Jag kände ju igen tomtarna (och trollen!) för jag hade redan sett – och älskat – den tecknade filmen Trolltyg i tomteskogen. Men inte visste jag då att filmen var baserad på en bok. Det kändes magiskt att få kliva in i den där förtrollade världen igen, i en bok som jag inte ens visste fanns eller hade förväntat mig att hitta just där. När jag nu återvänder till boken som vuxen så är det med härlig nostalgi blandad med… ändrade förväntningar (såklart).

Huygen och Poortvliet tar sig till största delen an ämnet tomtar på samma sätt som de tidiga antropologerna på 1800- och tidigt 1900-tal beskrev främmande, exotiska folkslag. En stor del av boken består av beskrivningar av tomtarna och deras liv, från yttre kännetecken och dagliga rutiner till deras relation till djuren.

Som barn läste jag de här beskrivningarna med stort intresse, men tyckte ibland att de ledde till fler nya frågor än svar. Idag tycker jag lika mycket om idén till boken som jag gjorde då, men tycker att texterna hade kunnat vara mer finurliga. Grundtanken är bra, men fokus har lagts för mycket på att skriva många olika infallsvinklar än att göra var och en av dem riktigt intressant och rolig.

Precis som de tidiga antropologerna ser Huygen och Poortvliet den betraktade tomtevärlden och deras liv och kultur alltför mycket utifrån den egna kulturen och de egna förväntningarna. Det är väldigt heteronormativt och beskrivningarna av den manliga tomten breder ut sig sida upp och sida ner, medan den kvinnliga tomten (som per definition är maka till den manliga) får några kortare avsnitt där hushållsarbete och barnuppfostran nämns mer summariskt. Nu kanske en del vill invända att jamen så är det ju när det gäller tomtar, vi kan liksom inte ändra på det nu. Men då vill jag bestämt peka på att de tidiga antropologerna som ofta beskrev kvinnors aktiviteter och roll i samhället som obetydliga, ofta visade sig ha helt fel när senare (ibland till och med kvinnliga!) antropologer studerade samma folk och upptäckte en massa som de tidigare helt hade missat. Det handlar mer om att den som inte tittar och inte frågar inte heller upptäcker. Jag är övertygad om att de kvinnliga tomtarnas liv är minst lika fascinerande och jag ser fram emot att läsa den (ännu outforskade) berättelsen!

Det som i vilket fall som helst lyfter hela boken är Rien Poortvliets underbara illustrationer. Ett annat väldigt trevligt inslag är de avslutande berättelserna om tomtar, tomtesångerna samt ett samtal med en tomte.

Min rekommendation, hellre än att läsa boken från början till slut, är att ha den liggandes framme i juletid, stryk lite på det vackra omslaget, bläddra i boken nu och då, och läs en berättelse i taget. Det gör verkligen ingenting om du inte läser hela boken.

Similar Posts:

• Tomtar tomtar tomtar tomtar
• Klassiska sagor för vinternatten
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• Meri Kurisumasu!
• Nyklassiska troll

Det börjar 1920, när förstfödde John bara är tre år gammal. Då handlar det mest om tomten och hans hem vid Nordpolen, och inte minst om Nordpolsbjörnen, tomtens medhjälpare som ständigt ställer till trassel. Han ramlar genom taket, skapar översvämning med ett varmt bad eller avfyrar alla tomtens fyrverkerier på en gång.

Efter hand, när barnen Tolkien blir större, blir också jultomtens värld alltmer välbefolkad och avancerad. I slutet, under andra världskriget, ligger också tomtens hushåll i krig. De blir anfallna av ovättar, som vill komma åt de nordliga territorierna och alla presenterna, medan alver, isbjörnar och snögubbspojkar står på tomtens sida.

Vid det laget har tomten skaffat sig en ordentlig sekreterare, alven Illbereth. Vi får smakprov på skriftspråken alviska och arktiska och på grottmålningar och tecken som hittats i underjordiska grottor, och stora strider utspelar sig, som sagt. Pappa Tolkien har med andra ord blivit författaren Tolkien, mitt uppe i arbetet med sin stora fantasy-värld.

Det ska nog också sägas att det väl främst är som en inblick i den utvecklingen som Breven från Jultomten har sitt läsvärde. Det här är inte stor litteratur, men det är rätt charmerande ändå. Särskilt de omsorgsfullt gjorda teckningarna har sin charm, från dråpliga slapstickscener med Nordpolsbjörnen i huvudrollen, till vackra grottmålningar. Omnämnas måste också stämplarna och frimärkena Tolkien ritat till breven, något i valören ”2 kisses”. De är bara ljuvliga.

Trevligt sällskap om juldagarna är de alltså, Jultomten och Nordpolsbjörnen. Till utställningen med julböcker på biblioteket där jag jobbar har de fått nålfiltad gestalt med frimärken och teckningar i högsta hugg.

Från oss alla till er alla: en riktigt god jul!

Similar Posts:

• En röst att bli liten av
• Meri Kurisumasu!
• Harmlös julsaga
• Ny Tolkien släpps på tisdag
• Allt om tomtar och lite om andra väsen

Det är i alla fall premissen för Elin Säfströms romandebut En väktares bekännelser. Här är huvudpersonen, femtonåriga Tilda Modigh, en ”väktare” med uppgift att hålla ordning på Stockholms alla tomtar, troll och älvor, så att vanliga människor förblir ovetande om deras existens och så att inga konflikter uppstår. Särskilt finns det ett gäng rumliga tomtar med fotbollshuligantendenser som är ett sjå att hålla i schack.

I vanliga fall är det Tildas mormor som vakar över Stockholmsrådarna – ja, över hela södra Sverige, faktiskt – men just nu är hon i Norrland för att hjälpa väktaren där att få kontroll över en epidemi av jättar och troll som går bananas. Tilda ska bara hålla ställningarna ett tag.

Det blir förstås svårare än hon har tänkt sig. Rummeltomtarna hittar på hyss (de är verkligen inte särskilt barnvänliga tomtar, utan super och ligger runt närmast oavbrutet), en stor flock urkorkade jordvättar slår sig ner i skolans källare, hjälphunden Dumpe verkar ha tappat väderkornet och dessutom börjar ryktet gå att en riktigt ond häxa eller något åt det hållet härjar. Ja, och så har ju Tilda en del rätt normala problem också, som med sin oengagerade mamma, sin döda pappa, senila farmor, sårade bästis och ursnygge Hakim som hon bara måste råka göra konstiga, pinsamma saker inför hela tiden.

Förlaget Gilla böcker ger till stor del ut böcker för unga som funkar hur bra som helst även om man, som jag, är 30 going on 40. För En väktares bekännelser är målgruppen dock satt till 12-15 år och jag känner mig faktiskt bitvis för gammal för den. Det handlar delvis om att intrigen blir lite för genomskinlig, delvis om huvudpersonens väl skildrade ålder, hennes svärmande för Hakim och just detta med hur pinsamt allting är. Allt detta gör säkert romanen utmärkt för sin verkliga målgrupp, och mycket mer än så kan man kanske knappast begära. Säfström skriver in sig i en tradition av första persons- eller till och med dagboksskildringar med en direkt, galghumoristisk ton som brukar tilltala läsare i nedre tonåren.

Själv är jag framför allt förtjust i det här med att placera in väsen från nordisk folktro i en modern, urban miljö. Att det hänger troll i tunnelbanan och tomtegäng i skejtparkerna eller finns krogar och butiker dolda med magi för oss vanliga dödliga är ett fantasieggande koncept. Möjligen måste jag sätta lite frågetecken för själva väktarorganisationen – hur kan det rimligtvis fungera att en enda person är ansvarig för hela landshalvor när Tilda uppenbarligen har mer än nog att göra enbart innanför tullarna?

Kanske kan vi få veta mer om det i en uppföljare? Den här världen känns ändå klart värd att återvända till.

Similar Posts:

• Klassiska sagor för vinternatten
• Allt om tomtar och lite om andra väsen
• Nyklassiska troll
• Tomtar tomtar tomtar tomtar
• Bland tomtar och troll

Har man blivit lite mättad på samma gamla tomtar kan det ju vara kul att få dem i en ny tappning, och det får man i Sugurus underbara och lite knasiga berättelse och bilder. Bara det att de fantastiskt fina och enkla teckningarna i svart, vitt och rött är inramade i rosa är liksom ett normbrott.

I Dear Santa-san möter vi heller inte en tomte som är ute och flänger och delar ut presenter till eventuellt snälla barn, utan snarare tomten privat, hemma hos sig. Här är det istället en rad figurer som besöker tomten med presenter i gengäld, och det är inte vilka presenter som helst.

Först ut är herr Katt, som ger presenten att sova tillsammans. Mysigt! Sen kommer fyra andra smådjur och spelar instrument. Deras present är musik. Fladdermusens present är att tala om att han gillar tomten och flickan Luna tar en rad fotografier av honom (bland annat den roliga posen på omslaget). ”Ormtjusarfarbrorn” ger ”presenten orm”. Den visar sig lyckligtvis också vara mysig att sova tillsammans med.

Över huvud taget sover tomten väldigt mycket i den här boken. Möjligen förbereder han sig för kommande julstress, men det är något påtagligt lugnande med en huvudperson som faktiskt aldrig stiger upp ur sängen. Mer sådant i julfirandet, säger jag.

Därefter får tomten besök av en tvättbjörn, vars present det är att tvätta tomtens kläder. Det gör att tomten i resten av boken är naken (fast på ett diskret sätt), också när den sista besökaren, en liten mus, ger sin present: en puss. Mitt på rumpan, faktiskt.

Ja, det är knasigt, men också fullständigt charmerande. Här får vi stifta bekantskap med en lite annorlunda tomte och en rad andra märkliga figurer, och i alla sin enkelhet ställer Dear Santa-san ganska tänkvärda frågor om vad en present egentligen kan vara. Sugurus tomte är en tomte för tjänstesamhället, skulle man kunna säga, men också att en puss, lite musik eller att sova tillsammans är miljövänliga presenter som kanske ganska många hellre skulle önska sig än ännu en pryttel?

Det bör påpekas att det här är en recension med reservationer: Jag kan egentligen inte läsa japanska, men min lillebror, som sedan ett drygt decennium är bosatt i Japan och också är den som presenterar mig sådana här ljuvliga små böcker, har försett varje sida i min utgåva av Dear Santa-san med svensk översättning på post it-lappar.

Den borde ges ut på svenska på riktigt. Japansk litteratur och japanska serier är visserligen framgångsrika i Sverige, men det är värt att slå ett slag även för fantastiskt fint tecknade och designade bilderböcker. Formgivningen, pappret, alla detaljer – sådant här vill man absolut ha mer av.

Så okej, jag erkänner. Jag kanske önskar mig femtio procent pussar och musik och annat, och femtio procent fina böcker. Någonting sådant.

Similar Posts:

• En röst att bli liten av
• Harmlös julsaga
• Juligt och fint om tomtefamilj
• Allt om tomtar och lite om andra väsen
• Hemma hos Jultomten

Huset som Vrese fortfarande ser efter är sen länge övergivet av dess människor och på skylten vid grinden står det ”Tomten till salu”. Trots det utför Vrese sina sysslor, tänder ljus i advent, drar upp klockan och ser till att sängar och leksaker är i gott skick, i fall att någon skulle komma tillbaka. Under tiden går han mest omkring och muttrar och är sur, för det är så hustomtar är mest.

Skylten vid grinden är trasig och blåser iväg, när kaninbarnen hittar den kan de endast tyda ut ”Tomten till s”. Självklart blir deras tolkning att tomten ska komma till Stora Skogen och så drar alla förberedelser igång. Problemet är bara att djuren varken vet vad tomten eller julen egentligen är för något. Tillsammans vet de att det finns något som heter snö ”som är så kallt att det nyper till i nosen och allting blir vitt som blomkål”, att man hänger upp fina saker i ett träd och att man ger varandra klappar.

Men då Nina kommer ut ur hålan faller nåt ner på hennes nos. Nåt som är kallt och får henne att nysa och skratta. Luften runtomkring är full av vita flingor som dalar ner och lägger sej på marken, på grenarna och på henne själv.
Hon ruskar på grenarna.
Hon tar upp så mycket snö hon kan i händerna och kastar upp det över huvudet.
Det får henne att bli vild och glad.
- Snö! ropar hon. Det måste vara snö!
Hon dansar en nu-faller-snö-dans tills hon halkar.
Då stoppar hon in huvudet i hålan och ropar:
- Nu är det vinter och tassarna slinter! Kom ut och halka allihopa!

Djuren i Stora Skogen påminner mig på något vagt sätt om djuren i A A Milnes Nalle Puh. På samma dum-söt-snälla sätt förbereder de inför något som de inte har en aning om ifall det kommer att inträffa. Och det är sött, speciellt med Eva Erikssons välkända illustrationer av djuren. Trots att sagan är helt ny känns den som något jag läste som barn. Å ena sidan är Jul i Stora Skogen tidlös och stämningsfylld, å andra sidan bjuder den inte på något nytt och det känns som att jag redan har läst den.

Självklart kommer Vrese till djurens stora fest, för jul blir det ju oavsett om granen är klädd eller inte. Och i det ligger en trygghet som hör sagan till.

Similar Posts:

• En röst att bli liten av
• Rosa drömmar och skogshimlar
• Historisk jul med massor av stämning
• Meri Kurisumasu!
• Sagan om den stora kärleken

Tomten är vaken skrevs redan 1960 utifrån Viktor Rydbergs dikt Tomten. Utländska förlag visade stort intresse för illustrationerna till Tomten, men var inte intresserade av texten, därför fick Astrid Lindgren i uppdrag att skriva om den. Berättelsen har översatts till en mängd olika språk, men inte varit utgiven på svenska då originalmanuset varit borta. Först för fem år sedan hittades Astrid Lindgrens svenska manus hos förlaget i Tyskland, som var först med att ge ut Tomte tummetott.

Att år 2012 få läsa en ny bok av Astrid Lindgren känns för mig som att överlista döden. Men Tomten är vaken är ingen sentimental berättelse, mina ögon tåras inte, minnena av Astrid Lindgrens berättarglädje väller inte över mig. Trots att det så tydligt är Astrid Lindgrens röst och ord är det inte från början hennes text. Det märks och jag vet inte om jag klarar av att säga hur.

Som en skyddsängel går den gamla tidens gårdstomte mellan de olika djurens sovplatser, tittar att allt står rätt till, innan han går vidare in till människorna.

Han tassar fram till barnens säng och står där länge och tittar.
Tänk om de ville vakna ändå,
då skulle jag prata med dem på tomtevis,
ett tyst litet språk som barn kan förstå.
Men barn bara sover om natten.
Så tassar tomten bort igen på sina små tomtefötter.
Men imorgon ser barnen hans spår i snön, en rad små, små steg mellan husen.

Som alltid får Astrid Lindgren in barnet i sin berättelse, barnet som är känsligt nog att kunna förstå tomtens språk som annars bara djuren förstår.

Originalillustrationerna finns inte med i den här svenska utgåvan, istället har Kitty Crowther, den Belgiska ALMA-pristagaren från 2010 fått teckna de nya. Det är ett modigt val att inte låta någon klassiskt svensk illustratör få uppdraget. Jag tänker på Ilon Wikland och undrar hur tankarna på förlaget har gått. Men trots att Kitty Crowther inte är min favoritillustratör tycker jag ändå om känslan av natt och mörker och bristen av omvärld som bilderna talar om.

Att tio år efter Astrid Lindgrens död få höra henne läsa Tomten är vaken för mig blir en av mina finaste julklappar det här året.

Similar Posts:

• Historisk jul med massor av stämning
• Kitty Crowther får ALMA-priset
• Lekfull ceremoni
• Vi ses i Nangilima
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”

Ulf Starks bidrag är sagor i ganska klassisk tappning, fyllda med kungar och bönder, troll och prinsessor i behov av att räddas. Och fyllda med pojkar (för det är framför allt pojkar i huvudrollerna) som bara spritter av iver att ge sig ut på äventyr. I sagorna försöker Stark ta upp många av de stora frågorna: livets mening, döden, kärleken, rättvisa och orättvisor. På det området fyller flera av sagorna säkert en funktion.

Det moderna samhället känns dock ganska avlägset – på gott och ont – och många av de mer vardagliga problemen barn kan stå inför finns inte alls med. Kanske är det symptomatiskt för samlingen Bland tomtar och troll. För det är väl som litteraturvetaren Kristin Hallberg kommenterade i Svenska Dagbladet apropå Bland tomtar och troll:s 100-års jubileum: en gång i tiden må BToT-samlingarna ha varit viktiga för att framhäva vikten av barnlitteratur, men nyskapande är de inte längre.

Similar Posts:

• Nyklassiska troll
• Ulf Stark väjde inte för det svåra
• Sagor med tradition
• En appell för fantasin
• Stortrollet och andra sagoväsen

Och det är absolut inget fel med att samla på sådana, antar jag. En hobby så god som någon. Även om det innebär att man själv klär ut sig till en och sitter mitt ibland dem. Vem är jag att döma? Om någon blir glad av att ha en trädgård full med små flinande dvärgar med skägg och röda näsor, more power to ya.

Så för dig som vill ha tomtar är det det du får här. Tomtar. I hundratal. Tomtar. Ute i det öppna eller halvt dolda av löv och grönska, allt på vackra färgbilder. Tomtar tomtar tomtar. Snyggt paraderande på välordnad gräsmatta eller halvt bortruttnade. Tomtar. Belevat brittiska och skogstokigt svenska tomtar.

Det kunde nästan verka lite kusligt faktiskt. Men de är ju så vänliga. Både de där naturtrogna, som ser ut som något ur Rien Poortvliet eller Jenny Nyström, och de Disneyaktigt glansigt plastiga. Din trädgård behöver sådana. Antagligen finns de redan där, du har bara inte fått syn på dem än. Och det är ju förstås ingen fara. Trädgårdstomtarna är som sagt dina vänner. De vill dig bara väl. De vill bara omringa ditt hus, vårda dina växter, titta in genom ditt fönster medan du sover, vattna din gräsmatta, våldtklappa din katt och genom natten tyst nynna "Tipp tapp tipp tapp tippetippetipp tapp" så att du sover lite djupare och inte märker att de … ja, inte för att de har något att dölja. Och om du tycker att de kommer lite lite närmare varje gång du tittar bort är det nog bara inbillning. De är ju dina vänner. Sen att deras kläder är röda, det är inget konstigt med det. Det är, äh, jordgubbsfläckar. Grannens jordgubbar, alltså, för inte skulle dina vänner sno av dina. Nejdå, tomtarna vill dig bara väl, och de finns överallt. De är i din trädgård, på ditt loft, lite närmare och lite fler för varje dag. Titta inte nu, men de står minsann på din bokhylla också.

Similar Posts:

• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• Allt om tomtar och lite om andra väsen
• Klassiska sagor för vinternatten
• Var finns ett paradis på jorden? Jo i våra parker!
• Meri Kurisumasu!