Deras öde hamnar i händerna på en författare som stöter på två av systrarna på en marknad. Skrönan tar form. Eller rättare sagt rivstartar.

Pappan och sedermera hans döttrar är marinerade i sin rebelliska föreställningsvärld. Samhället – det är något man räcker fingret till. Men i ödemarken är livet perfekt. I sjön finns fisk som njutningsfullt tillagas över öppen eld. I granskogen finns fågel och en och annan ekorre. När de har ätit viltet tar de vara på skinnen som kan säljas på vår- och höstmarknaden.

Det här är en grovkornig historia, som fått inspiration från Aleksis Kivis roman Sju bröder från år 1870, en klassiker i finsk litteratur. Jordahl har omplacerat berättelsen till nutid och de finska bröderna har också gett karaktärsdrag till respektive syster. De sju systrarnas liv skildras burleskt och humorgreppen är frekventa. Kvinnorna tilldelas nämligen privilegiet att svära, supa och röka utan hejd, vilket som bekant har varit förbehållet män i alla tider.

Den groteska tonen är dominerande men det finns också inslag av realism. Till exempel skildras en stressad handläggare på det kommunala socialkontoret som anländer till jobbet två timmar före arbetsdagens början. Ja. Det är enda alternativet för att hinna med de många ärendena. Tanken på att hon riskerar att drabbas av utmattning skjuter hon så klart undan med ännu en kopp kaffe.

För mig är ändå Björnjägarens döttrar en roman av den svartare sorten, främst för dess skildring av hur blixtsnabbt pennalismen utvecklas. Systrarnas grupptänk och isolering medför översitteri och påtvingad underkastelse. Allt liknar mekanismerna som också William Golding berättade om i Flugornas herre från år 1954. Äldsta systern Johanna har tagit på sig ledartröjan och fullföljer pappans önskan att hålla ihop gruppen. Den som opponerar sig, vilket minstingen Elga gör, får stryk så att det tar flera veckor för kroppen att läka.

Utöver våldsamma scener med översitteri skildras också kvinnors utsatthet i förhållande till män. Jordahl drar konsekvenserna av könsmaktsordningen till sitt yttersta och de värsta vidrigheterna är outhärdlig läsning. Jag minns att Carl-Henning Wijkmark skrev lika slugt i sin debutroman om nazisters festande i Jägarna på Karinhall från år 1972.

För mig gäckar Jordahls historia och är inte bara den skröna som läsaren kan småle åt. Satiren har öppningar som gör att man absolut kan drabbas av förtvivlan över döttrarnas agerande.

Till sist, en kort notering. Jag har också grunnat ett tag på berättaren, författaren som frossar i systrarnas öde. Hon är värd en särskild granskning, tror jag. Det är också möjligt att samma granskning borde göras på mig som läsare?

Similar Posts:

• Klassens ljus
• Om att skriva och om att leva
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• Uppfriskande misslyckad kärlekshistoria
• Kvinnans lott

Rymdkolonialism
Betyg 7
Som barn var jag en extrem periodare – ibland var det dinosaurier som tog upp all min tid, en gång var det Titanic och jag minns en period då jag hade en stark fascination för Abba (mer själva fenomenet än musiken). En av de perioder som jag minns allra starkast är den som vi kan kalla för vad-coolt-att-universum-är-oändligt-jag-kan-inte-sluta-tänka-på-det-perioden. Det är i huvudsak fascinationen för rymden som har följt med till vuxen ålder och fortfarande kan jag bli totalt uppslukad av himlavalvet en stjärnklar natt. Och det var, passande nog, en sådan natt som jag läste ut Kristina Hårds debutroman Alba.

Handlingen kretsar kring den unga kvinnan Alba som tillhör en expedition som har gett sig ut på en resa till ett främmande solsystem för att undersöka en av planeterna i där. Planeten i fråga är väldigt lik vår egen, så till den grad att expeditionen snart upptäcker att även den främmande planeten bebos av människor! Expeditionens uppgift är att undersöka allting från gräset till bergarterna till människorna. Målet är att de ska samla in så pass mycket information att de till slut ska kunna ta kontakt med invånarna utan att det uppstår några problem. Det är vad expeditionen tror i alla fall. Världssamfundet, som styr på jorden och som för längesedan har sugit ut de sista naturresurserna från den och nu letar efter andra platser att exploatera, visar sig ha andra planer. När detta börjar klarna för expeditionens medlemmar uppstår det konflikter dem emellan som sakta men säkert börjar att slita isär gruppen. Den stora frågan är om de ska agera utifrån Världssamfundets intressen eller om de ska försöka skydda den oskyldiga kultur som frodas på den nya planeten.

Hårds debutroman väcker, förutom den nyss ställda, också många andra frågor. Frågor som rör samspelet människor emellan, frågor som rör kärlek och vetenskap, men också en mer övergripande fråga. Hur långt får egentligen kolonialismen, via startspurten på 15-1600-talet, Englands herravälde under 1700-talet och vårt utsugande av naturtillgångar och arbetskraft från tredje världen, gå? Kommer vi att tillåta det att gå så långt att vi likt våra förfäder kommer att slakta och plundra för att vi ska kunna breda ut oss än mer? Kommer vi verkligen att ödelägga nyfunnet liv på andra planeter för våra egna intressens skull? Hård överlämnar svaren till läsaren själv, och Alba blir därmed en sci-fi-roman som man efter läsningen bär med sig länge.

Kvinnor som hatar kvinnor
Betyg 1
Kristina Hårds debutroman Alba handlar på ytan om en expedition som reser till en planet i ett avlägset solsystem för att undersöka livet som har uppstått på den. Planeten visar sig vara väldigt lik jorden, där finns till och med människor, och Kristina Hårds kvinnosyn visar sig vara väldigt lik en konservativ dumgubbes.

Det här är egentligen en rätt så bra bok som väcker många intressanta frågor om hur vi människor egentligen är beskaffade och hur långt vi är villiga att gå för att tillfredsställa våra egna behov. Men de här intressanta och viktiga frågorna hamnar i romanen i skuggan av Hårds fantastiskt pinsamma kvinnosyn. Karaktärerna är överlag rätt så stereotypa, men när man ska göra en Flugornas herre, fast med vuxna och ute i rymden, förstår jag att man måste ha något endimensionella karaktärer för att få fram sin poäng. Vad jag inte förstår är varför huvudpersonen Alba är den mest mesiga, osjälvständiga och patetiska kvinnliga karaktär som jag har stött på på riktigt länge.

Alba har inga egna planer på vad hon ska göra med sitt liv, hon låter sig styras av den mycket äldre mannen Nielsen som har gjort henne till den hon är genom att diktera hennes utbildning, umgänge och fritid. När hon äntligen bryter sig fri från honom är det istället den handlingskraftige Xavier som styr hennes liv. Alba är för dum för att utföra några egentligt viktiga forskningsuppgifter, Alba är för svag för att kunna gå själv (hon blir buren och ledd löjligt många gånger i boken), Alba är för liten och vek för att kunna gå runt i de omgivande skogarna själv. Vad hon än gör måste hon ledsagas av en biffig eller rik man som lotsar henne genom den hårda verkligheten. Alba, som säkerligen hade kunnat bli en spännande och dynamisk karaktär, blir ingenting annat än en liten bitch som passas från sugar daddy till sugar daddy. Usch och fy.

Similar Posts:

• Storslaget rymdepos söker hängiven läsekrets
• Mot en annan värld
• Svettig dystopi
• Elak dystopi i berggrund
• ”If you’re wondering how he eats and breathes, and other science facts…”

Kom inte, Erika. Vi går bara omkring och är artiga mot varandra och det är jävligt ansträngande vid min ålder.

Ett välsignat barn rör sig enkelt och smidigt i de två olika tidsplanen; barndomssomrarna på Hammarsö som genom en ödesdiger katastrof abrupt upphör, och nutiden med den stundande återföreningen med fadern. Ett möte som antingen kan tolkas som en väg till försoning eller en slutgiltig uppgörelse. Boken är befolkad av ett flertal kvinnor, och så Isak. Isak har haft många kvinnor. Hur många är lite oklart, men utöver den äldsta Erika har han ytterligare två officiella döttrar, Laura och Molly. De har alla tre olika mammor.

Isak lägger så smal han är ändå en stor påtaglig skugga över hela berättelsens landskap, inte enbart för att han vrålar obesinnat åt barnen så fort de gör minsta ljud som kan störa hans arbetsro. Han är en avsaknad genom hela boken och i alla kvinnornas liv. Det är han som binder dem samman och det är han som skiljer dem åt. Efter Erikas beslut att besöka den gemensamma fadern, är även de två halvsystrarna på väg till Hammarsö.

Det finns en väl fångad karghet i denna bok, ett isolerande nät runt karaktärerna som gör att de känns ensamma och oförmögna att ta sig fram till varandra. Istället blir kontakterna dem emellan destruktiva och svårbemästrade. Barnen på ön utelämnas till varandra, kanske som en effekt av det hänsynsfulla avstånd som alla, även de vuxna och särskilt då en del kvinnor tycks vilja bistå Isak med. I grupp blir de föräldrafria barnen mycket farliga. Hammarsö förvandlas till William Goldings Flugornas herre-ö.

Det är svårt även som läsare att lära känna någon av karaktärerna. Det här är både en svaghet och en styrka hos boken. Att karaktärerna håller sig undan även läsaren förhöjer till viss del den känsla av utanförskap som råder emellan dem alla. Men ibland struntar man faktiskt i hur det går för dem. Den enda som genomgående känns intressant är Isak. Hur de andra klarar sig känns allt som oftast likgiltigt; Rosa, Isaks fru som aldrig blir arg, hennes dotter mellansystern Laura som lever med det dåliga samvetet av att vara den mest älskade eftersom hon är det enda riktiga kärleksbarnet. Molly, den yngsta med bara stenhårda kompakta minnesbilder. Och Erika, tonårsdottern som funnit den på ön av barnen utstötte Ragnar, båda födda på samma dag och lika som syskon. Ja, just det lika som syskon. Nej, man bryr sig aldrig riktigt om någon av dem faktiskt.

Vissa kapitel om systrarna och deras nuvarande familjer känns överflödiga. På det hela taget är berättelsen lite fladdrig med omotiverade avstickare som förmodligen är till för att läsaren ska få en bättre känsla för karaktärerna. Man når ändå aldrig fram till någon mer än i korta brottstycken. Det är de större strukturerna som är intressanta. Och Isak, han fortsätter att vara spännande, kanske just för att inga upplysningar direkt lämnas om honom, mer än att han är utomordentligt bra på att bli ursinnig. Kanske också för att det är svårt att inte tänka på Ingmar Bergman. Även fast man inte borde är det svårt att låta bli. Avsaknaden av Isak som pappa står som ett träd och grenar ut sig i alla andra relationer. Det är på något vis sorgligt att han överskuggar en så stor del av berättelsen. Att ingen vågar sig på att hugga ned det där trädet, förrän möjligtvis nu, nu då de vuxna systrarna är på väg.

Ett välsignat barn är lättläst, med övertygande lite fåordigt luftiga naturskildringar. Utan våldscener, dödsfall och rena sexuella brutaliteter, skulle Ett välsignat barn blivit en vacker och smärtsam vid bok. Tråkigt nog har författaren inte litat till intresset i en sådan på ytan händelselös story utan valt att driva den framåt i ett snabbare och flerspårigt tempo. Konstnärligheten har därmed fått ge vika för en mer lättsmält sensationslystnad.

Similar Posts:

• Vackert om livet och döden
• Linn Ullmann på Internationell författarscen
• Lovvärt, men inte nog
• Ny roman av norska Linn Ullmann
• Relationsdrama med klichéartade ingredienser

Patrisha McFarland är nio år och livrädd. Hon är en tuff liten tjej i baseballkeps och baseballtröja. Baseball är hennes största intresse och hennes gud heter Tom Gordon och är avslutare för Boston Red Sox. Trisha går genom skogen och använder sig av de få kunskaper hon hunnit få sig till livs här i livet för att klara sig, men hon går åt fel håll. Hon går djupare och djupare in, hennes matsäck är slut, hon är hungrig och rädd, livrädd faktiskt, för någonting förföljer henne, någonting stort, någonting med vassa klor och fler tänder än man orkar räkna. Någonting som inte vill kramas.

Tricha lyssnar på Red Soxs matcher i sin freestyle men batterierna håller på att ta slut och i sin ensamhet frammanar hon Tom Gordon till att gå vid hennes sida och vara hennes ledsagare genom dödsskuggans dal. Hon vet att han inte är där på riktigt, men det ser verkligen ut som om han vore det och hon kan behöva någon att prata med. Nu gäller det att hitta ut ur skogen innan det där något, som är allt ont och dåligt i en nioårings medvetande, hinner upp henne och får för sig att pröva hur hon smakar…

Att Stephen King borde få Nobelpriset i skräcklitteratur om det fanns ett sånt är väl knappast något att orda om, men han har faktiskt skrivit en hel hög berättelser utan monster och elaka clowner. Han har berättat historier från det magiska Amerika, som inte nödvändigtvis innehåller några övernaturliga element annat än en hästdos fantasi. Böckerna Sommardåd och Vinterverk, som kom någon gång under det tidiga åttiotalet. Där bland annat förlagan till den ypperliga filmen Nyckeln till Frihet och den betydligt äldre men ännu bättre filmen Stand By Me, ingick. Han har skrivit om rabiessjuka hundar, om vaktmästaren på The Oberman Hotel som blir galnare än Norman Bates i Psycho när Jack Nicholson med stripigt hår, svingande en yxa, gestaltar honom i Stanley Kubricks The Shining. Han har skrivit om varulvar och vampyrer, om häxor och drakar, om hur det är att vara ung, kåt och förvirrad i en småstad, långt innan The X-files, Blair Witch Project eller Fucking Åmål ens var en klining i någons huvud.

Men vad han än skriver så är det inte dreglande bestar eller jättespindlar man minns bäst utan det är någonting mer subtilt. Det är miljöer och situationer, känslor och tankar som är en del av vårt kollektiva medvetande. Saker alla har tänkt eller upplevt. Jag vet inte om det är så att King är i det närmaste makalös på att få till den där känslan man hade när man var barn. Att se allt med stora yrvaket vidöppna ögon, att våga se saker för vad de är och för vad de skulle kunna vara. Det kanske bara är så att King för mig är en del av min uppväxt och det är därför jag får den där känslan i bröstet. Jag vet inte, men jag gillar det.

Nu tänker jag hävda att när Stephen King är bra är han riktigt bra och när han är det är han bättre än många av de ”seriösa” författare som faktiskt fått Nobelpriset i litteratur. För även om King kanske inte har för vana att finslipa sina historier till perfektion, och även om han hellre använder ett ord alla kan förstå än ett sådant som gav guldstjärna vid diktamensskrivning och även om han inte har den goda smaken att inte tala om sådant som kan få kritiker att rynka på ögonbrynen eller att mindre ibland är mer, så har han något som så många saknar, han har känsla och inlevelse och han gillar det han gör. Jag menar, han skriver ju knappast för att han behöver pengarna, han skriver för att han helt enkelt tycker det är det roligaste som finns och för att han inte kan låta bli det. Det känns och det gör det roligt att läsa.

I den här boken gör King just vad han gör bäst, han berättar en saga, fast förankrad i verkligheten. Ett skilsmässobarn med gameboy och freestyle i ryggsäcken, en skog full med träd, buskar med taggar som förvandlas till klor och en massa saker som gömmer sig mellan stammarna som man inte har en aning om.

Jag har ett livslångt förhållande till King. När jag var liten läste jag skrynkliga Hulken, Spindelmannen och Fantastiska fyran som jag hade fått ärva av mina äldre kusiner i hörnet av skolgården eller i vår trädkoja där taket läckte så att sidorna klibbade ihop. Då var böcker något som hörde skolan till. Någonting tråkigt från de vuxnas värld. Sedan fick vi korn på King-böckerna. Jag kommer fortfarande ihåg den första, Talismanen. Det var egentligen inte en regelrätt King-bok, för den var samskriven med Peter Straub, men den var helt fantastisk. Den var stor och tung som en tegelsten, på omslaget stod en svart riddarrustning som det glödde ur ögonen på. Den var 797 sidor lång och jag svalde varenda en med hull och hår. Jag skrev till och med ett brev på knagglig engelska som jag skickade via Legenda och några månader senare när jag nästan glömt att jag skrivit det ramlade ett kuvert ner i brevlådan med en bild på King stående bland en massa otäcka monstermasker och log. På baksidan hade han skrivit, ”Glad att du gillar det, Stephen King”. Det var den första bok jag läste och efter det så läste jag allt King gjort och fortsatte att läsa allt han gjorde fram till någon gång på högstadiet när det började anses lite löjligt att läsa Kingböcker och böcker över huvud taget för den delen. Då skulle man hellre läsa Illustrerad vetenskap eller porrtidningar. Men jag fortsatte att läsa King. I hängmattan på landet med ett stort glas blandsaft med sugrör i, eller när man skulle gå och lägga sig, så att man var tvungen att kolla under sängen innan man somnade. Och jag läste Tolkien, C S Lewis, Lewis Carroll, Mark Twain, William Golding, Steinbeck och många andra och det fyllde de tråkiga delarna av dagen med äventyr och den där magiska känslan som fick en att småmysa även om det regnade och inte gick att spela fotboll.

Man gnäller ofta på amerikansk kultur och kallar den skräpkultur. För mig kommer både det bästa och det sämsta i världen från USA. Stephen King skyfflas oftast över på samma sida räcket som det sämsta, men jag vill definitivt förflytta honom till den andra. King är kungen av kioskvältarna och hängmatteläsarnas bästa kompis.

Jag vet inte hur många ungar som han har fått att börja läsa riktiga böcker, men det är många. Och jag vet inte hur många vuxna han har fått att minnas hur det var att vara barn men det är nog nästan lika många, men en sak vet jag säkert; för mig kommer han alltid att vara en av de stora och jag har fortfarande kvar hans autograf, och nu ska jag gå och rama in den.

Läs Flickan som älskade Tom Gordon. Inte för att den kommer att tillföra ditt liv några omvälvande kunskaper eller perspektiv. Läs den om du vill ha kul en stund, om du redan gjort läxorna och betalt räkningarna och när du har gjort det kan du gå upp på vinden och leta upp de andra King-böckerna jag vet att du har där, sedan kan du läsa dem också, eller ställa dem i bokhyllan för en regnig dag. Och du! du behöver inte skämmas.

Similar Posts:

• Vintermörker
• King kan bättre
• Return of the son of shut up and play your Gitarratur
• Heeeeere’s Danny!
• Dålig täckning