Jag kan i och för sig tycka att det är lite trevligt att städa.

Gå upp tidigt en morgon när man är ledig och inte ska göra så mycket, slå upp balkongdörren, sätta på radion eller lite bra musik, damma lite, vattna blommor, dammsuga med de trådlösa Sennheiserlurarna på, diska, gå ut med tomglasen, skaka mattor, torka golvet, buffa kuddarna.

Och så när allt är klart koka en kopp kaffe och till den bjuda sig själv på en nötskorpa eller två.

Väldigt få personer har det så. För de flesta är städning förknippat med stress och en känsla av otillräcklighet. Det är ju så mycket annat som kräver tid – heltidsjobb, ungar som ska hämtas på dagis, middagsmat, tvättning, läxläsning och så ska man gärna orka vara kärleksfull mot sin partner. Jag inser att min tid som städnjutare är utmätt. Snart kommer städningen även för mig att kännas som ett hemskt tvång – för så småningom vill ju jag också ha ett heltidsjobb, en man och ett par snutna barn.

Tänk om jag och min man då känner att städningen tar för mycket tid från familjelyckan, karriären eller vad det nu må vara. Så att vi kanske börjar fundera på att anlita hemhjälp… kanske svart hemhjälp? Vilka frågor måste man ta ställning till då?

Tinni Ernsjöö Rappe och Lars Strannegårds bok Rent hus är därför viktig och intressant. Som de skriver är det "många heta potatisar" de tar upp. Den infekterade städdebatten handlar om såväl invandrare, städning och svartarbete som jämställdhet. Det går inte att göra frågan enkel hur man än gör.

I boken intervjuas många som anlitar svart arbetskraft. De flesta känner någonstans att det är fel, men blundar åt problemen. Ett exempel är Karin, som gärna skulle anlita vit städhjälp om hon hade råd, eftersom det skulle kännas mer tryggt:

Istället för att behöva känna att man gör något som är lite fult och hemligt skulle ju allt ske öppet. Hemfrids lilla bil skulle köra upp på garageuppfarten med logga och allt, personen som städade skulle säkert ha någon sorts uniform och känna yrkesstolthet. Jag skulle också känna mig mer stolt. "Hej, du kommer också att få pension", liksom. Nu är det ungefär såhär, säger Karin och blundar och håller för öronen.

Är det rätt sätt att få ett jämställt samhälle, där både mannen och kvinnan arbetar heltid och har familj – att lämpa över städningen på en tredje part, ofta en invandrad kvinna som arbetar svart. En kvinna som lever under jorden för att hon inte har något uppehållstillstånd och som jobbar svart för 60-70 kronor i timmen – utan något som helst socialt skyddsnät.

Är det rätt att lära sina barn att andra människor kommer till ens hem för att städa upp efter en? En amerikansk forskare, Ehrenreich, menar att "budskapet till hushållets barn i princip blir att en person från ett annat land är en underlägsen person som inte har bättre saker att ta sig för än att röja upp det andra har stökat till". Vilka konsekvenser får det i det långa loppet?

Ernsjöö Rappe och Strannegård viftar inte med några pekpinnar, utan lyfter fram de olika aspekterna av debatten. Vilka tjänar på den svarta hemhjälpen och vilka är förlorarna? Kan man lösa det med vit städhjälp? Vilka åtgärder krävs från statens sida för att komma till rätta med problemet?

För som journalisten Per, en av de intervjuade, säger: – Den här sektorn är här för att stanna – det är jag övertygad om. Det är lika bra att se till att villkoren blir så justa som möjligt för dem som jobbar med städning i hemmen.

Alltså är det en fråga de flesta av oss någon gång kommer att få ta ställning till. En viktig fråga – vare sig vi är intresserade av städning eller ej.

Och kanske särskilt om vi inte är intresserade.