Berättelsen tar sin början i USA, Miranda får reda på att hennes före detta pojkvän (som är känd artist) gått till pressen med hennes (av någon anledning) väldigt känsliga bakgrundshistoria. Han har tjuvläst Mirandas döda mammas brev till henne och väljer att gå till pressen och berätta att modern minsann var prostituerad. När allt briserar kommer adoptivfamiljen rusande till undsättning, de är inte vilken familj som helst. De är rika som bara den och driver tillsammans en stiftelse för att rädda djur. En stiftelse som Miranda frontar.

För att undvika mediadrevet bestämmer de att Miranda ska åka till släktgården i Sverige och vila upp sig tillsammans med vännen Samela. Hittills känns berättelsen logisk, men sen sätter den plötsligt en väldig fart. I Sverige hinner de knappt landa innan de hux flux packar väskorna för att åka till Gotland. De ska träffa en parfymör som ska ta fram en ny parfym å stiftelsen vägnar. För att göra detta måste hon lära känna Miranda. Efter några dagar i rosornas stad åker de inte tillbaka till stugan, nej nu är det plötsligt dags för Thailand och elefanter som ska räddas. Någon vila blir det helt klart inte tal om. Runt runt i världen flyger de för att rädda djur och läxa upp lokalbor kring hur man faktiskt ska hantera djur och natur. Det känns minst sagt sömnigt och förlegat.

Elisabeth Nemert skriver så att pennan glöder, men dialogerna är så faktaspäckade och stolpiga att det aldrig känns som äkta samtal. Berättelsen får stå tillbaka för att budskapet ska komma fram. Böckerna är späckade av fakta och miljöbeskrivningar. Trots att läsaren får ta del av utförliga beskrivningar av exakt vilka folkgrupper som plågar djur i Sahara och Thailand så är Samela, en av huvudpersonerna enbart ”ursprungsbefolkning från Latinamerika”, med andliga förmågor och ett kraftdjur.

Miranda och Samela är självfallet snygga, framgångsrika och intelligenta. Tillsammans trotsar de mediadrevet och fortsätter med sitt uppdrag att rädda världen från sig själv. Självfallet hinner de träffa på varsin man under allt flackande, och även om vägen inte är spikrak så är den så förutsägbar att inget överraskar. Utöver sitt flygande för att rädda världen tar sig vännerna även an att försöka nysta mer i Mirandas bakgrund, finns det några levande släktingar kvar i favelan hon räddades från som barn?

Similar Posts:

• Simma för att inte drunkna
• Nästan lite känslan av Tintin-albumet Den svarta ön
• Svag uppföljare
• Drömmen om kvinnlig underkastelse
• Det otåliga nollnolltalet

Kanske kan Thailand räknas som ett sådant rum. Här samlas svenskar som köper sex, inte minst på särskilda ”svenskbarer”, och pratar och skryter tämligen öppet om sina sexköp. Journalisten Joakim Medin har tillbringat månader bland dem och ”wallraffat”, utgett sig för att vara en nyfiken likasinnad, men i hemlighet spelat in, fört anteckningar och rapporterat om den här världen.

Det blir en fascinerande resa in ett i slags subkultur som jag helt enkelt har oerhört svårt att förstå. Varför skulle man vilja ligga med någon som inte frivilligt vill ligga med en själv? Vad är det för (huvudsakligen manlig) logik som kan göra det attraktivt?

Medin tecknar en påtagligt enhetlig bild av vilka de svenska män som tänker så här är. De kan ha vitt skilda ekonomiska förutsättningar, men deras resonemang är förvånansvärt lika. De upplever att de mer eller mindre flyr från Sverige, ett Sverige de inte längre kan känna igen, utan som tagits över av invandrare och feminister. De söker en kvinnlighet som inte längre finns hemma.

Ett självförnekande kvinnligt tillmötesgående som nog faktiskt förutsätter just ekonomiskt beroende, en kvinnlighet som inte törs ställa krav utan bara servar. Det kan vara sexuellt, för en natt eller kortare, men också i relationer och vardagsliv. En del skaffar ”flickvänner” som de lever tillsammans med, året runt i sin ”exil” från Sverige, eller under kortare perioder.

Det är ärligt talat inte helt lätt att få ihop dessa mäns världsbild ens med hjälp av Medins analyser och rikliga (rätt ofta vedervärdiga) citat. I de här männens värld tycker de sig göra dessa fattiga prostituerade (som mestadels är ciskvinnor, men också transkvinnor) en tjänst, inte bara ekonomiskt, utan också för att de får vara med goda svenska män snarare än några andra, mer tvivelaktiga typer. De kan skryta för varandra om hur många gånger de fått sitt köpta ligg att komma, och jag vill liksom fråga dem ”Om sex med dig innebär en sådan njutning, varför är det i så fall inte hon som betalar dig ..?”. De köper inte ”bara” en kropp, de köper en fantasi. Med hull och hår.

Den handlar inte bara om relationen till enskilda kvinnor, utan också om Thailand som ett sexliberalt, tillåtande paradisland. I själva verket är prostitution båda förbjudet och starkt skambelagt också i Thailand – även om korrupta myndigheter ser mellan fingrarna med den på grund av de stora inkomster den genererar.

Främst är det ändå männen och deras tankesätt Medin fokuserar på. Här och där finns visserligen inslag där han tecknar de thailändska kvinnornas bakgrunder och verklighet, men det är inte där bokens fokus ligger. Nå, en bok kan inte göra allt. Kanske kan vi hoppas på en uppföljare ur kvinnornas perspektiv?

Similar Posts:

• Drömmen om Sverige jag också vill drömma
• 1984 på riktigt?
• Förutsägbar feelgood
• Katastrofens verkliga ansikte
• Bettet saknas i sökandet

Den yngre brodern är mån om att vilja hitta fakta om pappan som försvann när han var tre år. Intresset är obefintligt hos den äldre tandläkarbrodern, som vuxit upp i en styvfamilj. Men till slut startar sökandet. Och de är – efter lite trugande – två på resan.

Först sker sonderingen i Finland, därefter i Sverige; närmare bestämt i Ronna, en stadsdel i Södertälje, där en halvsyster bor. Därefter blir de tre på resan. Systern och bröderna beger sig till Thailand, där ännu en halvsyster bor. Några dagar senare hamnar bröderna och den svenska systern i Australien. Deras gemensamma far har nämligen vistats också där och tillika funnit kärleken när han mötte en aboriginsk kvinna. Och de fick ett barn. Ännu en halvsyster alltså.

Miika Nousiainens romanbygge känns lite sökt. Orsakerna är flera. Dels väver författaren in nya personer för att få en ökad kunskap om den försvunna pappan, dels är de olika platserna i världen viktiga byggstenar i intrigen. Slutligen berättelsens återkommande undersökningar av tänder. Tänder värker och deras rötter blir infekterade men de kan också lagas – liksom relationer. Många språkbilder är hämtade från tandläkarens terminologiska lärobok.

Jag kan inte undgå att jämföra med tidigare romaner av Nousiainen. Här saknas den drastiska och lätt galna besattheten i Hallonbåtsflyktingen (på svenska 2009 och recenserad här). Inte heller nås de nivåer av desillusionerad livssyn som präglar romanen I långa loppet (på svenska år 2011). Kanske är tanken att presentera en mer nyanserad bild av den finske mannen.

Nousiainen bemödar sig tappert om att skildra hur personerna förändras och stärks av att ha funnit varandra. Den råa tonen i dialogen vid brödernas första kärva och bistra möten ersätts i slutet av romanen av något slags försoning. Jag kan förstå tanken eftersom ingen stereotyp är särskilt underhållande i längden.

Språket är enkelt och okomplicerat, vilket gör att läsningen går fort. Anekdoterna och skrönorna som återges i romanen har säkert ägt rum. Frågar jag bekanta så finns där halvsyskon som dykt upp när en förälder dött.

Därför tror jag att igenkänningsfaktorn är stor om man gillar sådant. Många nordbor är också bekanta med reseäventyr som förekommer i romanen. Ena stunden är det paraplydrinkens glada färger som ger en känsla av sprudlande glädje. Nästa stund är det den hisnande utsikten som ger den efterlängtade upplevelsen. Men i mötet med lokalbefolkningen är det oundvikligt att tänka på hur olika människors livsvillkor ser ut i världen. I romanen ges inte exempel på några djupa funderingar kring detta faktum. Anekdotiskt och kort berättas om konflikter mellan olika befolkningsgrupper i Finland och i Sverige samt växande stöd till rasistiska partier. Lika kortfattat återges situationer med turister som går till prostituerade i Thailand för att lite senare hoppa till en beskrivning av det förakt som drabbar ursprungsbefolkningen i Australien.

Utan tvivel ska böcker som avser att underhålla ges ut. Här görs också ett försök att titta på nutidens ljusa och mörka element med nordiska glasögon. Lite salt och blandat som kan ge en stunds förströelse.

Similar Posts:

• Åka ifrån och komma till
• Resans sköna konst
• Finnish Psycho
• Längtan efter det typiskt svenska
• Drömmen om kvinnlig underkastelse

På den svenska ambassaden i Bangkok händer inte så mycket. Malin Fors har få kollegor och de håller koll på henne. Vet om spriten. Men så händer något. En svensk kvinna hittas mördad. Malin Fors börjar samarbeta med den långa, milda thailändska polisen Pimcharn. Hon har liljehy och kan läsa Malin. Kanske liknar de varandra innerst inne, fast Pimcharn lyckas hålla ihop om ensamhet och tomhet.

Den mördade svenskans ansikte saknas men med hjälp av alla hennes tatueringar och tandkort blir hon snart identifierad som en bedragare som lurat till sig pengar genom att sälja falska hustomter åt turister samt genom förespeglingen att hon skulle öppna ett barnhem, bland annat… Malin Fors dras längre in i utredningen och mellan henne och den svala Pimcharn växer en sällsam vänskap byggd på ordlös förståelse. Medan det udda polisparet jagar ledtrådar hittas ännu en människa mördad. Denna gång en ung thailändsk man, också hans ansikte är bortskuret. Vad är kopplingen mellan dessa döda och varför togs de av daga?

Det blir en spännande jakt i ett sjudande Bangkok. Malin Fors alla sinnen är vidöppna för intryck. Och tomheten i henne dövas bara delvis av spriten. Hon försöker fylla slukhålet inom sig med förälskelse. På en pumpande nattklubb träffas hon unga Aroon och faller pladask. Trots att hon vet att det är ohållbart och att han antagligen träffar andra drömmer hon om att det ska bli dom. Jag blir drabbad av hennes livskamp och hur hårt det går att falla. Hur hon pendlar mellan bråddjup förtvivlan både på sig själv och på framtiden. Hur det enda som håller henne levande är alkohol och älskog. Men när fallet hon dragits in i tätnar verkar Malin Fors ta sig samman mer och mer. Det är som att suget efter sprit och sex mattas av när hon kämpar med att lösa mordhärvan och de frågor den ställer.

Men orkar Malin Fors komma hem till Sverige igen? Till dottern Tove som verkar ha gett upp om henne. Till exet som gjort sin kollega på smällen. Till polisstationen där kollegorna gett henne ett ultimatum, sluta supa eller gå under. Att komma hem igen blir att tvingas ta sig samman.

Som ni förstår är det här två historier i en. En spännande, brutal mordhistoria i ett sjudande Bangkok samt en historia om en kvinnas kamp för att inte bara överleva utan faktiskt att orka leva med allt vad det innebär. Att komma tillbaka på flera plan.

Similar Posts:

• Girighet och galenskap
• En slags käftsmäll
• Skrik, svek och elakt förtal
• Imploderande om hämnd och längtan efter sammanhang
• Bubbel, adoptioner och svåra situationer

Hela boken genomsyras av denna ilska gentemot systemet. Först på slutet kommer den sakliga genomgången; efter att ha ”upplevt” Andreas arbete på plats känns den farsartad i sin kallblodighet. Ingen ämbetsman vill göra fel. Så alla gör fel. Det är en frustrerande hierarkisk tuppfäktning, jag är glad att den kommer, men jag är glad att den kommer på slutet. För detta är främst en bok om något annat.

Det är lätt att läsa sig till vad som hände i tsunamin 2004, numera känd som en av vår tids absolut största naturkatastrofer. Att genom vittnesskildringar försöka få en bild av jättevågen, som svepte med sig allt i sin väg. Att läsa om människor som förlorat sina närmaste och tvingats åka hem utan dem, att se fotografier av förödelsen, folk som förlorat allt de ägde, och försöka ta in siffrorna. 300 000. Tre hundra tusen. Av dessa döda var 543 svenskar. Trots all information, alla rafflande berättelser, har jag svårt att riktigt ta det till mig. Genom 9,3 på Richterskalan får jag vara där.

I mitt liv har jag bara en gång sett en död människa. Det var min farmor, hon dog gammal, fridfullt, i en säng. Detta är motsatsen.

Andreas UD-kompis Filip ska avlösas, det är därför Andreas skickats efter. Filip har börjat bete sig underligt, han mår inte bra. Det är vanligt förekommande efter en tids arbete.

Efter en lång tystad säger han plötsligt att när han kom till Phukets flygplats kom en man fram till honom med en kasse i vardera hand och frågade om han kunde hjälpa honom. Han visste inte vad han skulle göra med kassarna. Filip frågade vad det var i dem och mannen förklarade att det var hans barn. Han bar omkring på två döda bebisar. Filip tog kassarna men vad fan skulle han göra, han tog med dem till hotellet. Men eftersom det var så varmt kunde han ju inte bara ha kropparna framme, de höll redan på att falla sönder, så han la dem i minibaren.
- De var skitsmå. Kropparna fick plats på varsin hylla i kylskåpet.

Andreas får jobba på Chinese Temple, en uppsamlingsplats för döda kroppar. Och det kommer ständigt in nya. De är lastade på hög på flaken, befinner sig i olika stadier av förruttnelse. Vi är så rädda för döden, och vi håller den långt ifrån oss, framför allt ser vi den aldrig så här. Som den är. Vi föredrar de mer poetiska omskrivningarna; att hjärtat stannade, tiden tog slut, hans tid var inne nu, hon försvann till andra sidan. För de som dör i tsunamin är döden inte en vacker, tillrättalagd död. Kropparna sväller upp av att ha legat i saltvattnet, detta vet vi. Sår läker inte, utan bildar i slutändan hål som gör att kroppar går sönder och faller isär. Huden blir blå, svart, oigenkännlig. Kroppen förmultnar, söker bli jord, luktar vämjeligt och vätskar sig. För någon som har som jobb att identifiera liken för att meddela efterlevande, är det i Thailands hetta en strid mot klockan.

Jag behöver sova. Tröttheten är som en värk så djup att jag knappt vågar känna efter.
Jag tycker så mycket om prästen för det han gör. Han möter alla, han lyssnar, han vill ge hopp när allt hopp är ute. Han försöker skapa mening när meningslösheten öppnar sig som en hisnande avgrund. Att blotta sig för andras sorg. Att orka möta den, det är en handfast form av kärlek. Jag tror inte på gud, jag tror på människor. Vi kan be, men bönen hör bara den som lutar sig fram och lyssnar. Det är så det måste vara. Det är människor som gör skillnad. Mannen mittemot honom talar, rösten svävar över verandan som ett dovt mummel. Han ser ensam ut. Hans breda rygg strålar av ensamhet.

Samtidigt är det skönt att det är just Andreas Norman som skriver den här boken. För att han är poet. Innan sin karriär inom UD debuterade han med en diktsamling 1996, och den poesin behövs här, för att låta oss greppa tillvarons obarmhärtighet. Där en journalist hade hittat det snaskiga, löpsedelsrafflande, hittar Norman hjärta och själ. Till skillnad från Laila Freivalds gör Norman inte bensäkra utlåtanden. Hans minne tillåts vackla. Hans reflektioner tillåts röra sig utåt; vad är egentligen meningen med allt. Och inåt: hur den egna kroppen med ens också känns annorlunda, när händerna är så vana vid att hantera de dödas. Dagarna blir svävande. En vecka blir till oceaner av tid.

Som läsare är jag också där, på uppsamlingsplatsen med de döda kropparna. De som måste hanteras som nummer. Nummer som ibland blir fel, fast de absolut inte får bli det. Och då och då påminner kropparna, oundvikligen, om hur de för bara några dagar sedan varit livs levande. Åkt tunnelbana i Stockholm. Stått på stranden i Kao Lakh och funderat på att ta sig ett dopp. Min syn på tillvaron blir också påverkad: jag sträckläser sextio sidor och när jag vaknar på morgonen har jag svårt att se på min bleka kropp som något annat än en förvaringsplats av organ, som även den en gång ska förmultna.

Jag vet ju att den ska det. Det är egentligen det enda jag vet. Jag vet bara inte när.

Och så tänker jag på alla planer inför framtiden, som brukar sysselsätta mig. All stress jag kan känna inför saker jag inte ens är i närheten av. Och det gjorde säkert de också. Innan de slets upp ur sanden och kastades iväg. Naturkatastrofer är inget vi kan planera in. När Andreas kommer hem från Krabi är han en annan Andreas. Det är problematiskt och det är opraktiskt, men också oundvikligt. Jag är glad att han fick ro att skriva den här boken till sist. Jag vet inte om den kan hjälpa folk som mist sina nära och kära. Men den kunde hjälpa mig, som inte på något sätt blev utsatt, att få en djupare förståelse för vad det egentligen var som hände.

Similar Posts:

• Vecka 1 på dagensbok.com – Gott nytt bokår!
• Kubas politiska fångar
• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan
• Sömnig kyla i hett landskap
• Hur hejda en skola i fritt fall?