Offret visar sig vara Zoes bästa vän Tara. Det kommer fram att Tara är medlem i Jungfrurna, ett slutet sällskap skapat och lett av den karismatiske läraren Edward Fosca som undervisar i grekisk dramatik.

Professor Fosca inger omedelbart obehag i Mariana. Trots att han har alibi blir hon övertygad om att han ligger bakom mordet och beslutar sig för att undersöka saken närmare.

Fosca verkar både irriterad och fascinerad av Marianas snokande, och bjuder henne på middag för att få samtala ostört. Det är svart kavaj, bländvit skjorta och fluga. Det är kandelabrar, champagne, blodigt lammlägg, en stor förskärare som glänser i ljusskenet och fylligt, utsökt rödvin. De utmanar varandra och anstränger sig båda för att få den andre ur balans.

Ytterligare en kvinna hittas mördad, även hon en medlem i Jungfrurna. Mariana fortsätter sin undersökning och hittar vykort på offrens rum med djupt oroande motiv. På baksidan finns strofer på klassisk grekiska – strofer som handlar om jungfrur som offras och vackra halsar som skärs av. Det enda jag kan tänka på är vilket utomordentligt kasst arbete polisen måste ha gjort för att missa sådana extremt uppenbara ledtrådar.

Marianas kompetens som psykodynamisk terapeut vävs in i historien med ett flertal referenser till psykoanalysen, i ett försök att göra detta till en psykologisk thriller. Vid det här laget framgår det förmodligen att jag inte tycker att det lyckas särskilt bra. Det hela känns mest som ett hopplock av stereotyper och teman från klassiker som Den hemliga historien av Donna Tartt och När lammen tystnar av Thomas Harris.

Det förekommer även brister i översättningen, som blir bitvis komiska och ganska underhållande:

Mariana letade igenom alla de mest intima ägodelarna – underkläder, smink, hårprodukter, pass, körkort, kreditkort, barndomsfotografier, bebisfoton, små påminnelser och lappar som hon hade skrivit till sig själv, gamla kvitton, lösa tamponger, tomma kokainflaskor, löstobak och spår av marijuana.

Mig veterligen kommer kokain sällan i flaskform, men jag är ingen expert på området. Jag väljer att anta att det egentligen handlar om Coca Cola-flaskor.

Jag är ändå milt road av försöket att skapa en air av mystik kring berättelsen. Fram till det sista kapitlet, då jag misstroget stirrar på sidorna i ren och skär besvikelse. Det är för osannolikt, för flummigt – och ärligt talat för dåligt.

Det går tretton på dussinet av den här typen av deckare. Är man sugen på att läsa något från genren finns det betydligt bättre alternativ.

Similar Posts:

• Hannibal goes to Hollywood
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare
• Män som hatar kvinnor
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Action i cyberrymden

Ondskan har gjort comeback de senaste tio åren. För inte så länge sedan var ”ondska” något nästan löjligt; ett abstrakt begrepp som ekade skräckfilm, söndagspredikan och häxjakt. Människor är ju inte onda, har vi fått lära oss; de kanske kommer från dåliga bakgrunder, de kanske hamnar i situationer där de måste välja mellan pest eller kolera, de kanske har psykiska sjukdomar som gör att de inte bryr sig om andra människor, de må vara brottsliga, men med undantag för några enstaka få är de inte onda. Att stämpla någon som ”ond”, att sätta på honom en svart hatt, är att ge upp; att medge att några få är mindre än mänskliga och inte kan förstås, medan resten av oss i princip är reko typer som kanske gör misstag ibland. Sådana är vi inte längre, vi förstår att människor är komplexa.

Sedan… 9/11, Joseph Fritzl, Abu Ghraib, Knutby, talibaner, Englamordet, skolskjutningar i USA, etc etc etc. Plötsligt står ordet ”ondska” i tidningarna igen. Plötsligt börjar det snackas dödsstraff och livstid utan rättegång igen. En människa som dödar två små barn på en trapp är helt enkelt ond, ta bort henne. Länder som ingår i The Axis Of Evil kan bombas eller svältas; de är ju ändå onda, inte som vi. Våra deckare och actionfilmer – ”bara” underhållning, men just därför en bra barometer på hur tankarna går i samhället – är plötsligt fulla med psykopater och seriemördare igen, långt från Sjöwall & Wahlöös idéer om samhällsproblem som grunden för allt. Till och med vampyrerna har förmänskligats och deras roll i skräckfilmerna har ersatts av den helt oromantiske zombien. Ondskan har, med eller utan Satan, fått person igen, blivit något fult och konkret som vi med rätt språkbruk och ett schysst järnrör kan hålla på armlängds avstånd från oss.

Så vad är den egentligen?

Ann Heberleins bok är inte tänkt att vara ett enkelt svar. I stället resonerar hon, betraktar idén om ondska grundligt ur olika vinklar, hur den utvecklats under århundradena och idag, med exempel både ur verkligheten och religionen, ur Dostojevskij och Stieg Larsson. Hon är etiker, inte psykiatriker, så frågan är inte bara vad som gör en människa ”ond” utan också vad som krävs för att vi ska beteckna henne som ond – var går gränsen för vad vi accepterar? Kan man kliva över den till olika grader? Var går ett offer som själv blir förövare över till att bli ond? Vad händer om vi, när ”ondska” så länge varit något vi använt för att beteckna Patrick Bateman och Hannibal Lecter, börjar använda samma begrepp på verkliga människor och förväntar sig att de ska leva upp till det? Heberlein kan inte avfärda begreppet; det är svårt att betrakta Hitler som något annat än ond. Ondska finns. Men är det någonting vi gör eller någonting vi är? Om Hitler är ond, vad säger man då om alla de som villigt, rentav entusiastiskt, följde honom? Vad, rent konkret, är det som gör mannen som sköt ihjäl en tonårig mopedist på sin trappa mindre ond än Marc Dutroux som mördade tonårstjejer? Vadan vår fascination för begreppet, som gör att en svart bok med ordet ”ONDSKA” på framsidan faktiskt blir något av en försäljningssuccé?

Att den blivit det är välförtjänt. En liten bok om ondska må bli lite upprepande mot slutet, men i grund och botten är det en intelligent, klarspråkig och välbehövd grundkurs. Det är inte på något vis en radikal omtolkning eller avskaffande av begreppet, men den tillför en del viktiga funderingar som sällan kommer fram i krigsrubrikerna. Det skadar ju aldrig att fråga sig vad det egentligen är man ser. Om man nu gör det.

Similar Posts:

• Vikten av att bekämpa ondskan
• Ondskan är ständigt aktuell
• Harvey Weinstein och den banala ondskan
• Vad vore människan utan sin dvärg?
• Logisk rundgång om ondskan

Låt vara att Dr Lecter är förknippad med ett visst mått av osmakligheter som lätt kan avfärdas som underhållningsäckel, men samtidigt har vi där en ovanligt lyckad och raffinerad kombination av personlighetsdrag. Okej, han är kannibal och tillika ordentligt obehaglig, men han lyder under några berättartekniska regler som får betraktaren att ändå inte vilja skicka honom direkt till stolen: Hannibal tar bara livet av karaktärer som framstår som mer osympatiska än honom själv. Han slår underifrån. Han är hövlig mot dem som visar honom respekt. Han har stil – och en rätt utsökt humor. Hur otäck han nu än kan te sig, man vill inte att han ska dö. "Skräckblandad förtjusning" är begreppet som kan få sammanfatta relationen Lecter – läsarna.

Hannibal – upptakten skildrar Hannibals uppväxt, från åttaårsåldern och fram till slutet av tonåren. Andra världskriget drabbar även den förmögna familjen Lecter och de tvingas från sitt slott för att gömma sig i de litauiska skogarna. Kriget hinner ifatt dem och efter att utsvultna plundrare livnärt sig på Hannibals lillasyster Misja hamnar han som enda överlevande på barnhem, anstormad av mardrömmar och hämndbegär. Därefter hos släktingar i Frankrike där han fostras av den behärskade lady Murasaki. Ett parti stulen konst blir spåret mot systerns mördare. Och så: en traditionell hämndberättelse av modellen "en efter en, med lagom mycket hinder på vägen".

Och det är bara att konstatera: Harris ror inte detta i land på långa vägar. Hannibal i sig är fortfarande fängslande och bladvändarfaktorn är hög, men sammantaget liknar detta mest en medioker Hollywoodaction. De mord som förekommer är antingen konstlat ondskefulla eller bara klyschiga. Hannibal har en osannolik tur, som blir svårköpt i längden. Det är lätt att gissa hur det ska gå och den eleganta kuslighet som betecknar När lammen tystnar kan man titta sig i baksidetexten efter. Vid något tillfälle associerar jag till filmatiseringen av Fantomen från 1997. Alla "spännande" scener är över huvud taget förvånansvärt filmiska och lämpliga att spela upp framför en kamera, vilket får en att fundera över hur mycket som egentligen kompromissats med på grund av den samtidiga lanseringen av boken som film.

Besvarar boken frågan om varför Hannibal Lecter blev den han blev? Ondska föder ondska, jovisst. Men det kan illustreras rätt mycket snyggare än såhär. Hör du det, Thomas Harris!

Similar Posts:

• The nature of our game
• Hannibal Lector möter en gråsvensk Indiana Jones i Sagan om Isfolket
• Ytterligare en dussindeckare med vackra, mördade unga kvinnor
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Att använda sin röst

Parallellt får läsaren följa Johan, en man i byn intill utgrävningen och syskonparet Aili och Klement som levde på samma plats för 1100 år sedan.

Trots att svensk spänning är en ovanligt homogen genre kan de vara sådär bladvändarspännande att de inbjuder till nätter i nattlampans sken. Till en början är Fördömd just så spännande.

Visserligen är det tröttsamt med den typiska journalistprosan som tycks kalkerad på en mall av rakt berättande, cliffhangers, vardagsbekymmer och konkurrens på jobbet. Men greppet att ha arkeologer i centrum i stället för poliser eller journalister känns nytt. Man får inblick i en värld av akademisk konkurrens och får på köpet lite nya kunskaper om arkeologiska arbetsmetoder. Romanen behandlar också den samiska kulturen.

Men när det börjar bli övernaturligt och de olika parallellhandlingarna knyts ihop blir det ohållbart. Bristerna i språket och stoffet blir allt tydligare. Är man van vid spänningsromaner i brittisk stil blir berättandet här både klumpigt och plumpt. Som när Helena ska förolämpa en kvinna som mobbade henne som barn:

Evelina vände sig om och sträckte fram stekspaden, en bulle som nästan inte alls var bränd vilade längst ut.

- Får man bjuda på en?

En försoningsgåva, så rart. Helena snappade åt sig bullen och tog ett bett av det sötvarma brödet medan hon såg menande på Evelinas tjocka kropp.

- Det är väl bäst om du avstår. Det ser ut som om du redan ätit tillräckligt många.

Det är inte direkt subtilt. Här finns inga undertexter, utan allt är berättat så att läsaren inte behöver eller ens har utrymme att tänka något själv.

Blandningen av naturalistiskt berättande med socialrealistiska resonemang kring glesbygdspolitiken och fantasyinslag med levandegjorda demoner är också tveksam. Genreblandningar kan vara nyskapande, men i amatörmässigt skick framstår de som misstag. Hannibal Lector möter en gråsvensk Indiana Jones i Sagan om Isfolket blir en stilmässigt osäker blandning.

Similar Posts:

• Hildebrandt knyter ihop trådarna
• Hannibal goes to Hollywood
• Oändliga mängder årgångsvin och finkultur
• Om Gud och utsatthet
• Någon annans tur att vara rädd?