Kvinnorna som formade pophistorien tar på sig ett stort, om också tack och lov inte ensamt, jobb: att förbättra den statistiken, lyfta upp alla de namn som inte kommit fram. Men eftersom rocklexikonen är döda och standardverk om rock- och pophistoria flyttat över till Internet måste boken förstås snarare bli något annat; en upptäcktsresa, en reportagebok, en lång serie ”Wow, har ni hört den här? Varför inte?” (Naturligtvis följer en oerhört detaljerad spotifyspellista med.) I 30 munsbitslånga kapitel går hon på botanisering i kvinnliga artister från 1800-tal till idag, lyfter fram bisexuella bluesdrottningar, läderbyxklädda hårdrockare, schlagerkompositörer och gitarrbyggerskor, souldivor och countryroyalty. Hon avrättar konceptet ”guilty pleasure” och hyllar utan minsta ironi både Whitney och Siwan. Heltäckande blir den givetvis aldrig, men som en ren tipslista parat med viktiga frågeställningar funkar den ofta rent fantastiskt.

För mig står deras motstånd för en mer musikrebellisk kraft än alla grabbars samfällt rockiga ursinne, som Pete Townshends sönderslagna gitarrer och ärren på Iggy Pops självskadade kropp. Nursery Rhymes mod gav uttryck för något långt viktigare än konstnärliga manér. Varje gång bandet sa ifrån kostade det dem något.

Samtidigt är det förstås alltid knepigt att skriva om historien (betona som du själv vill). Det jävliga med historieskrivning är ju att den har en tendens att bli självuppfyllande. Att pophistorien generellt nedvärderat kvinnor har, som Gunnarsson mycket riktigt konstaterar, lett inte bara till att de kvinnor som faktiskt format den inte fått den cred de ska ha utan också till att färre kvinnor faktiskt fått möjlighet att alls göra en insats. För varje artist som gjort fantastiska skivor som avskrivits av sin samtid, eller blivit reducerade till bara ”sångerskor”, finns band som aldrig ens släppts in i studion, tjejer som aldrig känt sig välkomna i gitarraffärerna, musiker som vägrats skivkontrakt om de inte låter ”riktiga” musiker (läs: män) sköta själva instrumenten. Det blir ibland ett väldigt dammsugande efter varje kvinnlig producent, inspelningstekniker och studiobasist hon möjligen kan komma på, och när man tänker på den onämnda mängden män det ska jämföras med blir det både triumferande och sorgligt – ett mikroperspektiv som kanske inte alltid funkar.

Men ändå, det en bok ändå gör bättre än någon algoritmgenererad Spotifylista är ju kontexten, de oväntade kopplingarna och de obekväma frågorna, och där skiner Gunnarson. Varför vet ingen att ”Lyckliga gatan” och ”Diggi-Loo Diggi-Ley” skrevs av samma kvinna (och att hon länge aldrig ens bjöds in till schlagerfinalen trots att det var hennes låtar som tävlade)? Varför slutade Agnetha skriva låtar när hon kom med i ABBA? Varför fick Martha Wash ingen credit för ”Gonna Make You Sweat (Everybody Dance Now)”, och Darlene Love ingen för ”He’s a Rebel”? Varför vägrade Elvis spela in ”I Will Always Love You” om inte Dolly skrev över låtskrivarskapet på honom? Varför vill tidningar inte kalla Laleh producent fast hon bevisligen producerar sina skivor? Hur i HELVETE kunde det vara OK för en svensk tidning att lotta ut 16-åriga Cherie Curries trosor? Varför har du aldrig hört talas om Fanny? Och om du hävdar att svaret är ”De var väl inte bra nog”, kom inte och påstå att du bara hört talas om bra band… Nej, heltäckande blir den aldrig, och det finns förstås en gräns för hur mycket man kan rätta till en månghundraårig historisk ojämvikt med en bok. Men jag slukar boken med musiken i lurarna och både upptäcker, återupptäcker och omvärderar, och om boken får åtminstone någon musikbesserwisser att börja omnämna Sylvia Robinson i samma andetag som Sam Phillips är det mycket gjort bara det.

Similar Posts:

• Hon förklarar historien genom popen, eller kanske tvärtom
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• Rumphugget och brist på doft
• En storsäljande skörd
• Jenny Lind Superstar

Många försök har gjorts för att korrigera, eller kanske snarare komplettera, denna historieskrivning. Antologin En annan historia, med underrubriken ”Om Barumskvinnan, Mama Masika och 49 andra personer alla bör känna till”, är ytterligare ett sådant försök. 51 olika skribenter skriver om varsin historisk person, från forntid till nutid. Även om samtidshistorien dominerar görs nedslag också i antiken, medeltiden och renässansen, och frågan om makten att formulera sig kring det förflutna går som en röd tråd genom boken.

Den äldsta av samlingens gestalter, den nomadkvinna som begravdes invid Oppmannasjön i nordvästra Skåne för omkring 9 000 år sedan, är ett talande exempel på det. Eftersom hon begravts ihop med vapen, en pil, uppfattades hon först som en småväxt man, berättar Eva Franchell i sin text om henne. När man så insåg att hon var kvinna blev teorin istället att hon måste ha dödats med pilen, trots att det inte finns några sådana tecken på våld.

På liknande sätt har kvinnor tolkats, tolkats om eller helt sonika skuffats undan i vetenskaps- och konsthistoria, från antika filosofer och diktare till schlagermakare och programmerare. Högt och lågt får samsas i en härligt spretig antologi. Någon fullständig kvinnohistoria får man knappast, men det kan nog vara lika bra; det hade varit att sluta till en berättelse som vill vara öppen, vill tala med många röster och väcka aptit efter mer.

Det fungerar inte minst väl med de avsteg från det strikt västerländska, vita och heteronormativa som boken gör, med bekantskaper som Fatima al-Fihri, som på 800-talet grundade världens första universitet, Sarah Baartman, som först 187 år efter sin död kunde begravas i hemlandet Sydafrika efter att såväl levande som död förevisats i det koloniala Europa som ”hottentott-Venus”, eller Mama Masika, som trots groteska erfarenheter i ett krigshärjat Kongo skapade ett hem för mängder av våldtagna kvinnor och föräldralösa barn.

En liten miss tycker jag det är att författarna till dessa personliga texter ingenstans själva ges en liten presentation. Det talar liksom emot den anda av synliggörande som präglar projektet (liksom för övrigt det grälla titelblocket som på bokens framsida fått täcka den iranska superstjärnan Googooshs ansikte). Många av skribenterna är välkända författare och journalister, som Anneli Jordahl, Ebba Witt-Brattström, Martina Montelius och Martin Gelin, men dem jag inte redan känner till hade jag gärna velat veta något litet om. Vore det inte närmast en del av poängen?

Similar Posts:

• Börjar vi lyssna nu?
• Kvinnoliv vs. författarliv
• Överhetens sammansvärjning – eller idioternas?
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Den undflyende bildningen

Anna Charlotta Gunnarson, som även varit programledare för UR-programmet Pop och politik, visar i Popmusik rimmar på politik att listmusik genom historien varit allt annat än tyst och stillatigande inför sin omvärld. Bland listettor och sommarplågor hittar man, om man lyssnar på vad de faktiskt sjunger om, bevis på kamp och protest – historier om att leva under apartheid i Sydafrika, på olika sidor om Berlinmuren, eller mitt i brinnande krig. Man hittar både konsumtionskritik och märkeshets, nationalism och önskan om världsfred. Musiken kan alltså förstås som kommentarer till sin samtid, och Gunnarson förklarar därmed historien för oss utifrån popmusiken.

I korta kapitel förflyttas vi fram och tillbaka i tiden, från och med 1950-talet och popmusikens intåg i historien. Ett kapitel behandlar musikaliska kommentarer till kärnkraften, ett annat medborgarrättsrörelsen i USA på 50- och 60-talet. Den blodiga konflikten på Nordirland skildras liksom inbördeskriget i Rwanda, utifrån den musik som kritiserade, tog ställning för eller emot, eller rent av uppmuntrade till våld och mord. Ett kapitel handlar om hur soldater i krig använder musik för att ‘komma i stämning’ inför anfall, och hur amerikanska soldater idag har högtalare i hjälmarna för att kunna skapa sitt eget soundtrack till det våld de förväntas utföra.

Gunnarson skriver i Introt, dvs förordet, att boken är skriven ur hennes eget perspektiv och att populärmusiken har varit hennes ”väg in i en mindre enögd historiesyn”. I viss mån är detta tydligt då många av de låtar och skeenden hon skriver om direkt relaterar till hennes egen ungdomsperiod – en period i livet då många formar sig själva bland annat genom att konsumera (utvald) populärkultur, och som därmed leder till att denna följer med en genom livet. Min egen sådan period är 90-talet och jag kommer därför alltid att bära med mig grungen och britpopen som en del av min självförståelse. Men Gunnarson vidgar sitt perspektiv rejält och använder popmusiken för att tränga in i konflikter, tider och platser långt från sin egen upplevelsesfär. Hon skriver om hur artister bokstavligen offrar sig själva för att få uttrycka sig i totalitära stater, hur musiker i t.ex. Pakistan hotas, mördas eller bara försvinner. Och hon skriver om afghanska Setara Hussainzada, som under en direktsänd audition till Afghan Star (motsvarigheten till Idol) i ett spontant infall lät huvudsjalen falla en aning samtidigt som hon tog några danssteg. Och hur detta ledde till att hon numera lever i livsfara, gömd och skrämd/hotad ut ur offentligheten. Popmusik kan verkligen vara den plats där kampen om makt och utrymme äger rum. Och kampen är allt annat än ofarlig för de som för den.

Nu är inte Popmusik rimmar på politik i närheten av så tung att läsa som ämnet kan ge sken av. Nog är det allvarliga saker som avhandlas, men Gunnarson har en ton i sitt språk som gör det lätt att ta till sig utan att tyngas ner. Det finns både humor och hopp här. Som när hon skriver om låtar hon lyssnat på som ung men inte förstått p.g.a. av den hittepåengelska hon själv sjöng med i låtarna på. Jag tänker direkt på hur jag bad min storasyster översätta favoritlåten The Final Countdown för mig som sexåring, och hur jag tolkade hennes förklaring som att det var sista dagen att betala räkningarna på. Ibland förstår vi inte, ibland lyssnar vi helt enkelt inte på orden som följer med den där rock- eller dansdängan. Gunnarson lyfter Stakka Bos konsumtionskritiska Here we go again som exempel:

Frågan är hur många som 1993 uppfattade de bitska raderna om att svära sig fri från ansvar genom att skänka sin gamla brödrost till de behövande i Somalia. Jag tror många av oss bara dansade med, orden var inte så viktiga. ”Here we go again, here we go go go to the temper of padumtion. Eller vad de nu sjunger! Kom igen allihopa! Två-tre-fyr!”

Denna alternativa historieskrivning ger i alla fall mig en helt ny förståelse för många stora konflikter de senaste 70 åren, oavsett om de förklaras med utgångspunkt i Eurovision Song Contest eller med hjälp av Owe Thörnqvists Varm korv boogie. Jag förstår plötsligt mer av East Coast / West Coast, jag kan mer om Motown och amerikansk 60-talshistoria, om homosexuellas osynlighet i popmusiken och om gröna vågen i Sverige på 70-talet. Dessutom finns det en spellista kopplad till boken på Spotify, vilket ger både ytterligare förståelse och, inte att förakta, en jäkla massa musiktips. Gunnarson planerar redan att skriva en uppföljare, ”eftersom historien kan skrivas om många gånger än”. Jag planerar redan att läsa den.

Similar Posts:

• Vad vill du veta om musik?
• börjar
• Musik i krig
• Vad diskar du till för musik?
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land

I boken står huvudpersonen just på den där tröskeln och väger. Det är tre år sedan hennes mamma dog och jag känner igen mig från min egen modersförlust i känslan av ett minne som börjar blekna, och viljan och behovet av att börja fatta sina egna beslut. Hon dras med en gammal punkarfarsa som inget mer vill än att hon ska skrika och peka finger åt hela skiten, men hur gör man revolt mot någon som redan är revolten? Hur är man barn till någon som inte riktigt kan bemöta en pastellfärgad, tyst protest?

Om förväntningar och om en tid som är mitt emellan något som var att vara barn och att sedan bli vuxen. Om att ha samma färg som bakgrunden, men att inneha alla dess nyanser och toner.

Jag tycker om Utan titel för att den försöker fånga en tonåring som oftast inte kommer till tals i böckerna. Den vanliga tjejen (är någon verkligen vanlig?) men utan att måla henne in i ett hörn. Det är också just det som tillslut börjar skava. Som att författaren jobbar så stilistiskt med berättelsens anonymitet och allmängiltighet att huvudpersonen till slut blir anonym. Och bikaraktärerna också till viss del. De hade alla kunnat träda fram, men lyckas inte riktigt göra det. Som om det skulle vara författarens rädsla att lämna det allmäna och titellösa. Eller så är det min rädsla att anamma den?

Huvudkaraktären möter en könsöverskridande 12åring under förbjudna turer till Tanto och hemliga bloss i skydd av ett buskage. Vår huvudkaraktär finner någon med detta hemliga och trasiga gemensamt med henne, men sedan? Fadern, som förlorat sin älskade i lungcancer och jobbar med sorgen och med sig själv. Men sedan då? Jag når inte riktigt in i huvudpersonens sorgeprocess som just står i begrepp att bli till varm saknad där smärta tidigare suttit.

Trots detta är det en viktig bok, eftersom den primärt inte handlar om att hångla eller inte hångla. Om att knulla eller inte knulla. Den handlar inte om hästar och inte om att vara utanför. Den handlar om att vara. Om att inte ha någon mamma och att försöka förstå att man har sig själv. Även om jag efter avslutad läsning känner att jag saknar något så är jag ändå helt ärligt glad. Jag tänker rekommendera den här boken till min systerdotter som också står där på tröskeln. Jag tänker säga åt henne att läsa Utan titel eftersom den fyller ett viktigt litterärt syfte. Min systerdotter är också dotter till en gammal punkare, och hon behöver också fatta hur man är; Att det är sin egen revolution man måste starta.

Similar Posts:

• Om försvunna barn och oskulder
• I gränslandet mellan barn och ungdom
• Regnbågsskimrande berättelse med grådaskig titel
• Komplicerat och kontroversiellt
• Uppföljare utan egen idé