Det betyder inte att vi inte bråkar för det gör vi. Första halvåret 2025 inleddes en ekonomisk rysare som bara fortsätter. Gaphalsen Donald Trump har ännu en gång tillträtt världens mäktigaste befattning.

USA:s president bestämmer över mycket, det är välkänt, men SÅ mycket? Trump började nästan genast hota om tullar. Det sänkte såklart börsen. Sen tog han tillbaka hoten, delvis, och då gjorde börsen genast glädjeskutt som en lydig vovve. Detta har Trump upprepat flera gånger. Undrar om han berikat sig själv genom att han tillåts hålla i taktpinnen och kan köpa när det är billigt och sedan sälja dyrt? Samtidigt är alla i USA, inklusive hans hängivna väljare, förlorare eftersom förtroendet för USA urholkas.

En rysare är det men de flesta småsparare är kvar på börsen liksom våra pensionspengar, fastän fluktuationerna är styrda av en silverrygg som inte bryr sig ett skvatt om någon annan än sig själv. Hur ska man förstå det? Hade aporna köpt det?

Apan och kapitalet, en bok om ekonomisk historia, kom 2023, efter Trumps första presidentperiod, men innan det stod klart att det skulle bli en triumfatorisk come back. Författaren Kjell A. Nordström vill göra ekonomin begriplig och börjar från början. Människan är alltså en tunnhårig apa i Afrika som lär sig att man kan byta saker med andra, nötter mot fikon, exempelvis. Det är ju något stort.

”Den enes bröd är den andres död” brukar det heta, men byteshandel är inget nollsummespel enligt Nordström. Om det hade varit det så hade den hårlösa apan för längesen slutat göra transaktioner, argumenterar han. I stället förenklas livet av möjligheten att göra byten. Den som fiskat mer än den kan äta, slipper se fångsten ruttna. Människan kan specialisera sig. Den som är särskilt bra på fiske ägnar sig åt det och byter sedan med samlaren av nötter. Eller fikon. Alla får en mer varierad kost.

Städer med handelstorg är ett viktigt steg i utvecklingen, uppfinningen av pengar är ett annat. Mynt av koppar, silver eller guld blir till sedlar vars värde garanteras av en guldreserv hos en riksbank som evolverar till nuvarande system som inte vilar på guldreserv och dessutom är alltmer kontantlöst. Vi betalar allt oftare med plastkort. Ändå består tilliten.
Kapitalismen tar fart i de italienska statsstaterna på 1200- och 1300-talen. Renässansen bär på en slags framåtanda efter en lång era av bakåtblickande under medeltiden. Det skapas banker som lånar ut pengar mot ränta. Ekonomierna växer.

Militärt starka aktörer har genom tiderna sett sin chans att tulla på andras handel. Men ideologin om frihandel, som uppstod i Storbritannien på 1800-talet, har bitit sig fast. Visst finns det bakslag som första världskriget, depressionen och andra världskriget. Men frihandeln har tagit fart igen efter alla kriser. De senaste 50 åren har präglats av ett allt öppnare Kina, Berlinmurens fall och ett allt aktivare Indien. Kjell A. Nordström liknar globaliseringen vid ett jättelikt knytkalas.

Vår planet har blivit en by där alla försöker byta med alla. En öppnare värld än någonsin. Längre liv än någonsin. Mindre fattigdom. Och dessutom för fler människor än någon gång i historien.

Men det är något som skaver. Storbritannien har lämnat EU och i USA sluter allt fler upp bakom parollen ”America first” och Donald Trump som säger att han älskar tullar. Det där är inget nytt under solen, menar Nordström.

Precis som i det lilla livet är ju stora kalas ofta kaotiska och svåra att kontrollera. Att stiga ur festen och återta kontrollen över människors bytande dyker därför upp som förslag med jämna mellanrum. Men att helt lämna festen har oftast visat sig alltför dyrt, även för stora länder som USA.

Ett kapitel handlar om den osynliga handen, moralfilosofen Adam Smiths teori att ekonomin fungerar bäst utan statlig styrning. Vi människor är bra på samarbete. Paradoxalt nog är det egennyttan som för oss ditåt. Men Nordström betonar att en viss styrning, eller korrektare uttryckt rätt sorts regler, behövs för att den osynliga handen ska kunna arbeta fritt.

Nordström tar också upp problem som överutnyttjandet av haven och luften. Han synar de miljöekonomer i sömmarna som propagerar för ”degrowth”, minskad tillväxt för miljöns och klimatets skull.

Detta är en infallsrik och kreativt berättad ekonomisk historia där man varken saknar myten om kung Midas eller historien om Sveriges Riksbank, världens äldsta. Man har kul när man läser. Nackdelen, möjligen, är att framställningen blir lite spretig. Kjell A. Nordström hoppar friskt i kronologin, något som sannolikt minskar bokens tillgänglighet för många. Den riktar sig ju till alla apor, som jag, som saknar gedigna förkunskaper i ämnet.

På det hela taget är Apan och kapitalet dock en välskriven bok av en kunnig författare. Ideologiskt är Kjell A. Nordström varm anhängare av marknadsekonomin men den läsare som inte är det behöver knappast vara orolig. Författaren är tydlig med sina åsikter och intentioner redan från start.

Similar Posts:

• Spretigt om kapitalismens och städers historia
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Initierad bok om Trump
• Staten och kapitalet i samma båt

Yes! är Katarina Bjärvalls tredje bok om konsumtion. Hon har tidigare skrivit med särskilt fokus på barn och konsumtion i Vill ha mer och om våra mobiltelefoner i Var är du?. Yes! har till stor del ett bredare, mer övergripande perspektiv, men fokuserar också delvis på hur marknadsförarna alltmer tar neurovetenskapen – hur våra hjärnor och nervsystem fungerar – till hjälp för att få oss att köpa.

Titeln Yes! syftar alltså på den där kicken vi får när vi tror oss ha gjort ett eller annat fynd. En bra affär (de där 3 för 2-erbjudandena som inte sällan slutar med att man i efterhand kommer på att man ju bara behövde en, till exempel) eller en alldeles särskild pryl. En sådan som ingen annan har. Eller tvärtom, det där man vill ha för att alla andra har ju.

Motiven att köpa är komplexa och har förmodligen blivit alltmer komplexa. Vi lever i ett samhälle där vi hela tiden förväntas uttrycka vilka vi är och vill vara genom konsumtion, men också där konsumtionen ständigt lägger nya områden under sig. Vård och omsorg. Relationer. Kärlek och sexualitet. Reproduktion. Det är svårt att komma på nästan några områden där inte nya tjänster eller prylar hela tiden utlovar förbättring.

Men blir vi lyckligare av det? Vad är det egentligen vi behöver – och vem bestämmer det?

Det är viktiga frågor Bjärvall ställer och de har förstås ofta komplicerade svar, svåra att ge definitivt och en gång för alla. Till rätt stor del måste jag nog ändå säga att de diskuterats med större skärpa i andra böcker, som i Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan, David Harveys Kapitalets gåta och kapitalismens kriser, Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar, Christer Sannes Keynes barnbarn eller antologin After work. Farväl till arbetslinjen.

Ja, för det handlar ju mycket om priset för all den där konsumtionen, om miljökonsekvenserna och inte minst om arbetet som krävs för att tjäna ihop till konsumtionen, all effektivisering under de senaste fyrtio åren, som vi hade kunnat ta ut i förkortad arbetstid, mer tid med familj och vänner, mer tid att skapa och diskutera och odla sin trädgård, men som vi istället tagit ut i ökad konsumtion.

Nu fördjupar sig Bjärvall som sagt inte ordentligt i något, och jag har svårt att avgöra hur avsiktligt det egentligen är. Framåt slutet av boken vill hon till exempel sätta in diskussionen i ett större teoretiskt sammanhang genom att läsa klassiker som Adam Smith, Karl Marx, John Maynard Keynes och Milton Friedman. Det är för all del hedervärt att gå tillbaka till källorna, men analysen hade nog snarare tjänat på att hon läst in sig på moderna tillämpningar istället. Då hade Bjärvall kanske sluppit landa i triviala påståenden som att ”Om det inte hade varit Marx som hade skrivit det, och om inte hans teorier under nittonhundratalet hade missbrukats i diktaturers tjänst, hade sådana visioner kunnat få praktisk tillämpning idag”.

Så jag önskar att Bjärvall vågat gräva lite djupare på ett något mer avgränsat område, förslagsvis detta med reklam och hur marknadsförarna alltmer letar sig in i våra hjärnor, förbi det logiskt resonerande kring vad vi faktiskt behöver och in i det undermedvetnas kemiska kicksökande. Ju mer vi lär oss om hur formbar hjärnan faktiskt är, desto otäckare blir det ju att vi anpassas alltmer efter ett kortsiktigt och prylfixerat belöningstänkande. Hur långt är till exempel steget mellan att casinon spetsar luften med citrondoft som ska göra spelarna mer riskbenägna, till att en bilhandlare skulle preparera sina kunder med en dos oxytocin, ett må bra-hormon som redan går att köpa på nätet och som enligt experiment rent bokstavligt gör oss mer benägna att anförtro våra pengar till andra?

Det är knappast bara Bjärvall som får associationer till Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• Can’t live with it, can’t live without it?
• Vad Lever Man För?
• Missriktat, hovsamt – tråkigt…

Tomasi börjar med en genomgång av de båda liberala traditionerna där han belyser de väsentliga ideologiska skillnaderna, men också visar på de gemensamma nämnarna. Här kommer vi in på de olika moraliska aspekterna av fördelningsfilosofi. Han tar upp resonemanget om att omfördelning av resurser i ett samhälle är moraliskt försvarbart endast om det gagnar de mest resurssvaga i samhället. Risken med långtgående statlig intervention och resursfördelning i det ekonomiska systemet är att det skapas oönskade koalitioner mellan intressegrupper och politiker och inskränker individers möjligheter till självbestämmande och deltagande i samhället på lika villkor. Det är inte moraliskt försvarbart.

Hos den liberale tänkaren Adam Smith är omtanken om de svagaste i samhället väl känd och erkänd. Men även hos exempelvis Milton Friedman, och Ayn Rand, personer som inte direkt gjort sig kända för sina empatiska förmågor, är bryderiet om samhällets resurssvaga närvarande. Hos Friedman som en förväntad positiv bieffekt av att marknadsliberalismen ökar det totala välståndet i ett samhälle, och detta spiller över på alla medborgare. Hos Rand uttryckt på ett liknande sätt.

Det är mot bakgrund av det här som Tomasi har skapat sin teoretiska plattform marknadsdemokrati. Han liknar det vid att socialliberaler och klassiska liberaler/libertianer bor i varsitt läger på var sin sida av ett berg. Om de vill kan de gå upp för berget och mötas. Från toppen av berget får man bättre utsikt och en längre horisont.

Det centrala i marknadsdemokratin är social rättvisa kombinerat med ekonomisk frihet. Rawls och Hayek i samförstånd. För att visa för den skeptiske att detta är möjligt argumenterar Tomasi för sin teori på tre olika plan. Dels det politiskt filosofiska som avhandlar de moraliska aspekterna, dels det politiskt teoretiska som handlar om argumentationen för att komma fram till vilket politiskt system som bäst tillvaratar nämnda moral och slutligen det socialpolitiska, där det skall bestämmas vilka lagar, regler och offentliga initiativ som behövs och skall eftersträvas för att realisera den politiska filosofin.

I argumentationen jämför han med socialdemokratiska modeller och kommer fram till att marknadsdemokratin är lika, om inte bättre, rustad för att förbättra levnadsvillkoren för de sämst ställda i samhället. Marknadsdemokratiska samhällen har högre potential att öka välståndet totalt eftersom där finns ett ramverk som tillåter marknaden att utvecklas på ett organiskt sätt.

Att den här boken finns känns lite symptomatiskt på läget i USA. För även om teorin är universell så är den skapad med USA som utgångspunkt. I Sverige sticker man ut om man inte är socialliberal, och nyliberal är en etikett som många vänsterdebattörer klistrar på lite allt möjligt som inte är direkt socialistiskt. Det är ett effektivt sätt att ta död på en politisk debatt som skulle kunna vara så mycket mer nyanserad och intressant. I USA däremot brottas man med andra problem. Där pågår ett ställningskrig mellan å ena sidan Tea Party-rörelsen, som är väldigt extrem åt det libertarianska hållet och å andra sidan rörelser som i den sociala rättvisans namn motsätter sig marknadssamhället och kapitalismen. Och även om jag oroar mig för hur ett samhälle styrt av Tea Party-ideologer skulle se ut, så är det samtidigt oroande att tänka sig vad för andra fri- och rättigheter som kan försvinna vid avskaffandet av den fria marknaden.

Jag tilltalas av Tomasis teori just därför att han vänder ”antingen eller” till ”både och”. Han är också väldigt ödmjuk i sin framtoning och gör inte anspråk på att sitta med facit. Genom att visa på att det finns en öppning och en väg till förening istället för konflikt skapas nya möjligheter. Tomasi har skickat upp en testballong, tiden får avgöra om det blir flip eller flopp.

Similar Posts:

• Till försvar för en angripen ism
• Utvecklingsekonomi med moralfilosofisk utgångspunkt
• Alla sätt är bra utom de direkt dåliga
• Besatt av den sociala gradienten
• Snygg sågning av diverse vetenskaper

Men veckan inleddes bland annat med att Kari hade läst En anständig individualism av Stefan Björklund. En bok som förmedlar en lite mer nyanserad bild av Adam Smith. Vi möter också hans vän David Hume och hans lärare Francis Hutcheson och får veta lite mer om hur de inspirerade varandra och utmanade varandras tankegångar.

Igår skrev Marcus om den Augustprisbelönade boken Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma. En bok som på ett koncentrerat och personligt sätt presenterar åratal av besatthet och efterforskningar kring vad som hände de tre dåligt förberedda människor som fick för sig att flyga ballong till en vit fläck på kartan för över 100 års sedan.

Imorgon recenserar Björn Martina Montelius Främlingsleguanen – resultatet av en ohelig allians mellan Gunilla Bergström och Nikanor Teratologen, som vänder och vrider på många idéer om hur berättelser om barn ska se ut.

Och på söndag blir det dubbelt upp av Dylan: David Daltons biografi och Arne Sundelins roman, båda om den undflyende och ständigt föränderlige Bob Dylan.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• It ain’t me, babe
• Myten om mannen bakom myten
• En kavalkad av moralfilosofisk visdom
• Femåringen som klev ut genom en dörr och blev till
• Gott nytt, och allt det goda gamla

Boken handlar om de främsta företrädarna för den skotska upplysningen: Adam Smith, David Hume och Francis Hutcheson. Primärt om Adam Smith. Här möter vi inte liberalismens fader, grundaren av modern nationalekonomi och författaren till An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations. Istället får vi möta moralfilosofen Smith och stifta närmare bekantskap med hans verk The theory of moral sentiments. Smiths första publicerade verk som han ständigt reviderade och omarbetade från första utgåvan 1759 fram till sin död 1790. Totalt sex upplagor. Skeptikern och vännen Hume var med sin kritiska blick en bidragande orsak till Smiths ständiga revision av sin moralfilosofi

Stefan Björklund har i sin disposition av boken utgått ifrån de dygder som Smith räknar upp. Prudence, justice, benevolence, self-command och the impartial spectator. Bokens kapitel ger en grundlig genomgång av vart och ett av dessa begrepp och hur de bör tolkas utifrån rådande kontext. Det blir en intressant resa genom 1700-talets samhällen och tidens politiska läge. Det blir också väldigt intressant semantiskt, med ordens innebörd. Förståelsen av Smith hänger på att dessa begrepp översätts varligt, med sin ursprungliga betydelse intakt. Det ägnas mycket utrymme i boken kring det språkliga.

I språket ges det också utrymme för tolkning, åt det ena eller andra hållet. Det är nog så viktigt att komma ihåg eftersom många plockar sina egna russin ur Smithkakan för att använda som argument i olika typer av resonemang. Björklund menar att vi måste se hela människan Smith för att kunna förstå honom. Vi kan inte läsa Wealth of nations utan att läsa Moral sentiments.

Björklund pratar om ”Smithproblemet”. De grundläggande värderingarna i Wealth of nations och Moral sentiments ansågs tidigt vara så väsensskilda att läsaren tvingats välja vilken av böckerna det är som gäller. Ända tills långt in på 1900-talet har många valt att bortse ifrån det moraliska budskapet till förmån för det rationalistiska för att slippa undan den upplevda konflikten. Men med tanke på hur engagerad Smith var i frågor om hur man åstadkommer ett bättre samhälle och hans omfattande arbete med Moral sentiments, känns det ganska befängt att betrakta hans samhällsfilosofi som ovidkommande. En noggrannare läsning av Smith kan däremot upplösa konfliktproblematiken.

Vi får ta del av resonemang kring Smiths förhållande till politisk filosofi och Humes förhållande till äganderätt och när vi har kommit till begreppet the impartial spectator får vi en förklaring till bokens titel. Det är med teorin om den opartiske betraktaren som Smith skapar en möjlighet att få ihop resonemanget om gränsdragningen mellan legitimt egenintresse och ansvar för andra människor. ”Smith vägrade att acceptera ytterligheterna ohejdad individualism och frihetsfientlig pliktmoral. Han såg att individualismen måste tyglas av anständigheten”. Björklund landar i att Smith företräder en radikal socialliberalism.

Det är många tankegångar som kräver full uppmärksamhet i den här boken. Därför tog den tid på sig att bli läst. Och därför har jag läst ungefär hela boken igen. Fast i oordning. Det är inte bara de tre skotska filosoferna vi läser om, tänkare som Hobbes, Rousseau, Rawles och Marx gör sig också påminda.

Smiths ständiga aktualitet är odiskutabel. Än viktigare då att han blir läst som han förtjänar att läsas, och där gör Björklund en insats genom att tillgängliggöra hela Smiths filosofi, med dess brister och förtjänster, för politiskt intresserade. Björklund lyckas också i sin bok levandegöra mannen Smith, och jag blir lite varm i hjärtat av att han och Hume var så goda vänner.

Similar Posts:

• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Motarbetad av teologer
• Om frihet och makt, och balansen däremellan
• Spretigt om Kinas utveckling
• Utvecklingsekonomi med moralfilosofisk utgångspunkt

Om man däremot betraktar boken enbart som en reportagebok, där författaren låter oss ta del av människors vardag i spåren efter naturkatastrofer som orsakats av globala klimatförändringar, blir man som läsare mer välvilligt inställd. De historier dessa människor berättar visar med smärtsam tydlighet att det är de redan utsatta som drabbas värst av dessa nya prövningar.

Esmailian gör en viktig gärning genom att sprida dessa levnadsöden, och som tillhörande de mest priviligerade människorna i världen, känner jag att människorna i boken pekar på mig och frågar ”vad gör DU för att minska vårt lidande”.

Jag tycker också att berättelserna ställer en filosofisk fråga till de som förnekar människans skuld till de klimatförändringar som faktiskt sker globalt. Dessa klimatskeptiker skulle kunna använda sig av Pascals trossats, och byta ut ”Gud” mot ”växthuseffekten”. Man kan inte veta något om växthuseffekten, men om växthuseffekten är en realitet blir man belönad om man tror på den och om den inte finns har man inte förlorat något på sin tro. Kort sagt, du tjänar på att rädda världen en gång för mycket än inte alls.

Esmailian är modig som tar sig an detta enorma ämne. Läsaren får ta del av hennes åsikter kring ämnet och hon räds inte att bli politisk. Att höra Mubarak och liberalismen nämnas i samma andetag skulle dock förmodligen fått Adam Smith att sätta morgonkaffet i halsen.

Similar Posts:

• Den nya svenska modellen
• Samtidigt, någon annanstans
• Lite klimatförändringar ska man väl tåla?
• ”Att göra det omöjliga möjligt”
• ”När uppstår egentligen ansvar?”

På så sätt kan jag identifiera mig med Dan Jönsson, när han i Ingenmansland reser runt i småstäder, i det han kallar ”Sveriges baksida” och mest iakttar människor och miljöer på avstånd. Blir frustrerad och irriterad ibland, när han uppfattar människor som klichéer. Måste de vara sådana klichéer?

Ja, Jönsson kan göra mig minst lika irriterad som min egen ibland stereotypa förståelse av småstaden – eller storstaden. En av mina mest minnesvärda upplevelser av Ingenmansland är faktiskt när Jönsson i slutkapitlet traskar runt på Söder i Stockholm och fnyser åt hur plastiga människor är där. Då får jag plötsligt syn på hur jag själv kan låta och hör hur jävla hycklande det är. Jo, jag är ofta förbannad på att stockholmsperspektivet framstår som det enda giltiga, men bara för att stockholmare inte är mer levande än oss andra är de ju faktiskt inte heller mindre levande.

Nej, som reportageresa ger Ingenmansland ett lite märkligt intryck. Jönsson besöker under ett år en plats i månaden, spenderar några dagar lite planlöst på den platsen, småpratar med människorna där, men når sällan särskilt djupt i detta. Kanske är det snarare fråga om en inre resa, lite av en livskris. Jönsson står själv och famlar som en av de onödigförklarade i spåren av den ekonomiska krisen. Frilansuppdragen från Stockholmstidningarna sinar, och nu är han liksom ute och speglar den upplevelsen i Sveriges övergivna, onödigförklarade landsbygd.

Det är heller inget han sticker under stol med. Som författare är Jönsson ständigt närvarande, upplevande, reagerande, filosoferande. Som sällskap på varje resa har han med sig teoretiskt understöd i form av en bok. Han läser Marx på GeKås camping i Ullared, han läser Adam Smith och Robert E Lane och Tim Jackson och Wilkinson och Pickett och andra både äldre och nyare politiska klassiker. Ibland tillför de mer och ibland mindre, men framför allt saknar jag ett avslutande avsnitt som knyter ihop alltsammans. Det blir spretigt.

Hur det kommer sig att Jönsson valt ut just dessa böcker som följeslagare är väl heller inte särskilt klart. De förefaller ofta ganska måttligt synkade med resmålet i sig. Ironiskt nog (ironiskt eftersom den gick mig på nerverna mest hela tiden medan jag kämpade mig igenom den) kan jag till exempel sakna kulturgeografen David Harveys Kapitalet gåta och kapitalismens kriser och idén om kapitalismens ständiga behov av expansion, av att lägga nya områden under sig. Den hade känts ytterst relevant inte minst i förhållande till hur de stora köpbarackerna i samhällenas utkanter växer och växer på bekostnad av stadskärnorna, som med GeKås i Ullared eller Ikea utanför Haparanda.

Jag skulle också önska mig mer praktisk-politiska referensramar. Kan inte låta bli att jämföra med Kristina Mattssons Landet utanför som kom för ett par år sedan, där Mattsson exempelvis genom att jämföra med norsk glesbygdspolitik öppnar upp för helt andra lösningar. Hos Jönsson kan själva analysen glimma till och vara riktigt givande, men den tillåts aldrig riktigt få kött och blod, vilket gör att man lätt fastnar i det där melankoliskt hopplösa. Sveriges baksida.

Man kan läsa nästan hur många recensioner av Jönssons bok som helst, för tolkningarna är vitt skilda. I slutänden uppfattar jag ändå hans ambition som sympatisk. Det finns så oerhört många frågor kring varför Sverige ser ut som det gör som borde ställas i så mycket större utsträckning. Även om jag kanske ger upp det här med småstadsbo – igen – så hoppas jag att jag inte glömmer frågorna, för de är skrämmande osynliga i mainstream-media. Jönsson gör i alla fall ett försök och det är ett fler än de flesta andra journalister gör idag.

Similar Posts:

• En revolution i det tysta
• Eftertanke från ”Sveriges baksida”
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• Sverige bortom storstäderna
• Shop ’til we drop?

Katrine Kielos bok, en snygg, liten, inbunden sak, har undertiteln ”Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin”. Den har kapitelrubriker av det där charmerande slaget som alltid får åtminstone mig att associera till A A Milnes Nalle Puh: ”Första kapitlet. I vilket vi kliver in i ekonomins universum och frågar oss vem Adam Smiths mamma var”; ”Sjunde kapitlet. I vilket världsekonomin går åt helvete”. Och den har en ansvarsfriskrivning, en sådan där som amerikanska filmer ofta har för att inte bli stämda:

Huvudpersonen i denna bok är fiktiv och uppvisar ingen större likhet med vare sig levande eller döda personer. Den verklighet som skildras, existerar inte i verkligheten. De ekonomiska teorier som huvudpersonen kan härledas ur har väldigt lite med verkligheten att göra. Varje likhet som kan återfinnas mellan läsaren och bokens huvudperson är slumpmässig.

Det beror på att du vill vara som han. Inte på att du är det.

Det enda könet är en uppgörelse med den ekonomiska vetenskapens själva grundförutsättningar, med föreställningen om människan som en autonom, egoistisk, välinformerad figur som gör rationella, välinformerade, själviska val – och att summan av alla dessa individer och deras själviska val är något positivt, är det som får samhället att fungera och utvecklingen att röra sig framåt.

Nå, vad har nu det med Adam Smiths mamma att göra? Nationalekonomins fadersfigur uttryckte tydligen ekonomins grundfrågor så att din middag kommer på bordet tack vare slaktarens, bagarens och bryggarens egenintressen. De gör ingenting för att de är snälla eller vill göra något meningsfullt eller så. Men summan av deras egoism är helt lyckligt att du får din middag. Vad Smith glömmer, skriver Kielos, är att det var hans mamma (han bodde nämligen kvar hemma hos mamma) som lagade och satte fram maten åt honom.

På samma sätt är ekonomin blind inte bara för merparten av kvinnors arbete och livsvillkor genom historien, utan för alla sfärer av mänsklig verksamhet som definieras inte så mycket att välinformerad självständighet som av beroende, ojämlikhet, altruism, kärlek och omsorg. Den autonome, ekonomiske mannen kan vara en suggestiv bild, därför att vi gärna vill föreställa oss som självständiga, upplysta individer, men den kommer aldrig att komma ens i närheten av att faktiskt beskriva människors hela verklighet och drivkrafter.

Exakt vad Kielos tänker sig att vi ska göra istället är mig lite oklart, men vi måste onekligen hitta sätt att tänka kring ekonomi och mänsklig tillvaro som är mer nyanserade, mer realistiska och inte minst mer hållbara. Att boken inte har fler lösningar att erbjuda gör att läsupplevelsen krymper en smula efter att man slagit ihop boken och sitter och funderar, och själva grundtanken hade varit mer av en uppenbarelse om jag inte redan läst den häromåret – då som en uppgörelse med liberalismens människosyn (och de är förstås högst besläktade) i Nina Björks Fria själar. Inte desto mindre är Det enda könet högst charmerande och smart läsning, kvickt skriven och späckad med citat och bilder ur såväl traditionell vetenskap och politik som ur populärkulturen. Nej, ekonomisk teori har sällan varit såhär rolig.

Similar Posts:

• En värld utan kärlek?
• Kroppen och sexualiteten
• Spretigt om Kinas utveckling
• Tio underhållande ekonomilektioner
• En kavalkad av moralfilosofisk visdom

Om Saci Lloyds Mitt klimatkatastofala liv tar bara ett litet kliv framåt i tiden, till en värld alltmer präglad av extrema klimatsvängningar och koldioxidransonering, så utspelar sig Condies och Olivers romaner någonstans mer avlägset. Deras samhällen har dragit rationalitet och vetenskap betydligt längre.

I båda världarna testas unga människor och matchas ihop med den partner och hela det liv som de anses mest lämpade för. Individuell valfrihet går minst sagt bort. Naturligtvis kommer huvudpersonerna att göra uppror mot allt detta, men frågan är om ett sådant samhälle alls är möjligt. Skulle vi kunna gå från vår egen värld, där valfrihet – vad det nu innebär – sätts kanske allra högst, till en värld som begränsar just den så enormt?

Tja, historien är full av statsbärande sanningar som senare förkastats. Kungens makt kan inte ifrågasättas eftersom den getts honom av Gud; proletariatets diktatur kommer ofelbart att leda till paradiset på jorden, för att bara ta några ganska påtagliga exempel. Men en värld utan kärlek?

I Katrine Kielos nyutkomna uppgörelse med vår ekonomiska världsbild, Det enda könet, går hon tillbaka till nationalekonomins urfader Adam Smith – han med den osynliga handen, ni vet, som helt automatiskt ska få var och ens girighet att sammanstråla till den bästa av världar. Smith skrev att det var slaktarens, bagarens och bryggarens egenintressen som satte maten på bordet och det är så världen fungerar.

Han glömde påpeka, skriver Kielos, att det var hans mamma som ställde fram maten åt honom. I skuggan av nationalekonomins självständige, klokt själviske man fanns en helt osynliggjord värld av markservice, omsorg och beroende. Det är värden som förknippats med kvinnor, men inga människor fungerar ju alltid kallt beräknande och logiskt. Dem som gör det brukar vi kalla psykopater.

I Deliriums framtidsvärld är det en form av lobotomi som gör alla medborgare sådär rationella och lätt psykopatiska. I slutet av tonåren får man sin behandling och blir därmed vuxen. Eller zombie, som motståndsrörelsen säger. Kan det vara en logisk förlängning av Smith/Kielos ”den ekonomiske mannen”? Och är inte en värld som vill utrota människans kanske mest mänskliga drag en värld som är dömd att gå under?

Similar Posts:

• Tillbaka till framtiden
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?
• Världen som trevlig?

Nu är dock inte detta hela sanningen, för Världen ekonomiska historia i tio kapitel är ju ingen lärobok och som titeln mycket riktigt anger, är inriktningen mer åt ekonomisk historia än ren nationalekonomi. Det finns här heller inga grafer eller figurer och den ställer inga krav på någon ekonomisk bakgrundskunskap. Förstår man bara principen om Adam Smiths osynliga hand (den där handen som bestämmer varors pris i förhållande till dess utbud och efterfråga) så är det inga problem att följa med i Beatties resonemang. Precis som titeln vidare säger, så består boken av tio kapitel som vart och ett tar upp ett fenomen som påverkar ekonomin, till exempel städer, handel, naturtillgångar eller korruption. Varje kapitel inleds dessutom med antingen ett påstående eller ett antagande, som sedan redogörs under kapitlet, vilket utöver de rena ekonomiska teorierna ger läsaren en hel del bonuskuriosa. Som varför USA blev en ekonomisk supermakt medan Argentina med liknande förutsättningar blev närmast ett u-land, varför invånarna i Washington D.C. inte har rösträtt till representanthuset eller varför det inte odlas kokain i Afrika.

Beattie, med bakgrund som ekonomisk journalist på Financial Times, är bra på att förklara samband och underbygga dessa med historiska exempel. Att han dessutom gör det lite som Stephen Hawking, utan att briljera med svåra glosor eller att i onödan krångla till det ger trovärdighet. Även om det skall tilläggas att kontentan ofta är densamma: mer frihandel och mindre statliga ingripanden ger ett ökat ekonomiskt välstånd. Något som ju trots allt är enklare att förklara än svarta hål och universums expansion.

Eftersom det är ekonomi det handlar om ligger ju ämnet nära politik, vilket man ju såklart kan ha mycket åsikter kring. Värt att betona är därför att begreppet ekonomiskt välstånd här avser en tillväxtprocent för ett lands eller en regions ekonomi och inte hur välståndet skall fördelas. Beattie själv är väl något av en klassisk liberal och anser som sagt att marknaden agerar allra bäst när den får göra det ostörd, även om han menar att staten har ett stort ansvar för att sätta spelregler och i vissa specifika fall också gå in mer direkt och styra.

Förutom (trots?) att vara liberal ekonom är Beattie också ganska rolig och här och var dyker det upp små lustigheter. Detta syns inte minst när han inleder kapitlet om spårberoende, vilket sker med en totalsågning av den kinesiska jättepandan som han beskriver som

inkompetenta, ineffektiva fläckiga pajaser som man borde sluta skattesubventionera och istället låta dö ut

och sedan lägger upp en rad argument där han i ekonomiska termer beskriver dess svagheter. Men det bör väl understrykas att det är lite nationalekonomihumor över det hela och vill man enbart bli road kanske man ändå ska läsa någonting annat. Vill man däremot få en allmän orientering kring ekonomisk historia och nationalekonomi, men utan att för den delen behöva lära sig terminologin och studera grafiska samband så är dessa 295 sidor en alldeles utmärkt läsning. Och förr eller senare hamnar ni i en diskussion kring det märkliga i varför invånarna i Washington D.C. inte får rösta till representanthuset och ja, då kan du ju briljera med svaret.

Similar Posts:

• Lättbegripligt och underhållande om nationalekonomi
• Nationalekonomi för dummies?
• Staten och kapitalet i samma båt
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor