När det verkliga kalla kriget så plötsligt avslutades den där novembernatten i Berlin, försvann med ens även det som var närmast obligatorisk bakgrund till spionromanen. Istället kom ett nittiotal som var lika förvirrat för spionromanen som för CIA, där nya fiender snabbt måste hittas på. Efter tio års sökande kom så fienden, men den fundamentalistiske terroristen blir aldrig riktigt samma eleganta motståndare som the evil empire. Och ser man på genrens riktiga giganter, som nyligen avlidne Tom Clancy, James Bond eller för all del vår egen Carl Hamilton så var det bättre när fienden helt enkelt kom från öst.

Väster om friheten är dock inte en ren nostalgiroman över den tid som varit, utan här är skurken ändå dagsaktuell, en lätt omskriven Julian Assange. Men om fienden på många sätt är så samtida det överhuvudtaget går att bli, så är hans två motståndare tillika huvudrollsinnehavare mentalt fast i en konflikt vars bäst före datum passerats med nästan ett kvarts sekel. Och tur är det!

Hade fallet angripits av två agenter lika samtida som sina motståndare hade Väster om friheten varit ett stycke fullkomligt ointressant deckare men, skall tilläggas, inte heller varit samma roman. Den pensionsfärdige CIA-chefen för Berlinkontoret GT och hans värvade Stasiagent Ludwig Licht som fortfarande finns med i rullarna och som praktiskt kan tas fram när grovarbetet inte kan skötas från en dator, är mycket mer än bara två huvudpersoner. De är själva romanen. De harvar sig båda fram i en verklighet de yrkesmässigt behärskar men som de ändå ser som obegriplig. Deras tidigare enkla världsuppdelning i gott och ont, öst och väst har ersatts av gråzoner, krav på insyn och en närmast deprimerande insikt om att dagens Berlin är ett säkerhetspolitiskt bakvatten snarare än ett epicentrum.

Den stora behållningen med romanen är just därför mycket mer deras motsträvighet och cynism, de var ju segrare men hamnade direkt i perferin istället för att få marchera i den stora segerparaden, än själva ”brottsligheten” de bekämpar. Två surgubbar som helt enkelt tyckte saker och ting var bättre förr. Men samtidigt två personer så väl gestaltade att de inger en del sympati, i motsats till den moderne skurken som kämpar för det fria ordet men vars schabloniserade gestalt är så lik sin verklige förlaga att det är hans ansikte man ser när man läser. Söker man ett dagspolitiskt inlägg gällande pressfrihet via organisationer som heter leaks i efternamn (Hydraleaks heter den i romanen) är detta fel ställe att leta i.

Söker man däremot en hyfsat spännande deckare i ett mycket välbeskrivet och detaljerat Berlin, där skuggan från muren alltjämt faller över Brandenburger Tor har man dock hittat alldeles rätt.

Similar Posts:

• Det avslutande väderstrecket
• Postpunk och spöken i Berlins underjord
• Er ist ein Berliner
• ”Du älskar alla, din dumma pacifist.”
• Även frälsaren kan vara ett svin

Nu har jag i och för sig aldrig läst Tom Clancy heller – och aldrig haft den minsta lust – men jag föreställer mig Clancy som en urbild av litteratur långt, långt ifrån mig. En macholitteratur som inte är det minsta avsedd för mig, och vars läsare förmodligen ger blanka fan i om någon som jag tycker att den suger eller inte.

Bara det att Starship Troopers för mig är en obehaglig, nattsvart dystopi, medan jag långt ifrån är säker på att författaren skulle hålla med om det. Här ligger jorden, den Terranska federationen, i ständiga kolonialkrig med rymdvarelser av olika slag. Det är militärerna som styr, och det enda sättet av få rösträtt eller bli valbar i politiska val är att ha gjort minst två års militärtjänst.

Det har nu romanens huvudperson, Juan Rico, bestämt sig för att göra och romanen följer hans militära karriär, med allt vad det innebär av stenhårda träningsläger, brutala slag, högteknologiska vapen och grabbig, grabbig gemenskap. Föraktet för civilister är kompakt. Lojaliteten gentemot kamraterna in i döden. Här handlar det om den starkares överlevnad. Tillvaron i rymden går ut på att utklassa eller bli utklassad.

Jag kan se lockelsen i den här svart-vita världen, i föreställningen om den ärofyllda striden, kampen för överlevnad, kamratskapet. Det är klart att det finns något tilltalande enkelt i en världsbild där det finns fiender och vänner man gör allt för och ingenting däremellan. Det är förstås skitfarligt.

Tankarna går till exempelvis de unga, amerikanska soldaterna som Evan Wright följer i Generation Kill. Är inte det här just precis godnattsagor för pojkar som ska växa upp och meja ner potentiella terrorister på andra sidan jorden? Sagor om modiga, tuffa, lojala pojkar och fiender som enbart är monster?

Människan är det hon är, ett rovdjur med vilja och (än så länge) förmåga att överleva i konflikt med alla konkurrenter. Accepterar man inte det kommer allt man säger om moral, krig, politik – och allting annat – bara att vara struntprat. En riktig moral utgår från kunskap om vad människan är – inte vad några samhällsarkitekter och välmenande tanter skulle önska att hon var.

Jag tror nog att Heinlein kanske skriver ganska spännande – fast naturligtvis på den där typen av machoengelska som fungerar ganska dåligt i svensk översättning – men det är svårt att uppleva det utan någon identifikation att liksom fästa sig vid. Däremot tycker jag att hans sätt att använda romanen för att kritisera sin samtid är lite intressant, om än halvgalet och småfascistiskt.

Krigsscenerna interfolieras av lektioner i ”historia och moralfilosofi”, ett slags samhällsvetenskap med betoning på vetenskap som i korthet går ut på hur överlägsen den militära människosynen och världsordningen är. Där får vi lära oss hur vårt eget depraverade, fnoskiga och odisciplinerade samhälle gick under och hur militärerna var de enda som kunde och kan ta ansvar för att styra upp världen (vilket de då gör i ständiga kolonialkrig som genererar hämndattacker som då och då utplånar hela jordiska städer, men varför skulle de där vimsiga civilisterna ha någon rätt att lägga sig i sådant..?) En nyckelfaktor i vår samtids förfall är till exempel oviljan att kroppslig bestraffa. Denna ”beprövade metod för att ingjuta samhälleliga dygder och respekt för lagen”, berättar en av dessa kloka militärlärare, tilltalade inte

en förvetenskaplig tjänstemannaklass som kallade sig ’socialarbetare’ eller ibland ’barnpsykologer’. Synbarligen var det en för enkel metod för att de skulle kunna acceptera den, möjligen därför att vem som helst kunde tillämpa den förutsatt att de använde samma tålamod och fasthet som krävs när man uppfostrar en hundvalp. Ibland har jag undrat om de kanske agerade som de gjorde därför att de hade ett egenintresse av att skapa kaos i samhället –

Är inte Robert Heinlein fantastisk? Det är så att man skulle vilja ha honom som skolminister.

Similar Posts:

• Krig och diplomati
• Innovativt men inte tillräckligt
• Klaga på mörkret
• Och politiken blev kött
• Årets kalkon

Det där kan Harry Keogh, och han är den ende i världen som kan det – så alla som legat i jorden några månader, år eller sekler utan någon att prata med är rätt villig att ta ett samtal med världens ende necroscope. Först är det mest något praktiskt för honom, en möjlighet att tjäna lite stålar och få prata med sin döda mor. Men snart dras han in händelser han inte kan kontrollera, och som involverar även dem som inte är döda – men inte heller direkt levande…

Jag läste de tre första delarna av Necroscope under en regnig sommarvecka 1993. När jag nu läser om del 1 slår det mig hur daterad hela spionthrillerbiten känns. Det här är mitt under kalla kriget, och tanken att både ryssar och britter skulle syssla med ESPionage – alltså spionorganisationer som använder sig av telepater, fjärrskådare och spåmän – är kul, men lite för ofta blir resultatet att det känns som om man snubblat in i en Tom Clancy-roman.

Det fascinerande, och som inte riktigt lyfter i den här första boken, är allt det där andra. Inte minst då vampyren. Här finns bara en, och honom får vi knappt se: Thibor Ferenczy har i 500 år legat fången i sin grav djupt ner i den rumänska jorden, utan att kunna dö, ruttnat ihop till inte stort mer än en tanke, men utan att förlora ett uns av sitt skarpsinne och ondska. Lumleys vampyrer – det visar sig än mer i de följande böckerna – är old school, med betoning på old. Några få, uråldriga, näst intill odödliga och riktigt överjävliga monster som håller ungtuppen Vlad Tepes för en mes. De behöver inga snygga slängkappor eller ens en kropp, de är livsfarliga bara tack vare sin intelligens. Bjud ALDRIG in en vampyr. Det där vet ju alla, men lik förbannat, rätt var det är sitter man där med en blodsugare i sin själ och minns inte varför man gick med på det.

På sätt och vis låg väl Lumleys version av vampyrmyten helt fel i tiden. Medan alla andra höll på att skicka sina vampyrer på rockkonserter och psykoanalys gick Lumley hela vägen tillbaka till början, Transylvanien och Nosferatu, men ställde upp den mot det moderna samhället. Det är en frontalkrock som heter duga, och som i sina bästa stunder kan få även den soligaste vårdag att kännas hotfull. För det är något rejält kusligt i hela konceptet: de är inte som oss längre, de är MER. Du kan gräva ner dem i några sekler, det saktar bara ner dem en smula. De leker med människors vilja som vi dresserar hundvalpar. Och du kan inte stå emot; de har all tid i världen. Om du, mot förmodan, skulle lyckas ta kål på en vampyr är ju saken i regel biff. Om man inte heter Harry Keogh och får fortsätta höra dem viska i ens öra även efteråt, alltså…

Similar Posts:

• Under the dark
• Alla översättares blodiga natt
• Slafsigt och slarvigt och lättsålt
• Heeeeere’s Danny!
• En legends upprättelse

I Tigerns käftar är det inte Jack Ryan som är hjälten. Eller rättare sagt; det är Jack Ryan som är hjälten men det är Jack Ryan den yngre det handlar om. Han har blivit tillräckligt gammal för att skaffa sig en egen karriär och han har beslutat sig för att jaga nationens fiender. Nu är det lite tråkigt att följa i pappas fotspår rakt av så han väljer att kontakta en hemlig privatfinansierad underrättelsetjänst som bara han lyckas lista ut existerar. Han är så smart. Roligt. Och troligt. Otroligt.

Ett stort problem är att det inte är något flyt i översättningen. På engelska är Clancy alltid välpolerad och raderna bara flyter på. På svenska känns det konstlat och hackigt. Jag har svårt att tro att det är Clancy själv som chanserat så mycket på så kort tid.

Mest oroande är Clancys allt tydligare politiska ställningstagande. Om han hade varit senator i Texas hade vi snabbt sett nya rekord i avrättningar. I Tigerns käftar är det Ryans kusiner, tvillingarna Brian och Dominic, som agerar bödlar. Uppdraget är att avrätta de terrorister man lyckas spåra upp men som inte kan dömas eftersom man inte vill avslöja sin källa. Ett par gånger närmar de sig frågan om det verkligen är försvarbart att döda människor utan rättegång. Svaret blir ja.

"… Låt säga att du får order att eliminera en känd terrorist. Hur reagerar du då?" frågade Pete.
"Det var enkelt. Man knäpper honom", svarade Brian utan att tveka.
"Varför?"
"Terrorister är kriminella, men man kan inte alltid arrestera dem. Det är folk som är i krig med mitt land, och får jag order om att besvara deras krigshandlingar så, visst. Det är vad jag har skrivit på för att göra Pete."
"Systemet låter oss inte alltid göra det", påpekade Dominic.
"Men systemet tillåter oss att döda brottslingar i stundens hetta, in flagrante delicto, så att säga. Det gjorde du brorsan, och jag har inte hört någonting om samvetskval."
"Det lär du inte göra heller. Samma sak gäller dig. Om presidenten säger åt dig att sänka någon, och du är i uniform, så är han din överbefälhavare, Aldo. Enligt lagen är det din rättighet – nej, din plikt – att döda vem han än säger åt dig att döda."

Hittills har det varit rätt rakt på. Döda de jävlarna bara. Nu bestämmer han sig för att problematisera det hela lite med betoning på lite.

"Var det inte ett argument som vissa tyskar använde 1946?" frågade Brian.
Det är inget jag skulle låta bekymra mig särskilt mycket. Vi måste förlora ett krig innan vi behöver bry oss om sådant. Och det tror jag inte händer i brådrasket."
"Enzo, om det du säger är sant skulle ingen ha behövt bry sig om de där sex miljonerna döda judar ifall tyskarna hade vunnit andra världskriget. Är det vad du säger?"

Där avbryter han diskussionen. Det börjar nog bli svårt att fortsätta på samma spår och komma fram till det man vill utan att avslöja sig själv för mycket. Vad han snabbt kommer fram till är att man har rätt att döda alla terrorister, och troligtvis även kriminella om det är för jobbigt att arrestera dem, samt att det nog skulle vara helt ok att döda 6 miljoner araber så länge man vinner kriget då det är den vinnande sidan som skriver historien. Nice. Rolig kille.

En av bröderna tvekar faktiskt ändå men efter en blodig uppgörelse med ett gäng terrorister som de råkar stöta ihop med inne på köpcentret ändrar han uppfattning. Det är ironiskt att det som får honom att ändra sig och tycka att mord är en bra sak är samma sak som får många terrorister att bli terrorister. Våld föder våld och det känns som en hyfsad gissning att man håller på att skapa en ny generation just nu i Mellanöstern.

Jack den yngre arbetar på kontoret med att identifiera terrorister och när han till slut lyckas, när alla långa dagar, all svett och all möda till slut ger utdelning brister han ut i ett "Äntligen" och det enda jag kan tänka på är Gert och nobelpriset. Boken och historien har inte lyckats få det minsta grepp om mig om man inte räknar förakt och ointresse för denna sörja av medelmåttighet.

En liten poäng Clancy lyckas förmedla är att politiker som avslöjar hur man lyckas spåra terrorister försvårar arbetet till nästa gång. Terroristerna läser samma tidningar och tittar på samma program som alla andra. Effekten minskas något av att han i nästa mening själv gör precis samma sak. Men ändå, det är alltid något.

Tigerns käftar är dåligt översatt, dum, feg och i grunden en ond bok. Möjligen har jag varit för snäll med betyget. Vilken kioskdeckare som helst är bättre än detta. Den sortens litteratur låtsas i alla fall inte vara något annat än vad den är.

Similar Posts:

• Innovativt men inte tillräckligt
• Krig och diplomati
• Vuxna män gör saker tillsammans
• Death is not the end
• Ett Berlin skuggat av en riven mur

Efter den förra boken om Ryan, Björnen och Draken, var det många som ropade på förnyelse. Det började kännas tjatigt när handlingarna i bok efter bok var så lika varandra och nu fanns det snart inte många länder kvar att kriga med. Clancy verkar ha tagit till sig av kritiken. Vad gör man då om man inte kan gå framåt utan att starta tredje världskriget (något han i och för sig redan gjort i Röd Storm)? Man går naturligtvis bakåt i tiden. Red Rabbit utspelar sig strax efter händelserna i Patrioter men innan Röd Oktober och Ryan är stationerad som analytiker i London för att stärka banden mellan de båda ländernas spionorganisationer. I Moskva har paret Foley nyligen börjat som agenter och lyckas få kontakt med en möjlig avhoppare som har viktig information att förmedla. Clancy har lagt ner en hel del energi på att presentera en miljö som är tidsenlig. Man tittar på Benny Hill, Fawlty Towers och Transformers på tv och videon är en ny uppfinning.

Andropov är på väg att ta över KGB och påven, Johannes Paulus II, hotar Sovjetunionen genom att planera att abdikera och återvända till Polen för att hjälpa sina förtryckta landsmän. Om detta händer inser Politbyrån det finns en stor risk för öppet uppror i Polen. Något måste göras och en plan för att mörda honom tas fram. Numret på operationen är 666, ryssarna var ju inte speciellt religiösa så det är väl Clancy som har lite roligt.

I verkligheten fick påven livshotande skador den 13 maj 1981 när han sköts av Mehmet Ali Agca som var medlem i "Grey Wolves", en militant grupp på högerkanten i Turkiet. Agca greps av folkmassan och förläts av påven tre dagar senare. Under 2000 benådades han och skickade till Turkiet där han redan dömts till 10 års fängelse för mord. Det har hela tiden spekulerats kring att Agca lejts av Sovjetunionen för dådet men inget har någonsin bevisats. Denna teori nämns till och med i den artikel CNN skrev i och med benådningen.

Det är lite intressant att påven anser att mordförsöket på honom förutspåddes redan 1917 av tre barn som fick uppenbarelser av jungfru Maria. Den första uppenbarelsen skedde den 13 maj 1917 och den 13 maj 2000 reste han till platsen för uppenbarelserna för att helgonförklara barnen.

Att bygga en historia kring en verklig händelse och förklara dom på ett alternativt sätt där grundtankarna även finns som misstankar och spekulationer i verkligheten på det sätt som Clancy gör här är både intressant och spännande. Ett bra och intressant grepp men det känns ändå som ett lite desperat sätt att hålla liv i en karaktär och en värld som rakat in mycket pengar under lång tid. Tyvärr känns det som han har passerat sin höjdpunkt och inte kommer prestera speciellt mycket mer. Jag hoppas jag har fel men det känns inte så. Det kommer säkerligen fler böcker i Ryan-serien och jag gissar att nästa bok kommer fokusera på terroristbekämpning igen.

Titeln på Red Rabbit har inte översatts till den svenska utgåvan vilket är ovanligt. Jag tycker det är ok men det känns ändå lite konstigt. Rabbit i titlen syftar på vad man kallar en avhoppare från en regim och Red kommer från att det i det här fallet är ett avhopp från Sovjetunionen. Det är även så att avhopparens namn är Rabbit på ryska.

Är du ett inbitet Clancy-fan ska du läsa Red Rabbit. Är du det inte finns det nog bättre saker att lägga tid på.

Similar Posts:

• Krig och diplomati
• Årets kalkon
• Vuxna män gör saker tillsammans
• Death is not the end
• Att vara eller inte …

The Bear and the Dragon är en rejäl uppryckning från den medelmåttiga Täcknamn Rainbow som mest var långtråkig. Ett av Clancys sämsta verk hittills enligt mig. Detta gäller naturligtvis endast under förutsättning att man inte räknar alla skräpböcker han har satt sitt namn på men som skrivs av unga medförfattare genom Op-center-, Net Force- och Power Playsserierna. "Med" innebär antagligen att de gör allt arbete men bara får en liten del av intäkterna eller kanske till och med en engångssumma eller månadslön? Ett samarbete för att utveckla skrivandet och skapa en bättre bok känns väldigt spännande men ett samarbete där en av författarna bara vill tjäna mer pengar på sitt namn kan i alla fall jag leva utan. Clancy försöker även tjäna lite extra pengar genom att sälja dataspel genom det av honom delvis ägda Red Storm Entertainment som gett ut titlar som Politica, Rainbow Six och nu sist Ruthless.com. Clancy har arbetat med dataspel länge genom sitt stöd till Harpoon, den bästa sjöstridssimulatorn i alla fall jag har testat. Han använde brädspelet Harpoon när han simulerade delar av Jakten på Röd Oktober.

The Bear and the Dragon där Ryssland är björnen och Kina draken är på sätt och kulmen på den historia som utvecklat sig i de senaste böckerna. Det är Kina som har legat bakom en hel del av de bekymmer som president Ryan haft och nu drivs allt till sin spets i och med att man hittar olja och guld i Sibirien samtidigt som Kinas ekonomi är körd i botten på grund militär upprustning. Kinas ekonomi får sig ytterligare törnar då handelsförhandlingar med USA inte går som planerat samt att en kardinal, en "Monsignor" och en baptistpastor skjuts ihjäl av kinesisk polis framför CNN:s kameror då de försöker förhindra ett av de barnamord som är en del av Kinas officiella befolkningsbegränsningspolitik. Morden får stora delar av västvärlden att avbryta handelsförbindelserna med Kina. Om man ser detta i relation till de Ryska fyndigheterna i Sibirien förstår man snart vart historien är på väg. Man har svårt att sympatisera med en nation som har barnamord som en officiell policy. För att göra det ännu svårare lyckas han flera gånger nämna att Mao Ze Dong var pedofil vilket tydligen är helt OK för mäktiga personer i Kina.

Det som är mest imponerande är att Clancy till och med lyckas med bedriften att få handelsförhandlingarna att verka spännande.

Den spionhistoria som utspelar sig i Kina är intressant då Ryan fattar sämre beslut med den helt korrekta informationen han får än han hade fattat om han inte fått informationen alls. Det hela är väldigt intressant och en av bokens stora behållningar.

Clancys lite otäcka politiska syn skiner igenom tydligare än vanligt och president Ryan som tidigare verkat så trevlig kanske inte är så mysig när allt kommer omkring. Militär upprustning verkar vara bra och jag ser flera paralleller till USA:s nuvarande president. De gamla bekantingarna Clark och Chavez finns med även här men deras roller är små och fungerar mest som utfyllnad så vi inte ska glömma bort dom till nästa bok.

Boken är ett måste för alla hängivna fans och jag tror alla som gillar en bra thriller bör ta sig en titt på den.

The Bear and the Dragon är en bra bok men det är nästa så att man saknar den gamla onda tiden när risken för kärnvapenkrig hela tiden fanns närvarande. Jag tror jag ska ta och läsa Björnens tårar av Craig Thomas igen. Även om den inte handlar om kärnvapen så är den en av höjdpunkterna inom genren spionthrillers.

Similar Posts:

• Innovativt men inte tillräckligt
• Årets kalkon
• Vuxna män gör saker tillsammans
• Death is not the end
• Ett Berlin skuggat av en riven mur