Åsa Leijon debuterar med en thrillerliknande berättelse som presenteras genom tolvåriga Minnas upplevelser och förnimmelser. I början av boken får man följa Minna i ett barndomsminne där hon försvinner i skogen och sedan får förmågan att träda in i andra människors medvetanden, känna deras känslor, höra deras tankar. Det är ett smidigt grepp av Leijon, tack vare denna förmåga får läsaren på ett trovärdigt (eller åtminstone motiverat) sätt tillgång till hela det persongalleri som bor i det lilla samhället någonstans utanför Uppsala, där alla bär på sina egna hemligheter och på ett eller annat sätt är kopplade till Jannica och hennes försvinnande.

Det är svårt att bortse från likheterna i Drunkna tyst med kultserien Twin Peaks, både vad gäller upplägg och stämning. Precis som i Twin Peaks finns här ett litet avsides samhälle nära naturen, tillsynes lugnt och fridfullt, men fullt av människor som bär på hemligheter, sorg – och ondska, människor som nästan alla har förbjudna relationer till varandra. En ung flicka har försvunnit, och alla tycks veta saker om det som de inte vill dela med sig av. Det finns en mystisk kraft i skogen, ett motell med ett rum som män bara besöker i skydd av mörkret, och likt Dale Cooper har Minna en förmåga som gör att hon ser mer än andra människor.

Drunkna tyst är, trots likheterna, i allra högsta grad ett eget verk. Åsa Leijon bjuder in till en värld som liksom omfamnar en, som tillåter en att vila i minnen och känslor och beskrivningar av naturen som är en så viktig del i människornas liv på den här platsen. Det är vackert och behagligt. Samtidigt finns mysteriet med försvinnandet med hela tiden, och liksom nästan obemärkt föser Leijon in läsaren i ett hörn för att sedan presentera vad historien kanske egentligen handlat om, ända från början. Jag inser, nästan i efterhand, att Drunkna tyst handlar mindre om ett mysterium med en försvunnen tonårsflicka, mer om mäns våld mot kvinnor och vad som hela tiden pågår bakom stängda dörrar.

Möjligen hade vissa delar av boken kunnat kapas bort, efter ett tag känns det som att historien fastnar och blir en aning repetitiv. Det finns även en viss tendens till spretighet i berättelsen som hade tjänat på att formas om – till exempel finns Minnas försvinnande i skogen bara med i början och har egentligen inget med själva historien att göra, bortsett från att förklara hennes karaktär och förmåga. Även motellet och dess hemliga aktiviteter hamnar lite vid sidan av, trots att det rent funktionsmässigt är viktigt för historien.

Trots detta är det en fröjd att få försvinna in i Leijons berättelse, som verkligen är en hyllning till berättandet, i pricksäker ton och ett du-tilltal i Minnas stycken som fungerar fint tillsammans med mystiken kring Jannica. Hela boken igenom bär jag med mig frågor som driver läsningen framåt: Vem var egentligen Jannica innan hon försvann? Och kanske framför allt, kan jag lita på att hon, som Minna påstår, verkligen kommer komma tillbaka?

Similar Posts:

• Revolutionssystrar
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Misär, misär, misär
• Det dunkla
• Det politiska spelet

I nästa steg i Carolines plan hamnar Frank, John och hans bästa vän Elli i syskonens föräldrafria sommarstuga och intrigen tätnar. Vem är det egentligen som är intresserad av vem? Och hur lätt är det att våga kasta sig ut och chansa, lita på att den man vill ha också vill ha en själv?

Anna Ahlunds ungdomsroman Du, bara är hennes debut och kom ut i somras. Så här när våren fortfarande mest känns som höst ger den en perfekt försmak av sommarvärme, men grillning på tak med utsikt över hela Uppsala och sommarstugevistelse med bryggbad, långa ostyriga dagar och svala båthus. Och så pirrande, elektrisk, uppslukande förälskelse, förstås.

John står på tröskeln mellan grundskola och gymnasium, en valfrihet han inte riktigt vet vad han ska göra med. Alla väntar spänt på intagningsbeskedet – kommer han in på det där fotbollsgymnasiet han sökt? – men egentligen är han inte så säker på att han vill gå där. Om han vill bryta upp från staden eller inte.

Kanske är Frank faktiskt det enda han är riktigt säker på? Fast kan man vara det? Det är en förälskelse som snart hamnar på kollisionskurs med såväl Caroline som Elli, men kanske ännu mer med Franks eget förflutna. Han är äldre än John och ganska sårig efter ett tidigare förhållande. Det är inte heller så lätt att hantera.

Fräscht som ett sommarregn känns det att kön och sexuell identitet i Du, bara är fullkomligt en ickefråga. Personen John blir kär i personen Frank. Inte i ett kön, i en person. Ingen behöver komma ut ur någon garderob eller så. Det är skönt. Det behövs förstås böcker om båda delar, men det är uppfriskande att inte alla behöver handla om att våga stå för vem man är och allt det där. Kärlek är svårt, oavsett kön och läggning. Du, bara är en stilsäker och härlig debutroman som har annat att koncentrera sig på.

Similar Posts:

• Uppfriskande triangeldrama
• Ett sannare jag
• Katten. Landet. Kärleken
• Semiutopiska dagdrömmar
• Så lätt och så svårt som kärlek

Det där var en snabb sammanfattning av inledningen på Anna Lihammers bok Medan mörkret faller. En spänningsroman som är en välbalanserad blandning av dussindeckare och tidsresa.

Lihammers franka grepp att placera sin deckare i 30-talets Uppsala och Stockholm är spännande och annorlunda men deckargåtan i sig är tyvärr något förutsägbar och hon har också fått med deckarbokens mest slitna klichéer: En kantstött fåordig hjälte med ett mystiskt förflutet, en udda partner med ett annat dolt förflutet, oförstående chefer och maktmissbruk i samhällstopparna. Det rullar tyvärr på i rätt gamla och förutsägbara hjulspår.

Lihammer, som annars är arkeolog, har i sin skönlitterära debut använt kriminalromanen som ett verktyg för att berätta om ett smutsigt och ganska hemskt Sverige som tack och lov inte längre existerar. Eller gör det kanske det? De trovärdigt tecknade platserna är naturligtvis i somliga fall sedan länge borta. Men berättelsen, som utspelas kring en förskräcklig rasbiologisk verksamhet, i skuggan av det växande Nazityskland ger mig kalla kårar och belyser med full kraft de tankar och idéer som frodas än i denna dag.

Det är här som Lihammer har sin styrka i berättandet. Fördomar, klyftan mellan könen, klassamhället och den vetenskapliga utvecklingens etiska tveksamheter. Lihammer lyckas ställa en rad viktiga frågor om oss själva och nutiden genom att belysa dåtidens tankar och idéer.

Tidskildrandet är mycket snyggt och det känns trovärdigt. Historien är fiktion men platser och somliga skeenden har Lihammer plockat från verkligheten och hennes, antagligen, rätt djupa kunskaper om hur det var i samhället på den tiden.

Jag ska heller inte undanhålla en annan tanke som infinner sig när jag dyker ner i boken. Det är den tämligen säkra övertygelsen att det inte var sista gången som jag mötte kommissarien och polissystern. Lihammers berättande är rakt och underhållande lätt att läsa, huvudet fylls med bilder och det spelas, inom mig, nästan upp som det vore en film. Där säger spåkulan något spännande och avslutande. Inom fem år så kommer den här boken på bio.

Similar Posts:

• Realism och rysare
• Buddha och speedade kobror
• Spänning, främlingsfientlighet och mord på Östermalm
• Mustigt elegant om mord och mat
• Delad stad

Men vad som alltså börjar som en realistisk roman om mer ljusskygga delar av 1880-talets Uppsala, utvecklar sig med tiden allt mer till något som liknar en thriller. Den assisterande stadsläkaren blir nämligen indragen i ett drama som han inte alls kunde förutse, ens när han insåg vad hans sysslor i praktiken går ut på – en Jack the Ripper visar sig nämligen gå lös i Uppsala.

Jag vill inte tjäna för inledningsvis mina tankar till Lena Kallenbergs roman Apelsinflickan, även den om prostituerades villkor i Sverige på 1800-talets slut. Det är en parallell som Larsmo nog har räknat med. Men till skillnad från Kallenberg, som sätter en av de prostituerade i huvudrollen, så väljer Larsmo att främst ha prostitutionsläkarens praktik i centrum. Det är ett val som leder till intressanta skillnader mellan de två böckerna. Här är det främst den manliga, högutbildade läkaren som är huvudaktör och i centrum för berättelsen. I praktiken ger detta mycket av ett utifrån-perspektiv på prostitutionen som fenomen.

Larsmo skriver i huvudsak medryckande och trovärdigt, även om jag ibland kan uppleva det som något förvirrande när han byter aktör utan att det tydligt framgår. I slutändan känner jag mig dock tämligen kluven inför boken som helhet. Vändningen från en realistisk roman till mer av en rysare var långt från vad jag förväntade mig av förhandsreklam och omslagstext, och historien blir därför, ju längre läsningen går, mindre intressant än vad jag hade hoppats på. Men kanske kan det appellera till den läsarkrets som normalt föredrar den sortens böcker.

Similar Posts:

• Enquists upplysningsmission
• När romanen bryter sin form
• Mord och rasbiologi
• En glänta dold i dimman
• En svensk le Carré