare än så.

Resan till Etiopien är helt och hållet en reportageresa. Journalisternas syfte redovisas tydligt i de första kapitlen, då de tagit sig över gränsen och mött upp rebellerna för att bli ledda längre in i landet börjar en vandring i flera dygn genom öknen. Efter ett par dygn blir de dock upptäckta och beskjutna av militären. Båda svenskarna blir träffade av kulorna.

Även efter gripandet vill de båda ”behålla den journalistiska rustningen på”. Men lika lite som att de kan uppleva Etiopien helt och hållet ur en etiopiers ögon kan de helt och hållet representera pressfrihet och demokrati i varje situation. Står du skadskjuten mitt ute i vildmarken framför beväpnade militärer som kanske kommer att avrätta dig är du inte en representant för någonting större, du är en person. Det är ditt eget liv som står på spel. Samtidigt får vi inte glömma att deras öde antagligen skulle ha sett helt annorlunda om de varit etiopiska journalister, inte svenska. Då hade det definitivt inte blivit någon bok.

De tvingas till att göra falska bekännelser på videofilm, får ingen adekvat läkarvård och är redan dömda på förhand. Perioden i häkte är mycket påfrestande med många förhör och stora inskränkningar på rättsäkerhet, brist på läkarvård och en undermålig miljö i cellerna. Efter en tid kommer deras mål upp i domstol och de förflyttas till långtidsfängelset där de flesta politiska fångar hamnar. Rättegångens utförande beskrivs som absurd och kafkaesk då de till slut blir dömda till 11 års fängelse.

Som svensk i ett etiopiskt fängelse räknar du med att få hjälp hemifrån. Du räknar faktiskt med att hela världen ska komma till undsättning. För i vår västerländska värld ska orättvisor belysas och lösas upp, inte efter årtionden och sega stridigheter med ett antal offer, utan för varje person, nu. Var vi än vänder oss i världen bär vi vårt hemlands trygghet med oss, vi vet att våra liv är värda någonting. Det är en positiv sak att ha detta värde, men det är en medfödd rättighet som journalisterna inte delar med de alla i fängelset. Schibbyes och Perssons upplevelser blir till någonting helt annat, det blir deras personliga överlevnadsberättelse. Det är inte för att de är journalister som de kan lämna långa inköpslistor med artiklar de behöver i fängelset. Det är för att de är svenskar. Även tillsammans med de andra fångarna är endast gäster i en verklighet där de inte hör hemma.

Boken är ett viktigt vittnesmål av diktaturens ansikte, av en oberäknelig rättsstat som endast vill visa upp en godtagbar bild omvärlden av något som ser helt annorlunda ut. Boken är dessutom ett vittnesmål om västvärldens direkta delaktighet då det finns ekonomiska intressen inblandade och relationer med landets styrande att vårda och underhålla.

Hur nära vi än kommer dessa svenska journalister så är det inte viktigast hur de behandlades i fängelset eller hur de senare blir benådade. Det viktigaste är fortfarande hur folket i landet behandlas. De som inte är gäster i en främmande miljö, de som inte har ett helt land, en hel EU-union, en hel västvärld bakom sig. För vad sker när vi hämtat hem de våra, vad sker efteråt och vad kan vi använda denna vittnesbild till?

Framför mig ser jag Martin Kellermans ironiska seriestripp med texten: ”Sveriges budskap till den eritreanska regeringen är tydligt: vi kommer att fortsätta räkna dagar ända tills Dawit är fri!”. På teve gör Försvarsmakten.se en liknelse mellan missade tvättider och militärers tjänstgöring i krigshärdar. Efter att ha insett att jag inte klarar av antagningsproven går jag in på länken nedan och gör en insättning. Mitt avlatsbrev tills jag finner en bättre lösning.

Boken är en ärlig, verklighetstrogen bild av två svenska journalisters kamp i ett rättslöst samhälle. Att fascineras av de äventyrliga dragen behöver inte vara en nackdel, det bidrar till att texten kommer att spridas än mer och det är något som är viktigt med vittnesupplevelser: att de sprids öppet och låter fler få inblick i områden som inte annars har någon transparens. Alltså, om du bara läser en enda bok i år: läs ”438 dagar”, läs den för att den är spännande, läs den med eftertanke, läs den hur du vill, bara du läser den.

Similar Posts:

• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Vecka 15: patchad prosa
• Vecka 43 på dagensbok.com
• Maries bokmässa 2013
• Myten om resan

”[…] det går ränder av klart återgiven verklighet genom det hela, men dikten skriver framförallt fram bilder; ord ger ord, bilderna föder nya bilder ur sig. De väcks av ljuden, ur dem växer en värld som är sin egen”, skriver Frostenson och inleder en vindlande vandring mellan prosalyrik, memoarer, poetik och lyrik. Med hjälp av egna tidigare poetiska verk och andras (Ajgi, Szymborska, Björling m.fl.) leder texten ut och runt förorten som karta, med dess ljud och ickeljud, rum och ickerum.

Nu hörs ledtonen över förortsjorden. Ordlös ensartad rytm- och tonlinje. Dunket och gnisslet från skenorna går på var sin sida om t-baneperrongen, in och ut, till och från stan. De löper likt en svart stelnad blodbana genom kroppen. Som en kartlinje som man orienterar sig efter och i förhållande till, en meridian.
Linjerna som dragits över platsen är grundläggande för marken här, de bestämmer via rörelse, genom stillastående. Vetskapen om att de låg där ute, vad betydde den?

Det ständiga intresset för ljud och ljudande återkommer här i en mer vemodig sinnesstämning än i de senaste samlingarna. Den som vant sig vid ett lättsamt ljudlekande hos Frostenson tidigare får nu i stället jämmer, ett åkallande av den barndom som ärrat sig fast i människan:

E ÄÄÄ E
Nä Nä
Ä!

Frostenson är beroende av ljud, liksom av rytm, på ett sätt som i texten liknas vid ett tvång. Detta tvång som blir så plågsamt att hon vill flå dikten tills den bara är materia och inte längre rörlig. Ljuden som ekar genom levnadsåren, genom orten och ut till andra orter, andra återvändare. Här finns modern som ett omkringliggande fält som befäster platsen och dess betydelse. Frostenson tecknar en ömhet inför platsen, den sortens ömhet som bara uppstår hos den som varit borta och återvänt. Som haft sina sår på platsen. I denna ömhet vibrerar texten som handens tyngd mot en hud. Det är diktens absoluta omedelbarhet.

I bokens tredje text, Konstvandringen, är det i stället den nya platsen som träder fram. Det är resan, pågåendet, turisten och betraktaren som kommer till den plats som har färgats av andra.

I mötet med det nya konfronteras textjaget med ett våld som bara kan komma ur det okända, som går att läsa som lika delar rädsla och skuld över att vara den som kommer och intar:

Hjortskallen spänner ut ögonen i ett svart glansangrepp. Den står ut från väggen i rummet som tycks gjutet i brunt, likt ett block.
Bänkar och bord av massivt trä. De gula lamporna med fötter av vinstockar går inte sönder i första taget, nävar kan slås i bord, dukar rivas av, glas och fat svepas ner. Ljuset består.
Griffeltavlan med klotter av tecken på ett språk jag inte förstår.
[…]
Hela rummet böljar av en tyst våldsam våg, ett våld utan ord. Å värdshuset –
En slaktkrok hänger i ett hörd.
Jag är hungrig.

Den mittersta texten, Strandränderna, är den av dessa tre texter som är mest diktlik. Det är också den som ytterst binder dem samman. I sin öppenhet och sitt lugn där havet och strandens ljus, varandet i denna plats, får den vara ett slags fäste mellan de två ytterligheterna: återkomst och färd bort. Den sista textens resa drar mot samma återkomst som den första. Det är moderssorgen och ett slags framkallande av saknadens närvaro. Texten tunnas åt och blir allt mer fåordig och sällan har det varit såhär självklart att läsa Katarina Frostenson.

Tre vägar är en bok som på en gång är ljudande från det tidigare författarskapet, samtidigt som den leder fram till ett nytt, ömsint vackert och ärrigt tonläge. Det är platsen och hur den skapar sår och skjuter ut, i andra platser och resor. Och vidare.

Similar Posts:

• Alltings återvinning
• En diktsamling bestående av fem linjer
• Glipor
• Världsfrånvänd skildring från den andra sidan
• Bedövande vackert, outsägligt och svårt

Handlingen känner ni säkert till vid det här laget. Ester Nilsson är den 31-åriga poeten som träffar och förälskar sig i den renommerade konstnären Hugo Rask. De inleder ett förhållande som under några månader är platoniskt och mest består av intellektuella samtal och middagar på olika platser i Stockholms innerstad. När de så slutligen närmar sig varandra sexuellt blir relationen kortvarig och töms på all luft. Stämningen mellan dem förändras, Hugo blir allt mer undflyende och Ester lämnas i ett tillstånd av vanmakt.

Lena Andersson skriver den olyckligt förälskades förnuftsvidriga logik. Den undergivna och längtande människans övertygelse om att total anpassning till slut kommer att löna sig. Hon gör det med en berättarröst så tuktad och resonerande att den kunde vara hämtad ur vilken myndighetshandling som helst.

Egenmäktigt förfarande är briljant analytisk på ett sätt som bitvis gör mig irriterad. Ester Nilsson är å ena sidan så slug att jag vill skaka om henne, be henne gå ut och supa sig full och ge fan i den narcissistiske konstnärstypen. Å andra sidan dras hon med den olyckligt förälskades klassiska impulser. Hon skickar det där sms:et fast hon vet att hon inte borde. Åker till hans gata, står i kylan och spanar mot hans fönster. Ringer honom sex gånger på en eftermiddag trots att han inte svarar. Och så vidare i all oändlighet. Allt hon gör sker dock med den resonerande människans förbehåll. Ester Nilsson må vara förälskad, hon må agera korkat från omgivningens perspektiv sett, men varje förälskad handling tycks ändå utföras med en beräknande finkänslighet i bakhuvudet. I det blir Ester Nilsson komplex men också mer av ett ideal än en människa.

Hugo Rask å sin sida är en sorts urtyp för den charmante och bekräftelsetörstande konstnärsmannen. Han som fäster den suktande Ester Nilsson till sig genom talang och intellekt, men som tycks vara fullständigt oförmögen, eller ovillig, att verbalt uttrycka och förklara sina känslor. Sällan har jag läst om en romangestalt som är så mycket av en karikatyr som Hugo Rask, vilket förmodligen är precis vad Lena Andersson velat skriva fram. En människa vars hela uppenbarelse bygger så mycket på att vara just en teckning av det egna jaget att denna till slut blir en sanning. Den Hugo rask som Ester Nilsson älskar framträder också allt mer som en passionens skenbild. En bild som skapar motstridigheter hos den förnuftiga människan. På ett ställe skriver Andersson:

Innerst inne var hon inte så imponerad av hans tankar men hans konst var egensinnig och eftersom hon var förälskad fick även tankarna sitt skimmer.

Det tycks finnas en rädsla bland somliga svenska prosaförfattare att bli för sentimental, lyrisk eller arbeta med för mycket undertext i romanerna. Prosan tuktas och anpassas efter en förmodad läsare som föredrar driv och tempo framför poetisk närvaro och språkliga excesser. Allt för knyta ihop ”lösa trådar” och inte riskera att lämna texten öppen så att läsaren – Gud förbjude – inte skulle förstå. Egenmäktigt förfarande är inte någon sådan roman med enkel paketlösning. Lena Andersson undviker att sammanfatta sin analys och när boken når sin upplösning lämnas vi med samma förbittrade hopplösa känsla som innan. Men här finns vilja att mästra och undervisa. Jag hade önskat att Lena Andersson sparat på förklaringarna och låtit sin förnumstiga berättaröst tystna ibland, till förmån för undertext och gestaltning. Den här romanen är nämligen strålande i de kortare, mindre undersökande partierna där desperationen får sippra ut genom dialog och iakttagelser.

Därmed inte sagt att Lena Andersson borde ha låtit känslorna flöda. Världens äldsta historia kräver ett nytt språk. Det krävs att den dissekeras i all sin hopplöshet och låter oss spegla oss i fynden för att begrunda våra misstag. Men som läsare hade jag gärna skött mer av analysen själv.

Similar Posts:

• Alla är Ester Nilsson
• Befriande skeptiskt om förälskelse och relationer
• Ångest, självförakt och relationsproblematik
• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek
• Vecka 48: Män hit och män dit, och så en efterlängtad comeback