Intrigen har drag av thriller, men med ett slags medveten haltning. När kollegan Bengt dör, beger sig Nina till Dalarna. Ett landskap som visar sig vara laddat med skuld snarare än arv. Karaktärerna uppför sig som om de vet att de blir betraktade: stora gester, överdriven mimik, en aning grotesk. Men det är i just det där, det nästan teatraliska, som någonting oväntat uppstår. En värme, en ömhet, som inte ber om ursäkt för sig.

Miljöerna, kyrkogården, prästgården, borgen, är inte kulisser utan tryckkokare. De rymmer mer laddning än yta. Och så har vi Diana. Draken. Hon är något slags moraliskt vakuum med ett permanent flin. Hon är närmast obscen i sin brist på nyanser, men behövs som kontrapunkt. Som en påminnelse om vad som händer när makt får stå oemotsagd för länge.

Det här är en berättelse som litar på sin läsare. Titeln må vara ett öppet kort, men narrativet bluffar inte. Det vet att vi kan hantera det simultana: skratt, skav, komik och förtvivlan. Död man på rymmen är feelgood, feelbad och kulturpolitisk absurdism, serverad med en vass penna och varm blick.

Similar Posts:

• Smart gripande nagelbitare
• Skåpmat och intriger
• Prinsar och personlig hämnd
• Recensionen, ditt as
• Trivsamt

Poetry is that which is worth translating.

Så inleds Eliot Weinbergers essä om översättningens konst, som närläser 19 olika versioner av samma dikt av den kinesiska poeten Wang Wei från 700-talet.

Först presenteras dikten i original med de kinesiska ideogrammen, kort förklarade. Därefter följer en translitteration enligt pinyin-systemet, som utgår från modern kinesiska (alltså inklusive en översättning från 700-talskinesiskan till dagens talade språk).

Här förklaras också några av skillnaderna mellan språken (engelskan och mandarin) och deras tillhörande litteratur: i kinesisk poesi är rim oundvikliga, och västerländsk verskonstruktion omöjlig. Ja, det brukar sägas att poesi inte går att översätta.

Nästa steg i Weinbergers genomgång är en översättning av varje ideogram för sig, inklusive deras olika möjliga betydelser. Första raden blir då:

Empty

mountain(s), hill(s)

(negative)

to see

person, people

Sedan följer först 14 olika engelska översättningar, en fransk och en spansk, med tillhörande kommentarer. Den här upplagan avslutar dessutom med ytterligare översättningar på engelska, tyska, spanska och franska, så att läsaren totalt får över 30 versioner av dikten – samt ett efterord av Octavio Paz, som även står för en av översättningarna.

Den första översättningen som presenteras är W.J.B. Fletcher’s ”The Form of the Deer” från 1919, den senaste är Gary Snyder’s version från 1978. Framför allt många av de tidigare översättarna såg sig nödgade att smycka ut Wang Weis raka och enkla ljus som äntrar diktens skog, till lite mer tillrättalagt poetiskt ”slanting”. Poesi ska ju ändå vara poesi, för att passa målgruppen…

Att läsa alla de olika översättningarna tillsammans visar hur svårt (omöjligt) det är att översätta en dikt. Och att varje version inte bara ger ett perspektiv på den översatta dikten, utan även på den tid och det sammanhang i vilket den översatts. Som det tidiga 1900-talets västerländska översättares behov av att både snygga till och kanske exotisera den österländska dikten – som säger mer om översättarens sammanhang, än poetens. Som dåtidens kartors ”hic sunt dracones” för de (för oss) okända territorierna, eller samtidens kartor med ett överexponerat Europa i central position.

Weinbergers noggranna kommentarer till respektive översättning är intressanta och helt utan pardon. För att översätta en kinesisk 700-talsdikt om känslan i ett skogsparti är det rätt nödvändigt att vara bekant, inte bara med språket, tiden och dess litterära sammanhang, utan även med skogen.

translation is dependent on the dissolution of the translator’s ego: an absolute humility toward the text. A bad translation is the insistent voice of the translator – that is, when one sees no poet and hears only the translator speaking

Sannerligen, saliga äro översättarna, ty de skola ständigt misslyckas. Men min favoritöversättning, Gary Snyders, är i alla fall också en av Weinbergers favoriter:

Empty mountains:
no one to be seen.
Yet – hear –
human sounds and echoes.
Returning sunlight
enters the dark woods;
Again shining
on the green moss, above.

Och kanske är ändå den största behållningen av hela genomgången av alla översättningarna den, att det inte kan finnas en enda, enkel – ”rätt” – översättning, utan att de alla har olika styrkor och svagheter. För det är så vi får närma oss språket (språken).

The point is that translation is more than a leap from dictionary to dictionary; it is a reimagining of the poem. As such, every reading of every poem, regardless of language, is an act of translation: translation into the reader’s intellectual and emotional life. As no individual reader remains the same, each reading becomes a different – not merely another – reading. The same poem cannot be read twice.

Det stämmer nog att poesi inte går att översätta – varken från ett språk till ett annat, eller från poetens idé till läsarens föreställning. Och ändå gör vi det, ändå har vi alltid gjort det. För poesi är det som är värt att översätta – och det finns ständigt det som är värt att översätta, alldeles oavsett hur omöjligt det är.

Similar Posts:

• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Dikter som växter, eller som barn
• Dikter om dikter om dikter
• Om skrivandets mystiska gåta?
• Världen stirrar på barnet

Hur kunde det då gå så snett för Sydafrika? I den här boken skriver Anna Charlotta Johansson om vad som har hänt landet sedan apartheid avskaffades. Det är en blandning av populärhistorisk och populärkulturell skildring, där författaren ibland också väver in egna erfarenheter eller samtal hon haft med olika sydafrikaner.

Innehållsmässigt handlar boken inte bara om den senare tidens historia, utan också om landets äldre historia, liksom om dess kulturliv, religion och mycket mer. Mest tonvikt ligger dock på vad som har hänt politiskt under senare år. Johansson ägnar en hel del utrymme åt att skildra den så kallade ”försoningsprocessen”, där landet har försökt göra upp med förtrycket under apartheid. Vi får också ingående beskrivningar av vad ANC – African National Congress – har drivit för politik, men också några av de centrala oppositionspartierna, som det liberala partiet Democratic Alliance, eller Economic Freedom Fighters, en radikal utbrytare ur ANC.

Problemet här är att bokens skildring av landets politik är så tydligt färgad av författarens egna politiska åsikter. När hon exempelvis skriver om olika aspekter av ANC:s eller EFF:s ekonomiska politik så intervjuar hon inte någon företrädare för de partierna, men däremot talespersoner för nyliberala tankesmedjor och personer som får kritisera politiken. För den som vill förstå logiken bakom hur ANC (eller EFF, för den delen) resonerar finns här alltså föga att hämta. Det gör att bokens skildring av landets politik snart blir ganska förutsägbar och enkelspårig. Mycket av skildringen handlar dessutom om nästan dagsaktuella händelser, som exempelvis korruptionsutredningarna efter förra presidenten Jacob Zuma. Trevligt om man vill veta mer om det samtida Sydafrika – men det utgör samtidigt en risk att boken får ett kort bäst-före-datum.

Andra delar av boken, som inte direkt handlar om dagspolitiken, kan ur det perspektivet vara betydligt mindre ensidiga, men känns istället flera gånger som ganska själlösa. När hon exempelvis skriver om kulturlivet i landet – filmer, musik och litteratur – känns det allt för mycket som om fakta staplas bredvid varandra. En fackbok behöver antingen ha ett analytiskt djup eller åtminstone engagera. Här saknar jag båda dessa aspekter, och kommer på mig själv med att associera till resebeskrivningar av typen Lonely Planets guideböcker.

För den som är nybörjare när det kommer till Sydafrika kan det här kanske funka som en ingång, även om den ingången många gånger förefaller mig allt för ensidig.

Similar Posts:

• Lättillgängligt om Sydafrika
• Afrikas öde och framtid
• Staten och kapitalet
• Från en sydafrikansk cell
• Rojas övertygar inte

Varje gång jag skriver om något som har med Handels att göra känns det som om jag måste förklara mig och min ambivalenta inställning, att inte göra det vore oärligt. Jag är inte objektiv men kan inte heller säga att jag är konsekvent för positiv eller för negativ utan det växlar och den vågrörelsen följer med när jag läser Kunskap som känns – en lovsång till att lära sig något nytt.

Det börjar med Stanford, där författaren var gästforskare under en period. Där härskar ett grekiskt bildningsideal med sunda själar i sunda kroppar och idrottande på hög nivå och jag vrider mig lite i obehag: inte den elitismen också! Men med hänvisningar till forskningen om den fysiska aktivitetens främjande av den cerebrala dito blir det bättre och tankarna kring hur en inlärningssituation påverkas av intrycken de flesta av våra sinnen tar emot är vettiga. Kroppsligheten är så mycket mer än enbart den atletiska aspekten.

Och så vindlar det vidare. Strannegård har åsikter om hela det svenska utbildningssystemet och sneglar utomlands. Borde även vi ha skolstart vid fem års ålder? Tre terminer? Borde utbildningen på samtliga stadier se annorlunda ut? Han ser utbildning som ett sätt att minska utanförskap och segregering – men då måste man få chansen och få veta att möjligheten finns.

Han skriver om finansieringen av utbildning, om faran i närheten till statsapparaten, om friheten i privata donationer – givet att avtalen är korrekt skrivna. Filantropin a la den anglosaxiska världen hyllas. Jag funderar på var åsikterna hör hemma på den politiska skalan – är det socialliberalism med ett starkt privat ansvar? Lite undanglidande är det allt, vissa resonemang stannar innan man kommer hela vägen fram till genomförande – eller full finansiering.

Konsten då, och kulturen? Den vidgar vyerna för studenten, för människan. Den tvingar oss att fundera och ställa frågor, att gå in i den andre och oss själva. Ibland genom att provocera. De kulturella uttrycken som får plats är konst och litteratur, kanske för att det är de som intresserar författaren mest, kanske för att det är de som fungerat bäst att integrera i utbildningen/utbildningsmiljön. Olika expertkommittéer väljer konst som ställs ut i skolans lokaler respektive litterära verk som ingår i läsårets bokcirkel. Den intressanta tanken kring litteraturen är att det inte ska vara klassiker utan relativt nyskrivna verk, för att minska försprånget för studenter från läsvana miljöer.

Det poängteras att kvalitet är något som diskuteras fram och något som är föränderligt över tid, att kvalitet är kontextuell och inte absolut och hur kulturbranschen hanterar detta i en tid då kvantitativa mått tagit över allt. Samtidigt blir det märkligt att i en mening hylla konsten för konstens skull och i nästa använda sig av den precis så instrumentellt som den standardiserade svenska ekonomiutbildningen kritiseras för att vara. Den ska användas för att göra studenterna mer konkurrenskraftiga och internationellt gångbara och den ska provocera lagom mycket, väcka tankar men inte störa.

Det är många tankar och aspekter som avhandlas och i slutänden blir det faktiskt lite svårt att få ihop de olika delarna. Bildningstanken försvinner bakom olika buzzwords och akronymer för framgångsfaktorer för företag och modeller för utbildning och finansiering och till sist bottnar inte orden längre, i alla fall inte i det som boken säger sig vara ett manifest för.

I alltför hög grad framstår det som en reklamskrift för Handelshögskolan i Stockholm, inte riktad till de som kan tänkas söka dit utan snarare deras föräldrar. Exemplen kommer därifrån, där tillämpar man det som han i olika resonemang kommit fram till är det bästa eller ett av de bättre alternativen vad gäller såväl antagningskriterier och finansiering som de kulturella inslagen. Kritik som framförs och framförts mot institutionen bemöts delvis med att han är trött på att stå till svars för det som varit men det finns trots allt ett tungt bagage på en högskola vars studentpopulation alltid dominerats av en mycket homogen grupp demografiskt sett och där den första kvinnliga professorn tillträdde på den här sidan millennieskiftet.

Similar Posts:

• Elitutbildning – eller utbildning för eliten?
• Vem städar hemma hos dig?
• Vajlett och skolan
• Drabbande och välskrivet om en lång väg till kunskap
• Brett och blandat om mode

I sex längre essäer – vilka i sin tur är uppbyggda av korta brottstycken eller mini-essäer på olika teman, vilka Jonsson försöker väva ihop till en helhet – ger sig således författaren in i en brottningskamp med många globala ödesfrågor. En inledande essä utgår exempelvis från ett känt fotografi kallat ”The Situation Room” (som visar Barack Obama och hans stab just i det ögonblick som USA:s specialstyrkor håller på att gripa Osama Bin Laden) för att diskutera global maktutövning. Vi kastas därifrån till en annan essä som bland annat ägnas åt Jonssons egna försök att skildra Grönland, men som under sina försök att göra detta hamnar i ett postkolonialt dilemma i relation till en medlem av den lokala befolkningen. Flera av bokens följande essäer använder sedan något specifikt litterärt verk eller konstverk som avstamp för en postkolonial analys. Som bäst blir Jonssons bok i några av de något mer avgränsade essäerna. Allra bäst är kanske essän ”Apor och människor”, där Jonsson tar avstamp i Toni Morrisons och Franz Kafkas författarskap för att diskutera rasism.

Den postkoloniala kritiken har ett program, skriver Jonsson i en av bokens essäer:

att vända på den globala berättelsen, provinsialisera Europa, decentrera världsbilderna, skapa en pluritopisk världsuppfattning, läsa kontrapunktiskt, utforska marginalerna, avoccidentalisera historiografin, vrida den koloniala relationen ut och in och frigöra sig från diskurser som hindrar oss från att förstå den subalterna.

Som program för en hel teoretisk skolbildning kan det här ambitiösa programmet kanske fungera. Men att försöka hantera ett dylikt program i en enda bok? Att Jonsson gör ett ambitiöst försök att arbeta med ett antal av punkterna på det här programmet står klart. Tematiskt diskuterar essäerna i den här boken allt från krig, internationell terrorbekämpning, kapitalismen, global fattigdom, flyktingar och migration, till klimatförändringar, globaliserade arbetsmarknader eller vithetsprivilegier. Teoretiskt ser vi samma mycket ambitiösa agenda. I bokens andra kapitel, som Jonsson själv beskriver som dess ”teoretiska verkstad”, kastas vi i ilfart mellan Marshall McLuhan, Manuell Castells, Joseph Stiglitz, David Harvey, Naomi Klein, Michael Hardt och Antonio Negri, Frederic Jameson, Göran Therborn, Francis Fukuyama, Antonio Gramsci, Gayatri Spivak och Cornelius Castoriadis.

I sin helhet försöker boken famna så mycket att det blir ganska ohanterligt, oformligt. Många gånger känns det också som om essäerna inte når ända fram till ambitionen att vända på den globala berättelsen; som om de bara hinner börja skrapa på ytan av en fråga innan Jonsson har kastat oss vidare till ett annat problem i vår postkoloniala värld.

Similar Posts:

• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Essäer om roten till den globala ojämlikheten
• Spretande framtidsantologi
• Tredje Världens kamp
• Komplext och engagerat om stad och landsbygd

Det är en rasande bok; föga överraskande mot Putins styre i Ryssland, men lika mycket mot exempelvis Trumps styre i USA, liksom mot fascism, rasism och mycket mera. Vad Tolokonnikova själv ser som önskvärt politiskt alternativ – vad man ska kämpa för att uppnå – förblir däremot ganska odefinierat. Hon citerar exempelvis på ett par håll klassiska anarkistiska författare, men kan på andra ställen snarast framhålla länder som dagens Sverige som något av föredömen. Varje kapitel exemplifieras också med en ”hjälte”. De här hjältarna spänner över en ganska stor del av det politiska spektrat, från konst-aktivister som The Yes Men, feministiska aktivister som Emmeline Pankhurst, till människorättskämpar som Martin Luther King, eller akademiska teoretiker som Michel Foucault.

Författaren argumenterar i synnerhet mot idén om att ”det finns inga alternativ”. Det finns visst alternativ, menar hon. Frågan är bara hur man skapar dessa alternativ. Så för att hjälpa läsaren att kunna bli en aktivist så tillhandahåller Tolokonnikova tio ”regler”, alla i var sitt kapitel – allt ifrån att i sann punk-anda ”göra det själv” till att ”bryta sig ut ur fängelset” eller att få sin regering att ”skita på sig”. I flera fall får man nog tolka in en stor dos konstnärlig frihet i de klatschiga rubrikerna som författaren sätter på sina ”regler”, och det konkreta innehållet är inte alltid lika högtflygande.

Författaren syftar dock främst till att inspirera till handling, snarare än att bidra med någon djupare analys av vad problemen är eller hur dessa ska lösas. Om den verkligen lyckas inspirera till handling för en bättre värld så har den ju utan tvekan tjänat ett gott syfte.

Similar Posts:

• Pussy Riot vs Putin
• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Humörhöjande färg och form
• Hur samsas vi på torget?
• Vecka 31: uppror, begär och värnplikt

Bra initiativ tänker många. Men den entydigt positiva nyheten får även skeptiska och halvkvävt fientliga reaktioner i sociala medier:

Nyheterna kanske skulle granska vad dom håller på med när dom inte plockar skräp.

Bra! Och när de är klara kan de flytta härifrån.

Varför är inga kvinnor med och städar?

Det var ett muslimskt ungdomsförbund som för tionde året i rad gick ut och plockade fyrverkerirester och alkoholförpackningar, därav de negativa reaktionerna. Sannolikt hade ett pojklag i fotboll bara fått hurrarop och ryggdunkar i samma situation.

Hatet mot muslimer är intensivt i vissa läger. Till ord som antisemitism, misogyni, och homofobi kan vi nu lägga islamofobi: finns i Svenska akademiens ordlista sedan fjortonde upplagan som kom 2015. Likt allt hat mot stora grupper av inbördes olika individer kan islamofobin bara existera i en miljö av okunskap.

Därför är alla tillfällen som ger muslimer en chans att berätta om sig själva välkomna. Timbros antologi Muslimer i Sverige är ett sådant initiativ. 18 personer har bjudits in att skriva. De har det gemensamt att de är svenska medborgare samt att de på ett eller annat sätt identifierar sig som muslimer.

Det är nyttigt att påminnas om att människor med rötter i muslimska kulturer, precis som kristna, kan hysa stark kritik mot sin egna grupp. De kan tvivla på gudstron eller har kanske övergivit den helt. Eller så har deras utveckling gått åt andra hållet och de har funnit Gud. Precis som människor från kristna kulturer.

Skribenterna har uppmuntrats att skriva något om vad som är bra och dåligt med Sverige och svenskarna. Flera texter skildrar i positiva ordalag det ordnade, fungerande samhället som till och med har cykelbanor. Den vidsträckta naturen. Möjligheten att vara en fri individ. Men människorna som upprätthåller detta samhälle väcker mer ambivalenta känslor. Ett antal skribenter funderar kring svenskarnas potentiellt dåliga självkänsla:

Jag tycker mer synd om vita svenskar som inte tycks vara bekväma med sig själva och därför går till ytterligheter och anammar sådant som känns udda för dem för att framstå som toleranta. Det känns som att de nog är mest intoleranta inför sig själva.

Och med det följer svaga traditioner, resonerar en annan skribent på ett snarlikt sätt:

Samtidigt kan en del svenskar gå så långt i sin blygsamhet och sin vilja att tillmötesgå främmande att de helt förnekar svensk kultur och svensk historia.

Åtskilliga texter andas ”mellanförskap”. Den som har föräldrar från två olika kulturkretsar kan uppleva sig såväl som tillhörig som utstött i båda kretsarna. Det blir påtagligt personligt i vissa bidrag. Andra texter är mer argumenterande på ett politiskt plan.

Styrkan med den här typen av textsamlingar är att varje skribent har tämligen fria tyglar. Det brukar å andra sidan också vara den främsta svagheten, spretigheten. I det här fallet lyckas det. De flesta texterna bidrar till en helhet som verkligen ger läsaren nya insikter.

Min egen fördom att projektet känns pliktskyldigt, kommer helt på skam. Även för mig, som delvis vuxit upp i ett muslimskt land och som har fått alla chanser att se världens brokighet, är det här en bok som har potentialen att öka den ömsesidiga toleransen och göra oss starkare i vår mångfald.

Similar Posts:

• Allahu akbar – Gud är större
• Varning för folkmord!
• Vi och dom
• Fakta istället för syndabockar
• Militanta muslimer

Boken Scener ur hjärtat är svår att placera in i ett fack. Den är en biografi, absolut, men också en stridsskrift för klimatet och medvetenhet kring psykisk ohälsa. För Malena Ernman och hennes familj, för boken är ett joint venture där maken står som medförfattare men barnen Greta och Beata tycks lika delaktiga, hänger allt samman. Vi bränner ut jorden och oss själva i vår hisnande jakt på framsteg och framgång.

I korta scener skildras familjens tillvaro under några år då döttrarnas hälsa ställer allt på sin spets. Det akuta läget där Greta inte kan äta. Alls. Timmarna på sjukhus, skolans handfallenhet, frågorna, svaren som är fel tills någon hittar en möjlighet men utredandet tar också tid och även med diagnosen på plats är vägen tillbaka lång. Därpå exploderar Beata i eskalerande vredesutbrott och det blir nya läkarbesök, nya psykologer, nya utredningar, nya svar. Och under tiden familjen måste hålla sitt fokus inåt kan de samtidigt inte låta bli att blicka utåt, för de kan inte blunda längre.

Tiden är knapp och det som måste göras är en enorm omställning – för den lilla del av jordens befolkning som vant sig vid en viss ”levnadsstandard” och ”bekvämlighet”. Familjens kris blir en spegling av klimatkrisen, hur allt snurrar för fort och kontrollen går förlorad.

Plötsligt ser jag hur Facebookflödet är fyllt av ”Julresan till Thailand bokad – check”, semesterbilder från Hong Kong, statusuppdatering på väg till U.S.A., hur lunchsamtalen kretsar kring resor, upplevda och kommande, och mitt dåliga samvete över flygresan till Rom ökar exponentiellt, trots att det var två år sedan jag flög senast. Malena Ernman får mig att vilja slita tag i vänner och bekanta och säga ”vi kan inte hålla på så här”. Faktum är, att jag måste hejda mig – så stark är känslan jag fått av min läsning.

Någon kommer att säga att rapporterna hon hänvisar till motbevisas av många andra, att växlingarna i koldioxidhalt varit snarare regel än undantag under den här planetens existens men vissa faktum kvarstår – det pågår ett massutdöende av djurarter som inte står dinosauriernas försvinnande efter, temperaturhöjningen går fortare, extremvädren blir fler. Ändå skulle jag gärna sett några ordentliga källhänvisningar och en litteraturlista för att öka trovärdigheten.

Men hur gör man rätt då? Problemen är för stora för enskilda personer men samtidigt kan det vara där vi måste börja. Om tillräckligt många avstår, ändrar riktning, visar på andra vägar, kommer fler att följa efter och till sist kanske det går att bromsa vår skenande framfart.

Jag tänker på Aniara, rymdfarkosten som hos Harry Martinson lämnade en förstörd jord men kom vilse på sin färd mot en beboelig planet. En femtiotalets pendang till Titanics undergång, men nu är det vi som rusar mot intet.

Kanske blir det lite för mycket men jag ser vitsen med att köra på, att använda sitt kändisskap för att dra uppmärksamhet till sådant man tycker är viktigt. Cyniskt? Kanske det men också befogat. Dottern Greta har genomskådat läsarna för länge sedan:

Vi har haft ett grovmanus ute för läsning och nu utvärderar vi resultatet. […] ”Okej, det är några som tycker att det är lite tungläst runt scen 41, de tycker att det är mycket roligare när du och Beata är med. Kan man lägga in nåt där?”
”Hur då?” frågar Greta som precis har valt ut några bilder på grisar i slaktmiljö som hon hoppas ska komma med i boken […]
”Ja, kan vi skriva nåt om er istället?”
”Nej”, svarar hon kort. ”Det kommer ju massa privat och annat sen. Mammas utbrändhet och allt sånt som alla älskar att läsa om kändisar. Det här är en bok om klimatet och det ska vara tråkigt. De får stå ut.”

Touché.

Similar Posts:

• Damned if you do
• Innan vi brinner upp
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser
• En Wagnersopran om den största
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land

Det kanske första intrycket av att läsa så många av hans krönikor samlat på det här viset är bredden på det han skriver om. Från slashasrap till indiepop, synthpop och dub. Från naturromantisk death metal till EBM. Från sjöpunk till goth, häxhouse, dubstep, kommersiell techno, stadiumrock, islamistisk nasheed och amerikansk country. Och förstås: Ondskan (a.k.a. Melodifestivalen) och Idol- och Talang-tävlingar. Eller nazireggae. Bara indexet med alla musikgrupper och artister han skriver om sträcker sig över 19 sidor. Lägg sedan till krönikor på alla möjliga musik-relaterade teman: vinylskivor och stenkakor, konserter, festivaler och decibel-regler. Eller Record Store Day, ett par gånger om. Därtill får vi också en rad krönikor om andra populärkulturella fenomen, som filmer, smurfar, läsplattor, ”actionfigurer”, seriestrippar, särskrivningar, enhörningar, ordvitsar, fildelning med mera, med mera.

Bredden förtjänar alltså, redan den, respekt. Strage skriver dessutom underhållande. Han lyckas med konststycket att både ta musiken och musikerna på allvar, och samtidigt skriva om dem med både känsla och inte sällan med en stor dos humor, eller – när så behövs (läs: Morrissey) – med en rejäl känga. Med tiden verkar Strage också ta allt mer hjälp av sina två musor – kallade Hipster-Kristofer och Metal-Christoffer – för att få inspiration och uppslag till, och inspel på, idéerna till sina krönikor, liksom även av de egna barnen och deras musiksmak (från pappans naiva förhoppningar om att fostra ett nytt Kraftwerk-fan till den brutala verkligheten med Dolly Style).

Att läsa den här boken är därför som att fullständigt gå upp i och bli ett med Populärkulturen i en rad av alla dess inkarnationer. Men samtidigt; fenomenet att få för mycket av det goda. Ett koncept som funkar en gång i veckan, vecka efter vecka, gör sig kanske inte riktigt lika bra som samlad bok. Anledningen till att författaren känner att han behöver samla ihop just 242 stycken av sina alster (avslöjas i bokens avslutning för den som inte redan listat ut det själv) beror tyvärr inte främst på att det råkar vara just att alla dessa krönikor faktiskt förtjänar det.

Men just då all denna Populärkultur börjar stå en lite väl högt upp i halsen, så börjar Strages krönikor i högre grad också att få en lite annan karaktär: mindre fokus på obskyra popkulturella fenomen och mer fokus på att också sätta in popkultur i ett bredare samhällsperspektiv. När högerextremismens växande styrka gör att det blir kontroversiellt att tycka om, och skriva om, fenomen som hbtq-frågor eller hiphop så känner Strage tydligen behov av att bli allt mer politisk, men han lyckas göra det med samma sorts känsla och humor som tidigare. Det gör att boken lyfter och åter blir tillräckligt intressant för att räcka hela vägen till slut.

Similar Posts:

• Lysande svensk musikjournalistik
• Punkig aktivisthandbok
• Kärlek
• Uppdaterad genikanon
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land

Får man vara kritisk mot en dagbok som blottar sig? Visserligen innehåller all litteratur ett visst mått av självbiografiskt stoff, men att ge någons utgivna dagbok på pälsen är nästan ohederligt eller åtminstone oartigt. Om man inte uttrycker sig med pregnans och håller sig till det stilistiska löper man risk att angripa dagboksägarens liv och i förlängningen personen. Och det vill vi inte.

När jag läser Wera von Essens En debutants dagbok kommer jag att tänka på Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Den kultursfär Lundgren levde i och skrev om var främmande. Det hade inte gjort något om det skedde i ett rent uppdiktat sammanhang – vem trivs inte i de dostojevskijska salongerna? Men när det är nutid och verklighet känner jag en viss distans, en sorts bortanförskap. Jag vet knappt vem någon är, hur den sociala miljön ser ut, hur de inbördes förhållandena är skapta, vad som… vem som… hur…när var det den där mostern knivmördade den där författarens undulat? Nu blandar vi till detta, denna dagbok, även in överklassen.

Det skall erkännas att jag har en reflexmässig om än måttligt hånfull inställning till de bemedlades problem som inte rör hälsan. Sällan är de av samma akuta och livshotande konstitution som många andras. Jag vill inte relativisera känslor och erfarenheter – att jämföra upplevelser är inget man gör i en handvändning. Det är inte så att von Essen inte mår dåligt, aldrig lider kval, sällan funderar på vad mening allt har och kvävs av det en stund. Tvärtom. Hon mår och har mått väldigt dåligt. Men… oavsett hur ofta hon lever på existensminimumet ramlar femtio tusen plötsligt in. Eller en sida efter hon levt på mjöl och vatten i en vecka befinner hon sig i Brasilien. Det känns avlägset.

En dagbok faller platt om livet den förmedlar inte engagerar läsaren. Jag berörs sällan och det gör läsningen intetsägande, även om episoden i slutet med mostrarnas ackande och veande får mig att skratta. von Essen skriver om våndorna av att försöka bli utgiven, att tvivla på sin identitet som författare. Hon hyr i omgångar ut sin stockholmslägenhet och befinner sig ofta i Berlin. Efter en tur med tunnelbanan ångrar hon att hon inte plockade med sig pantburken hon såg på vagnen. De ignorerade centen blev skillnaden mellan ett bra och ett sämre bröd. Under en tid vistas hon också en i Brasilien. Hon bejakar livet, upplever dess olika aspekter.

Motsägelsen tycks vara människans lott och här finns både drogromantik och av knark förstörda individer. Texten är varken blyg eller pryd och det är befriande. Emellertid är den om ett liv som liksom alla andra många gånger är enahanda och långrandigt. Det har jag fullt nog av själv. Jag tror mig förstå att de otaliga gånger klassiska musik- och bokverk nämns så är det för att fylla en funktion snarare än glänsa. Att skriva vad man för tillfället lyssnar på eller läser kan vara ett sätt att färglägga en belägenhet eller sinnesstämning. Och hennes goda öga (och öra) för Eric Schüldt är rimlig; tidigare var den sävliga rösten min eftermiddagsblundsmedicin. Arvo Pärt får man då också ofrånkomligen en stor dos av.

Det är alltså distansen och tristessen som gör att läsningen aldrig lyfter. Jag gillar hennes skrivstil och många gånger är hennes introspektiva förmåga beundransvärd. Att se sig själv är en sak, men att tro sig veta något om andra kan vara övermod. Hon återkommer till den genomskådade blicken och kanske tillskriver hon sin förmåga att se igenom människor för mycket. Samtidigt får det mig att inse att jag aldrig försökt tänka mig till insikt om en människa. Av oförmåga kanske. Så kan det vara.

Jag anar att en ironi vilar i och över texten och ironin är som bekant vid sidan av generaliseringar och abstraktioner ett fantastiskt gömställe. Hon är alla gånger modigare än mig och står för hur gemena enskilda människor kan vara, hur mycket ont de åsamkat henne (hennes mor), eller allt vad streberi och prestationsprincip heter närmast är livsfientligt. Det sistnämnda håller jag naturligtvis med om, men jag skulle aldrig våga rikta mig till en enskild.

Störst behållning av boken har säkert den som omnämns i den samma. Både ris och ros delas ut vilket kanske föranleder litterära comebacker. För mig faller det hela bara platt – varken kulturelit eller överklass är något för mig.

Similar Posts:

• En intensiv tomhet
• Finkulturens sensationslöpsedel
• Anne och Nina
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”
• Utan … ja, sannerligen