Tomas Bannerhed för Korparna. Juryns motivering: ”För en roman som med tyngd och trovärdighet rör sig över gränsen mellan yttre och inre landskap och med sagoton och saklighet öppnar sig mot en nära historia där utvecklingens offer ännu är oräknade.”
Foto: Sara Mac Key.

Carolina Fredriksson för Flod. Juryns motivering: ”För en roman som i ett mjukt och följsamt episkt flöde och med mättad symbolik gestaltar barndomens villkor i en giftig och laglös framtidsvärld som ur berättelsen vänder sig till oss som kusligt samtida.”
Foto: Emelie Asplund.

Kristofer Ahlström för Bara någon att straffa Juryns motivering: ”För en roman som med säker gestaltning och uppdriven känsla för ett ölandskaps rastlösa föränderlighet skildrar ett sorgearbete som inrymmer och försonar barnslig kärlek och den skam som väcker ångest.”
Foto: Emily Dahl.

Naima Chahboun för Okunskapens arkeologi Vi har inte recenserat den än på dagensbok, men Norstedts skriver så här om diktboken: ”Genom historiska nedslag och vilja till att kommunicera har Naima Chaboun skapat en alldeles egen musikalisk form av politisk dikt. Okunskapens arkeologi har som utgångspunkt det kända rättsfallet Julius och Ethel Rosenberg och utvecklandet av atombomben. Men boken skulle också kunna sägas protokollföra den västerländska berättelsen om att vara människa.”
Foto: Sara Moritz.

Andrés Stoopendaal för Maskerad ”Om inte Andrés Stoopendaal finns med bland de nominerade nästa år är jag inte bara beredd att äta upp hans utmärkta roman utan därtill hela mitt bibliotek”, skrev Expressen. Dagensbok var inte lika begeistrade, intressant nog. Foto: Christer Ehrling.






Vem som vinner får vi veta torsdagen den 23 februari… Vilken bok hejar du på?

Similar Posts:

• Katapultpriset 2012 till Naima Chahboun
• Borås tidnings debutantpris 2012 går till…
• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013
• 10 i topp januari 2012

I år har spektaklet klättrat ner ifrån kulturhustaket och tagit plats bland redan etablerade, vissa döda och ibland rentav nobelprisade författarkollegor. Från och med nu anordnar nämligen Stockholms stadsbibliotek debutanternas glada afton i sin magnifika rotunda. dagensbok.com var naturligtvis på plats för att informera sig om dessa knoppande författarskap. Startfältet bestod av elva debutanter, och av dessa var endast fyra kvinnor. Två diktsamlingar samt en ungdomsbok hade smugit sig in bland romanerna.

Det var ett ovanligt jämnt startfält i år. Man skulle kunna säga att det gemensamma temat för vårens utgivningar kretsade kring relationer och framför allt familjeproblem. Intressant var också att så gott som alla författare skrev om sina hemstäder och dito byar och faktiskt erkände att historierna i mångt och mycket var lånade ur deras egna liv. Det är visserligen väl känt att debutanter ofta gör så, men inte alls lika väl nämnt.

Naturligtvis var det ett par historier som gjorde mig mer nyfiken än andra. Berättelser som liksom lyfte och svävade upp mot det cirkelformade halvvägs-till-himlen-höga taket. De böcker som enligt mig fick dessa vingar var Arkan Asaads Stjärnlösa nätter. Det är en roman om kärlek, svek och om rätten att få välja sitt eget liv. Det är också något så ovanligt som en historia om hederskultur skildrat ur en kurdisk pojkes perspektiv. En annan bok som gjorde mig smått förälskad var ungdomsromanen Kapitulera omedelbart eller dö skriven av Sanne Näsling. Den handlar om vännerna Marys och Lovelys symbiotiska relation. Om att göra sig en plats i världen och om orden som livsluft och bostad. Jag fastnade också för Andrés Stoopendals Maskerad om en fjortonårig pretto-pojke i Paris. Ett slags Strindbergskt inferno på tonårsnivå om vad som händer när man tar bort spärrar och murar i livet, men samtidigt bygger upp andra. Den fjärde boken jag bär med mig hem under huden är diktsamlingen Om månen alls syntes av Khashayar Naderehvandi. Här handlar det om glömska. Om man inte längre minns något, hur bygger man då upp tillvaron? Det handlar också om omvälvande resor och förflyttningar på mer än det geografiska planet.

Flera av böckerna är redan recenserade av dagensbok.com och andra kommer att recenseras inom kort. Så varsågoda att botanisera bland vårens nykomlingar. Den sjätte december är det dags för nästa debutbar. Anteckna datumet så möts vi bland de välfyllda bokhyllorna i rotundan.

Similar Posts:

• Vårens debutanter 2011
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Förälskelse – såklart!
• Internt tonårstrots
• DebutBar bland brandlarm och relationer

Vi på dagensbok.com har tidigare konstaterat att ungdomsbokutgivningen är ovanligt stark just nu och min starkaste debutantläsning den här våren var just en ungdomsbok; Sanne Näslings Kapitulera omedelbart eller dö (Rabén&Sjögren). Hon är en av hela elva författare som kommer att prata om sina böcker ikväll.

Norstedts är det förlag vars författare dominerar ikväll med deltagande av Arkan Asaad, Khashayar Naderehvandi och Andrés Stoopendaal. Värt att notera är att Bonniers debutförfattare helt uteblir. Istället får vi möta debutanter från Wahlström&Widstrand, Forum, Brombergs, 10-tal och Weyler förlag, i bla Claes de Fair, Veronika Malmgren och Helena Boberg. Samtalet sker under ledning av kulturjournalisten Harald Hultqvist.

Självklart har det getts ut fler svenska debutanter i vår, några av dem kan du kika in här!

Sanne Näsling: Kapitulera omedelbart eller dö
Perverst rosa

”Det är en balansgång att skriva om två överdramatiska och barnsliga 15-åriga tjejer. Att dessutom låta dem prata engelska i var tredje mening, döpa kapitlen efter nagellacksfärger och ha fladdrande fjärilar på boksidorna, är på något sätt så dömt att misslyckas. Men Sanne Näsling misslyckas inte med något i sin debut Kapitulera omedelbart eller dö, hon fångar mig på första sidan och inget kan gå fel i den här boken…”Läs mer

Khashayar Naderehvandi: Om månen alls syntes
Poetiska sprickor

”Att läsa debutanten Khashayar Naderehvandis diktsamling Om månen alls syntes är som att bläddra i ett fotoalbum. Små frusna scener och episoder lyfts upp och väcks till liv. Dessa foton – dessa minnen – förhåller sig till en början avvaktande; det finns ett tunt och skört fönsterglas mellan läsare och text. Men ju längre in i dikten man kommer, desto mer bryts denna genomskinliga barriär ner och desto närmare kommer det förflutna. Tillvaron flyter samman; minnet, drömmen och nuet blir ett. Gränsen mellan nationer och mänskliga kroppar luckras upp och förenas…”Läs mer

Arkan Asaad: Stjärnlösa nätter
”Som om ett människoliv bara var en bruksvara”

”Den som läser Arkan Asaads roman Stjärnlösa nätter får inifrån uppleva hur det känns för en ung man att bli bortgift mot sin vilja. Kusingifte är vanligt i bland annat kurdisk kultur och om det sker mot parternas vilja, är detta en stor tragedi för de inblandade.

Arkan Asaads roman bygger på hans egna upplevelser, mycket i boken är självupplevt, men inte allt…”Läs mer

Andrés Stoopendaal: Maskerad
Internt tonårstrots

”När jag läser Maskerad känns det som att ha att göra med en trotsig tonåring. Maskerad är respektlös, intern, bryr sig inte om att förklara eller underlätta något för mig. Det är en trotsig bok som går sin egen väg och inte har ett uns till övers för mig. Det gör mig trotsig. Egentligen vill jag lägga ifrån mig boken, men de långa meningarna och fullskrivna sidorna utan styckebrott gör att jag inte hittar något lämpligt ställe att stanna på. Så jag fortsätter. Undrar vem den här Maskerad tycker att den är och förtsätter att känna mig förbisedd…”Läs mer

Sophia Wolf-Lösnitz: Stockholm rosé
Bimbobrudar

”Karaktärerna i Stockholm Rosé bär namn som Daphne, Theresia kallad Tessan (som väl är) och så bokens jagperson Desdemona med smeknamnet Destiny (jag kan inte avgöra vilket som är värst). Tessans lillasyrra går endast under den benämningen och jag drar en lättnadens suck samtidigt som mina tankar flyger iväg i otäcka banor om vad hon kan tänkas heta. Tyvärr är tjejerna lika bimboaktigt blåsta som namnen insinuerar…”Läs mer

Sara Ohlsson: Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag
Att pröva, växa och ändras

”Sara Ohlssons Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag handlar till stor del om samma problem som tjejer tampats med i alla tider. Rädslan för att bli sedd som slampa. Det där att vilja så mycket, att känna så mycket, att prova saker och egentligen inte förstå vad som skulle vara fel med det.

Det börjar någonstans efter en dumpning. 17-åriga Olivia har blivit dumpad av snygg-John och nu är hon där, mitt i det oändliga mörkret som inte verkar ha något slut. Hur överlever man sitt första krossade hjärta?”Läs mer

Emil Boss: Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi
Modern arbetarpoesi

Omslaget är brunt. Det påminner om någon slags mapp. Det här är en bok om arbete, eller människan bakom arbetet eller mer riktigt människan i arbete. Inte den kreativa, självförverkligande sorten som sägs vara varje människas mål utan det enformiga, lilla lågstatus, men för samhället nödvändiga. Det som ger en, så att säga, mat på bordet. Men medan man tjänar ihop pengar till att leva, vart försvinner livet?”Läs mer

Carin Bartosch Edström: Furioso
Klyschiga intriger

”Jag blir inte riktigt klok på vad Furioso egentligen är för bok. Den är både ett intrigtätt drama, en deckare och en passionerad kärleksroman. Böcker ska inte alltid behöva genrebestämmas, det är deras rättighet att få vara blandningar, hybrider, mittemellan. Men Furioso behöver jag placera för att kunna läsa, annars förlorar jag den.

Furioso handlar om Anna som är kompis med Louise som är tillsammans med Caroline som är halvsyster till Helena, som har en stråkkvartett tillsammans…”Läs mer

Similar Posts:

• Vårens litterära höjdpunkt för alla oss som älskar nytt.
• Slangbellan till Sanne Näsling!
• Påskveckan på dagensbok.com
• Internt tonårstrots
• ”Vem som helst kan vara flicka” – Intervju med Sanne Näsling

Men trots att de blir fler, drunknar alltjämt berättelserna som handlar om unga hbtq-personer bland alla miljontals heterosexuella kärlekshistorier. För den som är ung och hbtq är det inte helt lätt att hitta böcker att känna igen sig i. Därför behöver vi ungdomsromaner som Håkan Lindquists och därför behövs förlag som specialiserar sig på den typen av skildringar, som Charlie by Kabusa gör.

Regn och åska handlar om Oscar från Visby och Rein från Tallinn som möts av en slump i Tallinn och blir uppöveröronen förälskade så fort de ser varandra.

Jag såg hela tiden på honom, lät min blick röra sig över hans kropp innan den stannade vid hans nacke och hans öron. Det var något mycket sinnligt över dem. Huden verkade praktiskt taget genomskinlig, och allt jag såg lockade till beröring, så starkt att det nästan gjorde ont.

Vi får följa förälskelsen ur 17-årige Oscars perspektiv. Det är en besvarad förälskelse, en som är enkel och som tränger undan det mesta i omgivningen, eftersom den behöver så mycket plats. Oscar är inte bara fullständigt uppfylld av Rein från morgon till kväll, han är också uppfylld av det stora i att för första gången vara riktigt förälskad. Och att någon är förälskad i honom tillbaka! Jag gillar hur Håkan Lindquist väver fram Oscars blick och tankar. Hur han lägger märke till och älskar varje detalj hos Rein, men också hur han blir helt besatt av själva förälskelsen i sig själv. Efter killarnas första möte på Oscars semester i Tallinn, skiljs de åt när Oscar måste åka tillbaka till Sverige. Tiden som följer därefter blir en period av längtan, där det mesta handlar om att vilja träffas igen. Helst nu på en gång. Det går upp för Oscar vilken fantastisk tur har haft som mött Rein och som följd börjar han önska att samma sak ska hända människorna runt omkring honom.

Sen har vi det här med sex. När man är förälskad och förälskelsen för första gången är besvarad kommer sex som en naturlig följd. Håkan Lindquist låter sexet ta plats i sin bok. När han gör det som bäst blir det en fin mix av Mitt livs novell-romantik och vardagsrealism, där kondomerna ligger på köksbordet och väntar. Han väjer inte för att beskriva synen av sperma eller hur ett stånd känns, för att i nästa ögonblick börja prata om hur fantastiska gröna ögon Rein har.

Ändå kommer jag på mig själv med att tycka att det är för lite sex. Lite för ofta bryts scenen, eller övergår i smetiga metaforer precis när det hettar till, precis när kondomen ska på. Tonårsjaget i mig skriker ett stort NEJ. Och jag tänker att det är så trist. Att gestalta en sexakt på ett trovärdigt sätt, utan att det varken blir porrigt eller sliskigt, må vara något av det svåraste en författare kan göra, men jag blir lite ledsen av att många inte ens försöker. I en ungdomsbok känns det extra viktig att skriva ut sexscenenerna, för som tonåring vill man ju VETA. Håkan Lindquist lyckas på några ställen, men tyvärr inte överallt.

Dialogen i Regn och åska är något som också hör till bokens problem. Den är många gånger för stel och tillrättalagd för att jag ska uppfatta den som riktigt prat mellan tonåringar, eller mellan en tonåring och en vuxen. Jag hade velat läsa något lite mer osäkert och fumligt, något som visar det förälskade tillståndet även när karaktärerna pratar.

Mot slutet hittar jag dock ett stycke som jag tycker väldigt mycket om, som på ett finurligt och fint sätt visar just det jag pratar om:

”Jag tror han är förälskad.”
Hannes skrattade högt och lade sin hand på min axel.
”Tror? sa han, ”Det är väl alldeles uppenbart. Det fullkomligt lyser om honom. Och om dig, Oscar. Ni är lika förälskade båda två.”
Houston, Houston, no need for an alert. It´s nothing dangerous. The strange light turned out to be a love light, just some kids in Tallinn, very much in live.
“Ja”, svarade jag. “Vi är båda väldigt förälskade.”

Till slut. Att klara av att skriva en ungdomsroman om två unga pojkar och deras förälskelse utan att fastna i problematiserande av själva homosexualiteten är en bedrift. Lyckas man dessutom framställa förälskelsen på samma självklara sätt som Håkan Lindquist i Regn och åska, är det fint gjort.

Similar Posts:

• Internt tonårstrots
• Ja, det är våren…
• Vårens litterära höjdpunkt för alla oss som älskar nytt.
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Vårens debutanter 2011

Maskerad handlar om Maxence som är tretton år och bor i Paris, hans pappa har precis omkommit i en arbetsolycka så Maxence bor nu ensam med sin Mamma Muriel. Han går i skolan, har kompisar vid namn Gerard, Jean, Benjamin, Vincent, som till en början flyter ihop för mig. Sorgen efter pappan är inget som egentligen får någon plats i boken, men ändå genomsyrar den hela Maxences vardag, hela hans uppenbarelse. Tankarna fladdrar igenom hans huvud så som tankar fladdrar igenom våra huvuden och Andres Stoopendal fångar den där tankefladdringen på ett strålande sätt. Jag har svårt att följa med i fladdret stundtals, men det är som att allt tankefladder inte går att uppehålla sig vid.

Under min läsning blir jag provocerad av att jag känner ett så starkt motstånd till boken. Det är något som jag väldigt sällan gör. Detta trots att jag både under och efter läsningen tycker att det egentligen är ett genialiskt drag att gestalta Maxences känslomässiga förvirring och tvärhet i formen.

Men trots Maxences uppenbara förvirring finns det en människa med vilja, mål och mening hos honom. Han försöker förhålla sig till sin mamma och den nya relationen de blivit tilldelade. Känslan att vara utelämnad till henne, ansvaret för hur de ska klara sig. Samtidigt får en av Maxences kompisars mamma bröstcancer och trots att det aldrig uttalas kan jag känna skräcken hos Maxence. Han har en distansförälskelse i den jämnåriga franske skådespelaren Jean-Baptiste Maunier, som följer med Maxence in i verkligheten. Relationerna med vännerna fördjupas, sådär som den gör när man håller på att bli vuxen, det är inte bara att hänga och leka längre utan det är att se varandra. Även om Maxences utforskar sin sexualitet och bitvis blir osäker i den upplever jag honom som oerhört modig och stark i relationerna till sina kompisar. När de inte trevar efter varandras kroppar i mörker och i skydd från filmer som går på teven försvinner de in i andra världar. Det är världar av teve- och dataspel, onlinevärldar, böcker av stora författare, filmer som han bär med sig långt efter att de tagit slut, böcker av stora författare, även dessa världar går omlott med verkligheten:

”Jag har tvättat mina händer för länge”, säger jag till Muriel. Hon stryker mina händer med en lätt oro: ”Du måste använda salva om du är så torr!” Jag kliver ut på gatan, en Porsche stannar, jag kastar ut föraren, en ung man och kör iväg. Kör ihjäl några människor på trottoaren (…) Skjuter en prostituerad och stampar sedan sönder henne, blodet skvätter, slår ihjäl ett potentiellt vittne, springer på gatan i riktning mot solen, stjäl en skåpbil, en Dodge Ram som kränger i kurvorna, det är mycket roligt.

Maxence är en, för mig, svår person att komma nära, han har integritet och drar sig undan. Därför ligger den trotsiga distansen emellan oss ända fram till sidan 100 (hela boken är på 167 sidor). Då händer det plötsligt något! Maxence får liv och närhet, som att han hittar något hos sig själv eller som att Andres Stoopendaal hittar något i språket. Eller så hittar jag ett sätt att läsa på. För därefter finns ingen distans och inget trots och jag läser med glädje och hunger igen. Jag upplever det som att Maxence på något sätt förlikar sig med sin situation, kommer ner i sig själv, finner någon slags trygghet i det som är hans vardag. Han kommer närmare sina kompisar, attraktionen emellan honom och dem är inte längre ett hinder, han försöker inte längre att undkomma sin mamma och i och med det möter hon honom med ny respekt. Däremot saknar jag att få se honom liten, känna fasaden rämna, man är inte gammal när man är 13 år. Då behöver man fortfarande få vara liten, då behöver man sin mamma. Och jag önskar att Maxcence slapp vara vuxen hela vägen igenom:

Hon är inte alldeles medvetslös och definitivt inte död, men verkar ändå sova ganska djupt, och jag knuffar väl inte på henne så hårt heller, för egentligen vill jag inte att hon ska vakna för då kanske hon bara skulle börja gräla på mig för att jag varit borta så länge (…) Eller kanske skulle jag inte så mycket som vilja fråga någonting som säga något, något som jag inte annars brukar säga, som att jag älskar henne kanske. För är det inte sådana saker som man borde säga någon gång?

Ändå kan jag inte sätta fingret på vad det är för debut jag har i mina händer. Det känns som att det är en uppgående trend med böcker som naket och romantiskt skildrar unga killars homosexualitet, först ut var Eli Levén som följts åt av Kristofer Folkhammar, Håkan Lindquist och nu även av Andrés Stoopendal. Men Maskerad är inte klar där. Egentligen hatar jag att genrebestämma men jag får inte riktigt fatt i Maskerad och därför behöver jag mer än någonsin ramar att läsa den med och de ramarna saknar jag fortfarande.

Similar Posts:

• Förälskelse – såklart!
• Vårens debutanter 2011
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Vårens litterära höjdpunkt för alla oss som älskar nytt.
• Naken romantik