Rush är också märkligt nog Kanadas bäst säljande band och deras största musikexport någonsin. Förmodligen är de världens största undergroundband vilket gör att deras fans är obrottsligt lojala och som så många andra klassiska rockband samlar flera generationer.

Vad har nu detta med Dagens bok att göra? Jo, förutom att Rush är kända för komplexa rytmer, virtuosa instrumentalnummer och lp-sidelånga sviter som 2112 är de ryktbara för Neil Pearts ambitiösa texter. (Något som nu för tiden till och med i vissa fall kan rendera ett nobelpris.) Pretentiösa till och med, säger vissa. ”/…/ and ecletic lyrical motifs drawing heavily on science fiction, fantasy and philosophy”, som det står på Wikipedia och det är en väl så bra beskrivning som någon.

Texterna handlar inte sällan om den ensamma frihetssökande människan som står mot kollektivet, väl uttryckt i bandets logga: en naken man som värjer sig mot en röd stjärna. De beskylls därför gärna av skeptiker för att vara utopiska libertarianister eller okritiska Ayn Rand-flörtare. Detta motsägs av att många texter onekligen tar upp jämställdhet och fördomsfrihet som ideal.

Peart har i sina texter alltid haft en litterär touch vilket tvingat den stackars sångaren Lee att sjunga rader som: ”Tides respond to lunar gravitation, Everything turns in synchronous relation”. Där finns ofta också en berättande kvalitet, en narrativ som lätt framkallar bilder av en berättelse eller en egen värld i lyssnarens huvud.

Rushs låttexter är med andra ord som gjorda för att låta ett drygt dussin författare skriva noveller baserade på dem. Det tyckte i alla fall det pigga kanadensiska förlaget ECW som nyligen gett ut: 2113: Stories inspired by the music of Rush.

Så hur har då resultatet blivit? Lite ojämnt måste jag säga. Först och främst kan man konstatera att författarna har haft lite olika approach för uppdraget. Vissa noveller, som Greg van Eekhouts On the Fringes of the Fractal (baserad på låten Subdivisions) utvecklar ganska texttroget den värld och den historia som antyds i låttexten.

I andra fall är kopplingen mer avlägsen och författaren nöjer sig mer med att inspireras av själva titeln (I´m going bald) och citerar olika textrader här och där.

En tredje möjlighet är att utveckla själva temat. Så har t ex sångtexten i låten The Trees som handlar om jämlikhet och förtryck (humoristiskt uttryck i sångtextens historia om lönnarnas uppror mot ekarna), av David Niall Wilson i sin novell A Prayer for ”0443″ förvandlats till en mer konventionell dystopi. Kevin J. Andersons 2113 är originellt nog en fortsättning på Rushs sångsvit 2112 vars upplägg den är trogen mot. Tyvärr är den inte särskilt bra men jag är lite osäker på om det möjligen är tänkt som en ironisk blinkning till science fantasy från den så kallade guldåldern, 40- och 50-talet.

Något som jag finner störande i några av novellerna är ett flitigt info-dumpande. Det är när författaren mer eller mindre smidigt vänder sig till läsaren för att förklara hur samhället i texten fungerar. En skicklig författare hittar de rätta detaljerna och scenerna som förklarar det utan att skriva läsaren på näsan. Det är kanske tjatigt att dra upp gamle William Gibson i det här sammanhanget men han var och är faktiskt en mästare på att undvika info-dumpen.

En novell som inte lider av detta och som faktiskt berörde mig djupt är den Bradbury-influerade The Burning Times v2.0 av Brian Hodge (baserad på Witch Hunt från Moving Pictures). Här bränns det böcker av upphetsade pöblar men det är tydligt att bokbrännarna inte är onda i sig. De har snarare dragits med i något de inte riktigt förstår eller har kontroll över.

How did things like this even get started? Or rekindled some preferred to say. It wasn´t even legal, the burnings and the roustings, the break-ins and confiscations, but laws that weren´t enforced might as well not have been laws at all. He´d never heard of a single arrest for it, let alone a prosecution.

Novellen visar upp ett samhälle där barbariet fått fritt spelrum och som osökt får en att tänka på ett land där skolor regelbundet sätts i brand och utryckningsfordon utsätts för stenkastning och till och med granatattacker. Att dra ut sociala eller tekniska trender och visa dess logiska konsekvenser är ju i grund och botten vad science fiction handlar om.

2113 är en intressant antologi men resultatet är som sagt var ganska ojämnt. Det finns fler alldeles utmärkta bidrag som t ex David Macks Our possible pasts som tar upp viktiga frågor om det förflutnas och tidens roll för dödssjuka människor eller David Farlands novell Players om en judisk filmproducent som blir utsatt för arabisk rasism i mellanöstern. Antolgiidén i sig är inte alls dum och Rushs texter lämpar sig ovanligt väl för ändamålet. Och visst skulle man kunna tänka sig liknande försök med andra sångtextförfattare i helt andra genrer med intressanta resultat. Jag kommer i det sammanhanget att tänka på Steve Earle som har skrivit en novell av sin egen låt Taneytown (i novellsamlingen Doghouse Roses).

Jag vill också passa på att ge en eloge till förlaget ECW som tillhandahåller en e-boksversion på köpet. Perfekt för att kunna växla mellan smidig läsning i kollektivtrafiken och mysig pappersboksläsning i hemmet!

Similar Posts:

• Fast i ekokammaren
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Nå, det var en parantes.
• Bevingad vinnare
• Framtidskänslor

Men jo, ju längre in i Bleeding Edge jag kommer, desto vettigarre verkar det. (I den mån en Pynchonroman kan kallas ”vettig”.) Sedan comebacken 1997 har Pynchon grävt sig framåt i den amerikanska historien, med romaner som hela tiden bygger in nya vinklingar på hur samhället hamnat var det nu hamnat: Från 1700-talets revolutioner i Mason & Dixon till sekelskiftesäventyren i Against The Day, hippieidealens död i Inherent Vice och nu är han nästan framme vid nutiden. Att han skulle skriva postcyberpunk där människor går vilse i verklighetslager och varumärkesfetischism är inte ett dugg konstigt; redan i Crying of Lot 49 berättade han om underjordiska postnätverk och beskrev städer som förprogrammerade kretskort, och hans berättelser har hängt ihop mer via hyperlänkar än traditionella berättarknep. Steget till darkweb, virtuella pengar och unga smarta IT-miljonärer var aldrig långt, som om den sköna nya digitala världen alltid legat och gömt sig i Pynchons romaner i väntan på att alla andra ska hinna ikapp.

Men jag går händelserna i förväg. Handlingen, i den mån Pynchon har en sådan: New York City, våren 2001, strax efter den första stora dotcomkraschen. Maxine Tarnow är nutidens motsvarighet till en privatdeckare, en försäkringsutredare (brott mot pengar är ju allvarligare än otrohet, mord och annat banalt). Det är 2000-tal så hon är frånskild tvåbarnsmor i stället för försupen enstöring i trenchcoat, men när hon får i uppdrag att undersöka finanserna i ett IT-företag med den unge miljardären Gabriel Ice i ledningen, som har så många skalbolag och konkursbon att någon måste sitta och bli rik i mitten, faller hon ändå in i de spår som noirgenren alltid föreskrivit: mystiska figurer, försvinnanden och ledtrådar, givetvis med inblandning från maffian och CIA och Mossad och ryssarna och porrindustrin, spelprogrammerare som vill skapa ett nytt Nät under det alltmer kommersiella, övervintrade bloggande hippies i miljonlyor, diverse femmes (och hommes) fatales … Och det är sommaren 2001, och ju mer Maxine nystar i detta nät (jodå) av ihoplänkade ledtrådar, desto mer tydligt blir det att nånting är på gång. Vi läsare vet ju vad, eller hur? Vi tror vi har facit. Många författare har försökt tackla 9/11, med varierande resultat. Det finns så många myter och konspirationsteorier runt det, så vem är bättre skickad än Pynchon, som ändå alltid behandlat hela världen som en salig röra av inkompetenta, paranoida konspirationsteoretiker?

”Vi har deaktiverat splatteroptionen, mamma. Det är ingen fara, titta.” (…) Från skyttens kant av skärmen sticker nu pipan på en Heckler & Koch UMP45 fram och riktas mot den mänskliga ohyran och utplånar henne till ackompanjemang av basförstärkt kulsprutesmatter. Borta. Hon bara försvinner utan att lämna en enda fläck efter sig. ”Såg du? Inget blod, nästan inget våld alls.”

Han är nästan framme vid nutiden, skrev jag. Bleeding Edge förstår att en roman som börjar före 9/11 är en historisk roman. Vi har dragit ett mentalt streck där, lärt oss att det var en vändpunkt lika stor som 1914 eller 1789, att inget var detsamma efteråt. 2001 var ju helt nyss, men tänk efter både hur världen och din vardag förändrats: Facebook fanns inte. Google var bara ett överväxt studentprojekt. Amazon fanns, men ägde ännu inte CIAs serverfarmar. Fjärrstyrda mördarrobotar patrullerade (autocorrect på min google-byggda telefon föreslår ”parfymerade”) inte luftrummet. Man behövde aktivt koppla upp sig mot nätet. Världen hade digitaliserats men ännu inte indexerats, ännu inte förvandlats till reklamfinansierade gratistjänster där produkten är Du. ”Kriget” syftade på något specifikt krig, inte en fortlöpande utrikespolitisk doktrin. Kom det verkligen från ingenstans den dag ett dussin religiösa fanatiker kapade fyra flygplan?

”Kommmer du ihåg det där inslaget på lokalnyheterna, just när det första tornet rasar – med en kvinna ute på gatan som kastar sig in i en affär och drar igen dörren efter sig i samma sekund som det kommer ett fruktansvärt svart moln av grus och aska svepande förbi glasfönstret med orkanstyrka … det var ögonblicket, Maxi. Inte när ‘allt förändrades’. När allt uppenbarades. Ingen stor och lysande zenvision, utan en flodvåg av mörker och död. Som visade oss exakt vad vi har blivit, hur vi alltid har levt.”

Det är här kulturarkeologen Pynchon är i sitt esse, där alla de där virriga detaljerna får bilda en outsagd historia: Visst får en mycket av det utanpåverk en väntar sig av honom – hundratals popkulturreferenser (där gubbfan är skrämmande i fas, åtminstone med 2001), galna karaktärer med namn som Vurva McElmo, March Kelleher, Phipps Epperdew, Conkling Speedwell och Donald Trump, sångnummer och påhittade filmer (alla försedda med ett årtal som om han hade saxat det ur IMDb, vilket gör dem till Information), tidsresenärer och helt uppenbart löjliga anakronismer … Men också en mer svårgripbar, krypande känsla under allt det där, latent i berättelsen som bortkommenterade kodsträngar. 9/11 kom inte som en blixt från klar himmel, den ligger oförlöst i historien och gjorde det redan innan; visst går det att läsa som ren truther-idioti, att Dom låg bakom alltihop, men jag tror inte det är dit han vill. Det samhälle vi byggde 2001, och som vi har fortsatt leva i sen dess, krävde något som 9/11, och förr eller senare måste det komma. Pynchons respektlösa galenskap får en rebellisk ton, paranoian gäller inte längre det avskärmade Dom utan det sammankopplade Vi som, inlåsta i våra sociala nätverksappar, kräver en entydig Verklighet i vår virtualitet snarare än tvärtom, och vägrar ta ansvar för den.

”Som om ironin på något sätt,” sammanfattar hon för Maxine, ”utövad av en fnittrande feminiserad femtekolonn, faktiskt orsakade händelserna den elfte september genom att ställa sig i vägen för ett tillräckligt allvar – försvagade nationens grepp om ‘verkligheten’. (..) Nån vill lura i den här nationen av fluktare att de äntligen har vaknat upp, blivit härdade och förtrogna med människans villkor, befriade från all den fiktion som lett dem vilse …”

Ja, men är den BRA, då? Tja, om vi ska jämföra med hans mästerverk når den inte riktigt upp dit, inte minst som den är lite för tydlig i att banka in sitt budskap. Den svenska översättningen duger också, även om den översatte Pynchon känns mycket mer konventionell än originalet; mycket av dubbeltydigheterna, ordvitsarna och den snubblande, talspråkiga dialogen slätas ut eller försvinner ofrånkomligen (jag saknar framför allt punchlinen om Scooby Doo i Colombia; ”I would have gotten away with it if not for you Medellín kids!”). All den rädsla och de desperata trygghetskrav som letat sig in i vardagen på 15 år, längtan efter en tid då vi visste var vi stod, då allt var enklare. Och någonstans där bakom står postmoderne farfar Pynchon och flinar brett med sina utstående tänder: ”Har du inte läst nånting jag skrivit sen Edward Snowdens mamma gick i småskolan? Vilken jävla enkelhet?” Jag garvar åt Bleeding Edge, men jag sover illa efteråt. Det är en historisk roman, den kan bara sluta med en axelryckning; det här hände, och all den Information vi har ändrade ingenting.

Det är filmens framtid, om du vill veta vad jag tror – en vacker dag, med mer bandbredd, fler videofiler på Internet, så kommer alla att filma allting, det kommer att bli alldeles för mycket att titta på, inget kommer att betyda ett skit.

Lycka till, säger 79-åringen och försvinner återigen ut i den radioskugga där han levt hela sitt liv för att, kanske, skriva om framtiden nästa gång.

Similar Posts:

• Jakten på den försvunna V
• Dystopi för dysterkvistar
• Fria radikaler i Amerika
• Ascension
• Under the paving stones, the beach!

Ni tror mig inte? OK. Här hittar P C Jersild på, i tur och ordning, iPaden…

Nästa steg kallar vi lästavlan (…) en flat bildskärm med ett system av tryckta kretsar på baksidan. Ytligt sett erinrar den om ett digitalur. På lästavlan kan alltså siffror, bokstäver, bilder, kurvor eller diagram i svartvitt eller fullfärg projiceras. En A5-tavla rymmer, för att nu hålla oss till texter, runt 1.300 romaner av samma längd som Krig och fred. Den som i stället vill se filmen Krig och fred har bara att föra ingångstangenten från läge ”text” till läge ”film”.

…Oculus Rift-hjälmen…

Och nu åter till media-mössan. Jag tillåter mig att sätta på den, så här, i stället för den mitra jag skulle burit om jag vore biskop. (…) I denna ljusbåge, denna kunskapens stråle, utspelar sig sedan text och bilder direkt inne i mitt medvetande!

…och sociala nätverk.

Vänner, jag ser för mig ett rum med dämpad belysning. Väggarna behängda med persiska mattor, ljuv, dämpad musik av Vivaldi spelar 24 timmar om dygnet… Mitt i detta rum står en grå kub i slagfast plast. Den är inte sttörre än en ordinär televisionsapparat men saknar fönster. I denna regelbundna kub, vänner och medsörjande, i detta altare, om uttrycket tillåts, ryms hela mänsklighetens samlade medvetande.

Och i förbifarten passar han på och dödförklarar TV:n också, 30 år innan Netflix. Och är det så konstigt att han gör det? Man behöver inte veta hur tekniken fungerar för att se vart den är på väg – bara hur människor kommer att vilja använda den. Så, 1980 förutspådde P C Jersild bokens död; inte för att vi tröttnar på historier, utan för att vi hittar bättre, latare, mer uppslukande sätt att ta till oss dem. Vem behöver läsa en bok när man kan se filmen? Vem behöver se filmen när vi kan spela spelet? Vem behöver spela spelet när vi kan leva det? Och designas tekniken dessutom på rätt sätt så avleder den inte folk från att vara produktiva små kuggar i hjulet heller. Den överallt tillgängliga kulturen som sömnmedel, som den perfekta… Fan vet om han inte just uppfann The Matrix också.

Liksom boken börjar vi människor bli en smula gammalmodiga.

Att han gör detta i en festskrift för Bonnierförlagen är förstås inte konstigare än att MUF:are älskar att skråla ”Staten och kapitalet” på fyllan. Det är tacksamt att ha en, åtminstone vid tillfället, ofarlig bild av motståndet att lyfta fram. Jag vet inte om de som skrattade självbelåtet åt det här 1980 är fullt så säkra på sin sak idag, men det är ju trots allt bara en 8-sidors novell.

Men ändå. Även de mest extrema framtidsvisioner visar sig oftast vara mycket mer naturliga när de väl inträffar; precis som William Gibson föreställde sig virtuell verklighet som något ur en dålig 80-talsfilm, bara för att vakna upp i början av 2000-talet och inse att verkligheten blivit virtuell… också. Vad hände med boken då? Detsamma som hänt varje gång den dödförklarats, ända sedan Sokrates förfasade sig över den alltmer utspridda läskunnigheten. Den anpassar sig, hittar sin plats i den nya världen, och nu sitter vi här i våra slagfasta plastboxar och dissekerar handlingen i (den självutgivna) Fifty Shades Of Grey – eller vilken som helst av de, bokstavligen, miljoner böcker jag har tillgängliga. Jag vet inte vad det betyder. Men 2015 är P C Jersild i läsecirklar som samordnas via nätet, medan serietecknare bokstavligt talat klär skott. Det är också en verklighet.

PS: Med bara 48 sidor missar den här boken precis UNESCOs definition av en bok. Vad den egentligen är vet jag inte. Jag hävdar hursomhelst att jag läst den.

Similar Posts:

• Var har du hjärtat, doktor Jersild?
• Skiftande verkligheter
• Varken fantastiskt eller fantastiskt
• Att ha eller inte ha ett människovärde
• Låttexter som blir noveller

Det finns många litterära verk där läsaren efter att ha avslutat läsningen själv måste fullborda berättelsen. Men det finns relativt få där de frågor som lämnas åt läsaren att besvara inkluderar sådana som vilka berättelsens huvudpersoner vid bokens slut egentligen är, om de ens existerar eller inte, och om de världar de befinner sig i är reella eller inte.

I centrum av historien finns Palmer Eldritch, en framgångsrik affärsman som just återkommit efter tio år i solsystemet Proxy. Med sig tillbaka till vårt solsystem har han drogen Mum-Z. Detta är ett hot mot konkurrenten Leo Buleros drogmonopol. Så långt kanske det låter som ett avsnitt av en godtycklig polis-serie (om man undantar det där med det andra stjärnsystemet förstås), men häng med här: Leo Buleros produkt God-IZ hjälper kolonister på Mars och en del andra planeter och satelliter i solsystemet att glömma sin eländiga och trista tillvaro genom att drogen tillåter deras medvetanden att smälta samman med ett slags Ken och Barbie-figurer vid namn Pigga Pat och Walt. På det viset kan kolonisterna tillbringa stor del av sin tid i en drömlik jetsettillvaro.

Mum-Z visar sig ha en helt annan potential. Dess reklamslogan är “Gud lovar evigt liv. Vi kan leverera det.” Frågan är dock om det håller vad det lovat. Användarna dras in i en mardrömslik värld. Överallt dyker Palmer Eldritch och hans tre karaktäristiska stigman upp: en konstgjord arm, konstgjorda tänder och ögon. Och inte bara på Palmer Eldritch utan även på andra individer liksom på användaren själv. Till slut går det inte längre att avgöra vad som är verklighet och vad som endast upplevs inne i hjärnan på den som tagit drogen. Frågan är om inte alla till slut lever inne i Palmer Eldritchs hjärna – om det nu är Palmer Eldritch längre …

Det blir som antytts ganska rörigt om man på något sätt försöker skilja mellan ett objektivt verklighetsplan i romanen och huvudpersonernas subjektiva världar. Bättre är att bara försöka hänga med i hur upplevelserna formar karaktärerna och vad de filosofiska implikationerna blir. För det här är först och främst en idéroman. Karaktärerna i sig är föga mer än pappfigurer som rör sig genom detta bisarra universum. Philip K Dick skrev alltid enkelt och konstlöst. Men när den enkla äventyrsberättelsens prosa på det här viset korsades med metafysiska grubblerier blev det effektfullt (Holmberg är också inne på det här spåret i efterordet).

Palmer Eldritchs tre stigman är odiskutabelt en av tre-fyra klassiker i Philip K Dicks rika men ojämna produktion. Det är svårt att betygsätta en klassiker med femtio år på nacken utan att på ett anakronistiskt sätt bedöma den utifrån nutida referensramar. SF-genren (om vi nu ska sortera in Palmer Eldritchs tre stigman här vilket inte Holmberg vill göra) har utvecklats enormt sedan Dicks dagar, både litterärt och idémässigt. Det räcker med att som exempel nämna namn som William Gibson, Neal Stephenson eller Jeff Noon, nutida författare som utifrån dessa aspekter spelar i en helt annan liga. Men frågan är om det är någon annan författare vars såriga existentiella förtvivlan har fått ett lika originellt och gripande uttryck som i Philip K Dicks texter?

För Philip K Dick var frågan om verklighetens beskaffenhet ingen intellektuell lek, det var en fråga om liv och död. Utgivningen av Palmer Eldritchs tre stigman i original föregick med ungefär tio år de mystiska upplevelser som han kallade 2-3-74 (uttyds februari-mars 1974) och som ledde till den religiösa kris vilken varade till hans förtidiga död 1982. Natt efter natt skrev han på en krönika kallad Exegesis som till slut omfattade över 8000 handskrivna sidor där han försökte reda ut vad det var som egentligen hade hänt honom. Delar av denna krönika har relativt nyligen getts ut i bokform. Men de religiösa grubblerierna inspirerade också till flera romaner, bland annat Valis (1981), hans kanske märkligaste verk.

Hans berömmelse utöver sf-kännarnas kretsar blev postum. Nästan hela sitt liv levde han i yttersta fattigdom. Det var bara på slutet som något mer än kaffepengar rullade in på grund av filmatiseringen av Do androids dream of electric sheep – den roman som så småningom skulle bli känd som Blade Runner. Därefter har flera stora Hollywood-filmatiseringar som bygger på Dicks noveller och romaner gjorts. I tidskriften Wireds nummer 11.12 finns en på sitt sätt roande men också tragisk tabell över skillnaden mellan vad Dick fick betalt för originalberättelsen och vad motsvarande filmatisering omsatt. För Blade Runner var skillnaden 1250 dollar mot 28 miljoner dollar. För Minority report 130 dollar versus 132 miljoner dollar. Hans barn som förvaltar rättigheterna har i alla fall blivit mångmiljonärer och det kan kanske vara dem väl unt för det var nog inte så lätt att växa upp med Philip K Dick som far.

Similar Posts:

• Existentiell känsla av förundran
• Vecka 27: underhållning och existentialism
• Kontrafaktisk klassiker
• Bortom bra eller dåligt
• Paranoid mörkerspaning

Jag vill skriva en jublande hyllning till romanen jag tror den vill vara, en av de beskaste och tidsenligaste dystopier jag läst på flera år. En värld där den framtida bröd-och-skådespeldiktaturen inte kommer ur det sämsta hos människan, utan ur det som vi de senaste decennierna har lyft fram som en dygd: vår nyvunna möjlighet att ha hela världen åtkomlig, vår vilja att vara sociala, att dela med oss av allt vi gör. En mardrömsvärld inte påtvingad utan frivilligt påtagen, eftersom fri tillgång till information och kommunikation inte gör oss fria utan lamslagna. Jag vill leka djävulens advokat och fundera över att ju mer information vi har tillgång till, desto färre knappar får apparaterna vi använder för att bidra till den, desto färre blir tecknen i kommunikationsmetoderna. Jag vill citera: ”Jag har i min ficka en apparat som ger mig tillgång till all ackumulerad mänsklig kunskap; jag använder den för att titta på bilder av katter.” Jag vill säga att Anna Starobinets version av cyberpunken drar gamle William Gibson till hans logiska slutpunkt: när världen är virtuell (och det är den idag, 2013, sedan flera år tillbaka) blir människor bara informationssekvenser, med färdig input och output och enkelt kopierade. Jag vill säga att det är en roman som ger mig svindel. ”Han gillade Big Brother.”

Och sedan vill jag skriva en lagom gäspning för själva utförandet.

Och låter det hårt så ska det nog läsas i ljuset av hur mycket jag verkligen vill gilla detta, och det gör ont att bli besviken. För Starobinets har ju fattat. Hon kastar oss mitt in i en värld som borde ha oändliga möjligheter men frivilligt valt bort dem alla. 439 år efter katastrofen har hela mänskligheten (eller de exakt tre miljarder som återstår av den) kopplats upp i ett och samma sociala nätverk via inopererade kretsar rakt i hjärnan. Där ser de på samma tv-program, inreder sina profiler som lägenheter, har cybersex, pratar helt och hållet i memetiska fraser och besöker bara ”första lagret” (det som för några år sedan fortfarande kallades ”IRL”) när de absolut måste. Allas inställningar sparas upp till molnet, och när de frivilligt begår självmord vid högst 60 års ålder återföds de direkt, får sina gamla minnen inplanterade igen och fortsätter på exakt samma bana. Tills en dag plötsligt en man föds – Zero – helt utan färdig identitet. Nummer 3 000 000 001. Utan uppkoppling till nätverket. Vem är han, och vad ska de göra med honom?

Hon släpper oss mitt in i det där, fullt med framtidsslang och oförklarade bestämmelser och samhällen, och till en början är det smått förvirrande. Vackert så; boken är ju berättad av sina huvudpersoner, och om man slängde åt valfri 1500-talsläsare en modern förortsskildring skulle de nog se ut som frågetecken också. Men någonstans måste det börja klicka, måste det kännas som att man förstår den här världen och bryr sig vad som händer i den utöver att den är en smart satir, och Starobinets vet inte riktigt när mycket är nog. Hon går från en lysande förstahalva till en andrahalva som blir mer rörig än komplex, som ekar postsovjetsatir ena sekunden och Inception nästa, frälsarmyter som blandas upp med Burroughska insektsdroger, aningslösa dissidentgrupper och hemliga råd och konstant spam, och någonstans blir det bara för mycket. Som om hon inte riktigt vågar tro på att hennes grundidé håller utan måste vräka på en massa extra koncept som vi sett förut för att föra handlingen framåt men inte har tid att bygga ut dem. Resultatet blir att jag sitter här och varken begriper eller bryr mig varför det går som det går; hon gjorde sin poäng under de första 200 sidorna, och när hon väl hittar fram till slutklämmen har jag som den moderna människa jag är redan tröttnat och plockat upp mobilen för att kolla om jag har några nya meddelanden.

Och jo, jag ser ironin i det när det gäller en roman som varnar för bekvämligheten. Låter detta som en sågning tänker jag skylla på att i en digital värld finns bara ettor och nollor, tumme upp eller tumme ner; Den levande ska inte sågas. Det är en lysande idé som kunde blivit en stor roman, och sådana behöver vi, nu och alltid.

Similar Posts:

• Dystopi för dysterkvistar
• Nå, det var en parantes.
• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• Vecka 22 på dagensbok: ALMA-pristagare, social media-dystopi och cancerskildring
• Krypande och mänsklig sci-fi

… har ni tänkt på att det är något lustigt med Billy? Den verkar specialdesignad för att passa det svenska folkhemmet från ca 1975 framåt. En 80×200 Billy går precis på millimetern in i bakluckan på en Volvo 245. En komplett upplaga av Bra Böckers Lexikon – den gröna – går exakt in på ett hyllplan. Gamla Nordiska Familjebok, däremot, går inte in. Jag föreställer mig ett möte mellan Gyllenhammar, Bonnier, Palme och Kamprad någon sen kväll på Harpsund. Varsågoda, konspirationsteoretiker. (Jo, jag läste precis Umberto Ecos nya.)

Apropå Eco, vissa böcker är så stora att de svävar av egen kraft. Nä, tack och lov för min trogna läsplatta. Säga vad man vill om den, men den tar i alla fall inte mer plats än den faktiskt tar. Så den bryter ju inte mot köpstoppet heller…

- I don’t get your crazy system.
- System? It’s called the alphabet.
- …Huh. Would you look at that.
Jag är en rätt förutsägbar person, och ordnar alltså mina böcker i bokstavsordning efter författare. Det intressanta är att det ändå ibland uppstår små teman som man kanske inte hade tänkte på annars. Om jag, t ex, skulle ordnat böcker efter politiskt engagemang och livslängd skulle givetvis kategorin ”antifascister som dog unga” ha Bolaño och Borchert bredvid varandra. På samma sätt hamnar ju naturligtvis exilförfattare som Rushdie, Salih, Satrapi och Shafak i en enda lång radda (OK, med Sem-Sandberg någonstans där i mitten, men han behöver inte skämmas för sig). Lindgren och Lotass håller små akademimöten för sig själva, rakt ovanför Oates huvud. Här och där samlas, som vore det en tanke därbakom, t ex mordiska tonåringar

queerteman

postkolonialism

och omtolkningar av klassiska berättelser.

Att alla de här hamnar bredvid varandra är givetvis också en ren slump. I en perfekt värld hade ju Gibson och Stephenson stått bredvid varann, och Mishima och Moberg i olika rum. Men man kan inte få allt, varenda bibliotek blir, hur väl man än försöker ordna det, ett sammelsurium av historier, författare, tankar och illa stukade pocketomslag. Men är det inte det som är det fantastiska med böcker ändå – alla små dialoger de öppnar mellan oss och mellan varandra? Som sagt, jag läste precis ut Ecos rykande färska Kyrkogården i Prag (recension kommer), och bara några timmar senare snubblar jag över följande i Tranströmers Östersjöar från 1974:

Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann
(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)
det påminner om något … jag var där … vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag
där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.
Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk
är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna
uppresta och hoprasade. –
Rucklet lyser
av alla dem som fördes aven viss våg, aven viss vind
hit ut till sina öden.

Similar Posts:

• Camillas bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla
• Decenniets debutanter
• Emelies bokhylla
• Samtal utan fördjupning

Frilansande Hollis Henry, före detta sångare i punkbandet Curfew, antar denna gång motvilligt Bigends uppdrag att hitta människorna bakom det hemliga, exklusiva och mycket eftertraktade jeansvarumärket Gabriel Hounds. Gabriel Hounds-plagg säljs sporadiskt på olika håll i världen, och de lyckligt lottade presumptiva köparna tycks informeras om försäljningstillfällena via en simpel e-postlista. Varumärkets paradoxala exklusivitet och status bygger med andra ord på en frånvaro av explicit marknadsföring.

Milgrim – vars förnamn förblir outtalat i boken – är en före detta tablettmissbrukare med bakgrund i New Yorks undre värld, som nyligen avslutat en mycket dyr rehabiliteringsbehandling i Schweiz på Bigends bekostnad. Nu står han, något motvilligt, i tacksamhetsskuld till Bigend och jobbar som hans underhuggare. Bland annat hjälper han Bigend att bedriva industrispionage och samla information om upphandling och försäljning av kläder till den amerikanska militären. Bigend vill nämligen få in en fot på denna, enligt Bigend själv, konjunkturokänsliga marknad.

Hollis och Milgrim sammanstrålar via Bigend och Blue Ant i London. Milgrim följer med Henry på jakt efter en person som kanske har värdefull information om Gabriel Hounds. Den nervöse men observante Milgrim upptäcker snart att någon förföljer dem, och han blir dessutom kontaktad av en agent från USA:s försvarsdepartement. Frågan är för vems räkning de förföljs: det amerikanska försvarets, Bigends, Gabriel Hounds’ skapare, eller kanske någon som Bigend bedrivit industrispionage mot?

Zero History är en bok som förnöjsamt puttrar fram. Det är alltid intressant och bitvis också riktigt spännande. Huvuddelen av bokens dryga 400 sidor förlöper under ett fåtal dagar i London (med en avstickare till Paris). Men det är inte intrigerna som gör boken intressant, utan den bild som Gibson målar upp av vår fragmentariserade men samtidigt tätt sammanlänkade, paranoida samtid av teknik och idéer. Händelseutvecklingen i boken är snabb och slumpartad, och mot slutet blir det en hel del teknikfetischistisk action. Men bokens intrig känns mindre och mindre viktig ju längre jag läser. Det är istället karaktärerna och den värld de befolkar som utgör läsupplevelsen.

Den värld Gibson målar upp befinner sig någonstans i sömmen mellan nära dåtid och nära framtid. Och tack vare den excentriske mulimiljardären Bigend får författaren tillgång till ett annars osannolikt persongalleri, bestående av rockstjärnor, brottslingar, modeller, ”wingsuit flyers”, matematiker och paramilitära entreprenörer. Precis som i Pattern Recognition och Spook Country (för att inte tala om Gibsons tidigare science fiction-romaner) så har teknisk utrustning och infrastruktur en framträdande roll: twitter, iPhoner, olika typer av övervakningsutrustning och en mycket speciell t-shirt som möjliggör för bäraren att undgå Londons allseende videoövervakning. Det finns dock inget specifikt högteknologiskt tema som i Spook Country, där ”augmented reality” och så kallad locative art hade en central roll.

I Zero History (liksom i Pattern Recognition) är det fenomen som mode, varumärken och marknadsföring som är centrala, vilka i lika hög grad som teknologin definierar den värld som Gibsons karaktärer, liksom vi själva, befolkar. Samt förstås motorn bakom det hela: den globala kapitalismen som ständigt förändrar och destabiliserar vår vardag. När en före detta fotomodell med kopplingar till Gabriel Hounds beskriver modeindustrins tillstånd, skulle det lika gärna vara kapitalismen själv hon pratar om:

The whole industry wobbles along, really, like a shopping cart with a missing wheel. You can only keep it moving if you lean on it a certain way and keep pushing, but if you stop, it tips over. Season to season, you keep it moving.

Nu är det inte så att Gibson har något politiskt budskap i boken. Han nöjer sig med att spela rollen som fantasifull oberservatör.

Har du redan läst och uppskattat Pattern Recognition och Spook Country, så ska du givetvis också läsa Zero History. Men om du inte är bekant med Gibsons prosa, så börja med Pattern Recognition istället. Den finns dessutom på svenska (Känna mönster, Norstedts, 2005). Gibsons engelska är för övrigt mycket svår. Om du inte behärskar ord som ‘crepuscular’, ‘obstreperous’, eller ‘somnambulistic’, så ha ett engelskt-svenskt lexikon vid din sida.

Similar Posts:

• Tajt teknikthriller från Gibson – som förväntat
• ”A book about nothing”
• Kuslig comeback
• No Logo A-Gogo
• Två noveller från Reynolds

Boken kretsar kring en container som skeppas kring jordklotet och med jämna mellanrum skickar ut en hemlig signal med information om sin position. Olika parter – alla med imponerande resurser i form av både personal och material – försöker hitta containern, helst utan att någon annan vet att de hittat den. Vilka är dessa olika personer eller organisationer? Och varför är containern så viktig? Vad innehåller den?

Detta är frågor som läsaren såväl som bokens tre huvudpersoner ställer sig. Gibson förmedlar huvudintrigen via Hollis Henry, en frilansjournalist och före detta sångare i ett indierockband på uppdrag i Los Angeles, Tito, ung medlem i en rysk-kubansk maffia i New York, och Milgram, en rysktalande knarkare från New York.

Alla är de inblandade i de intriger som kretsar kring den mystiska containern, men alla är de mer eller mindre omedvetna om sina roller i dessa intriger. Då och då uppsnappar de bitar av information som avslöjar den övergripande intrigen för läsaren. Vilket inte betyder att allting är glasklart och utrett när bokens 371 sidor tagit slut, men intrigens konturer har i alla fall framträtt och containerns innehåll har avslöjats.

Gibson-fans kommer känna igen sättet att portionsvis dela ut bokens intrig till läsaren via olika karaktärer. De kommer också känna igen det snabba tempot, den kvicka hårdkokta dialogen, och de många och flyktiga referenserna till modern högteknologi. De flesta av bokens 84 kapitel är fyra eller fem sidor långa, och Gibson klipper snabbt mellan de olika karaktärerna.

Referenserna till högteknologi leder förstås tankarna till Gibsons tidigare, och mer kända, science fiction-romaner (mest känd är den stilbildande "Neuromancer" från 1984). Och även om "Spook Country" utspelar sig under februari 2006 så får jag som läsare ändå känslan av att bokens karaktärer befolkar en mycket nära framtid. Visserligen finns den moderna högteknologi som Gibson kryddar historien med i många människors vardag – GPS-spårare, "mixed reality", iPodar, Wikipedia – men de får sällan en så framträdande roll som i Gibsons "Spook Country".

Gibson har med "Spook Country" än en gång lyckats snickra ihop en riktigt bra thriller. Liksom i "Pattern Recognition" byggs läsarens förväntningar undan för undan upp. Något viktigt och mystiskt omvälvande kommer att inträffa då de olika karaktärerna sammanstrålar och historien når sitt klimax. Tyvärr blir slutet, när det väl kommer, något av en besvikelse. För dem som är bekanta med Gibson kommer dock inte heller detta som någon överraskning.

Enligt baksidestexten på min korrekturkopia så är "Spook Country" en thriller om "the nature of the media, espionage and America post-9/11 and post-Iraq war". En pretentiös beskrivning som boken inte lever upp till. Däremot är "Spook Country" en spännande, underhållande och välskriven thriller. Om du sedan tidigare, som jag, gillar Gibsons tajta högteknologiska thrillerberättelser så kommer du knappast bli besviken på "Spook Country". Men du kommer heller inte bli speciellt överraskad.

Similar Posts:

• Modethriller från en samtida framtid
• No Logo A-Gogo
• Nå, det var en parantes.
• ”A book about nothing”
• Skiftande verkligheter

Strangely, I became more bookish
And my home and study meant more to me
As I considered the circumstances of my death
– Iggy Pop

Eftersom det kom upp i tråden om musikers litteraturpreferenser började jag fundera lite om det här med vad som händer när pop- och rockmusiker börjar inspireras av något de läst. Det är inte alltid en bra idé. Som regel gäller samma svårighet som att göra om en bok till film fast än värre; hur väl man än läst en 500-sidorsroman är det ju inte helt lätt att kondensera den till en 3-minuterslåt. Därav många överdrivna rockoperor (Jeff Waynes legendariska dubbel-LP The War Of The Worlds, t ex) och 20-minuterslåtar om hobbitar – men också charmiga små popbagateller som när Cardigans skriver om Loranga, Masarin och Dartanjang till ”Pikebubbles”. Bäst blir det kanske när man lånar ett tema, några referenser och gör sin helt egna anpassning.

Även om vi räknar bort de skvadriljoner med låtar som inspirerats av Bibeln finns ju en del klassiker. Att Kate Bushs magnifika ”Wuthering Heights” är en rak fanfiction på Emily Brontë är ju givet, och likaså att Nick Caves ”Saint Huck” handlar om en vuxen Huckleberry Finn. Men den gode hr Cave är en beläst person – ”The Weeping Song” lånar från ”Bröderna Karamazov”, och ”Do You Love Me? Part 2” återberättar till svepande stråkar en novell av rysarmästaren Peter Straub (”The Juniper Tree”).

Men visstja, klassiker var det. ”White Rabbit”, någon? Inte så underligt att LSD-gänget i Jefferson Airplane gillade Alice i underlandet. Gamle VU-räven John Cale har gjort en hel platta med tonsättningar av landsmannen Dylan Thomas och döpte även en låt på sin lysande soloskiva Paris 1919 till ”A Child’s Christmas In Wales”, och hans kollega Lou Reed har ju bland annat gjort en lång rockopera löst baserad på Edgar Allan Poe och kan knappt komma igenom en intervju utan att höja Raymond Chandler till skyarna. (VUs egen ”Venus In Furs” är ju baserad på boken med samma titel av Sacher-Masoch – jo, han som gav namn åt ismen. Väntar fortfarande med fasa på att någon ska mixa ihop den med Enigmas ”Sadeness”.) Och hur många visste att The Byrds har norsk inspiration? Jämfört ”Chestnut Mare” och Peer Gynt?

Men nu är ju rockstjärnor i regel ganska nedknarkade personer med dålig koncentrationsförmåga och en tendens att skrika ”YEAH”… inget fel med det förstås… så det som dominerar är ändå 1900-talslitteratur. Givetvis älskar alla anti-etablissemangtyper Orwell och Huxley; Pink Floyds ”Animals” är inte en rak cover på Animal Farm, men uppenbart inspirerad, och både Eurythmics och Bowie har låtar som heter ”1984”. Strokes (”Soma”) och Iron Maiden har låtit sig inspireras av Brave New World, och Maiden har ju också gjort låtar av Coleridge och Poe. Överhuvudtaget vill hårdrockare ofta verka belästa, även om deras smak oftast ligger åt skräck- och fantasyhållet; att göra en lista på alla hårdrockslåtar inspirerade av Tolkien är ett arbete på doktorandnivå – vi kan ju låta Led Zeps ”Ramble On” stå som varnande exempel:

In the darkest depths of Mordor
I met a girl so fair
But Gollum, the evil one
Crept up and slipped away with he-er! He-er! Herrrr, yeah!

Hrm. Spinal Tap tog anteckningar där. Nåja. Metallica läser Lovecraft i “The Call of Ktulu” och “The Thing That Should Not Be” (fast också förstås Dalton Trumbos “Johnny var en ung soldat” i “One”). Även Ramones och AC/DC har tackat King för alla hyllningar han skrivit till dem och betalade tillbaka med att göra soundtracken till Pet Sematary respektive Maximum Overdrive – tyvärr, får väl sägas, eftersom varken filmerna eller de nyskrivna låtarna är i närheten av det bästa någon inblandad har gjort.

Ju större musikaliska pretentioner, desto djupare litterära förlagor, eller vad säger du Sting?

It's no use; he sees her
He starts to shake and cough
Just like that old man in
That book by Nabokov

Bättre rim har man ju hört, men det är en snygg referens. Och apropå ryska 1900-talsförfattare nådde väl Stones sin topp när de gjorde om Mästaren och Margarita till ”Sympathy For The Devil” (Thåströms ”Mästaren och en iskall margarita” förtjänar också ett omnämnande, även om det mest är titeln han lånat.) Att The Cure hade spisat Camus innan de skrev ”Killing An Arab” är rätt givet, och att både Patti Smith och Kate Bush läst Peter Reichs A Book Of Dreams inför ”Birdland” respektive ”Cloudbusting” är inget de gör någon hemlighet av. Brittiska neokrautrockarna Electrelane bygger ”This Deed” på ett Nietzsche-citat (på tyska, givetvis) och Talk Talk (vart tog de vägen?) gjorde om Tärningsspelaren till ”Such A Shame”.

Med tanke på hur ofta hans karaktärer brister ut i sång är det ändå förvånansvärt få som låtit inspirera sig av Thomas Pynchon; Yo La Tengo (”The Crying Of Lot G”) och Laurie Anderson (”Gravity’s Angel”) är dock pretto nog. Laurie är ju också en av många som kanske läst lite för mycket Burroughs – när man börjar döpa låtar till ”Language Is A Virus” är man farligt nära att trampa över. Nåja, det är i alla fall bättre än att göra som U2 och bara ha med Burroughs i en video (eller för den delen låta Rushdie skriva texter åt en) men inte lika coolt som att göra som Tom Waits och faktiskt låta Burroughs sjunga en låt, som han gör på The Black Rider.

Waits, ja. Han kom upp i tråden rätt snabbt. På nya boxen Orphans (som ni alla behöver äga, spring spring spring och köp) ligger en hel hoper Kerouac-tonsättningar och han har ju även skrivit musik till rockoperor baserade på Alice i underlandet och Woyzeck (hej Herzog-koppling!) men annars är det ofta mer pastisch än direkta passningar till litterära förlagor i hans musik. Ungefär som Dylan, som till skillnad från lärjungen Bruce och dennes Steinbeckfascination droppar referenser till författare långt oftare än till deras böcker – åtminstone om man bortser från att albumet Love And Theft lånar stora sjok text från Junichi Sagas roman Confessions of a Yakuza. Dylans musa är nog helt enkelt för icke-linjär för att kunna basera en låt på EN bok.

En lite hippare författare att använda, åtminstone för ett par år sedan, är William Gibson. Om Billy Idols LP Cyberpunk ska vi säga så lite som möjligt, även om det är rätt kul att veta att han först vägrade bli intervjuad av någon som inte hade läst Gibson – men så fort han gick med på en intervju visade det sig att han inte hade gjort det själv heller. Däremot är Sonic Youths ”Pattern Recognition” en riktigt bra låt på en riktigt bra bok.

Etc etc. Så här kunde jag hålla på ett tag. Litteratur är ju trots allt en av de byggstenar som utgör det vi kallar liv, och skam den låtskrivare som inte någon gång inspireras därutav. Fler exempel finns, och kan givetvis fyllas på, i diskussionsforumet.

Similar Posts:

• En cynikers sentimentalitet
• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• Kungen av kioskvältarna
• Medel till litteraturikon
• Före detta bortglömt geni är tillbaka

Och jag börjar misstänka att jag verkligen missat något. För "Känna mönster" knockar mig på mitt dekonstruktivistiska arsle, och släpar iväg med mig genom en värld som gått vidare, där allting är post utom posten som är e. Resan går via hotmail, Mac, GSM och förstaklassflyg från det -industriella London (räknemaskiner, gatumarknader, fabrikslokaler) till det -moderna Tokyo (fjärrstyrda gardiner, cyberdejting, frisörer som klipper dig så du ser ut som en seriefigur) och slutligen det -kommunistiska Moskva (läderjackor, limousiner, droger), allt sammanknutet av ett Internet fullt med information men föga substans.

Vår huvudperson – hjältinna, om ni så vill, även om fan vet om hon är särskilt hjältemodig – Cayce Pollard är marknadsanalytiker, en kugge i ett stort maskineri som ser till att sälja livsstilar till folk. Ironin, och det som gör att hon är så bra på det, är att hon är allergisk mot varumärken. En blick på en logga som inte kommer att fungera eller som blivit överexponerad får det att vända sig i magen på henne; själv lever hon fritt från varumärken, med en garderob med identiska kläder där alla etiketter och loggor snittats och filats bort.

Handlingen kretsar kring en serie anonyma filmklipp som med jämna mellanrum postas på nätet, och som det har byggts upp en formlig kult runt; vad betyder de, vem är det som gör dem, hör de ihop och i så fall i vilken ordning… alla som någon gång hängt på ett internetforum tillägnat en viss artist, TV-serie, genre eller konstform kan nog känna igen sig. Cayces chef bestämmer sig för att det måste vara ett marknadsföringsknep (förstås; reklamfolk tror att ALLT är ett marknadsföringsknep) och anlitar Cayce, redan besatt av filmerna, för att spåra upp upphovsmannen. Något så smart kan självfallet inte tillåtas omges av mysterier och tolkningar, det måste släpas ut i dagsljuset, förses med en etikett och säljas till massorna med ett enkelt och tydligt budskap.

Möjligen kan tyckas att själva handlingen, själva skelettet, känns lite för bekvämt. Att varenda person hon råkar stöta på på något vis bidrar med en pusselbit till gåtans lösning. Och Gibson är väldigt förtjust i symbolik (att Cayce är dotter till en av kalla krigets främsta säkerhetsexperter och en hippietjej är knappast en slump) men det är jag också, så jag köper det.

Visst blir den ytlig. Visst blir det en himla massa mumbojumbo om varumärken och teknik. Men oavsett om det är Gibsons avsikt eller ej gör just själva ytligheten (inte helt olikt "American Psycho", om än inte fullt så kläggig) att den reflekterar världen så mycket bättre. Hela boken är, på något plan, en övning i att pussla ihop en värld som slagits sönder av både stora och små händelser; av en mur och två skyskrapors fall, av för mycket information och för lite användning, av föräldrars frånvaro och av sökandet efter enkla (och gärna säljande) lösningar i en värld som samtidigt likriktas och splittras allt mer. Och Gibson serverar det i lagom takt, perfekt viktat mellan action och eftertanke, med ett språk som känns som lika delar smart copy och verklig, (o)road satir över att folk betalar tiotusentals kronor för kopior av saker som en gång var bruksföremål. "Känna mönster" är både smart formgivning och innehåll; open yr eyes and feel the fun.

Similar Posts:

• Modethriller från en samtida framtid
• Tajt teknikthriller från Gibson – som förväntat
• Halvliv
• Nå, det var en parantes.
• Party like it’s 2001