Jo, du har läst det förut. En missanpassad polis, som hatar allt och alla och som dessutom är hatad av i princip samtliga kollegor. Nåja, kanske inte av Hani och inte av Jasmine.

Jasmine. Tekniker och IT-ansvarig. Namnet klär henne som en volangklänning klär en bulldog.

Dylan äter i princip bara Gorby-piroger och kallar den första ölen för frukost. Jag vet faktiskt inte vad det är som ska göra mig nyfiken och inte bara less.

Det kanske är fallet? Jo, det är fallet! Den mördade mannen som Märta, fem år, hittar i en snödriva och precis har blivit släppt ur fängelset. Han satt inne ett år, dömd för barnsexbrott, och det är ingen i Glimsjö som glädjs åt hans återkomst. Inte ens hans åldriga mor på hemmet, verkar vara glad.

Kajsa Leo får mig att le när hon beskriver orten:

Glimsjö kan, något förenklat, delas upp i två läger: de nyanlända och de som klagar på de nyanlända. Det är som West Side Story, fast utan musik.

Snöflickan är uppbyggd med växlande berättarperspektiv och olika tidslinjer. Det håller spänningen vid liv in till slutet och det finns som i en klassisk pusseldeckare många misstänkta. Det kändes mellan varven som om Kajsa Leo hade byggt in lite väl många personer, men nej, det visar sig vara helt rätt beslut. Det blev inte för enkelt, men ändå inte onödligt komplicerat.

Vill du ha en deckare med driv, är det här en bok för dig. Vill du ha nyskapande polisarbete och en hjälte att sympatisera med? Välj något annat!

Similar Posts:

• Spännande deckare med logiska luckor
• Rejält spännande, men skippa våldet mot kvinnor
• Livslögner och livsöden
• Oemotståndligt och sorgesamt
• Välskriven deckare med lagom spännande mordgåta

I bilderboken Det snöar, Björn vaknar morgonpigge Anka och upptäcker att snön täcker hela landskapet. Anka rusar ut till grannhuset där Björn bor och hojtar in genom badrumsfönstret att de måste gå på upptäcktsfärd. Men Björn meddelar kort från badkaret där bubbelbadet värmer: ”Glöm det, Anka. Det är aaaaaalldeles för kallt ute.” Likväl lyckas Anka övertala Björn att komma ut.

Berättelsen om grannarna Anka och Björn rymmer en rörelse som påminner om en gungbräda. Anka har sitt fartfyllda driv och kommer med förslag på vad man kan göra ute i snön. Björn protesterar envist och denna växling gungar fram och tillbaka.

De rena bakgrunderna, enkla illustrationerna och de klara grundfärgerna har sin charm. När Björns röst kläs i bokstäver sker det med ett svällande typsnitt, som för att gestalta den muskulösa kroppen som innehar kraftiga röstresurser. I Ankas fall har bokstäverna en tunnare form.

Björn och Anka är tydligt förmänskligade i och med att de bor i varsitt hus av traditionellt snitt. Anka har sin röda mössa och röda halsduk virad om sig. Och när Björn kliver ut är han iklädd en orange-gul badmössa och en våt badhandduk i samma färgnyanser.

I mötet med det förändrade landskapet uttrycks ingen ytterligare dimension. Det hela kretsar kring dessa två individer och hur de reagerar på utomhusmiljön som täckts av snö. Naturen är till för dem som lekredskap, men ingenting i bildtekniken (eller orden) visar att någon stannar upp eller förundras.

Allt som allt verkar Det snöar, Björn vara en bok om samspelet mellan två olika personer. Emellanåt belyses lite tjat och motrepliker som kan höras av en trött människa som närmar sig puberteten. Den känns lättsam och med högläsning kan nog dialogen bli lite kul.

Slutet får mig att tänka på klassikern från 1897 Sagan om den lilla, lilla gumman. Barnböcker får gärna ha slut som väcker ytterligare frågor, vilket båda böckerna gör. Små barn har tillgång till ett varierat register av tankar och känslor – något som är fascinerande att upptäcka i kontakten som överskrider generationsgränserna.

Similar Posts:

• Allt som är trevligt är bra för magen?
• Simon skojar
• Att fnissa ihop med ankan
• Busigt och anarkistiskt
• Från armsvett till öron, en bok full av kropp

De inledande kapitlen i boken Ogjort fångade mig med sin kalla, friska kyla. En nykomling i bygden utför städuppdrag och halkar på den isiga vägen. Hennes möte med den svenska landsbygden skulle nog avskräcka de flesta människor. Det förutsätter förstås att där finns en valmöjlighet i sig. Men Elena, som städerskan heter, har få valmöjligheter. Hon är beroende av de städuppdrag som den anonyma uppdragsgivaren ger henne.

Berättelsen om hennes livssituation ger tankar. En tillsvidareanställd läsare som jag kan inte annat än skatta mig lycklig som föddes här i Norden under en tid när grundskolan och gymnasieskolan gav en bred utbildning och där fortbildningsplatser ingått i visionen om välfärdssamhället.

Elena är städerska med timuppdrag och saknar betyg från de högre skolorna. Det innebär inte att hon saknar erfarenhet. Bland dessa ingår att hon lämnat två barn hemma hos den äldre mamman i ett annat land. Hon har försökt försörja sig och sin familj med spelningar på barer.

Bland personerna hon möter i den västerbottniska vintern finns den burduse och buttre gubben med vildvuxna ögonbryn. Hon ser en man som gör ideliga promenader – kanske bearbetar han något bekymmer. En annan iakttagelse är den höjda handen bakom en gardin i ett av villafönstren. Handen är riktad mot en äkta hälft och Elena förstår att det inte är en kärleksbetygelse. Hos den äldre damen (arga käringen?) där hon städar och lagar mat får hon en frizon och språklektioner!

I de andra avsnitten där Elena inte är i centrum får jag uppleva livet ur de andra människornas perspektiv. Alla befinner sig i ett känslornas skruvstäd. De kommer inte loss. Var och en kunde varit en vers i en lång sång av Bob Dylan eller Bruce Springsteen.

Många gånger blir scenerna levande och igenkännliga. Författaren öser ur ett stort förråd av tidstypiska detaljer och vet hur ovälkomnande det svenska vädret är ibland. I boken finns även ett försvinnande, som jag vill veta om det blir uppklarat.

En berättelse kan födas ur långtråkighet. Så är det knappast här. Snarare är berättelsen född ur en stark känsla, den vill något med läsaren. Fram träder en fråga som angår oss alla: hur beter vi oss mot varandra i våra närmaste relationer?

Det finns romaner med eskapistiska element som får mig att förflytta mig till rum där storbladiga pioner fyller gigantiska vaser. Sedan finns det romaner med grå och vardaglig prosa, något som definitivt inte innebär att läsningen blir enahanda. Vilken tur att vi har författare och romaner med denna variationsrikedom!

Similar Posts:

• En extremt produktiv romantisk nostalgiker
• I krig mot vardagen
• Västgötalagen ser dagens ljus igen
• Kalla brott och osynliga händelser
• Modersrelationen

Den här vintern ramlar istället en irriterad hemul in genom takluckan och väcker Muminfamiljen. ”Julen kommer, och här ligger ni och sover! Det går inte för sig! [---] Alla springer omkring som tokiga och ingenting är klart. Jag är trött på er och ert sovande!”

Av detta och andra möten med den ena stressade invånaren i Mumindalen efter den andra drar familjen slutsatsen att något hemskt är i antågande. Något som heter Julen. Julen kräver en pyntad gran, ljus, massor av mat och presenter. Hur och varför och till vem? Det är oklart, men det låter läskigt.

- Tror ni det är meningen att vi ska gömma oss i granen? undrade Mumintrollet.
- Det vet jag inte, sa Muminpappan. Jag förstår ingenting av det här.
- I så fall är det bra att granen är stor, så att vi alla får plats, sa Snorkfröken.
- Vi tar den här, sa Muminpappan och satte yxan i närmsta gran, som inte var särskilt stor. Han ville inte leta mer. Snön var djup och hans tassar var kalla.
- Vi får väl tränga ihop oss, om det skulle behövas, sa pappan och högg ner granen.

Julen kommer till Mumindalen, en återberättad bilderboksversion av Tove Janssons novell ”Granen”, är ett charmerande missförstånd, som även kastar lite behövligt ljus på vår invanda julstress. Varför låter vi oss dras med i hets och ångest över saker som de flesta ändå i slutänden tycker är rätt trevliga? Måste det vara så märkvärdigt? Törs vi ta oss tid till lite stilla förundran?

Den här boken är en i raden av omskrivna Tove Jansson-berättelser i bilderboksformat. Enligt nätbokhandeln ska den passa 3-6-åringar, men jag har läst den högt för lågstadiebarn i helklass – vilket i och för sig är en rätt speciell lässituation – och för det innehåller den väl mycket text. Som kvällsläsning tillsammans med enskilda barn fungerar den förmodligen bättre. Mumintrollens förundran, ängslan och missförstånd av de så välbekanta julritualerna är rolig. Och belysande.

Muminmamman brukar säga (eller är det vi som brukar citera henne?) att allt som är trevligt är bra för magen. Man kan fråga sig om julen är bra för magen. Om den skulle kunna vara det i lite större utsträckning?

Similar Posts:

• Två portioner Jansson
• En pappa är en pappa är en pappa?
• När fantasin får en trollerihatt
• För trång ram för mästerverk
• Människan är människans mårra

Kanske är det inte meningen att man ska analysera bilderboksfigurers mentala tillstånd, men lågstadiebarnen som jag läser den här boken för undrar också, om än inte i samma termer. Roligt har vi alla fall. Haren är en sådan där figur som man liksom balanserar på gränsen med: ska man skratta åt honom eller känna med honom? Eventuellt lite av båda.

Redan på första sidan slår Per Gustavsson fast att Haren ”tycker om de dagliga rutinerna”. Sköta om morotslandet, rensa ogräs, sortera morötterna och bära hem dem. I det han gillar med rutinerna ingår kanske inte att behöva springa från den riktigt läskiga räven – hiskeligt tecknad med enormt gap och sylvassa tänder – men det är också ett återkommande inslag i livet. Det lunkar på.

Men så plötsligt, en morgon framför spegeln:

Haren tvärstannar! Vad är det han ser?! Ett spöke?!
Haren känner att han fryser och svettas samtidigt.
Benen domnar och det kryper i ryggen.

Haren är inte Haren längre.

Och det är inte bara Haren – hela världen har blivit vit. Haren stapplar omkring, chockad, men förändringen är obeveklig. Det är bara att gilla läget. Och kanske, kanske är det inte helt fel att kritvit smälta in i den snöiga omgivningen?

Sen kommer vintern är en underfundig berättelse om hur jobbigt och läskigt och nödvändigt och härligt det kan vara med förändringar. Lite av en modern fabel med rolig slutkläm, som dessutom öppnar upp för allsköns samtal om vad som händer med natur och djurliv under vintern. Kul för stunden, men också psykologiskt tänkvärt. Ibland är det nödvändigt att anpassa sig, och ibland är det till och med ganska roligt.

Similar Posts:

• Poetisk kompislängtan
• Styrkemätning och starka känslor
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Prinsessor kan själva
• Allt som är trevligt är bra för magen?

Bröderna brevväxlar för att hålla kontakt nu när de inte bor på samma ort. Simon kan inte riktigt förmå sig att åka tillbaka till Kanada som han brukar varje år, och skjuter på att börja läsa böckerna Robert skickat till honom. Roberts brev påminner honom vintern och kylan. För Robert är allt som vanligt tills han en dag hittar en kollega förfrusen i sin bil och plötsligt finns det en större behov för bröderna att återförenas.

Saguenay är en kortroman endast 126 sidor lång, och då är sidorna dessutom bara stora som ett vykort. Det lilla formatet förhöjer dock den speciella stämning som Lise Tremblay frammanar med sitt enkla men djupbottnade språk. Trots att jag läste den mitt i sommaren kändes vintern hon beskrev alldeles nära och verklig. Kylan blev som en karaktär och påverkade karaktärerna lika mycket som en sådan.

Det är en stillsam bok där inte mycket händer. Den observerar och beskriver och låter ibland saker bubbla upp. Det känns som att jag får titta in genom ett litet, litet fönster in till två personers liv en stund. Ett liv som inte är så spännande på ytan men som likt en mäktig flod har mycket rörelse i sitt djup. Det är storartat, mitt i enkelheten.

Similar Posts:

• Bestarnas vanor
• Den sista tiden
• Gastkramande om landsbygdskonflikt
• Betydelsen av en familj
• Pojkar och deras hästar

I novellen Granen ges exempel på hur befriande och upplyftande det kan vara när en väletablerad företeelse betraktas med troskyldig – kanske naiv – blick. Det handlar inte om att ifrågasätta, bara att betrakta fenomenet som om det vore första gången.

Mumintrollet vaknar en morgon upp ur sin vintersömn och ser en värld täckt av något vitt och kallt; det liknar bomull men smälter i tassen som fort blir kall.
De övriga i familjen vaknar likaså och bidrar med betraktelser.

Varför stressar Gafsan så? Varför denna mängd med paket?
Kom ihåg julklappar till alla! Upp med en stjärna i julgranens topp!

I novellen försöker Muminfamiljen göra så gott de kan inför julen. De är djur som normalt går i ide under vintern och vet inte vad jul är. Eftersom ingen har tid att förklara tror de att julen är en naturkatastrof som man ska beveka. De pryder julgranens topp med en ros och skyndar sig att ta skydd när julen kommer.

* * *

I novellen Det osynliga barnet finns också en dos av naivitet. När ett hunsat barn får bo hos Muminfamiljen frågar Mumintrollet varför barnet är osynligt. Tooticki förklarar: ”Ni vet ju att folk lätt blir osynliga om man skrämmer dem tillräckligt ofta” och fortsätter berätta att barnet tidigare bodde hos en tant som var iskall och ironisk.

Vad är ironisk? frågade Mumintrollet.
Nå, föreställ dig att du snavar på en klibbsvamp och sätter dig mitt i den rensade svampen, sa Tooticki. Det naturliga vore förstås att din mamma blev arg, Men nehej, det blir hon inte. Istället säger hon, kallt och förkrossande: Jag förstår att det där är din uppfattning om att dansa, men jag vore tacksam om du inte gjorde det i maten. Så, ungefär.
Fy så obehagligt, sa Mumintrollet.
Ja inte sant, instämde Tooticki. Och det var just så den här tanten gjorde. Hon var ironisk från morgon till kväll och till slut började ungen blekna i konturerna och bli osynlig. I fredags syntes hon inte alls. Tanten gav henne åt mig och sa att hon verkligen inte kunde ta hand om släktingar som hon inte ens kunde få syn på.

Det osynliga barnet är en enastående berättelse som borde vara obligatorisk litteratur i alla ledarskapskurser. På några få sidor åskådliggör Jansson ett inkluderande bemötande som leder till att Ninni gradvis syns igen. Noteras bör att ingen söndergullar henne, inte ens Muminmamman. Utrymme finns till och med för Lilla My att vara den hon är, retsam och smått enerverande. Och det visar sig också senare att Ninni inte vill vara någon blyg viol; i slutet av novellen uppstår en scen där hon med kraft ger prov på vad hon uppskattar.

Tove Jansson var 48 år när novellsamlingen Det osynliga barnet gavs ut 1962. Hennes konstnärskap var medvetet på alla plan. Valet av de enkla stilmedlen är avsiktliga. Små teckningar av figurerna ger ytterligare en dimension till novellerna. Vill man läsa mer om vintern som naturkatastrof rekommenderar jag boken Trollvinter, utgiven 1957. Det är en längre berättelse om hur Mumintrollet vaknar upp ur sin vinterdvala med samma förundran över snön. Han hamnar i fler äventyr och gör alla möjliga upptäckter kring den kallaste årstiden och ja, lite fnissande uppstår i krocken med normen i Efterkrigsfinland där alla ska älska snö, vara ute i friska luften och åka skidor.

Muminmuggar, tecknade filmer och Muminkex i all ära. Men konstnären Jansson avnjuts bäst i ursprungstexterna.

God jul!

Similar Posts:

• Allt som är trevligt är bra för magen?
• I upplevelsen av landskap och människor
• En bildhuggares dotter, en författares familj
• Tema: Tove Jansson
• Vinter och förändring i Mumindalen