Huset som Vrese fortfarande ser efter är sen länge övergivet av dess människor och på skylten vid grinden står det ”Tomten till salu”. Trots det utför Vrese sina sysslor, tänder ljus i advent, drar upp klockan och ser till att sängar och leksaker är i gott skick, i fall att någon skulle komma tillbaka. Under tiden går han mest omkring och muttrar och är sur, för det är så hustomtar är mest.

Skylten vid grinden är trasig och blåser iväg, när kaninbarnen hittar den kan de endast tyda ut ”Tomten till s”. Självklart blir deras tolkning att tomten ska komma till Stora Skogen och så drar alla förberedelser igång. Problemet är bara att djuren varken vet vad tomten eller julen egentligen är för något. Tillsammans vet de att det finns något som heter snö ”som är så kallt att det nyper till i nosen och allting blir vitt som blomkål”, att man hänger upp fina saker i ett träd och att man ger varandra klappar.

Men då Nina kommer ut ur hålan faller nåt ner på hennes nos. Nåt som är kallt och får henne att nysa och skratta. Luften runtomkring är full av vita flingor som dalar ner och lägger sej på marken, på grenarna och på henne själv.
Hon ruskar på grenarna.
Hon tar upp så mycket snö hon kan i händerna och kastar upp det över huvudet.
Det får henne att bli vild och glad.
- Snö! ropar hon. Det måste vara snö!
Hon dansar en nu-faller-snö-dans tills hon halkar.
Då stoppar hon in huvudet i hålan och ropar:
- Nu är det vinter och tassarna slinter! Kom ut och halka allihopa!

Djuren i Stora Skogen påminner mig på något vagt sätt om djuren i A A Milnes Nalle Puh. På samma dum-söt-snälla sätt förbereder de inför något som de inte har en aning om ifall det kommer att inträffa. Och det är sött, speciellt med Eva Erikssons välkända illustrationer av djuren. Trots att sagan är helt ny känns den som något jag läste som barn. Å ena sidan är Jul i Stora Skogen tidlös och stämningsfylld, å andra sidan bjuder den inte på något nytt och det känns som att jag redan har läst den.

Självklart kommer Vrese till djurens stora fest, för jul blir det ju oavsett om granen är klädd eller inte. Och i det ligger en trygghet som hör sagan till.

Similar Posts:

• En röst att bli liten av
• Rosa drömmar och skogshimlar
• Historisk jul med massor av stämning
• Meri Kurisumasu!
• Sagan om den stora kärleken

Katrine Kielos bok, en snygg, liten, inbunden sak, har undertiteln ”Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin”. Den har kapitelrubriker av det där charmerande slaget som alltid får åtminstone mig att associera till A A Milnes Nalle Puh: ”Första kapitlet. I vilket vi kliver in i ekonomins universum och frågar oss vem Adam Smiths mamma var”; ”Sjunde kapitlet. I vilket världsekonomin går åt helvete”. Och den har en ansvarsfriskrivning, en sådan där som amerikanska filmer ofta har för att inte bli stämda:

Huvudpersonen i denna bok är fiktiv och uppvisar ingen större likhet med vare sig levande eller döda personer. Den verklighet som skildras, existerar inte i verkligheten. De ekonomiska teorier som huvudpersonen kan härledas ur har väldigt lite med verkligheten att göra. Varje likhet som kan återfinnas mellan läsaren och bokens huvudperson är slumpmässig.

Det beror på att du vill vara som han. Inte på att du är det.

Det enda könet är en uppgörelse med den ekonomiska vetenskapens själva grundförutsättningar, med föreställningen om människan som en autonom, egoistisk, välinformerad figur som gör rationella, välinformerade, själviska val – och att summan av alla dessa individer och deras själviska val är något positivt, är det som får samhället att fungera och utvecklingen att röra sig framåt.

Nå, vad har nu det med Adam Smiths mamma att göra? Nationalekonomins fadersfigur uttryckte tydligen ekonomins grundfrågor så att din middag kommer på bordet tack vare slaktarens, bagarens och bryggarens egenintressen. De gör ingenting för att de är snälla eller vill göra något meningsfullt eller så. Men summan av deras egoism är helt lyckligt att du får din middag. Vad Smith glömmer, skriver Kielos, är att det var hans mamma (han bodde nämligen kvar hemma hos mamma) som lagade och satte fram maten åt honom.

På samma sätt är ekonomin blind inte bara för merparten av kvinnors arbete och livsvillkor genom historien, utan för alla sfärer av mänsklig verksamhet som definieras inte så mycket att välinformerad självständighet som av beroende, ojämlikhet, altruism, kärlek och omsorg. Den autonome, ekonomiske mannen kan vara en suggestiv bild, därför att vi gärna vill föreställa oss som självständiga, upplysta individer, men den kommer aldrig att komma ens i närheten av att faktiskt beskriva människors hela verklighet och drivkrafter.

Exakt vad Kielos tänker sig att vi ska göra istället är mig lite oklart, men vi måste onekligen hitta sätt att tänka kring ekonomi och mänsklig tillvaro som är mer nyanserade, mer realistiska och inte minst mer hållbara. Att boken inte har fler lösningar att erbjuda gör att läsupplevelsen krymper en smula efter att man slagit ihop boken och sitter och funderar, och själva grundtanken hade varit mer av en uppenbarelse om jag inte redan läst den häromåret – då som en uppgörelse med liberalismens människosyn (och de är förstås högst besläktade) i Nina Björks Fria själar. Inte desto mindre är Det enda könet högst charmerande och smart läsning, kvickt skriven och späckad med citat och bilder ur såväl traditionell vetenskap och politik som ur populärkulturen. Nej, ekonomisk teori har sällan varit såhär rolig.

Similar Posts:

• En värld utan kärlek?
• Kroppen och sexualiteten
• Spretigt om Kinas utveckling
• Tio underhållande ekonomilektioner
• En kavalkad av moralfilosofisk visdom

Tyvärr har jag aldrig läst Pappan och havet som barn – jag upptäckte den först på universitetet av alla ställen – men jag tror nog att barn kan hitta både spännande äventyr och saker att fundera över i den. Vuxna kan det sannerligen.

Mumintrollen hör ju, precis som AA Milnes Nalle Puh, till de där figurerna som kommersialiserats till oigenkännlighet. Dessutom finns tydligen någon Staffan Westerberg-generation som traumatiserats av muminpjäser där skådespelare i dräkter plockade av sig huvudena mitt i, stackars kräk. Det var tydligen inte lätt att vara barn på 70-talet.

Hur det vara månde är i alla fall Tove Janssons originalberättelser värda all vård och uppmärksamhet. I år fyller de 65 år, men sedan den första boken kom ut 1945 har karaktärerna utvecklats en hel del. I den näst sista av romanerna, Pappan och havet, har de ett psykologiskt djup som tillsammans med Janssons underbara flyhänthet och lågmälda humor vuxit till figurer att bära med sig och fundera på länge.

Pappan och havet utvecklar en konflikt som Jansson gärna återkommer till och som hon kanske skulle kunnat kalla Vårt behov av katastrofer. I novellsamlingen Det osynliga barnet, föregångaren till Pappan och havet, upplever trygghetsnarkomanen Filifjonkan befrielsen i att det man alltid fruktat verkligen inträffar. I inledningen till Pappan och havet är det muminpappan som går och längtar efter fara och en meningsfull mansroll, som får mina tankar att gå till Susan Faludis Ställd – sveket mot mannen, om den generation män som uppfostrats till en mansroll av självklart ledande och beskyddande som inte längre anses riktigt politiskt korrekt.

Muminfamiljen lever trygg i sin dal, men pappan är rastlös och orolig. Så här inleds romanen med kapitlet ”Familjen i glaskulan”:

En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Han visste inte var han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort eller också var det nån annan som höll på med det.

Med små medel tecknar Jansson vantrivseln i det trygga hemvana och pappans längtan efter fara att beskydda sin familj ifrån för mumintrollen ifrån dalen och ut på havet. Där finns den avlägsna ön med fyren, denna förtjusande övertydliga fallossymbol, och en karghet och utsatthet som får vår charmerande trollpatriark att leva upp.

Åtminstone till en början. Men livet blir ju sällan som man föreställt sig äventyr under augustislummern på verandan. Familjen består av flera individer med sina egna agendor. Mumintrollet kommer onekligen i puberteten och ingen patriark kommer riktigt undan Lilla Mys genomskådande blickar. I utkanten lurar den iskalla, skriande ensamma Mårran och den mystiske fiskaren som redan bor på ön. Till och med själva ön och havet tycks föra ett eget, upproriskt liv av smått gotiska proportioner.

Pappans självförverkligande får inte minst konsekvenser för mamman. Som en Mobergsk Kristina har hon svårt att släppa tanken på det gamla hemmet. Hon längtar och saknar trädgården hemma i Mumindalen, men också mamman ska finna nya vägar att skapa sig ett eget rum.

Mumintrollen har alltid varit smått ikoniska; mamman med sitt randiga förkläde och handväskan, pappan med sin svarta cylinderhatt, sina memoarer och sitt lite världsfrånvända filosoferande. I Pappan och havet lyckas Jansson använda sina muminikoner till något så djup mänskligt som att diskutera hur man utvecklas tillsammans och hur man ska få plats i en familj, i könsroller och i livet som det blir och som man gör det. Det är på en gång ett förtjusande äventyr och en djupt existentiell roman.

I en intervju i finlandssvenska Svenska YLE från när romanen kom ut första gången, 1965, får Tove Jansson frågan om hon inte nu skrivit mera en saga för vuxna än barnböcker, och svarar:

Jag tycker att vi i allmänhet gör för stor skillnad mellan fullvuxenböcker och barnböcker och tonårsböcker. Varför ska det nu etiketteras? Det är ju böcker bara, helt enkelt, bra eller dåliga böcker.

Det kan man ju hålla med om. Och Pappan och havet är helt enkelt en riktigt bra bok.

Similar Posts:

• En pappa är en pappa är en pappa?
• Ett troll från andra sidan jorden
• Tove bakom Mumintrollen
• Tema: Tove Jansson
• Söta, kultförklarade – och de är existentiella också

Trogen A.A. Milnes anda introducerar författaren David Benedictus en ny karaktär: I Nalle Puh var Kängu och Ru nykomlingar i Sjumilaskogen och i Nalle Puhs hörna fick djuren för första gången stifta bekantskap med Tiger. I Tillbaka till Sjumilaskogen är det uttern Lutter som är nykomlingen. Personligen tycker jag att hon är en bekantskap man både kan ha och mista. Dessutom känns översättningen av namnet fel. Engelskans Lottie the Otter får heta Lutter på svenska. På sätt och vis förstår jag översättarens val. Karaktärernas namn brukar ju anspela på deras identitet eller läten – som exempelvis Kängu, Ru och I-or. Det kändes säkert som en fullträff, men namnet får åtminstone mig att associera till Martin Luther (vilket jag i och för sig inte tror är något problem för målgruppen). I övrigt verkar översättningen vara utmärkt. Det är ingen lätt uppgift att översätta Nalle Puh.

Vad har då hänt under Christoffer Robins första skolår? På ytan är det kanske inte så mycket, men det känns som om vännerna har mognat lite för mycket sedan vi senast träffade dem. Jag kommer på mig själv med att undra om de verkligen hade sådan självdistans? Det magiska med Sjumilaskogen är ju vännernas oskuldsfullhet och förmåga att hitta äventyr i det mest vardagliga.

Boken består av tio kapitel i vilka vi bland annat får se Kanin försöka göra en mantalsskrivning, Utter starta en skola, Uggla försöka sig på en karriär som författare och även se djuren anordna två tävlingar: en stavningstävling och en cricketmatch. Tyvärr känns inte äventyren så äventyrliga och jag fick läsa boken två gånger för att komma ihåg dem.

Det märks att författaren är väl påläst och känner till A.A. Milnes värld väldigt bra. Om man står på långt avstånd och kisar lite med ögonen kan man nästan övertygas om att det är Nalle Puh man läser om, men det är det inte. Även om Benedictus berättelse bockar av alla punkter på listan över de ingredienser som krävs för att skriva en bok om Nalle Puh så saknas magin. Det kanske är just det som är problemet: att författaren bockar av alla punkter så systematiskt. Ett exempel är användandet av versaler där det inte ska vara det. Det känns väldigt ”A.A. Milne”, men man får passa sig. Om Man Överanvänder Det Greppet Blir Det Lätt Ett Irritationsmoment.

Illustrationerna däremot är helt underbara och väldigt trogna E.H. Shepards, vilket höjer betyget.

Jag vill inte påstå att boken är dålig, det är den absolut inte. Men det är ju omöjligt att inte mäta en uppföljare med samma måttstock som dess föregångare. Och jag har svårt att tro att någon minns den här boken om åttio år.

Similar Posts:

• Harmlös julsaga
• Mumintrollen och välfärdssamhällets vantrivsel
• Naivt och synnerligen korkat
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Högläsningsfilosofi

För den brittiske författaren och journalisten Francis Spufford är fallet snarast det sistnämnda. I Hur jag läste böcker och lärde mig leva – trots Rebecca Alsbergs fina översättning har jag svårt att låta bli originaltiteln The Child That Books Built – beskriver Spufford ömsint sin utveckling som läsare, från den tidiga barndomens vuxenlästa sagor till de sena tonårens kultböcker, metafiktion och, faktiskt, pornografi. (Det sista spelar ingen framträdande roll i texten, men det är symptomatiskt att Spufford inte sopar under mattan detta inte helt obetydliga inflytande på litteratururvalet man gör i en viss ålder.) Han hyllar, men idealiserar aldrig läsningen. Han skriver om en passion på gott och ont, om ett beroende och en intim och ständig livskamrat.

Böckerna är en källa till djup tillfredställelse, men också ibland stagnerad frustration. De speglar verkligheten och längtan efter något annorlunda. De erbjuder verklighetsflykt och vad som närmast måste betecknas som någon form av egenterapi. Här, som hela tiden, är Spufford djupt personlig (utan att för den skull sakna allmänvärde). Han tecknar sin familjebakgrund, med den kroniskt döende lillasystern i centrum, och de tabubelagda känslor och behov som får plats bara inom böckernas pärmar och ibland knappt ens där. I Hur jag läste böcker och lärde mig leva är läsaren oupplösligt förbunden med böckerna och tvärtom, men framförallt är det en kärleksförklaring till barn- och ungdomens litteratur och läsning.

Alla böcker som Spufford tar upp är förmodligen inte bekanta för en svensk läsare, men det stora flertalet är nog lika folkkära för svenskar som för engelsmän, för Spuffords generation som för senare generationer. I de fem mycket brett hållna avsnitten – det här är sådan där klassiskt frodig, essäistisk prosa full av tankvärda associationer och njutbara formuleringar – stöter vi på mängder av välbekant litteratur. Spufford diskuterar folksagornas motiv, psykoanalysen, Piagets utvecklingsstadier och hur vi egentligen formulerar politiska idéer. Han lär sig läsa med Tolkiens Bilbo, går vilse med Alice i Underlandet och möter A A Milnes Nasse på en vinterpromenad. Han rider ut snöstormen på prärien med familjen Wilder och samlar sig för den sista striden i C S Lewis Narnia.

På något underbart sätt lyckas Spufford vara precis lika närvarande i barnets uppslukade läsning som i den vuxnes spännande resonemang om till exempel barn och realism, Lewis religiösa världsbild eller Wilders politiska idealism. Från pekböcker till Borges, från James Bond till Jane Austen till science fiction till Koranen – Spufford behandlar dem alla lika varsamt poetiskt, dråpligt och allvarligt, med stor intelligens och med alldeles oändlig kärlek.

Similar Posts:

• Omläsningens glädje
• Att tänka på en björn…
• Naivt och synnerligen korkat
• Pornografin i klassrummet
• Kungen av kioskvältarna

Detta är John Tyerman Williams tredje bok i serien om Puh, i vilken han har för avsikt att bevisa att Puh inte alls är en björn med mycket liten hjärna och att denne inte heller är glupsk och självisk så som många tycks tro. Jag för min del tror att det är en missuppfattning från hans sida att fans av Puh inte gillar bilden av honom som en björn med mycket liten hjärna. Jag ser det som en del av charmen med Puh att han är en inte särskilt klipsk men väldigt snäll och omtänksam björn. Min favorit bland karaktärerna i Nalle Puh böckerna är ändå Ior, som står för den svarta humorn och till vis del även Tiger som står för den klassiska pajashumorn.

Tyerman Williams har lagt upp boken som en serie fallstudier, där han föga övertygande bland annat försöker påvisa hur Puh botar Iors depression, Christoffer Robins arktofobi och hjälper Nasse att mogna. För att kunna hänga med i boken krävs att man kan sin Nalle Puh och sin psykologi. Jag förväntade mig av någon anledning att boken skulle vara en lättgänglig introduktion till psykologin, men där fick jag helt fel.

Frågan är vem den avsedde läsaren är, ett barn skulle inte få ut mycket av den här boken och den tycks snarare vara avsedd för en vuxen läsare och meningen tycks vara att man skall ta hans resonemang på allvar. Resultatet blir smått bisarrt eftersom de argument och exempel som han begagnar är ytterst långsökta och det hela känns inte bara spekulativt utan även naivt och synnerligen korkat.

Att barnböcker ofta innehåller fler dimensioner som gör dem läsvärda även för en äldre publik är ingenting nytt, men Tyerman Williams har tagit steget längre, han har tagit steget in i patetikens gränsland och följaktligen blir resultatet smått absurt. Bokens behållning blir istället de små utdragen från originalböckerna om Nalle Puh, som jag föreslår att ni läser istället för den här smörjan.

Similar Posts:

• Är det verkligen Sjumilaskogen?
• Barnet som böcker byggde
• Hur du blir klassificerad när du kliver in i en bokhandel
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Söta, kultförklarade – och de är existentiella också