Nu tror jag inte att han är det minsta intresserad av att kränga någonting överhuvudtaget. Det är klart och tydligt att det han är intresserad av och nyfiken på är människor; varför de gör som de gör och vilka de egentligen är. Eller förresten, intresserad är inte rätt ord. Han är närmast besatt av att få kontakt med människor och av att fånga dem på en bild.

Lite bakgrundsfakta: En svensk fotograf uppvuxen i Danmark, tillbringar en tid i Belgien. På en ort känd för sina, numera nerlagda, kolgruvor. De bilder han tar ställs ut på stadens museum, OCH på ett museum i Sydkorea där han tidigare visat sina bilder från Östeuropa. Ty så är det med bra fotografi. Den kan betraktas och förstås och älskas överallt. Den är gränslös.

Lasthein var inbjuden till staden Charleroi, i Belgien, på ett s.k. ”artist in recidence”. Med sin gamla panoramakamera av märket Widelux vandrar han längs gatorna. Och det här är viktigt, en Wideluxkamera ger en bild som har en bildvinkel på ungefär 140 grader. Och ändå så upplever vi inte någon extrem vidvinkeleffekt i bilden. Det beror på att kameran innehåller ett objektiv som rör sig längs dessa 140 grader under exponeringen, från vänster till höger. Om man använder den på rätt sätt kan man berätta flera historier samtidigt, i en bild. Lastheins bilder fungerar på samma sätt som när man sitter på ett café och tittar ut genom fönstret och samtidigt, i ögonvrån, håller lite koll på det där spännande händelseförloppet som pågår längst inne i lokalen.

Så, lägg samman tekniken, med en fotograf som är ett socialt geni, tokintresserad av människor och dessutom en rackare på att komponera bra bilder; så får man en bok som är väldigt svårt att lägga ifrån sig. Som man bara vill läsa om och om igen.

Men allt detta, som jag hittills sagt, vore ju helt förgäves om inte budskapet funnits. Berättelsen om en stad nästan lika stor som Malmö. En stad som för en tid sedan utnämndes till Europas fulaste stad, en stad som genomgått en svår process sedan massor av industrier och gruvor lagts ner. Och berättelsen om de människor som försöker leva ett bra liv trots arbetslöshet och fattigdom.

Men Lasthein är ingen eländesromantiker. Han går in på de enskilda människoödena. Han gör bilder om kärleken, familjelivet, barnens lekar och om njutningen att i skymningen ändå få sig en öl och lite samvaro på en pub.

Dessutom berättar han i en text om sitt arbete med boken, och om några av de människor han mötte. I två texter beskriver också två av stadens invånare, vad som gör livet värt att leva i Charleroi.

Similar Posts:

• Bildpoesi från Östeuropa
• Tåg och tröghetslagar
• En kärleksförklaring till Havanna
• Fiktionen börjar och slutar på biblioteket
• Pacifisten Spirou i en brutaliserad tid

Jag kände inte till Kent Grant, när jag fick den här boken i min hand. I denna, hans andra bok, visar han bilder tagna i Liverpool och Birkenhead. Han har fotograferat där mellan 1986 och 2010.

Så här kommenterar han själv sina bilder:

This book is about the quiet hours and days, relationships that ebb and flow, flourish or fail, and what we do – and sometimes, about all we can do.

Den handlar om enkelt folk, fattiga människor, för vilka semester innebär att ligga på hemmastranden eller gå på loppmarknaden och sluta dagen på den lokala puben.

Lite förvånad konstaterar jag att en företeelse som jag trodde hörde Latinamerika eller Asien eller Afrika till förekommer i Birkenhead. Att hänga runt på soptippen och leta efter saker av värde. Eller att söka efter säljbara metaller på rivningstomter. Och de människor som jobbar med detta, verkar inte vara uteliggare eller pundare, bara vanligt folk som vill tjäna några extra pund.

Som så ofta så vill jag veta mer. Om platserna och människorna. Men kanske jag har fel. Kanske bildernas styrka ligger i att vi får gissa oss fram, pussla med de fragment av vardagen som fotografen visar upp. För det är starka och intressanta bilder. Men samtidigt alldagliga. Livet blev inte som man tänkt sig, men om man ändå får vara med sina vänner så är det uthärdligt. Det vilar tvärs igenom hela boken någon slags väntan, på att allt skall bli bättre. Kanske inte i denna generation. Men kanske i nästa. Man värnar om barnen och hoppas att livet skall se annorlunda ut för dem.

Det känns på något sätt trösterikt i dessa tider då det experimenteras vilt med fotobokens uttryck, att det finns plats för den här sortens traditionella iakttagelser av vanligt folks liv.

När det dessutom är gjort med en stor skicklighet i uttrycket och med medkänsla så blir resultatet en bok som man blir lite varm i hjärtat av att läsa, trots att livsbetingelserna som skildras ibland är usla. Och en hel del hopp finns det i den omsorg som människorna på bilderna visar varandra.

Similar Posts:

• Vad fattigdom gör
• Bildpoesi från ett krigshärjat land
• Tusen bilder av vår värld
• Den ultimata Suede-texten
• Föraktet för de som blev kvar

Då känns det fint att läsa Wolf. Han är en slags gladlynt samlare av mänskligt beteende. Och hans utkikspunkt är oftast Hong Kong, där han bott i tjugo år. Då, i början av sin karriär frilansade han åt den tyska tidskriften Stern, idag gör han enbart egna projekt.

Första kapitlet handlar om moppar, sådana där som man svabbar golv med. I nästa kapitel får vi se hur man lagar en bagagevagn där bagaget ofta ramlar av. Man flätar med snören, ståltråd eller till och med gamla hopknutna plastpåsar. Stolar som används i någon verksamhet på gatan är lagade med tejp, kartong, överblivna brädlappar och vad man nu kunde hitta utan alltför stor ansträngning. På bakgatorna hänger handskar på tork i vackra mönster på staket eller utanför ett öppet fönster.

I en stad med många skyskrapor är det naturligtvis oundvikligt att kläder på tork singlar iväg och hamnar på de mest underliga ställen. En barnklänning har blivit hängande i en neonskylt.

Wolf har en förmåga att genom en genomtänkt komposition och en harmonisk färgskala göra moppar och stolar till en slags skådespelare i en intressant gatuteater. I ett kapitel förekommer enbart snörstumpar som en gång använts till något men som nu hänger kvar på en husvägg eller på ett staket, sysslolösa i ett snyggt motljus.

Den enda levande varelse vi får se är en katt som gömmer sig för fotografen i bokens sista bild.

Hongkong trilogy är en katalog över människans uppfinningsrikedom och lathet. En slags bekräftelse på att vi hankar oss fram, på det ena eller andra sättet.

Oupps, jag hittade visst en dos symbolik i denna bok också, men den är iallafall kryddad med en stor portion humor. Och det är alltid ett nöje att bara betrakta bilder som är omsorgsfullt komponerade utan att falla i gropen som kallas ”vackra bilder”.

P.S. Och för den som inte alls känner till Michael Wolfs fotografi vill jag rekommendera de tre titlar som handlar om Tokyos tunnelbana i rusningstid: Tokyo Compression, Tokyo Compression Revisited och Tokyo Compression Three. Det är böcker som utmärkt illustrerar uttrycket ”packade sillar”. Och som får en att se med nya ögon på Stockholms tunnelbana, en ganska öde plats.

Similar Posts:

• Desperation, eufori och kåthet i svartvitt.
• Fotografiska iakttagelser av gatans teater
• Bildpoesi från ett krigshärjat land
• Ett liv lite vid sidan om
• Längs gator och vägar i Ulan Bator

 
Hon lägger också in egna bilder i skildringen. Jag blir förtjust i den ”magnetiska” hand som kommer in i en bildtriptyk från olika håll och som på ett magiskt sätt drar till sig blommor i en vas.
 
Det här är en verklig artist book. En bok som inte flörtar med läsaren. Man måste ge sig tid att tänka över innehållet. Skapa sina egna kopplingar till bilderna. Dessutom med en intresseväckande form. Till exempel, bokmärken med bildtexternas svenska och japanska översättning. Att ingen tänkt på det tidigare! Översättningen smutsar inte ner bildsidan men den ligger inte heller irriterande svårhittad.

Similar Posts:

• Om att veta när man skall dö
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Platsen omformar dig
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Precis så arbetar ju många fotografer idag. Hasselbladpristagaren Fontcuberta är en av dem eller Christina del Middel, hon som skapade historien om det afrikanska rymdfararna. Jonsson är naturligtvis inte lika utflippad som de. Han är djupt förankrad i Västerbottens inland och noga med att inte skoja med människors livsöden hur som helst.

Han var själv en aning tveksam till det där arbetssättet. Det erkänner han i andra upplagans förord. Resultatet blev som att hugga halvt vid sidan om vedträet, säger han. Men boken blev bra. Så bra att om det någon gång skall göras en bästa lista över svensk fotolitteratur så skulle den ligga mycket nära en topplacering.

Hans motiv till arbetssättet var att han drevs av en önskan att skildra sin barndoms landskap, ett landskap som till vissa delar redan var försvunnet. I Byn med det blå huset fick några bilder från en helt annan by slinka med, för berättelsens skull.

I sin senare produktion höll han sig mer till det strikt dokumentära. Man kan kanske säga att han blev en slags ledstjärna för de yngre fotografer som ville berätta om vardagen. Fotografer som Anders Alm, Micke Berg, Håkan Pienovski och Neil Goldstein.

Många av de yngre gav sig ut i världen, men Jonsson höll sig ihärdigt kvar vid den svenska landsbygden. Några korta utflykter till Afrika , Tjeckoslovakien och New York resulterade i böcker och tidskriftsartiklar men de är utelämnade i Livstycken. Vilket är ett bra beslut.

När man bläddrar boken så tänker man omedelbart; ÄNTLIGEN. Äntligen har den kommit, den riktigt fina monografin över en av Sveriges förnämsta fotografer. Försök har gjorts tidigare, men de har aldrig blivit så där jättelyckade. Album från 2000 dras med en underlig layout men med ett rikligt innehåll. Och tiden blir ett förunderligt ting är fin men lite väl enkel i sin utformning med sina tunna pärmar. Dock lite mer utrymme för hans utrikes utflykter här.

Men Livstycken är den där boken som skall finns i alla svenska bibliotek så att vi kan få en insikt i den bakgrund så många av oss har, landsbygden. Den landsbygd som redan på 50-talet började avfolkas och som idag består av industrijordbruk och ett slags sommarstugeland.

Livstycken koncentrerar sig på huvudfåran, Jonssons hembygd, den svenska landsbygden. Den innehåller en djuplodande essä av en engelsk curator och skribent, Val Williams. Ett något förvånande val av skrivare som dock visar sig vara helt rätt. Williams ger nya infallsvinklar i ämnet Sune Jonsson.

Trycket är fantastiskt, påminner lite grand om sådant där djuptryck som var en tryckteknik som användes på 50-talet. Layouten är stramt återhållsam och låter varje bild komma till sin rätt.

Det allra bästa med boken är nog att man framhållit det som var Jonssons styrka, det där envetna gnetandet och envisa fasthållandet vid samma ämne, människors vardag och fest i glesbygden.

Similar Posts:

• Fotografen, filmaren och författaren Sune Jonsson har gått bort
• Dokumentärfotografisk mästare i sammanfattning
• Melankoli från världens alla hörn
• Ett fotografliv
• Om fotografi, kärlek och åldrande på Erstagatan.

Ungefär så var det för Mattias Edwall när han för sjutton år sedan fick ett uppdrag att fotografera nycirkusgruppen Cirkus Cirkör. Det fanns ingen dekor, och knappt scenkläder, föreställningen som skulle sättas upp var bara en idé.

Edwall löste det hela genom att använda sig av artisternas ansikten, han gick nära och tog porträtt. Resultatet blev så lyckat att han fortsatte med det konceptet.

Detta är en bok med artister i sina cirkusroller. Förvånade, skrikande, buttra och skrattande ansikten. Kroppar som vrider och böjer sig på de mest omöjliga sätt.

Med tiden har också Cirkus Cirkör skaffat sig utstuderade och märkliga kostymer. Vi får också se en del prov på cirkusnummer, men mest är det fokus på personerna. Bilderna är ofta tagna för att marknadsföra Cirkör. Det finns en djävlaranammma och en fart i de här bilderna. Det är teaterfotografi av högsta klass. Men ändå tycker nog allra bäst om de där bilderna som inte är spektakulära utan lite mer mystiska och diffusa.

Just när man börjar tröttna på alla studiobilder så lägger Edwall in en ny växel och skildrar turnélivet. Men även där håller han sig runt scenen och skapar bilder som förstärker känslan av att cirkuslivet mest bara handlar om att kasta sig, hänga i taket, skratta och böja kroppen i konstiga ställningar.
Man blir som läsare en aning utmattad. Men så skall det väl vara när man har varit på cirkus?

Similar Posts:

• Vimsigt, virilt och alldeles underbart
• En sång om längtan till havet
• I manegen står en clown
• Melankoli från världens alla hörn
• Amerikansk vardag lite vid sidan om

För de anhöriga är demensen smärtsam. Att se en människa försvinna in i en egen värld dit ingen annan har tillträde. Att långsamt förlora kontakten med den man haft nära.

Susanne Otterberg har i den här boken försökt skildra bägge perspektiven. Med sin kamera försöker hon förstå var Mormor är i sina tankar. Barn på nytt eller fast i en envis malande tankegång? I närgångna porträtt, som en frisk mormor skulle anse kränkande, försöker hon förstå.

Hon skildrar också hur man som anhörig får kämpa för att få en bra vård för den sjuke. Och oron över hur man skall göra med ett hem som innehavaren kanske helt glömt bort. Alla tallrikar som gamla tanter alltid vill hänga upp på väggen. Alla välfyllda köksskåp som plötsligt bara får ett värde som loppisvaror.

Det här är nog egentligen dokumentärfotografi när det är som mest humanistiskt. När den inte ett ögonblick bygger på fotografens ego. Och när det där snacket om att den avfotograferade blir ett offer liksom faller på hälleberget. Otterberg vill bara berätta en historia som hon nog har på känn att hon delar med många andra.

Det här är dokumentärfotografi som varken är nyskapande, ”spännande” eller utmanande. Det är istället medkännande och intimt beskrivande. Och sådant behöver vi mycket av.

Bilderna är svartvita och bokens formgivning (av Gösta Flemming) har något väldigt hemtrevligt och tantigt över sig, som korresponderar fint med innehållet.

Similar Posts:

• Amerikansk vardag lite vid sidan om
• Melankoli från världens alla hörn
• Gurkkraft – ja tack!
• Vardagsliv i konfliktområde
• Familjealbum från Öst

Wormull har efter att ha bott en längre tid i Sverige flyttat tillbaka till det land där han är född, Chile. Det här är en slags bokslut eller en form av dagbok över en tid som nu är över. Något nytt har tagit sin början. En titt på hans blogg visar upp en familjeidyll med många barn.

Bokens innehåll är mer dystert. Eller kanske som han skriver i en kort inledningstext: ”… and find some tranquility after a long period of inner turmoil and anguish. (inre oro och ångest)” Bilderna, i nedtonade färger eller svartvitt, består ofta av porträtt. Ett dubbelt (själv?)porträtt i oskärpa och med en grov kornighet är gripande.

Här finns också av symboliska bilder som den med en skugga av ett flygplan i ett öde landskap. Eller bilduppslaget med en urna och en tom säng. Ofta anknyter fotografen till teman som kärlek och död.

Bilder ställs emot varandra på ett provokativt sätt. En bild på en mor med ett nyfött barn kombineras med en bild på ett (aborterat?) foster. En spruta och en sked, de verktyg vi förknippar med drogmissbruk, kombineras med en bild på en man som står och röker. Det är svårt att tyda vad som hänt eller hur det hänger ihop.

En man står och pinkar på gatan. Han betraktar fotografen med en slö blick och menar uppenbarligen att det är hans fulla rätt att bete sig ungefär som en hund. En kvinna har blivit överraskad av fotografen när hon sitter på toaletten. Hon är uppenbarligen besvärad eller snarare bestört. Återigen blir jag förvånad och undrar vad som händer.

I en inledande text avger Wormull någon slags programförklaring:

I do not shoot in a conscious way.
I just open up to the things that come to me.
I try to be present, get close and stay honest.
I follow my hunch.

Det här är en bok med många omtumlande bilder men när jag slår ihop den dröjer sig många frågetecken kvar. Vad är det jag sett?

Similar Posts:

• Gatan inpå livet
• Svartvit bildpoesi vid Indiska oceanen
• Desperation, eufori och kåthet i svartvitt.
• Bildpoesi från Östeuropa
• Med minnet som lins

Om någon undrar varför boken heter Bombay Boulevard och inte Mumbai Boulevard så är det därför att fotografen tycker att skrivningen Bombay både ser och låter bättre. Jag håller med. Håkan Elofsson hade en längre tid försökt skildra gatulivet i den stora staden. Men så fort han höjde kameran blev han omringad av glada människor som ville komma med på bild. Han fann lösningen i att åka omkring i en taxi. Samtidigt fick hans fotografidentitet en knäck. Hur blev det nu med den där fotografiska yrkeshedern som säger att man skapar bilden tillsammans med den man fotograferar?

-Jag sitter i en taxi med nervevad ruta, söker intuitivt händelser i det pågående vardagslivet. Jag funderar medan jag fryser ögonblicket, ifrågasätter mitt tillvägagångssätt, mig själv som fotograf och människa. Vem är jag som sitter i en taxi och fotograferar fattigdomen i Bombay? De kan inte värja sig från min kamera. Jag tar ifrån dem det sista de har, sin integritet.

Fotografen är, trots det att han sitter i en bil, väldigt nära dem han porträtterar. Många betraktar den bleke västerlänningen, en del vinkar. Några befinner sig bara någon halvmeter ifrån fotografens kamera. Jag tycker att det verkar vara en helt OK metod för att berätta någonting om den verklighet som finns längs gatorna i mångmiljonstaden. Man gör allt på gatan, grälar, lagar mat, diskar, tvättar sig eller tar en tupplur. Ett litet barn gör nummer två på trottoaren. Elofsson säger själv att det enda han inte såg där längs gatorna, var något par som älskade.

Den här boken är fylld av en slags berättarglädje. Här finns en slags barnslig nyfikenhet parad med en säker känsla för form. Och formen är oerhört viktig i en miljö som är totalt oöverskådlig. Och när nyfikenheten, berättarglädjen och formen samspelar så uppstår bilder som man sugs in i och vill titta länge på.

Similar Posts:

• Socialarbetande gangster
• Åttio mil till Sankt Jakobs grav.
• Längs gator och vägar i Ulan Bator
• Med minnet som lins
• Desperation, eufori och kåthet i svartvitt.

Därför är det helt följdriktigt att han nu kommer med en egen fotobok.

Ämnet är hans jobb inom teater och film. Och till en del handlar boken om honom själv. Vi får se porträtt på vänner och kollegor, såsom till exempel Josephine Bornebusch, Tommy Körberg och Johan Ulveson. Och en hel del självporträtt.

För en skådespelare är ansiktet en del av hens yrkesidentitet. Rheborg lyckas dock komma bakom masken och nära människan. I en del bilder väljer han att illustrera yrkets utsatta position. Porträttet på Börje Ahlstedt består av en bild på den store skådespelarens dricksglas med en tejpbit som det står Börje på.

Han skildrar träffsäkert den där anspänningen som sker innan man skall upp i rampljuset eller innan kameran går. Ibland blir bilderna lite ironiskt poserande som när Henrik Schyffert allvarligt blickar bort mot en fjärran horisont.

Bilderna är tagna på analogt svartvitt material, dvs vanlig gammaldags film. Den där speciella tonskalan och kornskalan ger en kvalitet som man faktiskt kan skönja om man tittar noga.

I en inledande text beskriver Rheborg sin passion för det fotografiska arbetet. Han berättar om sitt sätt att närma sig de avporträtterade.

Jag har jagat utrymmet mellan det riktigt privata och mötet med publiken. Väntan. Fixandet. Uthärdandet. Det är ett speciellt mellanrum och där har jag valt att lägga fokus.

Similar Posts:

• Rättvisa och integritet
• En oretuscherad ikon
• Uppdaterad genikanon
• Geniet som blev recenserad för sin kropp
• Svartvita minnesbilder.