Den sista utposten har en öppningsscen med mycket igenkänning. Vid det runda köksbordet sitter morfar och berättar att det var länge sen vykortet kom i brevlådan. De nedskrivna orden lyder: ”Med hälsning från den sista utposten”.

Lilla björn frågar ivrigt om de kan åka dit? En viss tvekan infinner sig, eftersom morfar ju inte längre är en ung och vild björn. Stunden av tveksamhet är tack och lov över på några sekunder. För morfar säger:

”Det är inte för vem som helst”, sa morfar.
”Man måste träna hemma först.”

Därefter följer träning med tältövningar, kartläsning och djupdykningar i faktaböcker. Årstidsväxlingarna avslöjar sig med röda höstlöv, julklappar under bord och julstjärnor i fönster. Lilla björn frågar varje dag när resan ska ske och alltid är det något mer som måste förberedas.

Morfar är ändå det pålitligaste som finns. En morgon väcker han nämligen Lilla björn och säger att det är dags. De går ombord på ett fartyg som för dem till en hamn långt norröver:

På gungande ben steg vi i land i hamnen. Avgaserna stack i nosen och det var folk och spring överallt. Inte någonstans kändes det vilt eller lite farligt. Och platsen var inte det minsta lik morfars vykort.

Morfar är varken ung eller vild längre, måste vila benen och hinner inte gå i samma takt som Lilla björn. Trots detta blir det ett äventyr med både nya och oväntade situationer, och hjälp kommer från otippat håll.

Bilderna återger den moderna turismen med vildmarksbutiker och välkomstskyltar för nyanlända resenärer. Jag ser även hur morfar vänder sin blick mot några detaljer som att han konstaterar den flyende tiden. Ungefär som jag själv gjort vid besök på en plats efter flera årtionden och tänkt: ”Oj, vad här har förändrats!”. Men på sidorna sprakar även de efterlängtade vyerna och stjärnhimlarna. Vad är väl en naturexpedition utan dem?

Det är en ren glädje att betrakta hur färgerna spelar med varandra. Jag kan stanna upp inför en liten detalj som fångar en rörelse i stunden och jag kan även stirra in i ett djup, som leder långt bort mot andra sidan som jag inte vet något om.

Språket går i en mjuk och följsam rytm. Inga onödiga ord och jag hör precis hur det låter vid berättelsens höjdpunkt som är en alldeles underbar och fin överraskning.

Om jag önskar vara i Lilla björns kläder – förlåt päls? Alldeles rätt gissat. Men jag får vara min egen morfar och förbereda mig på bästa sätt inför äventyr då det krävs att vandringskängorna sitter bekvämt på fötterna!

Similar Posts:

• Stort för de små
• Historisk jul med massor av stämning
• Maktkamp på hemmaplan
• Informativt men inte särskilt kreativt
• Morfar behöver en tant

Inledningsvis promenerar Anders Steinvall igenom Londons berömda kungliga parker den varmaste dagen i juli 2019. Därefter tar han med oss på strövtåg längs Capital Ring, en vandringsled som slår en cirkel runt Storbritanniens huvudstad. Hade jag orimliga förväntningar om jag hade räknat med kartor, gärna tecknade? Dessa lyser med sin frånvaro. Visserligen hänvisar Anders Steinvall till var man kan hitta kartor på nätet eller i bokhandeln. Men jag kommer inte riktigt över min besvikelse.

Hur som helst, författaren gör lärda utflykter till ett London bortom de vanliga turiststråken. 47 procent av ytan i Greater London är skog, park eller trädgård. Vi svenskar älskar att tro att det bara regnar i England. I själva verket skiner solen mycket, vet jag efter att själv ha bott söder om London i två år. Vår och sommar är långa och varma och det växer så att det knakar. Engelska parker, allmänningar och trädgårdar kan därför uppvisa överraskande lummig och varierad grönska. Tänk bara Kew Gardens!

Anders Steinvall uppehåller sig bara förstrött vid vandringsetappernas beskaffenhet. Detta är inte en guidebok av det praktiska slag som varnar för strama uppförsbackar och sankmarker eller pekar ut tillgång på exempelvis toaletter och dricksvatten. Växt- och djurliv uppmärksammas i allmänhet bara i förbifarten. Nej, författaren är snarare inriktad på kulturhistoria, arkitektur och samhälleliga frågor. Gott så.

Vi får veta vilken ek som är Mick Jaggers favorit i Richmond Park. Anders Steinvall filosoferar över varför John le Carré skriver så lite om sitt älskade Hampstead Heath. Han skildrar hur invånarna i Blackheath, en av de bäst bevarade Londonbyarna, slog tillbaka planer på grandiosa motorvägar – inte en utan två gånger på 1960- och 70-talen.
Detta är trevlig läsning, tillika utmärkt ”fåtöljvandrande” om det engelska uttrycket armchair travelling får försvenskas. Jag hoppas få följa Capital Ring på riktigt någon gång. Men kanske blir det utan denna bok då den ju saknar praktiska kartor…

Similar Posts:

• Charles Dickens 200 år idag!
• Agentvärlden år 2019
• Klass och moderskap i 60-talets London
• Viktorianska? Punkiga? BRITTISKA!
• Eftermiddagar på engelskt vis

Det är ett Italien under omvandling som skildras i romanen De åtta bergen. En urbaniseringsvåg drar ned landsbygdens befolkning till storstädernas betong. Hela året tillbringas i staden i ett slags löneslaveri. Men när sommaren kommer kan familjen leva upp.

Till slut innebär ändå olikheterna mellan far och son ett uppbrott. Universitetsstudier och livet med andra intellektuella fjärmar berättaren från både föräldrarna och barndomsvännen. Likväl har vänskapen från barnaåren och tonåren en kvardröjande effekt som säger något om vad det innebär att vara människa. År med närhet avlöses av år med avstånd.

I ett kort ögonblick kan romanen jämföras med andra skildringar av utvecklingen från barndom till åren som vuxen. Här får allt plats i en enda bok, vilket ju avviker från exempelvis trilogin om Nancy av Elsie Johansson, trilogin om Alberte av pseudonymen Cora Sandel eller kvartetten om Lenù och Lila som skrivits av pseudonymen Elena Ferrante.

Tonen i romanen – som aldrig klingar av, märker jag – innehåller ett vemodigt lugn. Inget romantiskt skönmålande av alpernas bergsbyar där det är svårt att få den lilla osttillverkningen att bli lönsam. Här beskrivs skitjobbiga vandringar i branta stigningar när mjölksyran pumpar i benen. En obeveklig pappa som inte märker att sonen kräks av höjdsjuka.

Årtal och platser anges mycket tydligt och en bokhandelsanställd skulle kunna placera romanen bland andra böcker under rubriken ”hämtat ur verkligheten”. Men författaren berättar så fängslande att allt känns både tidlöst och universellt.

Bergens dragningskraft är stark och tusenåriga branter fascinerar berättaren (och mig) gång på gång. När vintrarna kommer är vädret obarmhärtigt. Då inträffar allt möjligt som kan förstöra men också hänföra. Barnaåren innebar illamående vid 3000 meters höjd men i vuxen ålder infinner sig en annan känsla:

Jag blev varse en följsam egenskap hos klippan, som inte absorberade stegen likt jorden eller gräset, utan liksom gav tillbaka benen deras egen kraft och försåg kroppen med energin för att fortsätta.

Denna läsvärda roman lyckas fint med att gestalta utvecklingslinjer som har bäring på såväl livsvillkor i glesbygd, klassresor, vänskap som familjerelationer. Mycket kan jämställas med samhällsutvecklingen i andra delar av världen, åtminstone enligt vad jag kunnat greppa med mina begränsningar. Något säger mig att jag kommer att läsa om romanen en dag.

Similar Posts:

• A trip down memory lane
• Charmig italiensk bok, inte mer
• Äktenskapliga band
• Geologihistoria och undvikande av sorg
• Minnen som styr

Så kanske någon svarar: ”Varför inte?”
Och vips, ersätts den ifrågasättande rösten i mig och säger: ”Ja, varför inte?”
I det ögonblicket börjar äventyret.

Men den känslan uppstod inte i den första läsningen av Trädet, en bilderbok för små barn.

Kaninen Bob går på promenad. Han ser ett träd och undrar vad som finns där bakom. Sen ser han hunden Hilbert komma gående.

Hilbert har likt superhjältarna en mantel över axlarna. Han berättat för Bob att han redan varit bakom trädet. Han har varit överallt för han kan flyga.

Bokens två huvudfigurer uppträder på avskalade scener. Vit ödslighet. Tomheten bryts endast av trädet, som står kanske hundrafemtio meter längre fram.

Jag brukar gilla minimalistiskt utformade bildberättelser. Men i den här boken finns ett störningsmoment. Dialogen är babblig, text och bild går inte hand i hand.

Den motstridiga upplevelsen förstärks av hur mötet med Hilbert gestaltas. Har han verkligen varit bakom trädet? Och har han verkligen förmågan att flyga jorden runt?

De har karaktär, Bob och Hilbert. En humoristisk krusning rör vid deras konturer: kaninen som släpar på sin morot (likt en snuttefilt) och hundens två ögon som plirar asymmetriskt.

Trädet är raka motsatsen till alla grälla bilderböcker som riktas till små barn. I stället för strömmande ögonstimuli väcker sidorna ett lyssnande förhållningssätt. Vad sägs mellan raderna? Är det viktigt att veta om Hilbert talar sanning eller att få reda på vad som finns bakom trädet?

Tomheten ligger där och det är inte mycket att göra åt ovissheten här i livet. Tanken är kanske att fundera på frågan om det alltid är grönare på andra sidan staketet. Möjligen är det okända bortom trädet en metafor för döden. Som sagt – det är mellan raderna läsningen växer.

Similar Posts:

• Livet efter tillplattandet
• Ta en morot
• Mellan dröm, vakenhet och ullig kanin
• Snäll kanin med onda ögon
• Dramatisk thriller för små barn

Vissa platser som hon besöker har en koppling till den schweiziske geologen Albert Heim. Han var redan som barn intresserad av bergens former och byggde minutiöst verklighetstrogna reliefmodeller av alpernas toppar och glaciärer. Dåtidens vetenskapliga discipliner lade ner mycket tid på mätningar av allt mellan himmel och jord för att senare dela in naturens enskildheter i olika kategorier. Heims kartläggningar gav honom ett namn i den schweiziska vetenskapshistorien och han har även en stuga uppkallad efter sig som går att besöka än idag.

Trots den mycket jordnära aktiviteten – som ju vandringar till fots är – rör sig berättaren väldigt nära himlavalvet. Hon och vandringskamraten Jens slår läger långt över trädgränsen och natten faller. De stirrar rakt ut i rymden och stjärnorna glimmar med olika färger.

I hela berättarväven finns också ett hål. Jens är en person som berättaren inte avslöjar så mycket om, förutom att de gör gemensamma turer. Ibland hör han av sig med ett vykort. Även efter sista vandringen kommer ett vykort. Men därefter hörs han aldrig av igen.

Hur handlar man när någon bara försvinner? Visst, polisen får ett larm och föräldrar och vänner håller kontakt. Inte desto mindre är det svårt att värja sig för tanken att det värsta har hänt. Den försvunne vännen har sannolikt gjort en ensamvandring som så många gånger förr. Men kanske har en olycka inträffat? Ett fall i en ravin eller korsandet av en glaciär med en okänd spricka som slukar vandraren. De enda som möjligen kan vittna om vad som hänt är bergsgetterna.

Oklarheterna kring vännens försvinnande gör att berättaren fokuserar på den schweiziska geologihistorien. Det är som hon söker det beständiga i tillvaron – nog är väl bergskedjorna hållfasta? Jag föreställer mig att vi människor fungerar så här. Vi håller hårt i en aktivitet som en uppehållande terapi för att inte ge efter för känslor av rädsla eller ovisshet.

Boken är också en sorts biografi av geologen Heim. Men i berättaren uppstår rörelsen varje gång hon åker till en ny plats när hon ”skuggar” 1800-talets geolog. Likt vagabonden bär hon allt hon behöver i sin ryggsäck. Med van hand slår hon upp tält och slår sig i slang med likasinnade eller en skolflicka som väntar på bussen i den engelska glesbygden. Geologin och vetenskapshistorien är följeslagare under resorna och museibesöken. Enstaka gånger vågar hon släppa in minnen av Jens. Sorgen finns i det dolda, och i stället försöker hon förstå hur ett jordskred kan förändra landskapet för alltid.

Den svenska språkdräkten är enastående; jag kommer hädanefter alltid att spana efter Per Holmer när det gäller översatt litteratur:

Även i fortsättningen höll sig Heims expeditioner för det mesta inom hemlandets hank och stör. Där inträffar ständigt någon ny landförskjutning som kallar honom hemifrån. Kollegorna runt omkring må ge sig av till fjärran mål och där upprätta kartor, men själv ger han sig för tredje gången i kast med Säntisbergen.

I bokomdömen har Miek Zwamborn jämställts med W.G. Sebald, som jag inte är närmare bekant med. Jag jämställer henne i stället med systrar som Jenny Diski, Joan Didion, Bodil Malmsten och Bea Uusma. Engagemanget och det personliga reflekterandet får mina egna minnen att skölja över mig. Samtidigt lär jag mig om historiska händelser och hur vetenskapens vindar svänger.

”Finns det mer?” undrade en röst i mig när jag läste ut sista sidan. Det var så mysigt att hänga med berättarjaget och ta del av hennes dagar. Kanhända stöter vi på varandra igen i framtiden, eller så får vi nöja oss med att betrakta samma stjärnor när natten faller på.

Similar Posts:

• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• På vandring med Sebald
• En annan läsare söker sitt hem
• ”Den som gudarna älskar dör inte”