För ett par år sedan kom äntligen en handbok i svensk arbetarlitteraturs historia: Lars Furulands och Johan Svedjedals Svensk arbetarlitteratur. Nästan samtidigt kom Tony Samuelssons mer essäartade Arbetarklassens bästa partytricks. Trots det gemensamma temat är Samuelssons bok något helt är annat än Furulands och Svedjedals tegelsten. Som handbok vore den tämligen förfelad, men som inspirationsbok fungerar den alldeles utmärkt.

Arbetarklassens bästa partytricks är en personlig betraktelse över några av den ganska diffusa genrens centrala teman och giganter – ”Ivar Lo was here” heter betecknande nog den första av essäerna – men innehåller lika mycket ett ifrågasättande. Utan att direkt sysselsätta sig med några akademiska definitioner ställer Samuelsson frågor kring arbetarlitteraturens vara och icke vara, inte minst i nutiden.

Och just till detta fungerar den nästan oformliga essästilen så bra. Språket är kanske inte fullt så okonventionellt lajbans som titeln gör gällande och en och annan upprepning hade tjänat på att plockas bort, men i övrigt är öppenheten imponerande och givande.

Samuelsson blandar friskt Jan Fridegård och Stig Dagerman med Liza Marklund, Majgull Axelsson och Fucking Åmål. Inte sällan är det ett mycket fruktbart konfliktperspektiv som leder skildringarna framåt. Det handlar om motsättningen mellan att vara arbetarklass och skriva där man står och att göra en klassresa som författare, att vilja höra till något helt annat. Mellan den iakttagande outsidern och kollektivet, arbetarna och arbetarrörelsen. Mellan konstruktiva hjältar och fördummad massa. Av historien lär vi oss att en enhetlig skola alltid till viss del är en efterkonstruktion.

De flesta förknippar förmodligen begreppet arbetarlitteratur med en svunnen tid, med statare och skitiga fabriksgubbar. Och med en viss typ av författare som satte detta samhälle under lupp. Idag lever vi, menar Samuelsson, i myten om det klasslösa samhället, där alla är medelklass – eller åtminstone vill inbilla sig att de är medelklass. Och arbetarlitteraturen har hopplöst konserverats. Det betyder, skriver Samuelsson, ”att arbetarlitteraturens nu och framtid inte diskuteras med någon större skärpa och nyfikenhet, alltmedan dess legendariska historia vårdas av alla intill minsta vägglus, eftersom till och med vägglössen blivit akademiska och litteraturhistoriska”.

Att arbetarlitteraturen skulle vara ett avslutat kapitel tror Tony Samuelsson som synes inte ett spår på. Visst har den fått sina törnar, av 1970-talets dogmatiska definitioner, av motreaktionens individualism och marknadsliberalism. Men arbetarlitteraturen är lika levande som klassamhället i sig – och lika föränderligt. Vi känner kanske inte igen den på vägglössen, men på erfarenheten av underläge, på revanschlustan och på nödvändigheten i att sätta ord på människors verklighet. Den samhällstillvända litteraturen kommer att fylla en funktion lika länge som det perfekta samhället lyser med sin frånvaro. Och uppriktigt sagt, när har människor lyckats formulera (och komma överens om) hur det perfekta samhället egentligen ser ut?