Nordiska rådet delar varje år ut fem priset till mottagare från de nordiska länderna: litteraturpriset, barn- och ungdomslitteraturpriset, filmpriset, musikpriset och miljöpriset. Priset består, förutom av prisstatyetten, av 350 000 danska kronor. Mer information om priserna finns på Nordiska rådets hemsida.

Våra recensioner av de prisade böckerna hittar du här:

Jens Mattsson och Jenny Lucander: Vi är lajon!
När lajon tappar sin päls

”Två bröder jagar på savannen. Lillebror berättar om hur de är ”lajon”, smyger knäpptyst för att fånga mammagasellen och pappagnun. En dag orkar inte storebror leka. Han får åka till doktorn – hur kan pappa inte förstå att lajon hör hemma hos veterinären? – men…” Läs mer

Monika Fagerholm: Vem dödade Bambi?
Sång om samvete

”För mig är en ny roman av Monika Fagerholm en händelse. En resa. Ett inträdande i en välbekant och främmande värld. Så ock denna gång. Gusten dras plötsligt till villastan där han växte upp, en plats han tidigare undvikit sedan han lämnade den. Platsen där så mycket tog slut en vinternatt för ett antal år sedan, då fyra…” Läs mer

Similar Posts:

• När lajon tappar sin päls
• Nordiska rådets litteraturpris till Jon Fosse och Jakob Wegelius
• Nordiska Rådets litteraturpris till islänning
• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för ”Utklassning”… f’låt, ”Utrensning”
• Nordiska rådets litteraturpris går till Merethe Lindström!

Gusten dras plötsligt till villastan där han växte upp, en plats han tidigare undvikit sedan han lämnade den. Platsen där så mycket tog slut en vinternatt för ett antal år sedan, då fyra tonåringar brutalt våldtog en skolkamrat. Och en av de fyra förövarna var Gusten.

Kvar finns skuld och dåligt samvete, minnen som aldrig lämnar och glömskan man kan drömma om – eller tro ska inträffa och radera det hela, som modern till en av förövarna tycks göra.

Nu ska vi vända blad och en vacker dag har vi vänt så många blad att ingenting av det här har hänt.

Men en som inte vill glömma är klasskamraten Cosmo, entreprenör ut i fingerspetsarna, som nu planerar att göra en film om händelsen.

De rör sig kring varandra, personerna, skeendena, minnena. Kalejdoskopiskt fogar sig skev bild till skev bild och så småningom breder något sammanhängande ut sig. Inte långt från det som varit uppenbart hela tiden men samtidigt med andra nyanser, undertoner, övertoner.

Det blir som en sorts poesi eller snarare sång. Upprepningarna blir till omkväden men skiftar i stämning, också visuellt genom hur texten formas: det VERSALA, kursiverade, fetstilta. Eller i ordvalen, ”gossarna”, ”alumni från Gawellska”, hur det fina blir till något nedlåtande.

Ja, gossarna, de fyra, men två av dem finns knappt ens med som utfyllnad, det är de andra två det rör sig om, och deras mödrar. Väninnorna från då, operasångerskan och ekonomiprofessorn, med de jämnåriga sönerna, Gusten och Nathan, som bröder. Den blanka vackra ytan som visar sig dölja ett närmast ofattbart mörker.

Väninnorna i nuet, Emmy och Saga-Lill, med Gusten som före detta pojkvän respektive nuvarande – ja, vad?

Relationerna som pågår vid sidan av smärtpunkten men ändå blir så tydliga, eller kanske just därför. Cirklandet kring en händelse leder till en mängd andra avstickare, helt andra historier.

Det är märkligt hur det hårda hemska kan svepas in så, hur tiden kan läka något för läsaren. Hur sympatin kan landa hos en förövare. Visserligen en förövare som inte varit så drivande, som insett att det han – de – gjort var fel, en som velat sona sitt brott.

Lika märkligt hur ett brott kan sväva in i och ut ur fokus i en berättelse, vara kärnan och samtidigt märkligt ointressant. Och – faktiskt – väldigt vagt beskrivet som sådant. Inget frossande i detaljer, bara glimtar som låter läsaren skapa sin egen bild.

Hur skulle det vara om perspektivet varit Nathans? Här är han den onde, bitvis obegriplige. Det finns antydningar och ledtrådar, ja, mer än så, men han förblir den andre, den vi bara ser utifrån.

Similar Posts:

• Nordiska rådets litteraturpriser 2020
• Historier från Trakten
• Havets visa
• Han ska få se hur det känns
• Vem har rätt till sanningen?

Jag har ändrat och skrivit om lite grann här och där, i de flesta fall marginellt, men i en del fall ganska mycket.

Ett verk är väl ett verk liksom?! Visst, stavfel och liknande saker är väl okej att korrigera till en andra tryckning, men att gå in och ändra i sånt som redan getts ut och dessutom ”ganska mycket”, är inte det ganska konstigt? Jag läste dikterna och gillade dem såklart och kom fram till att det ju trots allt är det viktigaste. 13 år senare ser jag att Lola upp och ner av Monika Fagerholm fått ett nytt slut till pocketutgåvan, 438 dagar av Johan Persson och Martin Schibbye har kompletterats med ett kapitel om ”livet efter hemkomsten” när den ges ut som storpocket. Det finns massor med exempel och kanske borde jag inte bli förvånad. Boken tar steget in i det digitala mer och mer och där är det mer regel än undantag att exempelvis dataspel så gott som aldrig är 100% färdiga när de släpps, de fixas och trixas och förbättras allt eftersom med så kallade ”patchar” som lappar ihop, lägger till och drar ifrån.

Frågan är bara varför inte mina eböcker patchats ännu med extrakapitel och nya slut. Ska vi som köpt böckerna först av alla till dyrast pris behöva köpa böckerna en gång till? Avgå eboksavdelningarna på förlagen!

Med de avslutande orden så hoppas jag på bättring. Här är några av veckans böcker (version 1.0):

Veckan börjar med Ninas recension av Psykodrama av Magnus Dahlström. En fullkomligt lysande bok som trollbinder med sin skarpa blick in i människans psyke.

På tisdag blir det en mycket positiv recension av Tony Samuelssons kontrafaktiska roman Kafkapaviljongen om ett Sverige som lydstat efter att Tyskland segrat i andra världskriget. I fokus är en medlöparförfattare och hans uppgörelse med sig själv. Tomas delar ut högt betyg.

På onsdag skriver Sara om Bränn Biblioteken av Kalle Holmqvist, en nutidsroman om fildelning! Stor igenkänningsfaktor och ironi över samhället idag!

På torsdag handlar det om Axel Odelbergs bok om Bondetåget 1914: Med kungen som verktyg. Det är en historisk faktabok, men skriven i en mer dramatiserad form än vad som är vanligt.Tack vare detta blir ett ganska torrt ämne, försvarspolitik, verkligt spännande och dramatiskt.

Similar Posts:

• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Livet som medlöpare
• Vecka 43 på dagensbok.com
• Gäst i verkligheten
• Maries bokmässa 2013

Jag brukar läsa förordet i en bok allra sist eftersom förordet ofta avslöjar det om boken som jag själv vill upptäcka. Här valde jag att läsa förordet först med en förhoppning om att få en introduktion till det queerteoretiska fältet. Tyvärr tycker jag att det saknas i förordet, som mest blir en uppradning av de olika kapitlens ämnen och fokus och vars två första sidor bara blir en kort introduktion av queerteorins historia. Då fungerar det inledande kapitlet ”Litteraturforskning och Queerpolitisk läsning” av Sanna Karkulehto mycket bättre som en initierad introduktion av det queerteoretiska fältet och dess relation till litteraturvetenskapen. Där får vi både en förklaring till vad queera läsningar är, hur de görs och varför de bör göras.

Det kännetecknande för en queerpolitisk läsning är att den innehåller och blandar ihop det personliga, det erfarna och känslor, det offentliga, det teoretiska och förnuftet samt det politiska och etos i det rum eller på den plats som vi kallar text.

Det queerteoretiska fältet präglas av teoretiska korsbefruktningar, tvärvetenskap och skiftande perspektiv. Det bevisas snabbt för den som läser boken Queera läsningar. Här samsas performativa och politiska perspektiv som i Sanna Karkulethos läsning av Hannu Salamas roman Minä, Olii, ja Orvokki, med Pia Livia Hekanahos studie om Sarah Waters The Little Stranger, en reflektion om relationen mellan queer och affekt.

Claudia Lindén och Sidsel Sander Mittet bemöter i varsin artikel påståenden om att queerteorin är ahistorisk och anakronistisk. Claudia Lindén skriver om Karen Blixens novell Vägarna kring Pisa, hennes lek med gotiken och hur en författare kan kasta om tiden och hur en queer läsning kan förskjuta bilden av ett författarskap. Sidsel Sander Mittet visar hur man kan göra queera läsningar av medeltida texter, en tid då begreppet sexualitet inte existerade. Det gör hon genom att titta på hur sexualitet skapades och beskrevs på medeltiden, med hjälp av klädernas uttryck och semiotik snarare än kroppen och anatomin och även hur man kan prata om det alternativa utan att prata om normer (eftersom normativitet liksom sexualitet är ett modernt begrepp).

Strindberg analyseras såklart (här genom en queer ekokritisk läsning av Ann-Sofie Lönngren), liksom vampyren (i Mia Francks artikel om tystnaden som normbrott i Sookie Stackhouse-serien) – obligatoriska inslag i queerteorin. Även Mia Österlund analys av Pija Lindenbaums Kenta och barbisarna. Det är en av samlingarnas modigaste texter eftersom queera läsningar av bilderböcker och andra böcker för barn har fått mycket kritik. Här skissar Mia Österlund på en queerfeministisk analysmodell för bilderböcker. Numera är det ändå fler som analyserar bilderböcker utifrån queerteorin, en lovande utveckling. Vad kan man få ut av det då? Så här svarar Mia Österlund:

En queerfeministisk läsning av bilderboken både synliggör och problematiserar den dominerande heterosexualiseringen som pågår innanför bilderbokens pärmar.

Queera läsningar innehåller många bra kapitel. Jag fastnar främst för Katri Kivilaaksos ”Queer litteraturhistorieskrivning och arkivmappens epistemologi”, om arkivens betydelse för bilden av ett författarskap (arkiv som i allt som sägs om verket utanför dess pärmar), särskilt då i fall där det queera tystas ned i verket, men läcker ut i arkiven.

Antologin avslutas med Maria Margareta Österholms artikel ”Skrubben – skrivandets skeva utrymmen” om Monika Fagerholms Diva. (Maria Margareta Österholm har senare kommit med avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005. Jag blir glad av att läsa artikeln och sugen på att läsa både Diva och Österholms avhandling, samtidigt som jag tycker att den borde få ta plats i en antologi om litteraturvetenskap i allmänhet, eftersom den vågar utmana bilden av hur litteraturvetenskap skrivs och litteraturvetenskapens doxa. Maria Margareta Österholm exemplifierar det som Sanna Karkulehto säger om queera läsningar, att det är där som det personliga och det teoretiska möts. Vi måste våga göra både skeva läsningar och göra dem på ett skevt vis.

Det queerteoretiska fältet har vuxit, men mycket är kvar att göra. Jag har studerat litteraturvetenskap i totalt 4 år. Under de åren har jag haft en föreläsning om queerteori och då spenderade jag ändå två terminer med att läsa litteraturvetenskap med genusinriktning. Jag vet inte om det är ett specifikt svenskt problem. Endast fyra av forskarna som medverkar i antologin är verksamma vid svenska universitet och högskolor, sju av forskarna är verksamma vid finska universitet och högskolor. Jag hoppas att studenterna i Finland får fler timmar queerteori och jag hoppas att antalet ökar även här i Sverige. Innan dess tycker jag alla studenter i litteraturvetenskap kan införskaffa boken Queera läsningar och vidga perspektiven.

Ni som vill ha lite queer läsning så här i midsommartid kan passa på att läsa Shakespeares En midsommarnattsdröm. Queert på 1500-tals vis, vackert och magiskt så det förslår!

Similar Posts:

• Queer för nybörjare
• Skattkammare bortom regnbågen
• Som en drog med telepatisk kraft
• Flickroller, läppstift och zombiehamstrar
• Queering Sápmi

Monika Fagerholm, känd för svenska läsare framförallt med augustprisvinnaren Den amerikanska flickan, och Martin Johnson, konstnär och radiomakare, har producerat ett program som gått i P1 där de reflekterat och resonerat kring fenomenet Havet. Programserien var tydligen så pass lyckad att den nu resulterat i en bok, där man fört vidare och utvecklat temat. Radioprogrammen och boken är alltså inte identiska. För den som inte hört radioprogrammen, som undertecknad, går det dock alldelels utmärkt att bara läsa boken – det är nog så givande. För det är en givande liten volym dessa två har totat ihop.

Titeln är Havet – fyra lyriska essäer. Undertiteln gör mig först misstänksam. ”Lyriska essäer”? Kommer stilen vara sådär kladdigt ”poetisk” på ett, som det ofta kan bli, konstlat sätt? Essä är essä, lyrik är lyrik – så brukar jag i min trångsynthet resonera. Men författarna klargör detta i förordet, där de skriver att begreppet ”lyrisk essä […] är kanske mindre poetiskt än vad det låter.” Snarare handlar det lyriska om ett slags collageteknik där associationerna får spela stor roll. Kanske gäller detta i högre grad Fagerholms del av essäerna – jag skall återkomma till detta.

Det handlar alltså om fyra essäer, med fyra tämligen väl avgränsade ämnen. Det är inte så att Fagerholm skrivit två av essäerna och Johnson två, utan de varvar hela tiden sina texter inuti essäerna. Detta markeras genom att avsnitten har olika typsnitt beroende på vem som har skrivit. En av essäerna heter t.ex. ”Under ytan”, och handlar om det som finns under havsytan på botten – representerat av Östersjöns döda bottnar. På så vis får miljöaspekten också plats. Intervjuer med Göran Sonnevi och en marinekolog i Stockholm varvas med ”lyriska” utbrott om att ”[v]i har dödat ett hav”. Detta senare är kanske mindre lyckat – det blir lite förnumstigt.

I samma essä finns också ett suggestivt avsnitt om ubåtsolyckor. Det skildras hur ubåtar gått till botten med man och allt och krossats under vattnets tryck flera tusen meter under ytan. Havets skrämmande aspekt. Överlag kan jag tycka att reportage- och faktaavsnitten kunde fått större plats och de lyriska infallen mindre. Dessa senare måste jag nog (tyvärr, får jag säga, för alla som gillar henne) tillskriva Fagerholm. Johnson verkar ha utfört de flesta av intervjuerna (t.ex. med Tomas Tranströmer i essän ”Labyrinten”) och står för det mera faktabetonade.

Den sista essän (”Ensamheten”) gillar jag nästan bäst. Här möter Johnson en av, i mitt tycke, svensk reselitteraturs styvaste författare: Kristian Petri. Läsningen av Havet – fyra lyriska essäer kan med fördel kompletteras med Petris böcker Den sista ön och Fyren – två böcker som berör fenomen i direkt anknytning till havet. I denna sista essä passerar även författare som Joseph Conrad och David Foster Wallace revy – denne siste i ett längre avsnitt signerat Fagerholm, som handlar om resandet och ensamheten som en förutsättning för berättandet. Detta blir nästan något av en programförklaring för boken.

Alltså: Mina misstankar mot det ”lyriska” vikar snabbt undan. Boken är späckad av historier och fakta utan att vara tungrodd på nåot sätt; den är tvärtom snabb- och lättläst. Havet får genom Fagerholm och Johnsons behandling många olika aspekter. Denna bok är bara att rekommendera.

Similar Posts:

• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Vecka 38, redan!
• Finsk litteratur – special inför bokmässan i Göteborg 2012
• Utanför och innanför
• Nordiska rådets litteraturpriser 2020

Monika Fagerholm, författare till böcker som Glitterscenen och Den amerikanska flickan, medverkar vid en rad seminarier på årets bokmässa. Fagerholms nya roman Lolauppochner beskrivs som ”en thriller och isande story om ovanliga människor i ett trångt sammanhang”. På torsdagen kl 13 i Schildts & Söderströms monter berättar hon mer om den. Tillsammans med journalisten Martin Johnson har Monika Fagerholm skrivit essäboken Havet och även med denna är hon aktuellt på bokmässan. För att få veta mer om Havet ska man befinna sig i Schildts & Söderströms monter på torsdagen kl 16 eller på fredagen kl 13. På fredagen kl 14:30 blir det även ett seminarium om boken, lett av förläggaren Marianne Bargum.

Finska poeten Heidi von Wright, även hon utgiven hos Schildts & Söderströms, är aktuellt med diktsamlingen Delta och gör ett antal läsningar i Rum för poesi under mässan. Detsamma gör Matilda Södergran, som är aktuell med boken Maror (ett sätt åt dig).

Robert Åsbackas senaste roman heter Samlaren och är ”en roman om barndom och ett dokument om ett brott men också om besatthet och samlande som passion”. På lördagen kl 15:30 berättar Åsbacka om boken i Schildts & Söderströms monter. Han medverkar även i flera seminarier tillsammans med bland andra Monika Fagerholm.

För att spana in fler finska tips – se bokmässans program.

Similar Posts:

• Isländskt på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• Vecka 38, redan!
• Danskt på bokmässan
• Havets visa

På lördag presenterar vi litteratur från Finland, det fjärde landet i vår fyra veckor långa nordiska special. Vi skriver om bla. deckare, fantasy och essäsamlingar om havet (av Monika Fagerholm och Martin Johnson) och tar en titt i arkivet från landet i öst. Spana in det!

Vi har inte glömt bort att 2012 är Strindbergs år. På torsdag skriver Eva om Strindberg i Blå tornet som har skrivits av personal på Strindbergsmuseet och handlar om författarens fyra år i den bostaden, som också kom att bli hans fyra sista år i livet.

På onsdag skriver Anna Liv om systrarna Camilla Grebes och Åsa Träffs tredje bok ihop, nämligen den febriga Innan du dog. Spänningsromanen gör henne lätt andfådd. Det är tempot, tätheten och den gnagande hemligheten som berör.

På fredag skriver Ella en recension av Marie Selanders Inte riktigt lika viktigt? om kvinnliga musiker och glömd musik. Enligt Ella är det en personlig betraktelse kring varför det går så segt med jämställdheten i musikbranschen och vart alla fantastiska kvinnliga musiker tar vägen när musikhistorien skrivs. Hon hälsar att det blir många coola bekantskaper och länkar vidare.

Ja ni fattar hur det funkar, vi har fler recensioner de andra dagarna, kika in här bara!

Similar Posts:

• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Havets visa
• Vem var du innan du tog och dog?
• Vecka 15: patchad prosa
• Nordiska rådets litteraturpriser 2020

Börjar läsa. Ungefär ett kapitel in i brukar jag börja vända och vrida på själva boken. Läsa baksidestexten, kika på författarporträttet men vänta med hyllningskören. Den tar jag sist, när jag hittat in i min egen uppfattning.

Frihet har ett ganska betryggande fult omslag, som för tankarna till sjuttiotalsböckerna i mammas bokhylla. Ett påminde om citronfromage, min värsta efterrätt, och när jag var liten och sjuk och sov i mammas säng kunde jag inte se på den boken. Men Frihet signalerar något annat, tillsammans med bokens tyngd och mod. Det här är stor amerikansk litteratur. Jonathan Franzen strider om platsen som den främsta urtolkaren av The United States of freedom and opportunity. Det är definitivt en amerikansk bok, och mina tankar går ständigt och ofelbart till Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm. Varenda mening är lika späckad av pregnans och det går inte fort att leta. Det här kommer att ta fler än två veckor.

Foto: Ulrica Zwenger

Jonathan Franzen gör något stort som jag har funderat på i flera år. När jag skrev Agnes hjärta Edward frågade jag min förläggare hur jag skulle gestalta en man. ”Äsch”, sa hon, ”skriv bara som om det vore en kvinna. Människor är inte så olika varandra.” I Frihet har en kvinna, Patty, huvudrollen. Författaren lever inuti Patty, vågar så mycket som att skriva hennes fiktiva självbiografi. Det ÄR spännande.

Försöker alltid lista ut grejen med böcker jag gillar. Vad författaren har föresatt sig och hur hen når målet. Om hen ens gör det. Och vad som är signifikant för litteratur från olika länder. Vad är så amerikanskt med Frihet? Att den berättar en linjär historia laddad med återblickar som bombar på med tidstypiska referenser och psykologiska yttringar utan att analysera. Tonen är tillsynes naiv, förrädiskt sådan. Var varse, säger författaren, du kommer inte att kunna värja dig.

Similar Posts:

• Lina Forss läser “Frihet” av Jonathan Franzen. Del 4
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen. Del 2
• Lina Forss läser “Frihet” av Jonathan Franzen. Del 3
• Lina Forss läser ”Frihet” av Jonathan Franzen, del 5
• Ett trevande samtal – Internationell författarscen med Jonathan Franzén

I min bokhylla står böckerna i genreordning, och de rör sällan på sig. De böcker jag läser för tillfället eller planerar att läsa snart står inte här. Här finns sånt som jag läst och vill ha kvar, men också en del olästa böcker i kategorin ”sånt jag tror jag kommer att läsa någon gång i framtiden”. Med jämna mellanrum (= när utrymmesbrist uppstår) förändras statusen på några av de böckerna till ”sånt jag aldrig kommer att läsa”, och då åker de till Stadsmissionen. Fackböcker, kurslitteratur, en del på nåder kvarlämnade CD-skivor samt några Nintendo DS-spel står också här. Och så gillar jag böcker på andra språk. Lite oavsett om jag kan dem eller inte tycker jag att det är kul att ha dem, så i hyllan finns böcker på danska, norska, engelska, tyska, italienska, spanska, tjeckiska och japanska.

P:s hylla har fina avdelningar som en halv hylla H P Lovecraft och en hel sektion gamla Deltaböcker. För att inte tala om en samling William Burroughs, eller världens bästa manga: Nausicaa of the Valley of the Wind av Hayao Miyazaki. Här finns också min för tillfället hopträngda ugglesamling, och ett litet tittskåp bredvid några av samlingens snyggare böcker: Jaromir av Alexander Ahndoril och Den förälskade djävulen av Jacques Cazotte.

I sovrummet finns en pockethylla med mitt i särklass snyggaste bokstöd: motivet är stadsbiblioteket i Stockholm.

I sovrummet ligger också högarna med recensionsex, nyligen införskaffade böcker, och låneböcker, tillsammans med alla tidskrifter som jag aldrig hinner med.

Och ovanpå öppna spisen ligger en hög med böcker jag för ungeför två år sedan utsett till de jag helst vill läsa av alla jag har. Sedan dess har några lästs och andra tillkommit i högen, och nu står där dessutom det stolta beviset på mitt lags tredjeplats i Bibliotek Plattans litteraturquiz i våras!

Favoritböcker – tja, när jag försökte plocka ut ett antal lite snabbt så blev det nästan bara ungdomsböcker. Det är de som har betytt mest för mig och de jag fortfarande har starkast läsupplevelseminnen av, så är det bara. Här ett urval (Förvandlingen av Margaret Mahy, Spelkortsmysteriet av Jostein Gaarder, Den fjortonde bruden av Meredith Anne Pierce, Den oändliga historien av Michael Ende och Jackaroo av Cynthia Voigt) tillsammans med några andra finingar: Tim Burtons The melancholy death of Oyster boy and other stories och en japansk pekbok, samt den livsomdanande Under det rosa täcket av Nina Björk. Mina favoritromaner de senaste åren har varit Jag är allt du drömt av Ali Smith och Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm, men just nu hittar jag ingen av dem: ett gott teckan tror jag och räknar kallt med att de är utlånade och att någon annan just nu också älskar dem.

Similar Posts:

• Tema: Bokhyllor
• Vecka 42 på dagensbok.com Nya tag på redaktionen!
• Marias bokhylla
• Ingrids bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla

I Förvriden är det skogen som är skräcken, hotet, men också den som lockar och förför. Boken utspelar sig i de djupaste skogarna i Norrland, det är sommar, barmark och ett barn försvinner. Moa är bara tio år och som uppslukad av jorden när hennes barnvakt lämnar henne ensam för att gå på toaletten. Samtidigt försvinner unga män spårlöst och ingen vet var eller varför. Berättelsen varvas med en liknande berättelse, som utspelade sig för tio år sedan. Den gången var det också unga män som försvann och aldrig mer kom tillbaka. Men Moa kommer hem igen, i samma kropp, men med en annan personlighet med ett språk och ett sätt som tillhör en vuxen. Min största behållning av boken blir också lilla Moas starka sätt att kräva hämnd.

Det finns många jag i Förvriden. Det är Moas mamma, Moa själv, en av de försvunna pojkarna, en av de försvunna pojkarnas mamma, dessutom mamman och pappan till en av de pojkarna som försvann för tio år sedan. Kapitlen markeras med namn på vem det är som berättar. Men ibland inleds kapitlen utan namn, och efter ett visst funderande listar jag ut att det är den förre berättaren som fortsätter ytterligare ett kapitel. Det borde vara en självklarhet, men är det inte för mig när jag läser. Det är många karaktärer som presenteras snabbt, en handling som är förvirrat mystisk och röster som påminner om varandra. När jag läser författare som Monika Fagerholm eller Sara Stridsberg lutar jag mig tryggt tillbaka i den här typen av förvirring. Jag litar på dem och vet att det är meningen att jag ska känna så här just nu och att de kommer att ro mig i hamn, tryggt och säkert. Men det är mitt första möte med Frida Edman och jag känner mig utelämnad och ensam i min läsning.

Min farhågor besannas tyvärr. De många liven, ödena och trådarna fortsätter genom boken. Några klarnar mer, andra förblir otydliga. Det är realism blandat med övernaturlighet, konstiga väsen och andra världar. Grundberättelsen är bra, däremot blir problemet att Frida Edman både är författare, redigerare och förläggare till sina böcker. Jag ställer mig ytterst tveksam till den typen av utgivning då det är näst intill en omöjlighet att redigera sitt eget manus. De etablerade förlagen sitter på en kompetens och erfarenhet som en enskild individ aldrig kan mäta sig emot.

Utseendemässigt fattas också detaljer. För mig är bokens format, sättning och papper av nästan lika stor vikt som berättelsen i sig, eftersom läsning berör så många sinnen. Förvriden är lite för hög, texten ofta styckeindelad så att det blir för mycket luft kvar i nederkant på vänstersidorna och pärmen för hård, så jag hela tiden måste bryta upp ryggen för att boken inte ska falla igen.

Jag vill verkligen tro på de små förlagens frammarsch i Sverige. Jag vill verkligen se en annan marknad än de stora förlagens dominans. Men då måste de små förlagen sluta ge ut sig själva, eller åtminstone satsa på utomstående redaktörer. För i nuläget är Förvriden bara en roman med potential att bli något bra.

Similar Posts:

• Dramatiska demoner
• 00-talets 10 bästa böcker
• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer
• Groteskt utan känsla för stil
• Mer tänkvärt än skrämmande