Läsaren får ofta ta del av en jagberättares inre värld och långa resonemang med sig själv. Personerna befinner sig i en kris eller i ett nytt livsskede. I novellen Studiestaden är det en ung kvinna som inleder sina studier vid universitet. Det sociala livets koder tar på och hon tystnar allt mer. I slutet flyttar hon tillsammans med en studiekompis som kanske är mera än så … I Getingsticket försvinner en make. Eller? Dagarna går. Under en natt är den lämnade med om en utomkroppslig upplevelse. Och med den kommer insikten om var maken finns … Men om han är vid liv och vad som egentligen hänt får läsaren fantisera om. Slutet av novellen blir en enda fråga: vad hände? Liknande är det i Vindpinad med den ensamma, sjuka kvinnan i en stuga omgiven av höststormar på en holme.

Många gånger förekommer kroppsliga sår eller skador. Karaktärerna vet ibland inte om sina sår eller vad som orsakat dem. En vårdslöshet gentemot sig själva tar sig uttryck i självskadebeteenden eller depressioner. Sinnesintrycken är påtagliga, envisa och starka, till exempel lukter som förebådar svek, hot, död eller misär.

I flera noveller nämns döda barn eller missfall. Ofta har verkligheten brutit samman med ett starkt förvirringstillstånd som följd. Ensamhet och kontaktlöshet förekommer i så gott som alla noveller. En ung kille kodar ett spel; ”yoga är djävulens verk”. Dödsänglar svävar över yogamattorna med de döda på stadens gräsmattor. En präst lever ett ensamt liv mellan tunga förrättningar. En annan drömmer om att bli pastor och går på bönemöten där frun blir handpålagd och faller i medvetslöshet. Tungomålstalande. Synden (sexualiteten?) lockar. Barnen borde få riktiga värderingar och inte delta i kommunal dagvård. ”Den rätta tron” skiljer dem från andra. Det är inre och yttre rigida regelverk. Temana i novellerna är tunga, allvarliga.

Novellen Meteorit visar på stor insikt i barns fantasivärld. Här är det Hannes, vars frånvarande far är astronaut. Så tror han iallafall. Hannes bygger på en egen rymdraket för att komma i kontakt med pappan och det blir hyss för att få tag i material och pengar. Hannes mamma skiljer sig från övriga kvinnogestalter i novellsamlingen och ser med förståelse på sitt barns upptåg. Hon löser bekymmer med balans och klokhet. Det känns skönt för mig som läsare att den rara novellen om Hannes avslutar novellsamlingen.

Carlssons språk är exakt och uttrycksfullt. På så vis påminner stilen mycket om den i Carlssons tidigare verk. Teman såsom ensamhet, psykisk ohälsa, död och förvirring upprepas också i Det är så här det känns när det är på riktigt men nu skriver författaren än mera mörkt och uppgivet.

Similar Posts:

• Noveller om folk som känner varandra
• Uppbrott och våndor
• Komprimerade noveller
• Noveller om pojkar och män
• En våldsam mor

De där som sällan vill låta henne fokusera på normala tonårssaker, som relationen till bästa vännen Daisy och hennes Chewbacca-fanfiction, skolan eller killar. Herregud, bara tanken på att kyssas … Bakterier, mikrober som tar sig in i kroppen och hotar att döda en. Sådant får Azas tvångstankar att spinna iväg i en ren, alltigenom hotande tornado.

Daisy däremot är mycket intresserad av den belöning som utlovas till den som kan bidra till gripandet av den skattefuskande multimiljardären Russell Pickett, och Aza är hennes väg in. Aza har nämligen varit på läger-för-ungar-som-förlorat-en-förälder tillsammans med Picketts äldste son, Davis.

Davis kanske inte direkt tror på tjejernas fejkade kanotolycka utanför egendomen, men kan inte låta bli att vara glad att återse Aza. Han har aldrig kunnat lita på att någon gillar honom för något annat än hans pappas alla pengar. Pengar som, om den försvunne Pickett skulle visa sig vara död, oavkortad ska gå, inte till de båda sönerna, utan till ett uråldrigt ödledjur som Pickett föreställt sig bär på nyckeln till evigt liv.

Som så ofta är John Greens roman en charmerande blandning av udda, mer eller mindre knasiga men tänkvärda idéer. Det gäller inte minst titelns stapel av sköldpaddor. Den här boken har samtidigt omtalats som Greens mest personliga, där han använder sina egna erfarenheter av att kämpa med tvångstankar.

På ett plan kan jag förstå varför. Det som klarast sitter fast i mitt minne efter läsningen är mer än de visserligen mycket trivsamma karaktärerna, relationerna och intrigvindlingarna, just Azas tvångstankar, och inte minst hennes ständiga petande med ett sår på ett finger. Det svindlar lite av illamående bara jag tänker på det. Det är en – också rent fysiskt – väldigt gripande skildring.

Ändå har jag svårt att riktigt, riktigt komma över hypen. Känns den inte ändå som, tja, ännu en John Green-roman, helt enkelt? Vilket i och för sig har en ordentligt hög lägstanivå och verkligen inte är det sämsta.

Similar Posts:

• Det som står skrivet i stjärnorna och resten
• Gnistrande julaftons-feel-good
• Det är komplicerat
• Galghumor, tvångstankar och depression
• Före och efter

För att väcka hon som drömmer blev Augustnominerad i barn- och ungdomskategorin i år, som enda ungdomsbok. Det är en tung sådan: full av sorg, tvångstankar, ätstörning, ångest. Sjukdom. Hade inte språket varit så vackert, suggestivt, hade den nog varit svår att avsluta. Nilsson ligger så tätt, tätt intill Josefins ångest att det är nära att bli outhärdligt.

Bäst tycker jag om hur sorgen tar sig olika uttryck i Josefins familj. Hur mormodern har ständig migrän, pappan sitter gömd på sitt kontor med tom blick, brorsan som spelar elgitarr så högt han kan och lillasystern som får ett utbrott varje gång de åker till sjukhuset. Sorg är personligt, och Nilsson är mästerlig i sin medkänsla. Mindre bryr jag mig om historien med Markus, eller det underliga porträttet av Veronikas mamma, som tycks överdriven och oansvarig.

Central är däremot Josefin, som sig bör. Hon håller dessutom upp hela familjen själv, åtminstone enligt henne, och hon tar på sig att göra mamman frisk, kosta vad det kosta vill. En extremversion av duktiga flickan, kan tänkas. Men också något att känna igen sig i, och känna med.

Det Josefin går igenom kan hon inte förklara för sig själv med raka termer, utan det måste gå genom metaforer. Språkligt är det slående, men det stör att läsaren inte riktigt får orden för det. Att det inte finns någon information om hur man kan få hjälp där historien slutar. Kanske måste inte böcker ta det ansvaret, men det hade knappast skadat.

Miljön är påtaglig, men kanske inte så mycket som en plats utan som en tid. Den utspelar sig nämligen inte idag, utan någonstans i gränslandet mellan åttio- och nittitalen. Kompisens mamma tränar framför tv:n, Livets ord lurar i bakgrunden. Också kyrkan är central, och jag vet inte om jag någonsin läst en svensk ungdomsroman med så mycket religion. Det är intressant, ofta oroväckande, men framför allt ovant. För Josefin blir kyrkan både en källa till tröst och näring till allt det mörka. Kanske hade inte så många karaktärer behövt lufta sina homofoba åsikter för att göra tiden trovärdig.

För att väcka hon som drömmer är kompakt, avancerad, seriös. Jag blev väldigt tagen under läsningen, av både språket och sorgen. Samtidigt är det en del i den som känns vårdslöst och tveksamt, åtminstone rent innehållsmässigt. Jag blir osäker på vad Nilsson egentligen försöker förmedla, och hur hon porträtterar mental ohälsa. Det är något som inte riktigt känns rätt.

Hellre hade jag sett Mia Öströms Vakuum nominerad, för där fanns ingen tvekan. Men det är också en annan fråga.

Similar Posts:

• Ren ångest i rasande fart
• Augustpriset 2017
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• Spännande, men kämpigt
• Om en sorg och en mamma

För Jättehemligt är långt ifrån en idyllisk barndomsskildring. Här finns sorg, död, ensamhet och sjukdom. Framför allt kan jag nu se att här finns en känsla av att vara utelämnad till världen – du må ha ett tryggt hem, som Barbro har, föräldrar som du älskar, syskon att ta hand om och en bästa vän som bor i huset bredvid. Du kan ändå aldrig vara säker på att du kommer ha något alls imorgon. Barbro drabbas själv av en depression som gör att ingenting längre känns roligt och hon får stanna hemma från skolan i flera veckor. Flera personer i hennes närhet är svårt sjuka och några dör. Och så finns Inga, Barbros storasyster Kerstins klasskamrat. Hon har inga andra vänner än Kerstin, men en dag vill inte Kerstin heller vara med henne. Skildringen av Ingas förtvivlade försök att få vara med är bland det sorgligaste jag läst.

Som vuxen läsare ser jag också hur rolig boken är. Humorn ligger i författarens precisa iakttagelseförmåga och hennes sätt att fånga ett barns – sitt eget – sätt att tänka. Barbros bästa vän Ingrid har till exempel olika tvångstankar för sig. Ett tag har hon renlighetsmani, ett tag sanningsmani, som gör att hon måste säga allting helt sant och inte kan svara på de enklaste frågor utan förbehåll. Barbro har också tvångstankar: utanför hennes fönster står ett träd som hon döpt till Teresia och utsett till sitt eget träd. ”Om Teresia blåser ner och dör så dör jag också, brukar jag tänka”. Ett tag går hon runt och säger fula ord, bara för att hon inte kan låta bli. Och så har hon sin depression, som blir bättre men som fortfarande finns kvar:

Nu tror alla att jag är precis som vanligt igen. Åtminstone tror dom det i skolan. Men det är jag inte. Fast jag kan vara glad rätt så länge ibland. Men så plötsligt är det som om allting blir alldeles nattsvart igen. Om jag går förbi ett hus till exempel, ett sånt där hopplöst av rött tegel och fullt med fönster med fula gardiner i – då kan jag plötsligt bli så där lessen! Som igår när jag gick förbi ett sånt hus. I köksfönstren såg jag arga fula mammor som stod och skrek och stekte. Då ville jag bara gråta.

Vid andra tillfällen funderar Barbro över saker som döden, rymdens oändlighet och hur pojkar egentligen tänker. Det är alltid både klokt och roligt på en gång, just så som barns funderingar kan vara. Självklara och helknäppa på samma gång. Tillsammans med Ingrid skriver hon på böcker som besvärjer allt det farliga:

Min heter Den olyckliga Sara och Ingrids heter Mörka sjelar och män. Dom är hemskt sorgliga, det blir bara värre och värre för varje blad. Just nu skrev Ingrid om ett skepp fyllt med lik, och min Sara hade fått lunginflammation och höll på att dö.

Jättehemligt kom ut första gången 1971, och har sedan kommit i flera nutgåvor. Den senaste, från 2010, innehåller foton från Barbros barndom istället för de teckningar som hon gjorde till de tidigare böckerna. Jag vet inte vad man som ung läsare tycker om det, själv tycker jag att det är roligt att få ansikten på människor som Barbros morfar som hon utväxlar brev med, som alltid inleds med ”Kära Dumbommen”, och hennes religiösa farmor som pratar värmländska och tar allting med jämnmod. Inte minst är det roligt med klassfotona där Barbros välkammade och finklädda klasskamrater sitter uppradade i en riktig tidsbild från femtiotalets Sverige.

Jag tänker att bokens värde är bestående, dels som tidsskildring, men också för att den farans närhet som den förmedlar är något som ofta saknas i böcker för mellanåldern (9-12 år) idag. Man kan behöva bli lite omskakad mitt i all tryggheten: också idag konfronteras barn med död och sorg. Har de turen att slippa det i livet så kan de gott ta del av det i litteraturen.

Similar Posts:

• ALMA-priset
• Barbro funderar fortfarande
• Vecka 37 på Dagensbok: Bokmässeplanering
• Barnhans: återkomsten
• Klassiker i fantasifull tolkning