Tidigt anar man vad som komma skall; vi serveras en ögonblicksbild, ett minne hos kusinen och vännen Osita: Viveks leende, det svallande håret, smycken som glimmar. Men sedan går vi tillbaka i tiden, till Viveks början, eller dessförinnan. Den ordentliga familjen vars son föds samma dag som hans farmor dör. Sorgen blir en skugga och en ständig följeslagare, liksom mörkret som hela tiden finns där.

Uppväxten är brokig och kontrasterna stora mellan släkten på landet och det internationella umgänget i staden. Viveks mor är inte från Nigeria och hon umgås mest med andra utländska kvinnor som är gifta med nigerianska män, och deras barn är både vänner och en sorts pseudosläktingar förenade i sitt blandade ursprung. Deras närhet är både påtvingad och befriande beroende på situation och synvinkel.

Det är något konstigt med Vivek; ibland är det som om hans medvetande försvinner någon annanstans, han blir stilla och han säger märkliga saker och någon gång beter han sig skrämmande och obehagligt. Länge lyckas han dölja det för sina föräldrar och för andra vuxna men till sist når han en gräns där det är omöjligt. De uppfattar honom som omöjlig och obegriplig och de som kan nå fram är barndomsvännerna. Bakom stängda dörrar och tillsammans med dem kan han vara den han egentligen är och alltid har varit.

Akwaeke Emezi vrider och vänder på psykisk ohälsa och sexualitet och hur de tar sig uttryck, hur det som av somliga betraktas som sjukt är det friska och rätta. Detta blir ännu tydligare i det slutna samhället där exorcism och övergrepp i Guds namn är en förfärlig realitet men det är stora skillnader i attityd mellan generationerna. De unga håller visserligen sina relationer hemliga för sina föräldrar men inom den egna gruppen finns ingen skam.

Språket (en eloge till översättaren!) är vackert och poetiskt och små stycken stannar kvar hos mig:

Jag kysste honom som om jag ville förföra ovissheten tills den försvann, sakta och varsamt, jag fyllde munnen med en vädjan och hällde den i hans.

Stämningen är en aning förhöjd – i flera av kapitlen är det Vivek som är berättaren, från sitt efteråt, från sin plats i tidens flod. Därifrån och av vännerna berättas sanningarna om Vivek, för det finns aldrig bara en sanning, sanningarna om Vivek Ojis liv – och Vivek Ojis död.

Similar Posts:

• Hotad utopi
• Nigeriansk kur mot svensk historielöshet
• En våldsam mor
• Lukt av ladugård, depression och död
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra

Båda deras öden har formats av handlingar som deras respektive familjemedlemmar ligger bakom. När vägarna korsas igen studsar minnesbilderna mot varandra. Mellan raderna framgår att sanningen har glidit dem ur händerna både en och två gånger.

Männen sätter ord på sina liv och för läsaren vecklar Saleh ut en karta över handelsresanden som i århundraden färdats över haven mellan östafrikanska kusten, arabiska halvön, Indien och Malaysia. Möbler har inhandlats för att seglas till hamnarna vid kusterna. Förbindelserna mellan tillverkare, köpmän och segelkunniga har varit livaktiga. Ingen gång under min skoltid nämndes de här rutterna när temat var världsomseglarna.

Det är en fascinerande affärsverksamhet som träder fram. Optioner utlovas, kontrakt ingås och man ger varandra lån mot pantsättning av bostaden. Orden i sig känns egentligen neutrala men i verkligheten uppstår konflikter som krockar med omgivningarnas normer, traditioner och förväntningar. Bland de involverade parterna som orsakar familjernas ekonomiska fall hittas brittiska banker, ministern med flera älskarinnor och handelsmannen som förför sonen i huset. En annan läsare skulle kanske ge alkoholen skulden till alla förvecklingar.

Genom hela berättelsen strömmar en känsla av att allt kanske inte stämmer som Saleh berättar? Han återtar ideligen ordet och korrigerar Latif, för att berätta hur det verkligen var. Latif har minnesluckor och närmar sig Salehs sanning med den yngres ödmjuka nickande till den äldres version av det som hände. Förresten är allt väldigt svårt att kontrollera efter så många år. Latif tog sig i sena tonåren till dåvarande Östtyskland – något som hans mamma uppmanade honom att göra när livet blev för svårt därhemma. Därefter hörde han aldrig mer något från de sina. Att många år senare få höra om vad som hände alla han lämnade (för en bättre framtid) är omtumlande för Latif.

Uppbrotten ter sig helt nödvändiga. Ibland är de ju också påtvingade. Girighet, stolthet, förutfattade meningar och misstänksamhet kan återfinnas hos massor av människor – till och med hos människor som står oss mycket nära. I min läsning visar romanen parallellt att samma drivkrafter döljer sig i maktspelet när nationer ska byggas.

De korta sammanfattningarna är ett påtagligt särdrag i romanens stil. Betraktelser som rör förgången tid och nutidsplanets vardag formuleras av de båda männen utan konstnärliga utsmyckningar. Prosan är nästan torftig. Men på mig utövar berättandet en stark dragningskraft och texten innehåller flera oväntade öppningar. Bland annat erbjuds jag en överraskning som knyter an till romantiteln By The Sea. Att den skulle anspela på något mer än det hus som ligger i den lilla orten på den brittiska kusten kunde jag aldrig ana.

Prosan är nästan torftig skrev jag – men det är inte hela sanningen. Vissa detaljer är utsökt valda och förmedlar kraftfullt sinnliga upplevelser. Sent kommer jag att glömma hur nedkylda fötterna blev när snöblasket trängde igenom de tunnsulade skorna under vandringarna på Dresdens gator. Eller Salehs längtan efter det särskilda träslaget ud-al-qamari. Mellan raderna på romanens sista sida blir saknaden av den försvunna och väldoftande träbiten mycket stark.

Thank you, Mr Gurnah. You got me hooked also with this novel.

Similar Posts:

• Ostafrikanische Träume
• En pojke satt i pant
• Den ärvda exilen
• Manlig vänskap och hemlängtan
• Med dubbla röster

Kanske hade jag tyckt bättre om den ifall jag varit mer påläst kring detta?

Jag tänker nog generellt att en roman ska kunna stå på egna ben och inte kräva en massa förkunskaper, men kanske glömmer jag då vilka förkunskaper jag faktiskt har när jag läser en västerländsk roman?

Här stör det mig onekligen att jag har svårt att placera handlingen i tiden, och det är inget jag är van vid att ha problem med. Av det faktum att den lite diffusa koloniala närvaron åtminstone delvis tycks bestå av tyskar sluter jag mig till att den måste utspela sig någon gång före andra världskriget. Det är i och för sig inte fel, men av vad jag kan läsa mig till i efterhand ska den utspela sig strax före första världskriget … Så ja, det stör mig att behöva vara så lost. Även om den bristen såklart egentligen ligger hos mig.

Paradiset känns samtidigt på många sätt som en klassisk västerländsk roman. Den handlar om en pojkes uppväxt till ung man, och i dess centrum står en strapatsrik resa, fylld av möten. Det vill säga, inte vet jag om det här egentligen är typiskt västerländska drag – de är kanske tämligen allmänmänskliga? – men de är i alla fall mycket välbekanta.

Pojken i fråga heter Yusuf. Han är elva eller tolv år när hans föräldrar plötsligt skickar iväg honom med ”farbror Aziz”. Farbror Aziz, tvingas Yusuf inse, är i själva verket inte alls hans farbror, utan en rik köpman till vilken hans far har skulder. Yusuf är lämnad som pant, som arbetskraft, för dessa skulder.

Till att börja med får han arbeta i en butik nära farbror Aziz vackra hem. Det är det äldre butiksbiträdet Khalil som lär upp honom, och som försöker få honom att fatta vilken position han hamnat i. Om nätterna sover de tillsammans ute på butikens terrass, där Yusuf drömmer mardrömmar om de hotfulla, vilda hundar som drar omkring runt de sovande pojkarna.

Åren går. Då och då drar köpmannen Aziz ut på karavanfärder inåt landet för att bedriva mycket lönsam och knappast helt laglig handel. En dag, när förberedelserna för en ny karavan pågår som bäst, får Yusuf besked om att han ska följa med.

Det blir en ännu mer farofylld resa än ens de mest erfarna räknat med, och jag måste säga att jag känner igen väldigt mycket från de koloniala berättelser jag läst tidigare. Klimatet är ofta skoningslöst, med hetta, fukt, insekter och sjukdomar. Människorna de stöter på är inte sällan vidskepliga och opålitliga. Varje stam hyser färgstarka föreställningar om dem som finns runt nästa hörn. Mitt i denna röra har européer dykt upp och skapat ännu större osäkerhet.

Något paradis är det knappast. Så vad syftar egentligen romanens titel på? Först tänker jag att det är den muromgärdade trädgården som hör till ”farbror Aziz” egendomar. Yusuf suktar efter att få vara där, men hans närvaro är knappast oproblematisk. Paradiset diskuteras också stundtals bland människorna han möter på sin resa. De tillhör olika religioner och tjafsar ofta, ibland godmodigt, om varandras föreställningar.

I slutänden tror jag att det kanske handlar om de små glimtar av skönhet Yusuf ändå kan få syn på, av naturens storslagenhet, av mänsklig vänlighet och kamratskap och av de första tafatta kärleksblickarna han får. Kanske erbjuder den mänskliga tillvaron inte mer paradis än så? Små glimtar.

Similar Posts:

• Skräcken! Skräcken!
• Inte hela sanningen
• Ostafrikanische Träume
• Den ärvda exilen
• Nigeriansk kur mot svensk historielöshet

Det är förstås ingen unik situation. Många människor drar sina sista andetag på platser långt, långt bort från de platser som såg dem födas. Abbas son Jamal doktorerar på just det, migrationsströmmar och migrationspolitik. Kanske är det hans sätt att hantera de många frågetecknen kring var den egna familjen har sina rötter.

Dottern Anna (döpt till Hanna) har varit så arg på den där tystnaden. Nu försöker hon mest ignorera den. Skapa något eget. Hon lever ett brittiskt liv, med en vit brittisk man, från en vit, tämligen vardagsrasistisk, brittisk medelklassfamilj. Hon orkar inte riktigt med allt som förändras av faderns sjukdom.

När Abbas känner att livet går mot sitt slut kommer han samtidigt närmare dess början än han har tillåtit sig att vara på mycket länge. Han börjar tänka på och långsamt prata om det liv han en gång lämnade, ett liv i fattigdom på Zanzibar. Denna berättelse om ursprung aktualiserar också frågor för hans hustru, Maryam. Hon känner själv inte till sitt ursprung, utan övergavs som nyfödd. Den enda länken till det förflutna, den sista i en rad fosterfamiljer, rymde hon ifrån när hon som sjuttonåring träffade Abbas.

Så här glider perspektiven mellan familjemedlemmarna i Gurnahs berättelse. Han väver samman deras skilda upplevelser av uppbrott och urspungshistorier på ett sätt som jag har svårt att riktigt redogöra för. Jag förstår av recensioner jag läst av den här romanen att inte alla gillar hans allvetande berättarröst. Han tar sig en rätt att betrakta sina karaktärer lite ovanifrån, att sammanfatta hela deras liv. Jag kan förstå det.

Samtidigt gör han det så lyhört, med så mycket förståelse och samtidigt skoningslöshet, att jag inte kan låta bli att tycka om det. Jag är lite mätt på dessa ständiga påpekanden om att det är ”show, don’t tell” som författare ska göra. Det måste väl få finnas olika strategier, olika sätt att skildra sina karaktärer?

Vad romanen vinner på det här sättet är att skriva är en överblick på människors mest intima liv som man väl egentligen aldrig kan få i levande livet. Ingen vet ju allt om någon annan. Det gäller inte minst i en familj. Barn håller hemligheter från sina föräldrar. Ger sig ut och skapar sina egna liv. Föräldrar berättar aldrig allt för sina barn – även om Abbas är ett extremfall som inte berättat något – de är kanske med nödvändighet betydligt mindre i barnens ögon än vad ett helt liv rymmer.

Vad blir då ”den sista gåvan” i allt det här? Sanningen? Går den någonsin att helt förmedla till dem som växt upp under helt andra omständigheter? Och hur ska de som blir kvar egentligen hantera dessa nya bilder av fäder, makar, nära och samtidigt helt okända människor?

Similar Posts:

• Inte hela sanningen
• En pojke satt i pant
• Ostafrikanische Träume
• Sorgen har flera färger
• Öppna upp gränserna!

Några kapitel senare läser jag om Ilyas, mannen med canvassäcken som lär känna Khalifa. Cirkeln med personer vidgar sig och senare läser jag om hur Ilyas lillasyster Afiya får växa upp hos fosterföräldrar som behandlar henne illa.

Ilyas är äventyrlig av sig och söker sig plötsligt till schutztruppe, som den tyska kolonialarmén benämndes i de afrikanska territorierna. I samma veva presenteras en fjärde huvudperson, Hamza, som också har hamnat bland de uniformsklädda tyskarna. Han tycker sig ha en gnutta flax som lyckats bli rekryterad eftersom han i armén lär sig saker han aldrig vetat förut.

Bakom beslutet att utkämpa någon annans krig ligger ingenting annat än överlevnad. Priset är högt. Under långa marscher i hällregn eller i östafrikansk stekande sol är soldaternas (askaris) liv som att spela roulett med döden som insats. Malaria, tyfoidfeber och de tyska officerarnas bestraffningar sliter på människokroppen – och hjärtat.

Berättelsens huvudpersoner är handlingskraftiga, som att de ska illustrera hur de vill bryta sig loss från ödets nycker. Ändå råkar de ut för händelser de inte kan styra över. Där spelar till viss del några bifigurer in med varierande resultat. Officeren som älskar poesi och måste dölja sina ömhetskänslor för Hamza samt Khalifas bitska fru bidrar båda till historiens vändningar.

Drömmar har betydelse i romanen. I ett fall som konkret upplevelse när en tidigare soldat ropar i natten på grund av mardrömmar från kriget. De andra Drömmarna – som skrivs med stort D – infinner sig av andra anledningar, nämligen för att de är helt nödvändiga för den mänskliga själen. Här får den tyska poesin och det tyska språket en oväntad roll och ich finde es überraschend – men mycket välkommet – att Gurnah ger utrymme åt dessa klassiska bildningsideal vid sidan av den tyska nedlåtande synen på befolkningen. I en scen berörs jag särskilt eftersom den så uttryckligen visar viljan att be om förlåtelse. En tysk missionspräst ger tillbaka en bok han konfiskerat från Hamza. Och det är prästens fru som övertygat att boken ska tillbaka till sin rätta ägare:

Perhaps I should say, she convinced me that I was wrong to have taken it away, and so I determined to give it back to you and to explain why I had taken it away from you in the first place. I was mistaken. Perhaps in time you will be able to read it with as much pleasure as the Oberleutnant anticipated.

Gurnahs prosa är lugn och saktmodig. Berättandet tar sig fram i små skritt. Författaren utnyttjar inga som helst cliffhangers utan lägger sin kraft på att levandegöra sina personer i all sin mångsidighet. Den som är brysk kan bära på ett överraskande stort hjärta. Den som tror på vetenskapligt utprövad medicinsk vård kan i sin förtvivlan vända sig till en schaman.

Jag uppfattar hur en stark ström av Nuet flödar över boksidorna och hur var och en gör sitt bästa utifrån den givna situationen. Våra huvudpersoner befinner sig geografiskt mycket långt borta från världskrigen och storpolitiken. De tyska kolonialherrarna byts sedermera ut mot britter. På sätt och vis verkar det kvitta för befolkningen eftersom de föraktfulla attityderna fortlever oavsett varifrån Europa överheten kommer.

Men jag låter mig luras. Såklart har storpolitiken tagit grepp också över den här romanens människor och den som försvann. Funderingarna fortsätter långt efter att boken är utläst.

Similar Posts:

• Inte hela sanningen
• En pojke satt i pant
• Den ärvda exilen
• Minne och identitet i Modianos Paris
• Smuggelhistoria med släkthemligheter

De strukturer som hänger kvar än idag efter epoken med slavhandel och plantageägare syns tydligt i hur nutidens stora globala företag exploaterar naturresurser på den afrikanska kontinenten. Se bara på ägandet och vinsterna och hur dessa försvunnit från ursprungsländerna. Och jo, ta fram listan över länder som är skyldiga pengar enligt Världsbankens sätt att inordna den globala ekonomin. Är det inte konstigt att många av dessa är skyldiga pengar till forna kolonialmakter och att flera av G8-länderna utgörs av länder som en gång tog ett ekonomiskt språng på grund av slavhandeln? Makten handlar inte bara om ekonomiska muskler i sig, den medför också rätten att utnämna sig till den ”kloke” som definierar synen på sund ekonomi.

Essäsamlingen Se Afrika har många andra poänger. Afrika är den enda världsdelen som har avvecklat sitt kärnvapenprogram. I FN:s säkerhetsråd finns inte ett enda afrikanskt land representerat.

Thiong’o menar att bristerna i dagens demokratiform beror på att den en gång förutsatte frihet på kolonialmaktens hemmaplan men slaveri i utlandet. Fortfarande bedriver världens länder inrikes- och utrikespolitik på ett sätt som befäster gamla strukturer. I vissa fall är den representativa demokratin ett hinder som

[---] förvandlar medborgarna till passiva betraktare medan deras företrädare i parlamentet utövar makt på deras vägnar. Verklig demokrati förutsätter att makthavarna dagligen svarar för sina beslut, inte att de räknar pengar i fyra år för att kunna köpa röster.

Idéerna som essäerna lyfter fram handlar om jämlikhet i dess mest odiskutabla mening. I många aspekter kan läsaren kallt konstatera: Sann jämlikhet mellan länder och inom länder lyser med sin frånvaro idag. Det är lätt att ta till sig författarens klarsynta beskrivning av kapitalismen. Det går inte att sopa under mattan att dagens rika västerlänningar tjänar på ojämlikhet. En välnärd medelklass konsumerar varor och tjänster så att klyftorna mellan fattig och rik vidgas ännu mer.

En nystart behövs, även om seglatsen sannolikt blir stormig – för att sammanfatta Thiong’o och tankegångarna i essäerna.

Thiong’o vill i sina essäer stärka självförtroendet hos sina egna systrar och bröder i de afrikanska länderna. De behöver inte upprepa destruktiva handlingar som skett på europeisk och amerikansk mark tidigare i historien. Nu är nu. Och han vill uppmuntra även andra att se saker som de är: För att minska den ekonomiska klyftan mellan rika och fattiga länder måste människan sluta tro att marknaden är den enda guden. Den har nämligen inte lyckats minska den ökande fattigdomsklyftan – inte i något land eller i någon världsdel. Allas gemensamma insats borde fokusera på jämlikhet för alla om man menar något med orden att man bryr sig.

Mina funderingar efter att ha läst klart essäsamlingen går vidare till min egen del av världen, där jag snabbt finner två konkreta exempel på global ojämlikhet. Det första är skogarnas bär som plockas av tillfälligt inresta bärplockare. Det andra är arbetskraftsinvandrare som fyller luckorna i vård- och omsorgssektorn. Våra länders välfärd byggs än idag upp av att det finns arbetskraft som lämnar sitt eget land. I deras hemländer går det mycket, mycket långsamt i arbetet med att bygga upp en stark välfärd för alla landets medborgare. Vad tror jag att det beror på? Jo. Att det kostar för västvärldens medelklass, och den är inte redo att betala en sådan nota.

Similar Posts:

• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Fantastisk berättarkonst
• Alltid fler lager
• Nya vägar
• Vecka 3 på dagensbok.com

Ayoola kallar på mig med dessa ord: Korede, jag dödade honom.

Jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva höra de orden igen.

Om inte de inledningsmeningarna får dig att vilja läsa vidare, ja, om inte själva titeln får dig att vilja läsa den här boken, då vet jag inte riktigt hur du fungerar. Annorlunda än mig, i alla fall.

Korede är den duktiga storasystern, sjuksköterskan som håller ordning på sina mer än lovligt slappa underordnade på sjukhuset, som är prydlig och artig, som snällt lyssnar på allas problem men själv bara anförtror sig till mannen i koma på rum 313. Inte minst är hon bra på att städa, och städa får hon efter sin slarviga, impulsiva lillasyster.

Städa bort kroppar.

Lillasyster Ayoola är ohyggligt vacker. Män som kvinnor faller som käglor för henne. Och första gången Ayoola ringer sin storasyster och gråter därför att hon ”i självförsvar” huggit ihjäl en pojkvän ställer Korede lojalt upp. Det finns ju ingen anledning att tvivla.

Fast nu är det tredje gången. Tre dödade är, det har Korede googlat, definitionen av en seriemördare. Hon kan inte släppa tanken på den senaste mannen hon hjälp till att städa undan och vad som egentligen hände – och som om inte det var nog börjar Ayoola träffa Tade, den snygge och vänlige läkare som Korede är hemligt förälskad i. Hur ska han undvika att gå samma öde till mötes som de tre tidigare pojkvännerna?

Min syster, seriemördaren är en spänningsroman om systerskap, lojalitet och psykopati, en ganska skruvad men samtidigt vardaglig historia om just relationer i familjen. Inte minst spännande blir det att den utspelar sig i Lagos i Nigeria. Det ger en intressant mix av välbekant och ganska främmande, inte minst vad gäller relationerna mellan män och kvinnor. Lite hämmar det visserligen förståelsen – om man nu borde förstå det – av varför Korede är så väldigt förtjust i Tade, för han känns mest attraktiv med någon sorts 50-talsmått.

Inte för att han för den sakens skull förtjänar att dö.

Similar Posts:

• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• Länge leve kungen
• Ett underbart verk
• Allt går sönder, allt gror

Joseph Conrad, polenbördig och född till världen som Teodor Józef Konrad Korzeniowski, växte upp i en adelsfamilj. Hans föräldrar var döda innan han nått tonåren. Han uppfostrades av en farbror och kom senare att fostras av haven han seglade på under både brittisk och fransk flagg. Hans Mörkrets hjärta gavs ut som samlad novell 1902 och bygger i mångt på självupplevda erfarenheter.

Verket har inspirerat många och Ford Coppolas film Apocalypse Now är bara en i raden av filmer som inspirerats av boken. Jag kröp ner i soffan och såg den igen häromdagen – nej men god dag mörkret, min gamle vän. Filmen är så lång att det hann bli både skymning och gryning innan den tog slut. Coppola-versionen av Mörkrets hjärta är en osalig sörja som utspelar sig under Vietnamkriget. Som bekant dör under kriget civila och krigsmän i mängder. Godtyckligt dödande som förströelse. Vad ni kanske inte visste är att det också fanns amerikanska överstar som älskade doften av napalm på morgonkvisten. Överstar som inte drog sig för att offra en halv pluton och några helikoptrar för att få se en världskänd surfare, som bytt ut både shorts och paraplydrink mot uniform och chow, bemästra vågorna.

Förebilden saknar både amerikansk inblandning och shorts – den utspelar sig i Kongo som härjas av fullständigt civiliserade belgiska imperialister som vill åt elfenben oaktat kostnaden i mänskligt lidande. Det skrivs aldrig rakt ut, men idag är det vedertaget att det är Kongo och Belgien som utgör skådeplatserna. Mördandet, girigheten och hänsynslösheten är som ni vet inte bundna till vare sig tid eller rum och frånvaron av definierade platser gör boken allmängiltig.

Hembiträdet på Junibacken, Alma, konstaterar uppgivet när hon tvättar nere vid vattnet, att det är onaturligt varmt och att det är som att ligga och skölja tvätt vid Nilen i ”egypti land”. Hade hon haft minsta erfarenhet av Kongo hade hon kanske uttryckt sig annorlunda. Mörkrets hjärta utspelar sig några år innan hon offrade sin rygg nere på bryggan. Kung Leopold II var en sjuk jävel och tycks ha sett Kongo som både lekstuga och slakthus. Detta faktum både möjlig- och utgör bokens mörka och olycksbådande underton.

Boken har en berättarröst som besitter överblicken och förmedlar skeendenas gång, men det är Charlie Marlow som inför ett litet sällskap berättar sin historia om resan uppför floden.

Genom vissa kontakter hade han anförtrotts att föra en liten vattenfarkost uppför floden och man kan inte annat än sluta sig till att det inte är ett helt dåligt val av kapten. Marlow konstaterar vid ett tillfälle att den kapten som låter sjö- eller flodbotten så lite som rispa båtens underrede begått ”sjömannens mest oförlåtliga synd”. Vattenfarkosten hade i sig en intressant historia. Båtens tidigare danske kapten visade sig nämligen ha blivit ihjälslagen till följd av ett litet missförstånd kring ett par höns. Som bekant kan fjäderfän bringa fram det sämsta hos oss.

Marlow är utan att skriva mer om saken en storartad berättare. Conrad låter genom honom förmedla en förtätad stämning jag sällan stöter på i litteraturen, eller för den delen annorstädes. Det är obehagligt, mystiskt och djävulskt spännande. Boken gjorde så djupt intryck på mig att jag drog mig för att påbörja andra böcker med övertygelsen att jag bara skulle bli besviken.

Lika säkert som att vi inte kan besöka historien utan våra erfarenheter och ofta förmenta föreställningar, kan man inte recensera en klassiker utan att upprepa vad andra sagt. Jag vet inte säkert besked i saken, men utan att skämmas antar jag att Mörkrets Hjärta är en av 1900-talets mest omtalade och omdebatterade böcker. Rasism, kolonialism och imperialism återkommer om och om igen i vår historia och då ofta tillsammans. Här utgör detta trehövdade monster hjärtat i berättelsen. Boken är rasistisk och det är meningen. Frågan har ofta varit huruvida Conrad själv var rasist. För mig är det ett ständigt återkommande dilemma, det om förhållandet mellan upphovspersonens verk och skaparen själv. Ur en sträng, ambitiös och noggrann recensents perspektiv, som inte hemfaller åt frestelsen att göra ovidkommande utsvävningar, är det inte det som är det centrala. Det är boken som recenseras, därmed basta. Gudskelov är jag knappt en recensent – och vad vore livet utan lite förlustelser, att då och då tillåta sig själv att så att säga skriva under strecket.

Man kan vara rasist i både tanke, tal och handling, men alla tre behöver inte följa på varandra utan undantag. Att uttrycka sig rasistiskt är ingenting annat än just rasistiskt, men orden är för den sakens skull inte nödvändigtvis en manifestation av en genuin åsikt. Djävulen har många advokater. Chinua Achebe är mest känd för sin bok Allt går sönder, men han skrev också mot slutet av 70-talet ett inlägg i diskussionen:An Image of Africa: Racism in Conrad’s Heart of Darkness. Rasismen i Mörkrets hjärta är uttrycklig, men Achebe ansåg att den även var ett uttryck för Conrads ärliga åsikter. Joseph Conrad var kort och gott ”a bloody racist”. Achebes text är ett av de mer välkända bidragen till diskussionen och har både backats upp och bemötts av otaliga mer eller mindre initierade personer. Cedric Watts ‘A Bloody Racist’: About Achebe’s View of Conrad är ett väl genomtänkt och seriöst bemötande. Jag tänker inte återge deras argumentation mer än att konstatera att de inte håller med varandra. För egen del vet jag för lite om Conrad som människa för att inta en trygg ståndpunkt jag kan stå upp för, men jag misstänker att det hos honom fanns mycket jag inte skulle försvara. Ett bekvämt och fegt förhållningssätt som ni ser, men det hindrar mig inte från att dra en tydlig demarkationslinje mellan Conrad och hans bok. Det som återkommer i böcker som överlever tidens idisslande är att de i grund och botten berör läsaren. Boken bär på något allmänmänskligt som påverkar oss så djupt att det inte lämnar oss.

Marlow har en uppgift och en uppgift allena: att för ett belgiskt företags räkning söka upp och föra hem en av deras handelsmän/kolonisatörer. Namnet på denna man är Kurtz. Kurtz är inte direkt vid sunda vätskor. Man kan väl egentligen säga att han fullständigt tappat det, ja, antagligen blivit spritt språngande galen. Det är åtminstone en tolkning av honom. Tack vare (eller på grund av) sin skrupelfrihet har han en förmåga att få fram elfenben ingen kan nå upp till. Han har byggt upp ett eget litet samhälle långt in i landet. Och hans sista ord är klassiska: -The horror! The horror!

Mörkrets hjärta både är och inte är så mycket på samma gång. Motsägelsefull, gåtfull, mångtydig och mångbottnad. Längs utmed floden framträder genom Marlows tankar och introspektion så sakteliga de materiella förhållanden och psykologiska mekanismer som gör att ondskan kan grassera både inom oss och på jorden. Svarta betraktades som underlägsna, knappt ens människor och försök att ”civilisera” dem behövde ju inte innebära att man inte kunde göra stora ekonomiska vinster samtidigt. Den kollektivt upprättade- och hållna västerländska självbilden var (och är fortfarande) förvrängd. I Mörkrets hjärta skärskådas de föreställningar som finns kring dikotomierna kultur-natur, rationalitet-djuriskhet, moral-omoral, ljus-mörker. Det finns inga tydliga skiljelinjer mellan dessa annat än i teorin. Vid tillräckligt gynnsamma eller fruktansvärda förhållanden kan människor begå de mest bestialiska handlingar mot andra. Våra hjärtan kan härbärgera både mörker och ljus. Och framförallt: vår effektivitet att producera kan lika väl användas för att förinta. 1900-talet bär vittne om det.

Historien är fylld av människor som hellre dör än överger sin mänsklighet. Visserligen bevisar det inte att de är omöjliga att bryta ned – de utsattes kanske inte hårt nog – men denna filosofiska fråga är till syvende och sist inte intressant. De har uppvisat en inre styrka vi bör ta till oss. Kurtz föll till föga för strävan efter rikedom och makt och vi lämnas med frågan om han i hjärtat ville det eller inte. Att inte veta är förlåtligt. Att inte vilja veta är avskyvärt. Den enes mörker, den andres ljus.

Similar Posts:

• Något mer än klassiker
• Det okända folkmordet i Kongo
• Vår export av det civiliserande våldet
• Tintin tar våra värderingar till Kongo
• Allt vi inte hör och ser

Därför att när man är rikemansson till en vit fransos och en svart afrikanska, och någon i grannskapet i Burundis huvudstad snor ens cykel, då kommer fars tjänstefolk fanimig se till att cykeln tas tillbaka. Även om det innebär att rycka den ur handen på ett barn vars far köpt den i god tro och aldrig kommer att ha råd med en annan. Och då får man, som rikemansson, samvetskval och vägrar cykla.

Blir någon gladare av att cykeln står och samlar damm?

Knappast.

Varför kan hans franske far inte förstå att hans rwandiska mor är en flykting i Burundi?

Säg det. Det kan inte vara kolonialism i alla fall, han är ju en del av den nya generationen. Han blir jättegenerad när äldre kollegor använder n-ordet. Men så farligt kan det väl ändå vara att fly om man kan bo i grannlandet, va?

Är det därför Gabys föräldrar skiljer sig?

Det är en bra fråga. Beskrivet ur unge Gabys synvinkel kan det nog verka så. Eller så är det bara en dålig idé att gifta sig när man inte fyllt 20 än. Eller så är de bara båda väldigt kluvna människor, båda flyktingar från sina hemländer av väldigt olika skäl, som aldrig riktigt lärde sig att förstå varandra.

Hur kan ett halvt land bestämma sig för att mörda den andra halvan?

Nu hoppade du fram lite snabbt, va? Ja, vi är i Burundi och ett av de värsta folkmorden på senare tid (de är ju några stycken, #neveragain) ska precis bryta ut på andra sidan rwandiska gränsen, men första halvan av boken är ju lyckligt ovetande om det. Gaby är gammal nog att förstå att han och de andra beiga barnen är annorlunda än sina grannar, men upp till en viss ålder spelar det ingen större roll. Vad han själv märker. Och för omvärlden är det ju hur som helst bara en liten fläck på kartan någonstans.

- Blodbadet som du säger väntar, hur skulle det kunna inträffa i Kigali när det är så många blåbaskrar där? Det är inte möjligt…
- Det räcker att några av dem dödas så evakueras alla vita här i landet. Det är en del av deras strategi. Stormakterna tänker inte riskera livet på sina soldater för att rädda livet på stackars afrikaner. Det vet extremisterna.

Vad är egentligen skillnaden på hutuer och tutsier?

Den ena sorten var kackerlackor, och den andra sorten hade machetes.

Skärpning.

OK, för att ta Gabys franske fars förklaring så har det något med nässtorleken och kroppslängden. Det är nog den förklaring vi europeiska läsare får nöja oss med.

Ger Ett litet land någon djupare förståelse för den processen, hur konflikter i ett nyligen avkoloniserat land gradvis trappas upp till folkmord?

Ja och nej, den är ju beskriven från ett barns synvinkel. Även om den vuxne författaren smyger in en hel del i första halvan blir det lite som om Mästerdetektiven Blomkvist plötsligt skulle hamna mitt i en militärkupp och ett folkmord halvvägs igenom kriget mot röda rosen. Vi som läsare vet ju vad som kommer att hända och kan fånga upp ledtrådarna, men vår berättare kan bara se det hända, se hur våldet sprider sig över lands-, folkgrupps- och åldersgränser och ett fungerande samhälle plötsligt blir helt laglöst, och det blir kanske ännu mer drabbande ur den här synvinkeln. Men förståelse för hur människor kan hugga ihjäl sina grannar? Är det något man kan förstå?

Militärkupp OCH folkmord?

Ja, han är ju i Burundi, där den demokratiskt valde presidentens livstid kan mätas i timmar. Folkmordet där hans släkt är måltavla är på andra sidan gränsen i Rwanda. Olika länder har olika problem, vetdu.

Varför spelar burundiska radion klassisk musik när det är statskupp?

Varför de kopplar ihop europeisk finkultur med något som ska säljas som återställande av ordning? Beats me.

Borde inte rwandiska radiopratare i yttrandefrihetens namn få uppmana till att utrota alla kackerlackor om de vill det? Det är väl ändå ett fritt land, eller? Vad är det för jävla åsiktskorridor?

Om du säger det så.

Kan man tvätta bort fläcken på ett golv där ett barnlik legat orört i sin favoritfotbollströja i tre månader?

Kanske måste man kunna det. De som inte kan får väl vackert räknas bort.

Vad säger ett priviligierat, väluppfostrat, välskolat barn till en mor som kommer tillbaka från ett krig och har blivit en helt annan människa?

En bättre fråga är väl vad han tillåts säga. Med franskt pass har han ju ändå en utväg. Det är inte hans problem bara för att det är hans mor.

Är boken bra då?

Den har en lång startsträcka, men när den kommer igång är den fruktansvärd. På ett bra sätt. Att Gaby redan från början står utanför, fast i ett varken-eller, blir både bokens styrka och stora svaghet.

Vad hände med Gabys cykel?

Vem vet. Kanske hittades den i ett skjul många år senare, oljades, pumpades, och gavs till någon annan tioåring. En del saker går ju i arv utan att någon kan förstå varför. Ack ja.

Similar Posts:

• Helvetesvandring som hemkomst
• Meet the new boss, same as the old boss
• Fantastisk berättarkonst
• Konsten att splittra ett folk
• Global men världsfrånvänd utilitarism

Vad är glömska? Det är både en individuell och kollektiv förmåga, eller oförmåga om man så vill. Eller glömma som i underlåtenhet, att undvika något och hänvisa till att det fallit bort ur minnet. Glömma är även att förlåta, men vad förmår vi över huvud taget att förlåta? Kan vi förstå andras förmåga att förlåta? Känner vi ens oss själva så väl? Jag vet inte.

Beroende på vad ens politiska tycke och smak föreskriver att man vill kalla det, inleds boken med att revolutions-, upprors- eller självständighetskaoset står för dörren. Konflikten stegras snabbt och slagord byts ut mot kulsprutesmatter, slumpartad död och individuell tortyr. Den som kan sin angolanska historia – vilket jag alltså knappast kan beskyllas för – vet att kolonialmakten med dess allierade tids nog skyfflades ut ur landet. Självständigheten var emellertid inte förankrad i någon solid grund och ett utdraget inbördeskrig bröt ut. Om det förtäljer inte boken särskilt mycket. Det historiskt-faktiska händelseförloppet är korrekt men får främst utgöra fondvägg åt de fiktiva människorna som strös över sidorna.

Vissa omständigheter, slumpens sinnrika arkitektur som ett kapitel heter, får huvudkaraktären Ludo att både bokstavligt och sinnligt mura in sig i en lägenhet tillsammans med en jycke. Lägenheten är även takvåningen i det boendekomplex som i folkmun benämns De lyckligas hus. Dråp, kvarlämnade cementsäckar, slarvigt utförda arkebuseringar, högar med konserver, en smärre trädgård gödslad med mänskligt kött samt en och annan oförsiktig och lättlurad duva möjliggör, och här är symboliken närmast poetisk, självförsörjning. Böcker, möbler och golv får allt eftersom sätta livet till som matlagningsved.

Ludo blir kvar där hon är ett tag. Ett rätt långt tag visar det sig. Lite styvt 30 år är ju en inte alls oansenlig tid att spendera i ett och samma bo. Ett och annat snappar hon upp om omvärldsförloppet. Folk flyttar in i de lägenheter överklassen flytt och lämnat åt sitt öde. Innergården befolkas snart av vidskepliga människor och en liten apa. En något större men inte lika trädklättrande flodhäst dyker oväntat strax upp. Oron, som vi kan kalla det som sker, tar plats utanför lägenhetens väggar. Den har naturligtvis ingen linjär gång som löper från uselt till bra. Liksom i Weiss’ Motståndets estetik skor sig snart samma människor som initierade och genomförde kampen för självständigheten på den samma. Makt korrumperar, pengar i egen ficka värmer bättre än ett slösande på något så onödigt som allmännyttan och folkets väl och ve.

Boken snärjer in mig med sin fantasi och underfundighet. Allvarliga skeenden upplevs närmast vara lite gemytliga. Vid endast ett fåtal gånger vrids en kniv om i magen, som för att påminna att världshistorien sällan är gemytlig. Berättelsen slingrar ihop sig, växer och knoppar ut. Den bryr sig föga om kronologi men så sakteliga visar sig det ena ha lett till det andra. – Aha! – Jaha, så pass! – Naturligtvis, det förstod jag ju egentligen hela tiden – Nej men dra på trissor, var det verkligen han…Helhetsbilden uppenbarar sig så sakteliga för mitt inre öga och upptäckten av de intrikata sambanden är tillfredsställande.

Ludo, jycken och lägenheten bär inte ensamma upp José Eduardo Agualusas lilla pärla till roman. Där förekommer många figurer, alla med olika bakgrund och betydelse för berättelsen. Och hunden visar sig vara människans bästa vän bara så länge den inte blir hungrig nog att överväga en nattlig räd som skulle avrundas med en rad huggtänder nedborrade i människostrupe. Mat för en vecka framåt får snålvattnet att rinna till, och efterrätt i form av en hög med märgben läskar. Så långt går det gudskelov inte.

Hon, Ludo, kritar ned ord och meningar på tapeterna. Skriva, att berätta, blir flyktlinjer. Slita och dra i både mening och meningar för att se vilka diamanter som trillar ut. Eller rota runt i duvors krås och finna de mest otänkbara skatter. Tysta tv-apparater vars filmdialoger fantiseras ihop av några barn för att skapa mening. Om man bara ändrar lite, lite i språket öppnar sig nya möjligheter. Språket, berättelsen i boken är symbolisk; orden går att läsa bokstavligt, men även en blind en som jag anar de underliggande strömmarna av någonting annat. Du finner flödena själv om du läser. Och för Ludo har tiden, som förövrigt förlorat sin konventionella betydelse, sin stilla gång. Äta, elda, spana, odla, spana, äta, elda, sörja, överleva – varför? Tills en dag då…

Similar Posts:

• De som blev kvar
• En pojke satt i pant
• Skräcken! Skräcken!
• Et voit rien
• Manlig vänskap och hemlängtan