Droger, datorsimulerade verkligheter och gudomliga uppenbarelser: några exempel på möjliga inbrytningar i den vardagliga världen som kan få en människa att sluta lita på sina egna perceptioner.

Philip K Dick var mer medveten än de flesta om detta, på ständig jakt som han var efter svaret på frågan ”vad är verklighetens sanna natur?”. Under de sista åtta åren av sitt liv grubblade han särskilt över vad de mystiska upplevelser han hade i början av 1974 egentligen betydde. (Det finns ett flertal biografier som berättar utförligt om dessa upplevelser, t ex Divine Invasions av Lawrence Sutin.)

På ett eller annat sätt bearbetade Dick det han tyckte sig sett  i alla romaner han skrev efter 1974. (Verklighetens skiftande natur var i och för sig inte något nytt i Dicks texter, men i de tidigare böckerna kan man nog säga att det var mer av ett tankeexperiment än på det blodiga allvar det sedan blev.)

Romanerna blev också allt mer förankrade i en samtida realistisk värld snarare än att utspela sig på avlägsna planeter eller långt in i framtiden. Skannad i dunklet (A Scanner darkly, 1977), den senaste i raden av Bakhålls Dick-nyöversättningar, är i princip en realism-roman, en textvärld som har mer släktskap med Charles Bukowski än Isaac Asimov. Där finns några få science fiction-element, mer eller mindre påklistrade och tillkomna ganska sent i skapelseprocessen för att kunna sälja in romanen till Dicks vanliga publik, men i sig helt onödiga.

Vi befinner oss i Kalifornien i mitten av 90-talet, dvs i romanens framtid. Ett gäng narkomaner delar ett hus tillsammans och runt dem kretsar andra lösa existenser. Tillvaron går ut på att fixa mer droger och att hålla långa paranoida samtal. Det här var något som Dick själv hade erfarenhet av eftersom han själv använde amfetamin för att orka hålla skrivartempot uppe och höll sig med den här typen av umgänge under några år i början på sjuttiotalet.

Huset är dock övervakat av narkotikaagenter som har monterat in en avancerad skanner-utrustning som spelar in allt som husets invånare har för sig. Huvudpersonen Bob Arctor är i själva verket även agenten Fred som med andra ord spanar på sig själv. Allt eftersom Bob blir alltmer paranoid och nedgången så blir även Fred det. Det blir allt svårare att urskilja vad som är verklighet och vad som är paranoia och schizofrent sönderfall.

Det låter kanske inte så skojigt men en av bokens förtjänster är faktiskt dess humor. Även om det kanske kan sägas gränsa till lyteskomik är några av dialogerna helt sanslösa i sitt balanserade mellan något slags skruvad logik och totalt vansinne. En komisk höjdpunkt är när en i gänget har köpt en tioväxlad cykel av några skumma typer på gatan men de andra får det till att han blivit lurad. Det verkar snarare vara sju eller åtta växlar på cykeln eftersom de inte fattar att fem växeldrev fram plus två därbak blir tio växlar.

FRECK: Nu får jag det till åtta. Sex där fram, två där bak. Det blir åtta.

ARCTOR: (Logisk) Men det borde vara tio. Det finns inga sju- eller åttaväxlade cyklar. Inte som jag har hört talas om i alla fall. Vad tror du hände med växlarna som fattas?

BARRIS: Det där färgade snubbarna måste ha mekat med dem, plockat isär den med felaktiga verktyg, bristande teknisk kunskap, och när de satte ihop den igen lämnade de kvar tre växlar på garagegolvet. De ligger säkert fortfarande kvar där.

LUCKMAN: Då borde vi gå över och be att få resten av växlarna.

Skannad i dunklet är inte en av Dicks absoluta klassiker men högst läsvärd. Inte minst för skildringen av den drogberoendes paranoia och det gradvisa sönderfallet av dennes värld. Och Bakhåll kan förstås inte nog applåderas för sitt arbete med Dick-katalogen: snygga omslag, påkostat utförande och väl utförda översättningar, i det här fallet av Andreas Vesterlund.

För övrigt gjordes Richard Linklater är 2006 en riktigt lyckad filmatisering av boken i så kallad Rotoscope-teknik, ett slags animering gjord efter förlaga av scener filmade med riktiga skådespelare.