Liksom Märket baseras Algot (2017) på historiska händelser. Människorna har funnits, de grundläggande skeendena har verkligen ägt rum. Av uppenbara skäl är deras själar diktade och konversationerna fiktion. Emellertid ger Karlssons osvikliga känsla för människors inre, de slitningar mellan ont och gott, egoism och ett ädelt-förlåtande sinnelag som finns i varje människobröst, en känsla av genuinitet. Så här kan det mycket väl ha gått till. En människa är nu alltid en människa.

Utöver bokens sensibilitet inför livets villkor är styrkan dess språk. Liknelserna känns aldrig anakrona. Ett liv kunde vara som ”två kardor som arbetar mot varandra, men utan ull emellan”. Karlsson är så förtrogen med sjöfararens och bondens språk att hon skulle kunna misstas för vilken sjöbuse som helst. Svordomarna duggar tätt och den ene är fulare i mun än den andre. Vidare uppskattar jag den strikta och avvisande hållning gentemot allt vad sentimentalitet heter. Söker du entydiga svar får du leta annorstädes, exempelvis i någon mindre nyanserad pekpinnelitteratur.

Vid tidpunkten för berättelsen förhöll det sig som så, att bönderna kunde undslippa att skicka sina söner in i militärtjänst om de förmådde locka en båtsman till ett torp under deras ansvar. En båtsman tjänstgjorde i flottan och under 1700-talet hade både svenska och ryska härskare en fäbless för att offra vanligt folk i mer eller mindre onödiga krig. Båtsmän fanns det gott om och dessa förväntades inte bli särskilt gamla. Ingen hyste heller några sådana illusioner. I brist på annan sysselsättning fick man helt enkelt ta vad arbete som nu var vakant.

Båtsmannen är i det här fallet den unge Algot och torpet knappt beboeligt ens med den fattiges standard. Det förelåg roten att förse Algot med både det ena och det andra, men det blev lite si och så med det. Löften ofta lika tomma som de brännvinsstop Algot hade en förödande relation till. Bostaden var dåligt underhållen men fint belägen mellan ”Kyrksundet och Lillträsket, mellan vattenblänk och vattenblänk.” Men fina utsikter mättar inte särskilt väl. Algot har inte mycket till övers för rotebönderna som enligt hans mening mest var en hop snåla fähundar med ”välgödda skinkor” som åt gröten med smöröga i medan han själv kände det riva i magen. Inställningen är ömsesidig – bönderna är oroliga för att han inte kommer leva upp till vad som förväntades av honom, alltså hjälpa till med vad som behövdes just för årstiden.

Algot har överlevt både rödsoten, kulan och träsplittret men invärtes är han ett kaos, ”en samling trasigheter med hud runtom”. Trots att han ofta framstår som en vämjelig uppenbarelse som är snar att hemfalla åt galenskapen, går det inte att hata honom. Inte ens när han klyver katten med yxan. Det är under dessa känslomässiga rus han som förlorar alla spärrar, men annars gör han inte ont. Inte ond, men snarstucken, svårregerlig, nyckfull, ofta drucken och framförallt stolt. Order tar han bara från befälen, även om han är första rangens ögontjänare. Det går alltså inte heller att tycka om honom, men krigstjänst och en traumatisk barndom skulle bryta ned även den starkaste av oss. Meningslösheten att slita vid galärens åror när luften fylls av oljud från döende vänner, krut och metall urholkar och förvrider. Han är en hemlös.

Egentligen är inte Algot särskilt intressant. Ilja och hennes dotter Greta är det desto mer. Ilja var tidigare gift med båtsmannen som levde i torpet innan Algot. Han förgicks i vågorna men försvinner inte ur berättelsen. Tids nog gifter sig Algot och Ilja, trots skillnaden i ålder och mognad. Fallenheten för drickandet har de gemensamt, men inte mycket annat. Det blir nästan som en moder-son-relation där hon pålägger sig själv att rädda honom. En klassisk kvinnofälla med andra ord. En förödande sådan – han är bortom räddning. Liksom hon själv.

Ilja är van vid ofred, flykt, hunger, kyla, brist och osäkerhet och Gud framstår för henne mest som en stor skälm. På henne åligger ett stort ansvar. Hon förväntas ta hand om både hem och dotter medan Algot är ute antingen i kriget eller rumlar runt nere på byn med dryckeskamrat Brenner. Greta syns inte ofta till men är ändå den som tilldrar sig min uppmärksamhet allra mest. Hon har ögon av ”skimmer och skyar” och tycks sitta på svar som är så rätta och riktiga att de vuxna inte vill eller törs lyssna på dem. Det är genom Greta ett stråk av mystik tillåts skymta till mellan raderna. Det ultrarealistiska och denna mystik smälter samman alldeles utmärkt.

Fladdermössen flackar och flyger, kastar i mörkret, visar tänderna. Det luktar blod om den här berättelsen, det luktar skräck.

Det hela slutar i död och det kommer inte som överraskning. Men ändå finns i berättelsen vändningar och invändningar som inte går att förutse. En kyrkoherdes redogörelse för det slutliga händelseförloppet finns att söka fram. Gör det och läs om ni vill.

Vid kyrkofolkets hemkomst sade hon till sin moder, hustru Kerstin Markusdotter: Ack min mor, om I visste vad för en ganska svår dag jag i dag haft, Gud löne dem så illa de mig hanterat hava! Gjorde sedan en kort berättelse om denna faseliga gärningen, så mycket hon förmådde, och orkade ifrån den stunden intet tala något ord, avsomnade följande dagen klockan 9 om morgonen. (Rötter, Sveriges Släktforskarförbund)

En ganska svår dag! Om brutala rånmord som gått till historien kategoriserades som ”ganska svåra” vill jag inte veta hur en hård dag kunde te sig.

Similar Posts:

• En oväntad vänskap
• Mannen som torterade
• Historisk roman som vill mycket
• Lågmält dramatiskt
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?

Måns Wadensjö debuterade med en arbetsplatsskildring, Förlossningen, som länge stått i min att läsa-hylla men som nu sannerligen tagit ett stort kliv framåt där. Med nya Monopolet tar han sig an en helt annan typ av arbete, det i en butik, och inte i vilket butik som helst, utan på Systembolaget.

Huvudpersonen Alice har nog inte intresserat sig mer för Systemet än någon annan. Hon får mest jobb där i brist på annat, först på timmar, men det dröjer inte länge innan hon liksom sugs in i butikens eviga strävan efter ordning. Flaskorna, burkarna och lådorna som varje morgon ska ställas upp – tonvis varje dag – och stå i perfekta rader med etiketterna åt rätt håll.

Kunderna är både förutsättningen för denna ordning och hotet emot den. I perioder, när Alice sitter i kassan, vill hon skrika åt dem: ”Det här hade kunnat vara den snabbaste butikskassan i världen om det inte hade varit för er!” Och kunderna, de är ju av alla sorter, de som vill skryta med den allra dyraste champagnen och de som behöver morgonens första fulöl för att ta sig igenom ännu en dag på bänkarna utanför köpcentret.

Det gör också Systemet till en oändligt fascinerande institution, en folkhemsinstitution, som på en gång ska tillhandahålla den farliga, lockande alkoholen och reglera den. De anställda där har makten och skyldigheten att neka kunderna att få handla. Och alla kommer, förr eller senare, dit.

På någon sätt har Wadensjö lyckats skriva om butiken som just en sådan fascinerande plats, en som säger någonting centralt om hela vårt samhälle. Jag läser Monopolet nästan som en spänningsroman, trots att ganska lite egentligen händer. Varor packas upp och säljs, snattas eller går i kras. Anställda kommer nya, passerar vidare eller blir kvar på livstid. Det blir jul och nyår, årets hetsigaste dagar, och sedan januari igen.

Om Alice får man som läsare egentligen inte veta särskilt mycket, inte om hennes liv utanför eller innan butiken i alla fall. Hon kommer ny dit, är Alice i flaskornas skimrande underland, och hon lär sig alltmer av rutinerna och jargongen. Hon iakttar och upplever.

På sätt och vis är Monopolet en relationsroman, men det handlar inte främst om en relation mellan två personer, utan om relationen mellan en anställd och en arbetsplats. En butik. Om förälskelsen och irritationen, om hur stor del av ett liv som ett arbete ofta är.

För nog är det konstigt att den här delen av våra liv syns så lite i skönlitteraturen? Arbetet som försörjning, som rutiner, som en så uppslukande del av ens dag? Arbetet som bekräftelse, som identitet, som något vi lätt blir vilsna utan, men kanske också lätt går vilse i?

Similar Posts:

• Tankeställare för konsumenter
• Butiksvardag i köttfärsskandalernas tecken
• Blommor, vänner och en hund (och en nypa magi)
• Surrealistisk egoism
• Utanförskapet, skavet, skuggorna

Den insikten var upprinnelsen till den här boken och ett långtgående projekt att finna spännande dryckesalternativ utan alkohol.

Alkohol är en viktig smakbärare, det kommer man inte från. När man producerar alkoholfria viner och öl genom att dra ur alkoholen så försvinner en del av smaken. Man, som också har en examen i kemi, beskriver pedagogiskt hur den här processen fungerar och varför det är enklare att få till alkoholfritt öl än vin.

Istället för att hitta alkoholfria varianter av öl och vin kan man gå en helt annan väg och hitta helt andra drycker och smakkombinationer som är goda i sin egen rätt. Lite som vegetarisk mat, det är alltid godare med vegetariska rätter som är fantastiska i sig själva än att äta kötträtter där köttet är ersatt med något som försöker efterlikna köttets smak och struktur utan att lyckas.

Jag uppskattar verkligen denna ambition och blir sugen på att arbeta mig igenom dryckerna i boken, här finns både varma, kalla och bubbliga drycker. Drycker baserade på kaffe, te, kombucha, systembolagets alkoholfria alternativ och vanligt hederligt kranvatten.

Att göra alkoholfria drycker som är goda i sin egen rätt kräver dock betydligt mer tid och ansträngning än att korka upp en flaska vin.

Mer tid och fler redskap. Räkna inte med att kunna blanda ihop något på det du har hemma, med redskap som redan ligger redo i köksskåpen. Här krävs ansträngning! I gengäld tror jag att man lär sig massor om smak och smakkombinationer.

Allt behöver inte alltid vara så himla snabbt och enkelt!

Similar Posts:

• Skål för jämställdheten!
• Vackra vykort på sommarens enkla rätter
• Inget för nybörjare
• För en stressfri december
• Med höjd, hög smak och arom

På den svenska ambassaden i Bangkok händer inte så mycket. Malin Fors har få kollegor och de håller koll på henne. Vet om spriten. Men så händer något. En svensk kvinna hittas mördad. Malin Fors börjar samarbeta med den långa, milda thailändska polisen Pimcharn. Hon har liljehy och kan läsa Malin. Kanske liknar de varandra innerst inne, fast Pimcharn lyckas hålla ihop om ensamhet och tomhet.

Den mördade svenskans ansikte saknas men med hjälp av alla hennes tatueringar och tandkort blir hon snart identifierad som en bedragare som lurat till sig pengar genom att sälja falska hustomter åt turister samt genom förespeglingen att hon skulle öppna ett barnhem, bland annat… Malin Fors dras längre in i utredningen och mellan henne och den svala Pimcharn växer en sällsam vänskap byggd på ordlös förståelse. Medan det udda polisparet jagar ledtrådar hittas ännu en människa mördad. Denna gång en ung thailändsk man, också hans ansikte är bortskuret. Vad är kopplingen mellan dessa döda och varför togs de av daga?

Det blir en spännande jakt i ett sjudande Bangkok. Malin Fors alla sinnen är vidöppna för intryck. Och tomheten i henne dövas bara delvis av spriten. Hon försöker fylla slukhålet inom sig med förälskelse. På en pumpande nattklubb träffas hon unga Aroon och faller pladask. Trots att hon vet att det är ohållbart och att han antagligen träffar andra drömmer hon om att det ska bli dom. Jag blir drabbad av hennes livskamp och hur hårt det går att falla. Hur hon pendlar mellan bråddjup förtvivlan både på sig själv och på framtiden. Hur det enda som håller henne levande är alkohol och älskog. Men när fallet hon dragits in i tätnar verkar Malin Fors ta sig samman mer och mer. Det är som att suget efter sprit och sex mattas av när hon kämpar med att lösa mordhärvan och de frågor den ställer.

Men orkar Malin Fors komma hem till Sverige igen? Till dottern Tove som verkar ha gett upp om henne. Till exet som gjort sin kollega på smällen. Till polisstationen där kollegorna gett henne ett ultimatum, sluta supa eller gå under. Att komma hem igen blir att tvingas ta sig samman.

Som ni förstår är det här två historier i en. En spännande, brutal mordhistoria i ett sjudande Bangkok samt en historia om en kvinnas kamp för att inte bara överleva utan faktiskt att orka leva med allt vad det innebär. Att komma tillbaka på flera plan.

Similar Posts:

• Girighet och galenskap
• En slags käftsmäll
• Skrik, svek och elakt förtal
• Imploderande om hämnd och längtan efter sammanhang
• Bubbel, adoptioner och svåra situationer

När motbokssystemet infördes var det för att bromsa missbruket bland män, gifta kvinnor fick ingen ranson och ogifta singelkvinnor fick genomgå en särskild granskning för att få tillgång till alkohol. Kvinnorna skulle i rollen som familjens och ”det lilla livets” värnare upprätthålla anständigheten. Sociologen Philip Lalander säger i boken att ”berusningen i hög grad har varit ett privilegium för mannen.” I och med avskaffandet av systemet (inte Systembolaget, alltså) 1955 uppnåddes laglig ”spritjämlikhet”, som författarna skriver i förordet. Men uppfattningarna om hur kvinnor skulle hantera alkoholen har som sagt dröjt sig kvar.

Läsningen blir till en intressant tidsresa som beskriver uppkomsten av olika alkoholrelaterade fenomen och ämnen som after work, charterresor, raggarkulturen, Stureplans-brats och könskodade sprithaltiga drycker, och vad dessa betytt för attityden till kvinnors alkoholkonsumtion. Alkoholen blir här helt enkelt en effektiv spegelyta för hur idéer kring vad kvinnor ska vara har reproducerats och omvandlats. Bilden blir komplex och mångfasetterad men på samma gång ljuder samma typ av reaktionära tankar, om än med nya formuleringar, om och om igen. Eftersom alkohol både utgör ett medel för nöje och en grogrund till misär är det lätt att tänka sig en bok om ett sådant ämne vara full av brasklappar i marginalen men Damberg och Wiklund guidar smidigt genom historien utan pekpinnar. De lyckas hålla perspektiven pedagogiskt åtskilda och på så vis blir Som hon drack en fokuserad volym om ett obelyst område där ojämlikhet fortfarande råder.

Som läsare får man berättat om hur kvinnor lyckats ta sig in på alkoholarenor som tidigare bara ockuperats av män. Patsy och Edina från tv-serien Absolutely Fabulous, Kim Anderzon och Lottie Ejebrants rollkaraktärer på solsemester i första Sällskapsresan, bloggaren Isabella ”Blondinbella” Löwengrip, professorn och överläkaren Agnes Wold och artisten Rihanna är några exempel på personer som har visat vägen till en mer öppen och tillåtande inställning till alkohol, som dyker upp längs boksidorna. Sakernas tillstånd rör alltså hela tiden på sig även om det går långsamt och kvinnor som kräver sin rätt att få dricka möter fortfarande större motstånd än män. Ickedömande kvinnoporträtt i stil med Jag vill ju vara fri och sakligt resonerande reportageskrivning som denna bok är exempel på, driver på utvecklingen mot större frihet på lika villkor.

Similar Posts:

• Avancerade drycker och smakkombinationer
• Hemmafrun som dödade jämställdheten
• Ikonen Dolly Parton
• Att förändra eller förändras
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919