Noveller för ungdomar är rätt sällsynta överlag. Oftast kommer de i form av spin-offs till stora serier, till exempel Cassandra Clares eller Veronica Roths böcker. Inte för att novellen är så stor som form inom andra genrer heller, men det gör att Novellix ungdomsbox är extra efterlängtad. Dessutom är de också ursnygga, med ramar av växter längs kanterna, en för var årstid.

Juan-les-Pins är skriven av Sandra Beijer, och handlar om ett gäng tjejer på högstadiet som räknar ner dagarna tills skolan slutar, och de får fly vardagstristessen, och killarnas makt, för att börja gymnasiet i Frankrike under ett utbytesår. Först och främst är Beijers språk, som vanligt, uppslukande – samtidigt vackert och påtagligt realistiskt. Flickornas desperation över att få komma iväg blir så påtaglig, och relaterbar, att det är svårt att värja sig. Killarnas makt i skolan, och över dem, gör en arg. Novellen ger oss en inblick i en tid mellan att vara barn och bli vuxen, där barndomens lekar eftersträvar vuxna ideal och blir förvirrande. Juan-les-Pins är stark, sann och sorglig. Den säger för mycket om vår samtid för att vara bekväm.

Elin Bengtsson har skrivit novellen En vinterlek, en rätt obehaglig historia om hur huvudpersonen möter sitt förflutna på en nattklubb, i form av ett manipulativt nästan-ex och sitt egna forna fjortonåriga jag. Det handlar om samtycke, hur man förhåller sig till den person man var förut, vad man säger till den som utnyttjat en, eller kanske hur man skulle vilja hämnas. Det finns igenkänning på flera plan, men framför allt är det svårt att läsa. Både killen som dyker upp, de plattityder han bräker ur sig, och hur det hela dras ihop ger en dålig smak i munnen. Novellen visar på ett, kanske flera, samhällsproblem, men den förhåller sig argt till dem. Ilska kan vara bra, och är ofta avgörande för förändring, även om man i verkligen kanske inte ska gå riktigt lika långt som i den här berättelsen.

Till varje pris är också jobbig, men på ett hela annat sätt. Den är skriven av Sara Kadefors. Här ser vi också en något äldre karaktär, som tagit studenten och jobbar i någon slags dygnet runt-kiosk för att ha råd med hyran. Problemet är bara hennes arbetskamrat, och chef, Jenny. Jenny är bestämd, och följer reglerna till punkt och pricka. Jennys dröm är att bli förflyttad till den bästa butiken inne i stan, och för att hon ska bli det måste den hon driver vinna en tävling. Hon är villig att göra nästan vad som helst för att komma dit. Den här novellen var den jag tyckte minst om, mest för att jag inte riktigt förstår den. Kanske handlar den om dåliga arbetsvillkor, kanske om förväntningar på arbetslivet. Kanske handlar den om maktmissbruk, eller om psykisk sjukdom. En novell för den som gillar att grubbla.

Den sista novellen heter Levande läppar rekommenderas, skriven av Johanna Nilsson. Här samsas lögner, skulder och svindlande risker i en vild sida av Uppsalas studentliv. Det är dekadens och framtidstvivel, vårdslöshet och tveksamhet. Allt tillsammans blir omöjligt att sätta ner. Det är inte en text som ”försöker säga” någonting, utan det är fartfyllt och energiskt historieberättande. Jag vet knappt vad den handlade om, men bra var det.

Jag är inte säker på att alla novellerna verkligen berättar så mycket om hur det är att vara ung, men kanske är det min egen erfarenhet som är begränsad. De olika texterna är också rätt olika varandra, och fungerar kanske för olika läsare. Samtidigt tror jag det är en fördel att läsa dem tillsammans, och jämföra dem. Om man ändå vill köpa dem styckvis, så rekommenderar jag Beijer och Nilsson. Gemensamt för dem alla är i alla fall att de alla rör vid något obekvämt, och det är också deras största styrka.

Similar Posts:

• Komprimerade noveller
• Jordskredsseger i Lissabon
• Ojämnt men sött
• Tonårsutopi
• Debutantvecka: Risk för bristande sympatier

Historien följer Akos, oraklets son och medborgare av Thuve. Thuve ligger i fejd med grannlandet Shotet, som styrs av familjen Noavek. Dottern i den familjen, Cyra, är bokens andra, och främsta, huvudperson. När deras öden avslöjas kidnappas Akos av Cyras bror, och därmed hamnar två fiender nära varandra. Det hela tar dock en ny vändning när det visar sig att Akos har en lösning på Cyras flödesgåva – konstant smärta, för henne själv och alla hon rör vid.

Det är en komplicerad värld som Roth har byggt upp. Allt ifrån maten till transporterna till planeternas historia förklaras, men det blir trots sin omfattning aldrig tråkigt. Miljöerna fascinerar, och får mig att tänka på filmen Interstellar. Men framför allt är det gåvorna som fångar intresset. De är alla tveeggade, och långt ifrån enkla superhjältekrafter som att flyga eller flytta saker med tanken. I Dödens märken har alla gåvor en baksida och kan samtidigt vara både en välsignelse och en förbannelse. De är också intressanta i hur de reflekterar karaktärernas personligheter och hur gåvorna i sin tur påverkar dem. Flödet styr allting, indirekt även deras handlingar.

Karaktärerna är något annat Roth lyckas med. De har komplexa historier och anledningarna till varför de beter sig som de gör är aldrig simpla. Hur relationen mellan Cyra och Akos växer fram handlar inte bara om ett växande förtroende, utan också om att överkomma sina demoner och ett hat som man lärt sig att nära, att stå upp för det man tror på och ifrågasätta sådant man antagit vara sant.

Det finns dock tillfällen då historien saktar ner väl mycket. Under läsningen pendlade jag mellan att vara trött på den och att knappt kunna sätta den ifrån mig. Det är något med tempot som inte fungerar. Utöver det gav boken överlag ett intryck av att vara framhastad. Även om världen är komplex så finns det många småsaker som motsäger sig själva och som går att haka upp sig på. Det finns också en del saker i den svenska översättningen som stannar upp läsningen, underliga formuleringar och lite väl engelska uttryck. Det är givetvis inte så allvarligt, men känns ändå onödigt.

Desto allvarligare är det att boken faller in i, och upprätthåller, en rasistisk stereotyp som, tyvärr, inte tycks vara alltför ovanlig. I romanen beskrivs det södra folket, shoteterna, som ett brutalt och våldsamt folk. Cyra verkar vara undantaget som höjer sig över de andra. Roth skriver dessutom på ett sätt som gör att man sympatiserar med de rodnande, mer ”civiliserade” nordborna och deras seder. Det hela är tröttsamt och bakåtsträvande. Att det hela tycks ha slunkit igenom en fullständig utgivningsprocess hos en storsäljande författare borde vara mer förvånande.

Jag hade heller inte så höga förväntningar på Roths nya roman. Men såhär i efterhand är det inte många gånger som jag snabbt vill ha en fortsättning efter att ha vänt det sista bladet, trots att den är problematisk. Det gör däremot att jag nog inte skulle rekommendera den och det sänker mitt betyg. Men det finns en samtidigt brutal och ljuv smärta i Dödens märken som gör att den sticker ut. Roth ryggar inte för det som gör ont, och det imponerar mer än något annat.

Similar Posts:

• Sista boken ingen bladvändare
• Mänskliga splittringar
• Virvlande uppföljare
• Corporate America 3.0
• Tack till ytligheten

Det är också vad som händer de nummerlösa tonåringarna Maya och Benjamin. En dag attackeras de, både på sitt håll, slås ut och vaknar upp i fångenskap. På Athena.

Athena är en hemlig organisation som utbildar agenter. Tillsammans med andra unga tvingas Maya och Benjamin genomgå en utbildning som pressar dem till det yttersta både fysiskt, psykiskt och moraliskt. Bara de bästa tar sig igenom utbildningen. De övriga, tja, lite svinn får man räkna med. Det är ju ändå ingen som saknar de här ungdomarna.

Athena är Marta Söderbergs tredje roman, men den första att utspela sig i en obestämd, dystopisk framtid. Likheterna med succéföregångare som Suzanne Collins Hungerspelen och Veronica Roths Divergent (men också med exempelvis teveserien Alias i sina bättre stunder) är inte svåra att se, och har dragits upp i ganska exakt varenda recension av Athena jag hittat. Liksom dem kommer förstås Söderbergs dystopi att följas upp, och jag tror att det kan bli bra när hennes framtidsvärld får lite mer kött på benen.

Så här långt känns den för all del relevant men också en smula generisk. Söderbergs framtid präglas av ett hierarkiskt, brutalt klassamhälle med kompromiss- men också konturlösa makthavare. Haven och luften är mer eller mindre förstörda och de flesta vilda djur utrotade. Det antyds dock att vi kommer att få veta mer om ursprunget till denna osköna nya värld, och då kan romanserien nog spetsas till på ett riktigt intressant sätt.

Klart är i alla fall att Söderberg är en tillräckligt bra författare för att få inte bara vår egen samtid utan också det kommande att gnistra mörkt.

Similar Posts:

• En bror att använda som vapen
• Vattningsförbud
• Tack till ytligheten
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?
• Solen går upp över de 50:e Hungerspelen

Divergent och Insurgent var som Die Hard-actionfilmer paketerade i bokform och sådana bladvändare att man var tvungen att bära med sig böckerna vart man än gick. Allegiant följde samma spår gällande hur svår den var att lägga ifrån sig, men följde inte riktigt efter i tempot. Allegiant kändes istället relativt seg då och då, i jämförelse med de två föregångarna, då det saknas vad som kanske känns som … en handling. Roth har däremot mycket att tacka för idén att skriva boken ur både Tris och Fours perspektiv vilket ger en rolig twist på det hela. Det märks också då hur lätt det hade kunnat vara för Roth att trycka in den klassiska kärlekstriangeln, men tack och lov, så låter hon bli det.

Men när slutet väl kommer blir det istället som en dusch av känslor som sköljer över en med tanke på hur händelselös Allegiant varit alla andra kapitel. Slutet är lite grann som att äta en chokladbit och istället smaka cheeseburgare, när du är vegan.

När Roth dessutom har hållit boken i ett så pass lugnt tempo har man vaggats in i en falsk trygghet och det kan kännas lite som ett svek när man stängt boken och tårarna börjar rinna fontänliknande. Men självklart så är den fortfarande värd att läsas. Allegiant är trots allt avslutningen och det stora crescendot på en fantastisk bok-serie. Men om man säger att jag grät till Förr eller senare exploderar jag av John Green så är det ingenting mot hur mycket jag grät till Allegiant av Veronica Roth.

Man kan lätt säga att efter att jag läst ut Allegiant läste jag om Förr eller senare exploderar jag för att bli lite gladare.

Similar Posts:

• Mänskliga splittringar
• Virvlande uppföljare
• Storslagen science fiction snubblar på målsnöret
• Mot “the Double Double Due Date”
• New York-galenskapens fantasy-förklaring

June lever ett relativt tryggt ungdomsliv i en dystopisk värld tills den dag då hennes bror blir mördad. Hon tar ett kliv in i vuxenvärlden där allt handlar om liv eller död, makt eller underkastelse och gott emot ont. Alla strålkastare är riktade mot kampen för det rätta och det sanna.

Bokens upplägg liknar många scifi-romaner för unga just nu. Det är orättvist att jämföra eller tala om efterapning. Ja, den här bokserien liknar Hungerspelen, den liknar Veronica Roths Divergent-serie och säkert flera andra böcker som är populära just nu. Men vet du vad? Det funkar. Dessa böcker är en guldgruva för ungdomar i slukaråldern.

Att den dystopiska genren slagit igenom som Tjernobyl är inget att sörja över eller förlöjliga. Självklart är temat liknande i flera böcker: den lilla människan som kämpar för en bättre värld. Det handlar om existentialistiska frågor som att lita på sig själv, slå sig fri och gå sin egen väg. Framförallt utesluter dessa böcker all den ytlighet och allt det sedvanliga ”much ado about nothing”. Hjältinnorna är upptagna med att rädda världen istället för att hålla på med shopping och att skaffa sig en man att stoltsera med framför väninnorna.

Alla ovan nämna scifi-serier är skrivna av kvinnliga författare och handlar om unga kvinnliga hjältinnor. Hjältinnor som använder sin intelligens och slåss på samma villkor som de manliga karaktärerna. Trots att samhället har krackelerat är dystopierna en utopi då det inte existerar någon förminskning av de kvinnliga gestalterna.

Länge har det talats om att män endast läser böcker som handlar om män, och att kvinnor också hellre läser fler böcker som handlar om män. Nu – kanske för första gången – så har vi fått ett flertal kvinnliga hjältinnor som vi alla kan identifiera oss med. Äntligen sysslar hjältinnorna med något mer intressant än närmsta kärleksobjekt, jojobantning och skitsnack bland väninnorna.

Hur kommer det då sig att dystopi, scifi och fantasy blivit så stort just nu? Är det för att samhället känns särskilt hopplöst just nu, är alla dessa böcker bara efterapningar av varandra i jakten på en ny bestseller? Det är nog den förenklade analysen.

”Storebror ser dig” är inget konspiratoriskt svammel numera, det är vår vardag. Just också eftersom vi synas så nära i sömmarna har vi kanske – äntligen – förstått hur ointressant navelskådning är. En hunger efter någonting större än Facebook, någonting ädlare än Paradise hotel och skvallerpressens senaste rubriker.

Så läs dessa böcker, välj en serie eller läs allt du kommer över i genren. Finn din favorit och höj den över alla de andra på detaljnivå. Eller gör som jag: njut av att den litterära världen befolkas av tuffa tonårshjältinnor med namn som June, Tris och Katniss. 15-åriga brudar som absolut inte har tid att skriva en statusuppdatering eller ta en selfie. De ägnar sig åt något helt annat. De räddar oss från ytlighetsförfall, de räddar hela stora globala världen, både litterärt och reellt, i sina läsares hjärtan.

Legend är såld till 24 länder, långfilmen ligger redan i startgroparna och boken har legat på New York Times bästsäljarlista. Fler delar av serien kommer på svenska inom kort. Låt oss alla utbrista i ett spontant ”hurra”, över att det inte längre är en bok om en halvtjock gräsänka som gör bort sig i London eller en artonhundratalsoskuld i nutid som träffar ett miljardärsvin som gillar att misshandla henne som dominerar marknaden.

Hurra!

Similar Posts:

• Tillbaka till framtiden
• Att överleva på andras bekostnad
• Virvlande uppföljare
• Inte himlastormande men nervkittlande
• Sista boken ingen bladvändare

I den första delen Divergent möter vi en framtidsvärld där invånarna delas in efter sina mest framträdande karaktärsdrag. Stundtals var det svårt att verkligen köpa den stränga indelningen, att dessa människor ständigt gick omkring med en sorts beteende: de osjälviska är osjälviska från morgon till kväll, de tappra är modiga från det att de stiger upp tills de stupar i säng. I andra delen rätar författaren ut en hel del av dessa frågetecken, men inte utan att – som en sann storyteller – även skapa en mängd nya frågeställningar.

Samhället som i slutet av Divergent utsattes för ett terrorangrepp där invånarna hypnotiserades och blev mänskliga robotar, står fortfarande inför en omfattande förnyelse. Människorna har börjat göra uppror mot det hemlighetsmakeri och den maktobalans som råder mellan de olika falangerna.

Läsaren får bara den närmaste omvärlden beskriven, karaktärerna placeras i olika teaterscener som studeras i närbild. Vad som lurar i bakgrunden, bortom händelsernas centrum är otydligt. Centralt är den framåtdrivande kampen mot ett avslöjande, något omvälvande som är svårt att greppa. Det liknar en sekt där individerna har blivit indoktrinerade i en skenverklighet. De anar inte att det finns en värld utanför, någonting annat än det de ser framför sig. Som läsare får man känslan av att det enda som existerar är nuet, som i ett dataspel stannar allting upp då huvudpersonerna avancerat längre in i spelets värld: det är bara i händelsernas epicentrum som allting snurrar på i en allt snabbare takt.

Romanen har ett snabbt driv framåt, det påminner om Dan Browns Da Vinci-koden där karaktärerna tycktes färdas genom ett veckolångt äventyr utan att få en blund i ögonen. De hinner nästan aldrig stanna upp annat än för korta pit stop innan de virvlar vidare in i actiondramat.

Det är intressant hur science fiction-serierna dominerar dagens ungdomslitteratur. Nu räcker inte vår egen verklighet till för att beskriva de starka tonårskrafter vi upplever inom oss. Det fungerar egentligen fantastiskt bra att placera ungdomar i en annan sorts värld där de helt kan ägna sig åt det som är viktigt. I Roths värld finns inga dokusåpor, inget internet, inget klädmode eller tonårsångest. Ingen politik, ingen ekonomi, ingen reklam och inget Facebook. Visst krigar de men det är den goda kampen de strider för, det är den som hela tiden leder dem framåt. Ingen dör förgäves i en stillastående meningslöshet. Världen är ganska svart och vit, antingen är karaktärerna för eller emot. Det är enkelt, det är lättförståeligt och det är tryggt.

Dessutom, efter fåniga försök att skriva erotik i 50 nyanser av honom där könsrollerna tas tillbaka flera århundranden är det eggande att läsa om endast antydd åtrå där karaktärerna aldrig riktigt hinner få till det. Vältra oss i sex gör vi vare sig vi vill det eller ej i vår verkliga värld. Låt dystopin fortsätta handla om det sinnliga, den inre kraften och mångfiliga motorvägen framåt mot kunskap och klarseende.

På Instagram finns 87 273 inlägg taggade med författarens namn. Fansen postar bilder på bokomslagen, gör textrutor med sina favoritcitat och bilder på skådespelarna som ska spela Tris och Four i den kommande filmen. Bokserien är omåttligt populär. Jag kan förstå varför.

Historien avrundas med en tydlig hänvisning till nästa bok, med en hint om vad som väntar om karaktärerna vågar tänka utanför boxen. Jag anar en verklighet utanför verkligheten, en slags Truman Show där en helt annan tillvaro väntar när strålkastarna har släckts. Ingen – oavsett vilken falang du tycker dig tillhöra – kan låta bli att läsa den tredje avslutande delen Allegiant när den kommer.

Similar Posts:

• Mänskliga splittringar
• Sista boken ingen bladvändare
• Uppföljare med ändrad riktning
• Storslagen science fiction snubblar på målsnöret
• Tack till ytligheten

Hjältinnan i romanen heter Beatrice ”Tris” Pryor. Hon lever i ett futuristiskt Chicago där man delar upp samhället i olika falanger utefter personlighetstyp. Det finns fem olika grupper: De osjälviska, De ärliga, De fridfulla, De lärda och De tappra. Under ditt sextonde år i livet ska du välja vilken inriktning du vill verka inom. De olika grupperingarna lever helt åtskilda från varandra och har helt olika levnadssätt. De flesta väljer samma som sina föräldrar, men Beatrice, vars föräldrar hör till De osjälviska, känner sig kluven i valet. Hon väljer slutligen De tappra: den vildaste och våldsammaste falangen.

I Roths verk finner jag många välbekanta drag från klassiska dystopier. I Divergent möter läsaren en totalitär framtidsstat där invånarna genom desperata medel försökt förändra samhället till det bättre, men istället har tvingats till något mycket mer skräckinjagande: en sträng kategorisering utifrån enstaka framträdande karaktärsdrag.

Det är intressant hur Roth valt dessa olika grupperingar. Varför har hon valt just dessa? Är de verkligen de fem mest framträdande och grundläggande egenskaper vi människor besitter?

Huvudpersonens val av grupp är självklart inte heller oproblematiskt, Tris är fortfarande splittrad mellan de olika grupperingarna och känner sig dragen till flera av dem. Hon anses därför vara något mycket speciellt och fruktat: ”divergent”. ”Divergens” förklaras i Nationalencyklopedin som ” isärgående, spridning åt olika håll”, eller i sammanhanget: en mer mångfacetterad person. För läsaren är hon enbart mänsklig, alla verkliga människor skulle klassificeras som ”divergenta” enligt romanens mått mätt. Vi vet ju att ingen verklig människa är ständigt tapper eller osjälvisk i varje situation vi ställs inför.

Hjältinnan är den enda som alltså förfogar över denna ”divergens”. Resten av karaktärerna platsar ganska bra i den enkelspåriga uppdelningen. Det gör dem platta som karaktärer, men det får mig också att känna stor samhörighet med hjältinnan. Hon är en positiv avvikelse i en oförstående värld, jaget som man jämför sig med: den enda person som verkligen förstår vad som pågår.

Människor är för varierande och smarta för att delas in under dessa enkla kategorier. Samtidigt tror jag att vi lätt blir trångsynta när vi delar in människor omkring oss vid snabba möten i vardagen. Jag hör ofta min omgivning säga ”hen är sån eller sån”. Jag är även väl medveten om att jag gör det själv.

Trots allt är vi ofta inlåsta i våra roller och vi tvingas om och om igen in i snäva fack. Det är inte förrän vi kommer utanför vårt eget stängsel, de barriärer vi har byggt upp, som vi får en helhetsbild och ser på varandra som mer varierande varelser. Det är även då vi blir medvetna om våra val, och hur viktigt det är vad man väljer. För vi väljer alltid. Dessa tankar för jag med mig efter att ha läst Veronica Roths debutroman, och det är ett mycket gott betyg. Romanen står på en självklar plats jämte sina likar i genren och borde läsas av alla som fascineras av fantasy, science fiction och existentiella frågor.

Similar Posts:

• Virvlande uppföljare
• Sista boken ingen bladvändare
• Storslagen science fiction snubblar på målsnöret
• Tack till ytligheten
• Att överleva på andras bekostnad