Anne Franks dagbok publicerades första gången 1947, på initiativ av Annes far. Han var då den enda i familjen som överlevt Förintelsen. Själv hade den unga författaren dött i koncentrationslägret Bergen-Belsen två år tidigare.

I början av året kom Anne Franks dagbok ut i en ny serieversion, mästerligt gestaltad av Ari Folman och David Polonsky. Det kan förhoppningsvis göra Annes berättelse tillgänglig för ännu fler, men är också klart värd att läsa i sig, oavsett om man känner den tidigare versioner eller inte.

Folman och Polonskys blandar ordagrant återgivna dagboksutdrag och detaljrika, realistiska teckningar med mer lekfulla sammanfattningar, fantasier och drömmar. Det är långt ifrån självklart att få den blandningen att fungera, men det gör de verkligen. Vardagen i ”gårdshuset”, den dolda lägenhet där Anne, hennes familj och några ytterligare personer gömmer sig under två års tid, är konkret men ibland enahanda. Tankarna och känslorna för världen utanför är betydligt mer abstrakta, men samtidigt så grundläggande. På det här sättet går de som ett hotfullt stråk genom berättelsen, utan att för den skull skyla över att de mellanmänskliga relationerna ofta är det som främst upptar tonåringens tankar och känslor.

Känslorna för familjemedlemmarna, mamman, pappan och den perfekta systern Margot, är komplicerade och tonårsstarka. Här finns ju heller ingenstans att fly när det blir jobbigt. Ingen ytterdörr att smälla igen för att gå av sig ilskan eller sorgen utomhus. Det är förstås en fånig jämförelse, men säkert finns en och annan läsare som kan identifiera sig lite extra med detta nu i coronatider, när familjer kommit ovanligt nära inpå varandra.

Här finns som sagt också andra människor, fast de är få. Också den andra kärnfamiljen som gömmer sig i gårdshuset har ett tonårsbarn, en son, och bandet mellan Peter och Anne växer sig så småningom starkt. Inte precis okomplicerat, det heller.

Det här är, trots historiens svärta, en ljuvlig berättelse, full av humor, drastiska beskrivningar och skarp iakttagelseförmåga. Det är svårt att tänka sig att Anne Frank inte hade fortsatt att skriva, om hon hade fått leva. Alla hennes nyanser bereds plats på ett förträffligt sätt i den här serieromanen. Den ska helt enkelt läsas.

Similar Posts:

• Anne och Nina
• Kära Kitty …
• Hélène Berr och hennes värld
• Så kan det gå
• Ett barns vittnesmål

Så har det varit länge och samlingar med berömda sista ord finns i högar. Säkert kan de säga en hel del om vårt förhållande till döden och livet efter döden och inte minst, förstås, om vilka människor vi genom historien tillskrivit betydelse. Så vad skiljer Berömda sista ord från 2013 från någon av de tidigare citatsamlingarna?

Tja. Det är kanske Steve Jobs, då. Av ganska naturliga skäl. Och nog passar han rätt väl in i skaran av framför allt manliga genier och makthavare i Åke Perssons bok. Jag har egentligen inte vad jag kan komma på läst just den här typen av samling tidigare, och ändå känns det som att jag har hört alltsammans förut. Karl XII, Arkimedes, Jesus, Billy the Kid, Oscar Wilde, Napoleon, Caesar … Det är maffia, vilda västern, diverse slagfält, Hitlers bunker och så några enstaka kvinnor, mest i form av drottningar, Marilyn Monroe, Anne Frank och Jeanne d’Arc. Persongalleriet är som hämtat ur vilken av de där till förväxling lika populärhistoriska tidskrifterna som helst. Särskilt nyskapande känns det ju inte.

I regel får varje person ett eget kapitel, här och var med någon sorts samlingskapitel instoppat, och längden varierar. Ofta känns själva dödsögonblicket lite som en ursäkt för att skriva små biografier i allmänhet, och en del av dem är förstås intressanta. Jag blir till exempel riktigt rörd av berättelsen om riksmarskalk Axel von Fersen, som 1810 slås ihjäl av en stockholmsk mobb. Han dör med sin älskade Marie Antoinettes porträtt på sig, på dagen 19 år efter att han försökt rädda drottningen undan franska revolutionens giljotiner, och hans sista ord lär ha varit bönen ”Slå mig inte, go vänner!”.

Perssons ambition är att berätta historien bakom de berömda sista orden, men det är förstås påfallande ofta svårt. Ofta verkar det osannolikt att de där orden verkligen uttalats. Ibland har det kanske tagit flera hundra år mellan det faktiska dödsögonblicket och att orden första gången omtalas. Ibland finns motsägelsefulla berättelser om vad som faktiskt sades. Ofta kan man misstänka att närstående velat snygga till alltsammans. Kontentan blir ofta att man inte kan veta säkert.

Så kan det ju vara med historia. Det finns begränsat med källmaterial att tillgå och ibland får man kanske nöja sig med vad som är sannolikt, eller helt enkelt med ett frustrerande ”vi vet inte säkert”. Inom historievetenskapen tenderar man mer och mer att kringgå sådant genom att ställa andra typer av frågor. Det brukar kallas ”den kulturella vändningen” eller något åt det hållet.

Okej, vi vet kanske inte ”vad som verkligen hände”. Men vi vet att de här historierna om kända människors sista ord berättas och väcker intresse, och att de gjort det under lång tid. Man kan fråga sig till exempel vad de där berättelserna säger om de människor som berättar dem: Vilka personer och sista ord är det vi har intresserat oss för? Har det förändrats över tid? Vad säger det om vårt förhållande till döden, och så vidare? Där finns ju all möjlig potential att gå vidare med.

Jag skulle gissa att vår samtid lägger mindre vikt vid det högtravande och korrekta, medan vi med förtjusning tar till oss kvickheter som Oscar Wildes ”Jag dör som jag har levat: över mina tillgångar” eller rena dråpligheter som nordstatsgeneralen John Sedgwicks påstådda ”På det här avståndet skulle de inte kunna träffa en elef-”. Jag kan hålla med Persson om att det är ”i alla fall ganska kul för alla dem som försökt traggla sig igenom Odysseus eller Finnegans Wake utan att fatta ett smack” att James Joyce sista ord ska ha varit ”Är det ingen som förstår?” och de litterära exemplen – även fiktiva – skulle jag förstås gärna sett mer av.

Mot framtiden, och sista ordet för oss generationer som sällan kan göra någonting utan att samtidigt formulera det för oss som en vitsig Facebook-status, pekar förmodligen den mexikanske revolutionären Pancho Villas påstådda ”Låt det inte sluta så här. Säg att jag sa någonting.”

Similar Posts:

• Helgonen är döda människor
• Djingis Khan i ny skrud
• Läs pyramiderna!
• Att vilja vara vad heter det fri
• Keegan gör ingen besviken

Och att jag gör den här utvikningen redan här är kanske inte ett gott tecken för den här recensionen, men faktum är att jag har svårt att hitta speciellt mycket att säga om boken som sådan, förutom att om ni gillade Båten finns en god chans att ni gillar detta också. Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är en novellsamling som utgår från frågan vad det innebär att vara jude – historiskt sett en sådan outsiderroll, som bara börjat bli allmänt accepterad under det senaste halvseklet – i olika delar av dagens samhälle, både i USA och i Israel, med avstamp i just de mer uppenbara beröringspunkterna: utrotningen, ockupationen, krigen, bosättningarna, nationen, religionen, böckerna, minnena. Allt i lite lagoma bitar, där varenda novell har ett eget tema, ett eget dilemma. Och som är lite lagom genomtänkt och lite lagom kritiskt och lite lagom humoristiskt, med anspelningar på klichéer och hemskheter vi redan är bekanta med och … En kul lek: Ta och läs andra svenska recensioner av den här boken och räkna antalet jämförelser med Woody Allen, som vore han början och slutet på judisk humor. Om det är den leken vi ska leka så finns det ju en oerhört rik modern judisk litterär tradition där många grävt både djupare och roligare än Englander; från Kafka och Blecher till nykomlingar som Joshua Cohen eller Shalom Auslander (vars härligt respektlösa novellsamling Beware of God rekommenderas som komplement till den här). Vinkeln är inte direkt obskyr. Innebär det att nya författare inte längre gör sig besvär, att allt är sagt? Självfallet inte, speciellt i en fråga som är så levande. Men om man går på väl upptrampade stigar bör man kanske vara mer medveten om att man gör det än Englanders noveller ofta verkar vara.

Lite för många av novellerna känns nämligen mer som skrivövningar på ett givet ämne, än som berättelser – en sorts moderna fabler med en tydlig metafor i förgrunden och en redan underförstådd essäframställd frågeställning för läsaren i slutet. Jag älskar litteratur som vågar ställa frågor, men det måste liksom finnas något annat där än en problemformulering, och ofta känns det som om Englander är för upptagen med att försöka göra en poäng. En bosättare på arabisk mark hävdar att om Torahn ger henne rätt att bo där gäller alla andra lagar i den också, inklusive slavhandel; en man med sexuella hämningar ser sin rabbi framför sig när han går på stripshow; en föreståndare på en pensionärsort får veta att en av hans gäster kanske är gammal Auschwitzvakt; judiska barn i USA mobbas av sina större klasskamrater och försöker slå tillbaka … Alla är potentiellt intressanta historier, men byggs av karaktärer i en värld som saknar djup, där språket faller platt, humorn blir krystad, och sensmoralen lite för ofta blir till: ”Jaha, visste vi inte redan det?”

Englander ska ändå ha beröm för att han vill visa på komplexiteter, och när de väl fungerar finner han något. Allra bäst i titelnovellen, en riktigt bra pastisch på Raymond Carver; två par, ena paret sekulära Floridabor och det andra ortodoxa israeler, som återses efter 20 år och diskuterar igenom sina olika liv, hjälpta av att amerikanernas son har ett riktigt bra lager marijuana. Efter frågor om sina inställningar till judendomen (”Hur kan ni ha tio barn?”, ”Vad var vitsen med att överleva förintelsen om vi sedan ska låta vår kultur försvinna frivilligt?”) kommer de in på en gammal barndomslek: Anne Frank-leken – tänk tanken att du var kristen och Gestapo kom och samlade ihop judar; skulle du gömma mig? Plötsligt måste man se inte bara till sin egen identitet utan till andras uppfattning om den också, och sin egen uppfattning om andras uppfattning om … Novellen slutar på ett smått chockat ”Men vänta nu här …”, precis i ögonblicket där mattan rycks undan under fötterna, och jag önskar bara att fler av berättelserna hade vågat göra det.

Man ska naturligtvis inte kräva att varenda bok för litteraturen framåt, och som sagt, om ni gillade Båten och inte kräver att varenda Woody Allen-film ska vara Annie Hall så … Men hur jag än vänder mig är Vad vi pratar om… helt enkelt varken underhållande nog eller genomtänkt nog att vara boken den vill vara.

Similar Posts:

• Det slutar inte med apartheid
• Representant för mänskligheten
• Anna L läser Nam Le och blir förälskad…
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen. Del 1
• I Mittemellans Rike

Det har varit mycket om Hitler och förintelsen i litteraturen på sistone. En del tycker det får räcka nu. Visst, det hände. Det var fruktansvärt. Men det var ju DÅ, och alla som var med – på ena eller andra sidan – är ju snart borta. Det är viktigt att vi skriver ner exakt vad som hände, att vi bekämpar dem som vill förneka eller förminska det, att vi ser klarögt på alla detaljerna och alla siffrorna och reser upp en officiell mur och kallar det Historia. Vad har de som inte gick igenom det för rätt att hitta på historier om hur de tror det var? Och att skriva komedier om det är ju helt uppåt väggarna. Hur vågar man vara så respektlös?

Plats på scen, trots det, för Adam och Eddy. Eddy föds på 80-talet i ett grådaskigt Västberlin – ni vet, samma stämning som i gamla Fassbinder-filmer; mustascher, flottiga korvkök, plåtiga dieselbilar. Att han är jude är sekundärt; det är egentligen bara hans senile morfar som fortfarande lever i det förflutna, som mumlar böner och låser in sig med sina böcker och kallar honom Adam. Adam? Det var hans bror, säger mormor. Han svek familjen under kriget, vi talar inte om honom. Gott så; Eddy växer upp, han och hans mor reser runt med en skojare till styvfar som ljuger och bedrar och misshandlar när han är full, det är liksom så livet är, det kunde varit värre, och hans historier är hursomhelst roligare än verkligheten. Någonstans i bakgrunden försiggår de stora grejerna – kallt krig, upprustning, Berlinmur, återförening – medan han driver genom sitt eget liv. Tills han en dag är vuxen och går igenom morfars kvarlåtenskap och hittar Adams egen historia.

Adam föddes i samma lägenhet i ett svartvitt Berlin, och tror också till en början att hans judiskhet är sekundär. Hans familj har ju i princip konverterat, de firar jul, hans far stred i första världskriget och blev fullständigt knäckt av att se sitt älskade Tyskland förlora, så även där är det mormor som styr familjen. Men så börjar ju, som det ofrånkomligt gör, stöveltrampet, först någonstans i bakgrunden och sedan allt taktfastare. De försöker skämta om det, kallar Adolf för August och ger vänskapliga gliringar åt grannen som blivit SS-officer. Men när Adam är gammal nog att bli kär har det redan blivit livsfarligt att bara existera som jude, och han är ung och kär och dum och när hans familj gör upp planer för att fly till England skaffar han sig ett falskt pass, ett ariskt namn och en hitlermustasch och följer efter flickan till det ockuperade Polen för att ensam rädda henne från… tja, fängelse eller tvångsarbete eller vad som nu kan tänkas hända därborta. Där hamnar han i den där rosenträdgården, en perfekt bevarad 1700-talsidyll mitt i 1900-talets värsta folkmord.

Adams arv är en underligt kluven roman. Att de första 100 sidorna är en snabbspolning genom Eddys liv innan vi kommer fram till Adams egen berättelse stör mig först; don’t bore us, get to the chorus, liksom. Vad har ytterligare en tragikomisk Mitt liv som hund-aktig uppväxtskildring med andra världskriget att göra? Det finns ställen i boken där Rosenfeld vill göra saker som hon inte riktigt ror iland – komedin faller platt, dramat blir överspänt. Men nutiden är alltid en palimpsest på det förflutna, och Adams arv blir ändå en både underhållande och tänkvärt mångbottnad historia när vi skrapar på Eddys berättelse och hittar Adam under den. Den unge Adams resa från ett bekvämt och omedvetet medelklassliv till Warszawas ghetto, där han själv hela tiden tror sig ha kontroll över situationen medan vi som läsare är fullt medvetna om vad det är han ger sig in i, fram till ett slut där det tragikomiska bit för bit faller undan och slutar i det rent hjärtslitande. Likt Anne Frank slutar han skriva innan tågen går. Den biten vet vi ju redan; det var ju det som var det hemska, lägren och ugnarna och det där. Vem bryr sig om det som ledde fram till det? Historien om ett folk som trodde sig ha anpassat sig, som hade fräckheten att se sig som vilka medborgare som helst, och plötsligt insåg att de var helt rättslösa? Det är ju inte den biten som vi är överens om aldrig får hända igen.

Adams arv – människans arv, eller som en nickning till alla matriarker som hos Rosenfeld offrar sig för att rädda nästa generation, mannens arv – blir en berättelse om vår desperata vilja att inte se, att dölja likstanken under rosendoft och fascismen under finkultur. Om hur varje gång samhället blir lite hårdare, de Andra lite mer skrämmande, drar vi en lättnadens suck över att det i alla fall inte kan bli värre nu och gratulerar oss till att vi inte fått panik än. Så kokas en groda. Men det är också ett försvar för nödvändigheten att fortsätta berätta om (och berätta om) det förflutna.

Slutar man existera, Anna, när ingen mer vet vem man egentligen är? Försvinner historierna när ingen längre berättar dem?

Det är viktigt att bevara Historien. Att se till att det som hände verkligen presenteras korrekt. Men det är minst lika viktigt att ha sätt att relatera till den, att se dess spår i vår vardag. En död är en tragedi, sex miljoner döda är statistik, sade någon; nå, då kan väl en människas försök att rädda ett enda liv få kallas en komedi ett tag. Vi vet ju ändå hur det slutar.

Similar Posts:

• Barbariet har sina drag
• Så kan det gå
• Krigsdagbok i ny, lysande förpackning
• Vad ska man tro?
• Relativt trovärdigt

Men samtidigt, ibland kan jag undra över vad som fascinerar oss så med dem. Jag kan inte riktigt skaka av mig att där ibland finns en underton av att visst var det hemskt, visst var det något av det värsta vi kan tänka oss, visst mördades miljoner oskyldiga på det mest omänskliga sätt man kan tänka sig… men det gick ju bra till slut, eller? Hitler fick vad han förtjänade, lägren befriades, de vita bussarna rullade… En enorm tragedi, men en ganska kort en i tre akter med ett tydligt slut som visar mänskligheten från sin goda sida. Katharsis. Det gör det lätt att lägga bakom oss.

I Spanien vann fascisterna. Visst kan man hävda att så illa som i Tyskland blev det aldrig (kanske var det därför vi kunde titta åt andra hållet och åka på solsemester). Men det tog 40 år mellan inbördeskriget och Francos död, av hög ålder i sin egen bekväma säng. Två generationer som växte upp i en diktatur i Västeuropa.

Blinda solrosor äger rum i början av de där åren. Fyra korta berättelser som utspelar sig i slutet av inbördeskriget och åren efteråt, om människor som måste inse att de förlorat. Kavalleriet kommer inte, omvärlden är för upptagen med att kriga mot värre skurkar, ingen räddar dagen med en sista hjältemodig uppoffring, det blir inte bättre om ett år eller fem eller tio – de förlorar. Punkt. Förlorar striden, förlorar hoppet, förlorar hedern, förlorar livet. Hur går man vidare när allt som hållit en i rörelse tas ifrån en? Vad håller man fast i?

Den Francotrogne kaptenen som kapitulerar till de uppgivna republikanska styrkorna samma dag som segern utropas. Det unga gravida paret som flyr upp i bergen i vetskap om att de inte kan komma ner igen. Den dödsdömde fången som bara kan rädda livet genom att berätta lögner för sin domare om hur hjältemodigt domarens son dog. Pojken vars far håller sig gömd i garderoben och aldrig kan komma ut. Det är ohållbara situationer, där människor går under och andra människor måste intala sig själva att de gjorde det rätta för att inte göra detsamma.

Det låter deprimerande, och det är det. Blinda solrosor har inget ögonblick i slutet där man kan klappa sig i ryggen och säga att just det, så vacker kan mänskligheten vara till och med i sina fulaste stunder. Hur precis, närvarande och smärtsamt detaljerade hans berättelser än är, med varenda droppe bortkastad svett, blod och tårar i kontrast, så föddes ju Méndez 1941. Han var inte där själv utan han växte upp efteråt med historierna. Och det kanske mest fasansfulla med Blinda solrosor är just det: att alla de här historierna är nedtecknade i efterhand, inte av dem som valde att dö utan av dem som försökte leva med det som gjordes mot dem – eller rentav de som var med och gjorde det själva och nu måste motivera det för sig. I den sista novellen blandas en ung pojkes dödsskräck med en självgott ångerfull vuxens berättelse, och för honom går allt väl; den djupt gudstrogna Francostaten förlät onda gärningar så länge man var lojal, bekände och underkastade sig. Så lär man människor att rättfärdiga sina egna handlingar och intala sig att det kunde ju varit värre och så illa har vi det ändå inte så länge vi väljer att inte se det.

I Blinda solrosor syns det. Och ibland måste den berättelsen också kommas ihåg.

Similar Posts:

• Söta pojkar, snälla vargar och noveller, noveller, noveller…
• Shakespeare intoxicated
• Verkligheten är den nya fiktionen
• När samhället bara vill skydda de starka
• En terrorist nära dig

Hélène Berr är dotter till en rik judisk affärsman. Hon studerar engelska vid universitetet Sorbonne och lever den privilegierade franska övermedelklassens liv. Det är under en skimrande, frisk tidsperiod vi först får stifta bekantskap med Hélène Berr och följa henne genom det Paris som hon älskar. Hennes dagar präglas framför allt av ett antal förälskelser, där en av de största är litteraturen. En annan är musiken. En tredje är allt som är vackert, och en fjärde är den som riktar in sig på människor i hennes omgivning. Hélène Berr sitter i sin fönstersmyg, spelar Beethovens kvartett med sina vänner, vandrar i parken och förundras över det glittrande vattnet. Hon dricker te, åker på söndagsutflykt, läser kärleksbrev som levereras till hennes dörr flera gånger om dagen. Och så skriver hon dagbok. Dagboken som är öppningen till den Hélène Berr läsarna får lära känna, den som inte helt och hållet syns utåt. Mellan dagbokens blad analyserar Hélène Berr sitt känsloliv; de spirande vänskapsbanden och kärleksrelationernas vara och ickevara. Det är också här hon redan tidigt, mitt allt det sköna, låter oss få ta del av sin oro. Från dagen då hon för första gången tvingas bära den gula judestjärnan, den åttonde juni 1942, viskar Hélène Berrs anteckningar ännu högre om den annalkande katastrofen. Deportationerna av de franska judarna blir fler och fler, rädslan allt påtagligare och när Hélènes far arresteras och förs till interneringslägret i Drancy är kriget oundviklig verklighet även hos familjen Berr.

Hélène Berrs dagbok ändrar karaktär när året blir 1943, och hon återupptar skrivandet efter ett tio månaders uppehåll. Det har bildats en tunn skiljelinje mellan Hélène Berr och hennes vänner; mellan de som förstår och inte förstår judarnas situation. Samtidigt har hennes älskade och själsfrände, Jean Morawiecki, lämnat Frankrike, och Hélène Berr befinner sig i ett tillstånd av sorg och framtidsångest som färgar av sig i hennes skrivande. Dagboken antar en mer filosofisk ton, där Helene Berr i ett ständigt resonerande och med hjälp av förebilden Keats och hans poesi analyserar de stora frågor som präglar hennes omgivning.

Hélène Berr har kallats Frankrikes Anne Frank. Precis som Anne Frank är Hélène Berr en viktig röst ur det judiska vardagslivet under andra världskriget, ett vittnesmål som inte går att blunda för och därmed ytterst reell. Ändå har jag under läsningen länge svårt att förstå att detta inte är fiktion. Hélène Berr skriver utifrån en tillvaro som ofta inte bara långt bort utan också har ett ständigt litterärt skimmer över sig. Hon beskriver sina kärlekar och miljön omkring sig med passion, refererar regelbundet till sina favoritförfattare och utforskar frågor om mod, flykt och egoism med sådan klarsynthet att jag flera gånger måste stanna upp och tänka.

Det som Hélène Berr skapar i sin dagbok är helt klart en egen värld. En sådan man, trots skuggan som kriget kastar över den, i långa stycken vill befinna sig i. Men när hon skriver (dagboken s. 178) att ”ingen skulle tro mig”, om det som upptar hennes inre tankar; hennes osjälviskhet och ständiga medvetenhet, är det ändå just det man måste göra. Tro henne. För Hélène Berrs värld är rörande. Och alldeles verklig.

Similar Posts:

• Anne och Nina
• Krigsdagbok i ny, lysande förpackning
• Så kan det gå
• Ett barns vittnesmål
• Minne och identitet i Modianos Paris

If there is one thing a literary education is good for it is to fill you with a sense of doom. There is nothing quite like a vivid imagination for sapping a person’s courage. I read the diary of Anne Frank, I become Anne Frank. As for others, they could feel plenty of terror, cringe in corners, sweat with fear, but as soon as the danger had passed it was as if it had never happened, and they trotted cheerfully on.

De andra är i det här fallet vår berättares medmedborgare i ett nedkört kvarter i Boston på 60-talet. Firmin föds i källaren till ett rörigt antikvariat. Hans vagga fodras med sönderrivna sidor ur Finnegan’s Wake, och eftersom han ignoreras av sin alkoholiserade mor och förtrycks av sina syskon får han lov att klara sig själv från början – det trettonde barnet till en mor med tolv bröst.

Jo, han är en råtta.

Nöden har ingen lag; Firmin börjar äta böcker. Och sedan börjar han läsa böcker. Och när de andra råttorna blir stora och starka och ger sig ut i världen för att äta och bli överkörda på gatan stannar Firmin kvar i sin källare, världens smartaste och ensammaste råtta, som inte kan annat än att fortsätta sluka hela världslitteraturen – från de Stora Romanerna ner till religiösa pamfletter, outgivna sf-noveller, sedan länge motbevisade medicinska teorier och världskartor. Han lär sig själv att läsa, kritisera, diskutera, tolka… men som råtta har han ju ingen att diskutera med. De andra råttorna undviker honom och han dem, och eftersom datorer med sina fjäderlätta tangentbord inte uppfunnits än och han inte kan tala i annat än pipanden har han inget sätt att umgås med människor heller; han är för klen för att trycka ner tangenterna på en skrivmaskin. Såvitt alla andra ser är han bara en råtta att förgifta eller stampa på. Länge består hans hela värld av böcker och den lokala biografen. Tills den dag han möter en tvillingsjäl…

Det är väldigt svårt att förklara Firmins trollkraft. Jag kan namndroppa, om ni vill; Firmin är en tragikomiskare Anteckningar från källarhålet filtrerad genom Fritz the Cat. Den är som vad Auster försökte och misslyckades med att göra i Timbuktu. Den är som Hrabals En alltför högljudd ensamhet ur råttans synvinkel – samma källare, samma böcker, samma utanförperspektiv, samma vittnesmål om litteraturens sprängkraft som kan riktas både inåt och utåt.

Ändå har Savage skapat något helt unikt här. En huvudperson (huvudråtta?) som kunde blivit outhärdligt söt men i stället blir en av de mest berörande antihjältehistorier jag läst på länge. Den börjar som svart humor och vrider sedan åt skruvarna kapitel för kapitel tills vi inser att detta aldrig kan sluta väl. Helvetet, som Jean-Paul Sartre påpekade, är ju andra råttor. (Förlåt.) Men detta är ändå en av de mest varma, omskakande och mänskliga berättelser jag läst på länge. Firmin stannar hos mig väldigt länge, och jag tänker inte ringa Anticimex.

Similar Posts:

• Kära Kitty …
• Krigsdagbok i ny, lysande förpackning
• Allt utom e
• Fiberrik huvuddiet
• Så kan det gå

Det är en bild jag får i huvudet av detta; inte förfalskningen, men dubbeltydigheten, den flytande gränsen mellan att befria och besegra. En kvinna i Berlin är en dagbok skriven av en anonym kvinna under Berlins fall och ockupation, mellan april och juni 1945. Hon tillhör ett folk som förlorat, men bestämmer sig för att inte bli knäckt själv, trots hemlöshet, hunger och upprepade våldtäkter. Hon ska överleva, och det gör hon också, tack vare intelligens, tur, begränsade ryskakunskaper och framför allt en vägran att låta känslorna ta över… det är en nästan kusligt objektiv och nykter betraktelse. Hon konstaterar exempelvis lugnt att visst, ryssarna kommer att ta ut sin lön i form av våldtäkter, så hon får helt enkelt försöka begränsa det för egen del genom att bli någons privata rysketös.

Här behövs en varg som håller de andra vargarna stången. Officer, så högt upp som möjligt, kommendant, general, vad jag kan få.

Givetvis är det, ännu så här många år senare, svårt att känna sympati med tyskar under andra världskriget. Jag var i Tyskland 1995 under 50-årsjubileet av det som officiellt kallades "befrielsen från diktaturen", och många tyskar, speciellt de med rötter öster om Elbe, hade märkbart svårt att fira det; inte för att de sörjde att nazismen besegrades, men… att förlora ett krig är inte smärtfritt, och framför allt den sovjetiska armén gick inte snällt fram med civilbefolkningen. Vilket, visst, inte är speciellt konstigt med tanke på hur tyskarna gått fram något år tidigare. Men den här boken, precis som Joachim Fests Undergången och den fantastiska filmversionen av den, med sina mänskliga och därmed desto hemskare porträtt av nazitopparna, belyser det på ett väldigt bra sätt. Att ett krig aldrig är så enkelt som goda mot onda, att människor kommer till skada på båda sidor, och när de stora frågorna ska lösas med bomber är det alltid de enstaka människorna som får betala. (Att jämföra med den amerikanska teorin att deras invasion av Irak skulle bemötas med oreserverad tacksamhet känns inte alltför långsökt; precis som här är det en förkastlig, mordisk regim som avlägsnas… men där det är svårt att förebrå dem som blir bombade och ockuperade om de inte uppskattar detta.) 60 år senare har Tyskland fortfarande svårt att ta itu med sitt förflutna, men 1945 gick såna tankar inte att tänka ännu – här gällde det bara att överleva från dag till dag i ruinerna, och det är först mot slutet när saker börjar normaliseras så smått som man kan börja känna efter.

Att dra paralleller till Anne Frank är lockande, men skillnaden är ändå stor; det här är en vuxen kvinna som skriver, som varken tillåter sig att tycka synd om sig själv, hata sina fiender eller ömka sina olyckskamrater… När man läser Anne Frank besparas man hennes faktiska fysiska lidande eftersom den slutar innan tillfångatagandet; ungefär där börjar En kvinna i Berlin, och vetskapen att hon som skrev överlevde – om än knappast oskadd – gör den inte ett dugg mindre obehaglig. Även om boken, som alltid när det gäller oredigerade dagboksanteckningar, har sina mindre läsvärda partier är den ändå ett starkt brev från nollpunkten (för att tala med Peter Englund), den där gråzonen där ideologier, strategier, nationaliteter och alla sådana abstrakta begrepp får kliva åt sidan och det bara är människa mot människa.

Similar Posts:

• Om kulmen på dårskapen
• Apokalyps ur många vinklar
• ”Du älskar alla, din dumma pacifist.”
• Er ist ein Berliner
• Barbariet har sina drag

Jag vill leva inleds med ett förord på tjugo sidor. I förordet berättas denna fascinerade historia. Sedan följer trehundra sidor dagboksanteckningar. Dagboksanteckningarna är så som tonårsflickors dagböcker är mest: vimsiga, pubertala och tämligen ointressanta för utomstående. Därför är jämförelserna som gjorts med Anne Franks dagbok förhastade. Även om Ninas öde är gripande och även om dagboksanteckningarna ger en unik inblick i hennes liv kunde berättelsen om Nina ha gjorts mer lättillgänglig genom en regelrätt biografi. Den är så pass angelägen att den förtjänar lättillgänglighet.

Similar Posts:

• Hélène Berr och hennes värld
• Krigsdagbok i ny, lysande förpackning
• Kära Kitty …
• Mellan pärmar äger en människa rum
• Fascinerande dagböcker

Och katten vet om man egentligen ens borde det, i något av fallen – och det trots att det här på sätt och vis är en ny bok. Nyutgåvan, mer eller mindre oavkortad, nyöversatt och med nya för- och efterord. Hej kulturgärning.

Storyn kan ni ju redan; Anne får en dagbok på sin 13-årsdag och börjar anförtro sina tankar åt den. Bara några veckor senare utfärdas order att alla holländska judar ska transporteras till Tyskland, och Anne, hennes familj och en familj till gömmer sig i två år i ett hus på en bakgård i Amsterdam. Hon fortsätter skriva i dagboken fram till den dag de blir förrådda och fraktas iväg till koncentrationsläger. När hennes far som ende överlevande kommer hem hittar han hennes dagböcker, redigerar dem själv och ger ut.

Och här kommer det svåra med recensionen. För ärligt talat … jag skulle ljuga om jag påstår att det är en rafflande läsupplevelse hela tiden. Det är knappast en slump att hon själv, när hon skriver om sina författardrömmar, inte ens verkar överväga möjligheten att publicera sina dagböcker annat än rejält omskrivna. För inte så att hon inte har något att säga, det har hon, och med facit i hand är det ofta rent hjärteslitande när hon drömmer om framtiden – men samtidigt är det ju, trots allt, en dagbok av en 14-åring som sitter inlåst i ett hus utan mycket kontakt med yttervärlden. En vältalig och skärpt sådan, visst, men samtidigt; vid 14 års ålder är man inte nödvändigtvis någon stor berättare även om man har ett bra ämne – och det finns liksom bara så många beskrivelser av gräl vid middagsbordet, potatisskalande och funderingar om mens och krigslycka som är intressant att läsa. När åtta personer sitter inlåsta tillsammans i två år verkar de snart ha uttömt det mesta, och inte sällan blir boken – Gud förlåte mig – rentav banal. Trots omständigheterna framstår hon helt enkelt som en ganska typisk tonårstjej, och hennes dagböcker inte helt olikt något man skulle kunna hitta i vilken skrivbordslåda som helst.

Men ändå är det väl nästan det som gör det här till en så pass stark bok. Anne Frank ska inte kommas ihåg som något helgon, som bilden av kritvit oskuld, eller som något litterärt underbarn; hon förtjänar ingetdera. Hon förtjänar mer än det. I oavkortat format får hon framstå som ibland smart, ibland naiv, ibland självupptagen, ibland kärleksfull, ibland gnällig … mänsklig, helt enkelt. Anne Franks tragedi är inte att hon var någon extraordinär människa eller att hennes öde var helt unikt. Hon var en vanlig tjej, med samma bekymmer, glädjeämnen och fel och brister som alla vi andra. Och för det blev hon – och miljontals helt vanliga människor till – kallblodigt avrättade. Sex miljoner är en obegriplig siffra, den är för stor för att förstå. Vi behöver detaljer, ett ansikte, ett namn. Anne Frank drömde om att bli journalist.

Det blev hon.

Similar Posts:

• Krigsdagbok i ny, lysande förpackning
• Anne och Nina
• Så kan det gå
• Hélène Berr och hennes värld
• Korrespondens med en förrädare