Det öde landet har fem delar. Den första delen De döda begravs har teman som årstidernas växlingar, bördig jord, skör växtlighet och dödande frost. Delen avslutas med en spåkvinna som läser av tarotkort samt en bild av en folkmassa av döda som förflyttar sig genom London.

Den andra delen Ett parti schack utspelar sig på en pub. Beskrivningen är intensivt närvarande, småprat och skvaller, och gång på gång upprepas ”drick upp, nu stänger vi”, alltså frasen som pubpersonalen ropar inför stängningsdags.

Diktens tredje del bär titeln Eldspredikan. Ett sammanhållande tema i denna del är vatten i form av floden Thames, plaskande åror och glidande pråmar. Men här omnämns också antika orter som Smyrna, Thebe och Kartago.

Fjärde delen Döden genom vatten är endast tio rader och den handlar om feniciern Flebas. Denne man delar öde med miljoner av T.S. Eliots generationskamrater: att inte ha fått en ordentlig grav.
I sista delen Vad åskan sade befinner vi oss sannolikt i det öde landet.

Här finns inget vatten bara sten
sten och inget vatten och den dammiga vägen
Vägen som vindlar högt upp bland bergen
som är berg av sten utan vatten
Om det fanns vatten skulle vi stanna och dricka
Bland klipporna kan man varken stanna eller tänka
Svetten torkar och fötterna vadar i damm
Om det bara fanns vatten bland stenarna
Dött bergsgap med frätta tänder som inte kan spotta

Som framgår av ovanstående ”sammanfattning” ger jag mig inte på en tolkning av denna innehållsligt mättade dikt. Många litteraturvetare har gjort sådana, men likt Jonas Ellerström tycker jag att var och en gör klokt i att bilda sin egen uppfattning själva först. Läs dikten högt, helst på engelska, gärna flera gånger. Rytmen är mäktig. Vilka bilder som fastnar beror på vem man är.

Bakhålls utgåva har ett generöst upplägg. Det engelska originalet finns på vänstra sidan och översättningen till svenska ligger på högra sidan, uppslag för uppslag. Det öde landet innehåller åtskilliga fraser och citat på tyska och franska samt mot slutet på sanskrit.

T.S. Eliot försåg sin dikt med förklarande kommentarer som sannolikt sysselsatt läsare minst lika mycket som dikten själv. Jonas Ellerström har gjort kommentarerna något mera utförliga. Kommentarerna blottlägger intrikata referenser till bland annat Shakespeare, Wagner, Baudelaire, Milton, Ovidius, Dante och Upanishaderna. Att läsa Det öde landet kan vara att träda in i ett livslångt umgänge med den klassiska litteraturen.

Efterordet är tänkvärt. Det första världskrigets omfattande förintelse satte inte bara punkt för la belle époque. Tron på modernitetens ständiga framsteg hade fått sig en avgörande knäck. Dikten blev T.S. Eliots genombrott, skriver Jonas Ellerström.

Visst väckte dess förmenta obegriplighet irritation hos somliga kritiker, men en ung studentpublik tog tvärtom till sig dikten i all dess komplexitet och ägnade dagar och nätter åt dess sakta framträdande symbolschema och innebörder.

Bakhåll ger här ut den tredje svenska översättningen av Det öde landet. Först ut, redan på 1930-talet var Karin Boye tillsammans med Erik Mesterton i tidskriften Spektrum. 1990 kom en översättning av Staffan Bergsten.

Similar Posts:

• Från mobboffer till självständig yngling
• Dansa med vargen!
• Vingar under utveckling
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Flytande identiteter och fulländade slut

Åtminstone för den här läsaren lyckas Thomas med just det. Det är inte främst igenkänning som gör att jag dras in i dikterna i Död och öppningar, inte känslan av att läsa någon som ser världen precis som jag gör eller som delar specifika, närgångna erfarenheter med mig. Snarare är det genom ett slags förfrämligande som jag blir engagerad i läsningen. Den mänskliga erfarenheten – relationen till natur och miljö, till andra människor, till det egna jaget – är såklart densamma, men ordval, symbolik och perspektiv skapar en distans. En distans som retar intresset.

De romantiska dragen är tydliga, med känslorna ständigt i centrum och ofta kanaliserade genom ett bildspråk fyllt av konkreta ting i miljön, men visst är Thomas en modernist. Dikterna skapar egna mallar för vilken form de ska ta – ofta fyllda med symbolik hämtad från bland annat kristendomen och grekisk mytologi. Inte lika ogenomträngliga för ogenomtränglighetens egen skull som hos T.S. Eliot, men ändå något för läsaren att bita i (eller hellre att smaka på i lagom munsbitar, några i taget).

Närmast lyckas jag komma i serien ”Vision och bön”, ett avsnitt på tolv sidor där texten trängs in i diamant- respektive timglasform. Utgångspunkten är en födelse och dikten slutar ”vid bönens slut”. Det är något med den begränsande formen som skapar en lekfullhet som jag inte hittar i de övriga dikterna. Det som känns igen från övriga dikter i boken är det aktiva utnyttjandet av radbrytningar för att skapa en osäkerhet som öppnar upp fler tolkningar, samt långa, vindlande meningar som ofta går över flera strofer.

Thomas publicerade fem diktsamlingar, den första redan vid 20 års ålder, den näst sista var Död och öppningar som kom drygt tio år senare – och nu som den första kompletta svenska översättningen, tack vare Axel Englund.

Idag anses Thomas vara en av Wales mest betydande poeter, men han skrev även prosa och dramatik – Rámus publicerade pjäsen Intill Mjölkhagen samtidigt som Död och öppningar. Trots att Thomas modernistiska poesi inte är helt lättillgänglig, och hans utgivning under livstiden inte alltid blev direkta försäljningsframgångar, så lyckades han ändå bli en mycket populär litterär gestalt – mycket tack vare sina läsningar.

Judith Kiros efterord ger fin kontext och perspektiv till dikterna. Det hade också varit intressant med några kommentarer från översättaren. Inte för att originalspråket är så främmande för de flesta svenskspråkiga läsare, utan just för att det är precis tvärtom. Det hade skapat öppningar till ännu mer djup och förståelse, både till den svenska versionen av dikterna, och till originalen.

Similar Posts:

• Walesiskt vårdygn i lekfull språkdräkt
• Dansa med vargen!
• Modernismens främsta dikt
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Från mobboffer till självständig yngling

Alla har ägt en skog som barn. En dröm är kanske genomlyst av ett minne som skogen är genomlyst av en dröm. Bladen var genomlysta av sol.

New Forest är en roman som flödar fram och tillbaka, såväl rumsligt som kronologiskt. Danmarksresenärer känner igen de djupa lövskogarna och Köpenhamn, charterturister de olika orterna vid Medelhavet. Romanen utspelar sig även i Nordnorge och England. Alltsammans är utsökt gestaltat.

New Forest är en starkt lyrisk roman. Språket pockar på närvaro, ja det är ett tillstånd för läsaren att verkligen uppehålla sig i. Romanen samspråkar med T.S. Eliots stora dikt Det öde landet. Här finns referenser till Rainer Maria Rilke. Metaforer och liknelser påminner mig om Tomas Tranströmer. Den läsare som så vill kan i texten gå på poetisk upptäcktsfärd.

Det stacks åror i vattnet, de började ro in. Plötsligt störtade moderns händer genom havsytan som en vild kalv som kastas ut från ett lastfartyg. Men i samma stund halades hon upp i båten igen.

Och, nej, hur läsaren väljer att följa flickan, kvinnan, den gamla damen är endast en angelägenhet för mottagaren. New Forest, romanen, överlämnad till sin läsare, helt och fullt. Den är rimligen en av årets riktigt stora litterära händelser.

Sedan tog han min hand och kramade den. Hårt. Inte omsorgsfullt men som man kramar ett barns hand när man måste skynda över en väg.

New Forest ges ut i Bonniers klassiska Panacheserie för översatt skönlitteratur som startades redan 1946. Formgivaren Nina Ulmaja har skapat en anslående volym. Omslagets svartvita skogssiluett reproduceras även på snitten. Förr hade ett blocklimmat band på nästan 700 sidor fallit sönder i lösblad under första genomläsningen. Men nu håller boken. Ryggen är både böjlig och hållbar: tekniken utvecklas, även om trådhäftat är bäst!

Similar Posts:

• Flytande identiteter och fulländade slut
• Desperata semesterfirare i finsk undergångssommar
• Från mobboffer till självständig yngling
• Intervju med Nicola Lagioia
• Glassig besvikelse

Colm Tóibín förhåller sig rätt så fritt till de olika versionerna av myten men intrigen i Namnens hus sammanfaller ändå i stort med de två första delarna i Aischylos dramatrilogi Orestien. (Hoppa över meningarna nedan om du inte vill ha någon förhandsinformation om handlingen.) Agamemnon har offrat Ifigenia, sin äldsta dotter, för att gudarna ska ge hans krigsskepp förliga vindar till Troja. När han efter tio års strider återvänder från kriget blir han mördad av sin hustru Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos. Paret tar därefter makten i Mykene och sänder bort sonen Orestes från palatset. Orestes återvänder dock och mördar modern och hennes älskare, med hjälp av sin syster Elektra. I den sista delen av dramat förföljs Orestes av erinyerna (hämndgudinnorna) och ställs inför rätta i Athen, där gudinnan Athena till slut frikänner honom genom sin utslagsröst i en annars jämn votering.

I Namnens hus möter vi tre olika berättarröster: Klytaimnestra, Elektra och Orestes. Colm Tóibín har valt ett jag-perspektiv som ligger mycket nära karaktärerna och som blottar deras innersta tankar och känslor. Jag går verkligen där tillsammans med Klytaimnestra i processionen som leder fram till den rituella avrättningen av Ifigenia. Läsupplevelsen blir mycket realistisk, vilket gör kedjan av händelser som leder fram till mordet på Agamemnon mer begriplig – om än inte mindre fasansfull.

Vi vandrade i en procession från vårt tält till offerplatsen, Ifigenia först, jag litet efter henne, sedan kvinnorna som hade kommit med oss och sedan soldaterna. Det var en varm dag; lukten av blod och djurens inälvor och fasans och slaktens efterdyningar kom emot oss tills det krävde all vår viljekraft att inte hålla handen för näsan. Istället för en värdig inramning hade de gjort platsen där offret skulle äga rum till ett skräpigt ställe där soldaterna planlöst irrade omkring och där stycken av döda djur låg här och där.

Colm Tóibín väljer detaljer med omsorg och skildrar miljöer och människor så att de framträder tydligt. Myten har fått liv och karaktärerna, som vid det här laget nästan är stelnade arketyper, förvandlas till riktiga personer av kött och blod. Det är omöjligt att inte lida med Klytaimnestra när hon förlorar sin dotter och själv blir brutalt misshandlad.

Klytaimnestra är övertygad om att gudarna har övergett människorna och att det är upp till henne själv att vedergälla dotterns död. Hämndplanerna ger henne ett syfte, en anledning att fortsätta leva, men när morden på Agamemnon och Kassandra så småningom är överstökade börjar hon ändå hoppas på ”en framtid utan blod”. Det visar sig dock vara svårt. Palatset i Mykene är fullt av spöken, viskningar och hemliga nattliga möten. Ingen litar längre på någon annan och Klytaimnestra får fullt upp med att värna sin ställning genom nya mord och utrensningar, som Aigisthos hjälper henne att utföra. Hon är så besatt av sin hämnd och senare av att behålla sin makt, att hon knappt märker att hon förlorat kontakten med sin dotter Elektra, som varje dag besöker Agamemnon grav. När sanningen om vem som mördade hennes far, och hur det gick till, uppenbaras för Elektra svär hon i sin tur att hämnas.

Jag ville gå till hennes rum och kräva att hon lyssnade på mig när jag än en gång tydligt beskrev vad hon hade gjort med min bror och mig så att vi inte fick bevittna att hon, utan tillåtelse från gudarna, utan att rådgöra med någon av de äldste, beslöt att min far skulle dö.

Namnens hus är en påtagligt fysisk och skrämmande berättelse om hur krig, maktlystnad och mord slår sönder familjer och samhällen. Och medan Colm Tóibín plockar med skärvorna av en urgammal myt lyckas han också fånga den djuriska glupskhet, otålighet och misstro som stundtals präglar vår egen samtid.

Alla är hungriga nu. Maten bara retar aptiten, den vässar våra tänder; kött gör oss lystna på mer kött, liksom döden lyster efter mer död. Mord gör oss lystna, fyller själen med en vällust som är häftig och sedan tillräckligt ljuv för att väcka åtrån efter ytterligare vällust.

Det finns inte särskilt många ljusa partier i Namnens hus. Men skildringen av hur Orestes och hans kamrater, Leander och Mitros, tar skydd hos en gammal gumma är en liten oas av trygghet och lugn. En kort tid kan de unga männen lägga ifrån sig tankarna på kraven som väntar när de återvänder till palatset. De sköter om gummans boskap och odlingar i utbyte mot mat och kläder. När stormen håller alla vakna, tar hon fram en flaska destillerad fruktsaft och berättar historier som räcker hela natten. Orestes och Leander blir vänner här och i deras vänskap finns ett frö till förändring. ”Det har varit nog med dödande, det finns nog med lik”, säger Leander – och Colm Tóibín låter oss ana att en annan ordning kan uppstå när den som förväntas fortsätta mördandet, vägrar att göra det.

Similar Posts:

• Lösa trådar
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Från mobboffer till självständig yngling
• Mycket snö men ingen ficklampa
• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf

Vårt ärende är att se vad vi kan göra med det engelska språket sådant det är. Hur kan vi sammanföra de gamla orden i nya ordningar på så sätt att de överlever, att de skapar något vackert, att de säger sanningen? Det är frågan.

För mig, och säkert många andra, är Virginia Woolf sinnebilden av en författare. Hon har inte bara skrivit några av modernismens viktigaste romaner, haft en tryckpress i vardagsrummet och tillsammans med sin man drivit förlagsverksamheten i Hogarth Press som bland annat publicerade verk av T S Eliot och Sigmund Freud. Hon tillhörde också kärntruppen i den såväl beundrade som skandalomsusade Bloomsburygruppen, en samling bohemer och fritänkare som porträtterats i böcker, filmer, teveserier – och nu senast i en utställning på konstmuseet Artipelag utanför Stockholm.

Det är inte utan att denna mytiska författare hämmar mitt recensionsskrivande. Vad skulle Virginia Woolf ha tyckt om min text? Duger den? Kanske är det inte så konstigt att jag får skrivkramp vid tanken på hennes omdöme. För nej. Det råder verkligen ingen tvekan om att hon tar litteratur och skrivande på största allvar. Som tur är upptäcker jag snart att hennes essäer, trots allvaret eller kanske tack vare det, inte sällan också glittrar av en särskild sorts sorglöshet och värme. I essän ”Brev till en ung poet” skojar hon till exempel friskt med gamla gentlemän och deras konservativa syn på litteratur.

Ingen, fortsatte han, medan han granskade ett kuvert genom sina brillor, har ens tid att skriva korrekt. Vi störtar, fortsatte han och bredde marmelad på sin rostade brödskiva, till telefonen. Vi anförtror våra halvsmälta tankar i ogrammatiska meningar åt vykortet.

Byt ut ”vykortet” i den sista meningen mot ”Twitter”, så har du har en perfekt nidbild av vår samtid sammanfattad i ett stycke. Och denna aktualitetskänsla, närvaro och spänst är, vid sidan av Virginia Woolfs speciella humor, karaktäristisk för essäerna i samlingen.

Om du är nyfiken på detta författarskap – vem är inte det? – men samtidigt lite rädd för att Virginia Woolf ska vara för ”svår och modernistisk”, så kan den här essäsamlingen vara ett bra ställe att börja på. Det är ett fint urval av texter som visar upp författarens stilistiska bredd och säkerhet. Virginia Woolf skriver omväxlande satiriskt, allvarligt, roligt, lyriskt, experimentellt och helt omistligt bra. Du kommer garanterat inte att ha tråkigt. Det kan ibland vara lite svårt att hänga med i Virginia Woolfs namndroppande och brokiga litteraturreferenser. Men låt för all del inte detta hindra dig. Ellerströms förlag ska ha en särskild eloge för den fina kommentarsdelen som, förutom att ange när essäerna skrevs och var de publicerades, också ger nycklar till essäernas persongalleri och litterära kontext.

I förordet till Författarlivet varnar Jonas Ellerström läsaren för att, i alltför hög grad, låta sina föreställningar om personen Virginia Woolf färga läsningen av hennes verk. Jag håller med honom. Virginia Woolf är en fantastisk iakttagare och hon kan, som få andra författare, berätta om vad hon ser så att det känns som om du är där. Själv har jag svårt att tänka mig ett bättre tidsfördriv än att se skymningen falla tillsammans med henne i ”Ögonblicket : sommarkväll”. Hon kan lära dig ”Att fiska”. Eller så tar du med henne på biltur en ”Afton i Sussex”. Sämre sällskap kan du ha. Oavsett vad ni hittar på – låt Virginia Woolf klättra ner från piedestalen. Dansa med vargen!

Similar Posts:

• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• A life less ordinary
• Jubileumspocketens år
• Modernismens främsta dikt
• Från mobboffer till självständig yngling

Denne Vanka var en blandning av ryss och jude. Han tuggade på naglarna, berättade om revolutionen, rörde sig klumpigt.
Hans kläder satt illa, han pomaderade håret, som var rödgult, ryckte ut de korta hårstrån som hemsökte hans hals och betraktade omvärlden med en vänligt intelligent blick.

Ett återkommande tema i samlingen är resan. I ”Aller et retour” (”Tur och retur”) dyker resan upp redan i titeln och flera gånger återfinns någon form av förflyttning i början av novellen. Här är exempel från tre olika inledningsmeningar.
1. ”Har ni sett Tyskland, madame, har ni sett Tyskland om våren? Det är förtjusande då, inte sant?”
2. ”Och där var vi, Mojidja och jag, nyss återkomna från Norge.”
3. ”Den dag då den lille skräddaren hade lämnat sitt hemland, hade vägen varit täckt av löv. Han sa god dag och adjö i samma andetag med de breda tänderna isär som om man hade dragit upp honom ur djupt vatten.”

Karaktärerna i Natt bland hästar är inte sällan främlingar på en ny plats, i ett nytt land. Kanske är det inte heller så konstigt. Under 1800-talet och början av 1900-talet hade miljontals människor utvandrat från Europa till USA och till andra transatlantiska länder. Under första världskriget slöts gränserna visserligen under några år men efter krigsslutet blev det återigen möjligt att både besöka andra länder och att försöka sig på ett nytt liv utanför det egna hemlandet.

Djuna Barnes var själv en av alla de amerikaner som i början på 1920-talet flyttade till Paris. Hon blev snart en del av det stora avantgardistiska kollektiv av författare, konstnärer, förläggare och övriga kulturpersonligheter som träffades på fredagssalongen och på Académie des Femmes, som båda drevs av Natalie Clifford Barney. Här fanns bland många andra Gertrude Stein, T.S. Eliot, Ezra Pound, James Joyce, Colette, Peggy Guggenheim, Rainer Maria Rilke och Sylvia Beach.

Novellsamlingens karaktärer är, precis som många människor under mellankrigstiden, resenärer även bortom det geografiska landskapet. De rör sig mellan gamla och nya idéer, beroende och frihet, man och kvinna, kärlek och hat. Världen omkring dem förändras så hastigt och så genomgripande att inget hinner stelna. Identiteter och nationaliteter förblir flytande. Man blir där man är.

Vi är alltså judar och inte judar. Vi är där vi är. Vi är polskor när vi är i Polen, och när vi är i Holland är vi holländskor förstår ni, och nu i Frankrike är vi fransyskor och en dag beger vi oss till Amerika och blir amerikanskor; ni skall få se, madame.

I en tid där debatten kring svenskar och svenskhet redan har kört runt flera varv i gamla hjulspår känns resonemanget i stycket ovan nästan bedrägligt enkelt, men också mycket uppfriskande.

Människorna och miljöerna i Djuna Barnes noveller leder ibland mina tankar till Lina Wolffs skönlitterära världar. Kanske är det något med stilen, som är gotisk och surrealistisk men samtidigt rakt på sak. Egensinniga personligheter som lever i märkvärdiga hus och som sällan säger eller gör det förväntade förekommer också hos de båda författarna. Men när jag letar i minnet efter någon som genomför ett novellslut lika halsbrytande vasst och skickligt som Djuna Barnes, kommer jag inte på någon. Och kanske är det just dessa slut som tilltalar mig mest, och vad som uppstår i tomrummet efteråt.

Similar Posts:

• Ser inte skogen för alla träd
• Modernismens främsta dikt
• Från mobboffer till självständig yngling
• Årets roman är starkt lyrisk
• Dansa med vargen!

Pojkarna kämpade och stönade, och deras ben sparkade och stampade. Därpå drev Jack Lawtons gula skor ut bollen, och alla de andra skorna och benen sprang efter. Han sprang efter dem ett litet stycke, men så stannade han. Det tjänade ingenting till att springa. Snart skulle de få jullov och resa hem.

Vilsenhet i de svettiga omklädningsrummen. Terror omvandlad till sårad stolthet när mobbarna kastar en i latrindiket. Den allra yngsta upplagan av Stephen Dedalus är ängslig, men samtidigt självständigt ifrågasättande. Vi har att göra med en allvarsam outsider. Kompisarna larvar sig i sin osäkerhet och retas kring tjejer och romanser. Men Stephen Dedalus inser tidigt vad som är det allvarsamma i den allvarsamma leken. Och han tål inte kompisarnas retsamheter.

Vid dessa ogrannlaga anspelningar inför en främmande genomilades Stephen av ett ögonblicks vrede. För honom låg det intet komiskt i en flickas intresse. Hela dagen hade han inte tänkt på något annat än deras avskedstagande på spårvagnens fotsteg vid Harold’s Cross, den ström av svårmodiga känslor det framkallat hos honom och det poem han skrivit om det.

Ynglingen bär på en slags ursprunglig stolthet och får vid ett tillfälle för sig att uppsöka självaste rektorn för upprättelse. Det faller ut väl och Stephen Dedalus är plötsligt och för en kort stund hjälte:

Så tog de mössorna och slungade dem virvlande upp i himlens sky och ropade omigen: – Hurra! Hurra! De hissade honom och bar honom på guldstol tills han började streta för att bli fri. Och då han sluppit lös från dem, skingrade de sig åt alla håll, i det de ånyo kastade mössorna upp i luften och visslade, då mössorna snurrande flög mot höjden, och ropade: – Hurra!

Även i förhållande till gudstron avviker Stephen Dedalus från omgivningen genom sin allvarsamma läggning. I hemmet bråkar föräldrar och äldre släktingar ständigt och vanvördigt om katolska kyrkan, jesuiterna och den irländska politiken. Skolkamraterna gör vad som förväntas av dem utan djupare eftertanke. Men den unge Dedalus sugs in i en tro som är så intensiv att den ibland tar sig fysiska uttryck. Bilden av syndarens ohjälpliga öde i helvetet blir så överväldigande att Stephen Dedalus kräks. Överhuvud taget är skildringen av mötet med den katolska tron stark. Kanske har jag aldrig läst något så inlevelserikt om gudstro, undantaget Bröderna Karamazov. Att James Joyce är en stilistisk mästare framgår också av Ebba Atterboms fina översättning från 1921. Som exempel kan studieprefektens bestraffning av Stephen tjäna. Stephen får piskrapp på händerna:

Ett hett brännande, stingande slag, med ett häftigt brak som av en itubruten käpp, kom hans darrande hand att böja ihop sig som ett blad i elden.

Symboler som den högt flygande falken kontrasteras mot stanken från en jordbunden, ruttnande kålgård. Den fragmentariska berättarstilen varvas med folkliga ramsor och lärda citat. Traditionellt refererande berättande blandas med oväntade ljudhärmande stycken av ord eller rena nonsensfraser. Det här känner vi igen, det är grepp vi mött i T.S. Eliots The Wasteland och även i James Joyces egna Ulysses. Ett porträtt brukar således betraktas som en förövning till Ulysses, ett av modernismens verkliga litterära portalverk. Att bedöma en uppburen klassiker är en grannlaga uppgift, men kanske har den här romanen ett mått av osäkerhet omkring sig, en känsla av experiment i helhetskompositionen som anas men som är svår att ta på.

När Modernista nu ger ut romanen är det med ett bra förord signerat Jonas Ellerström. Vi får lära oss att texten först mötte en läsekrets som följetång i den radikala och feministiska Londontidskriften The Egoist 1914-1915. Enligt engelskspråkiga Wikipedia gick romanen i 25 delar. Som hel roman publicerades boken för första gången i New York 1917. Ebba Atterboms översättning är ett pionjärverk, inget annat språk hann före. Avslutningsvis vill jag påstå att vem som helst som läser Ett porträtt blir gripen av Stephen Dedalus öde. Alla har vi varit små och alla har vi, eller ska snart, tvingas ut i den stora vida världen:

Var var hans gossår nu? Var var den själ, som hade ryggat tillbaka från sin bestämmelse för att i ensamheten ruva över sina sårs skam och i sin boning av tarvlighet och undanflykter spela drottning, i gulnad svepning och i kransar som vissnade, då man rörde vid dem? Eller, var var han? Han var ensam. Ingen gav akt på honom, han var lycklig och nära livets otämjda hjärta.

Similar Posts:

• Modernismens främsta dikt
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Nyöversatt Joyce
• Dansa med vargen!
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett

Det blir inte riktigt som de tänkt. De har längtat bort från Helsingfors. Från staden. Men naturen som möter dem är inte den romantiska idyll som de fantiserat om. Istället är den vild, oberäknelig och luktar illa. Husgrunden fylls sakta av dyvatten. Ett älgkadaver ruttnar bort i skogen. Här kan finnas orm, så det är säkrast att använda stövlar. Och i havet har någon drunknat. Farorna lurar överallt och precis när semestern ska börja blir Erik av med sitt jobb.

Kanske är det lika bra att ge upp? Likt de forna miljöaktivisterna Chris och Marika (Julias barndomsvän) som menar att klimatkrisen ändå har gått för långt. Det finns inget mer att göra. Chris är numera ledare för Aniararörelsen vars medlemmar ägnar sig åt att sörja det som varit, och åt att med Edith Södergrans ord ”bejaka livets långa timmar av sjukdom”.

Philip Teir skildrar en samtid där undergången är ett ständigt hot och där de vuxna verkar vara inkapabla att axla något som helst ansvar. Det här gäller oavsett om man som Erik och Julia lever i en kärnfamilj, eller om man som Chris gör uppror mot monogamin och bejakar sina djuriska impulser. Karaktärerna längtar efter kärlek, men kan inte, eller orkar inte längre ta hand om sina relationer. De sitter fast i sina narcissistiska drömmar och är samtidigt oupphörligt ängsliga över att ha gjort fel livsval. I takt med att semesterveckorna skaver av civilisationens tunna fernissa uppenbarar sig deras desperation och tomhet. Philip Teir ger detta tillstånd en magnifik skepnad i älgen som fastnat mellan två träd i skogen.

Julia var inte riktigt förberedd på hur stort djuret faktiskt var. Det hade antagligen hängt där väldigt länge, för kroppen var mer eller mindre uttorkad och sönderäten, med skelettet tydligt synligt. Bara älgens ben och klövar såg ut att ha sparats, och fläckvis fanns det päls kvar på kadavret. Innanmätet var helt urholkat, men huvudet, eller kraniet, var spöklikt uttrycksfullt, som om det tittade rakt på dem.

Det är de unga som står för hoppet i Philip Teirs roman. De som ännu inte har ruttnat inombords. Här finns tonåringarna Leo och Alice som upplever sin första sommarförälskelse. Och tioåriga Anton som, i motsats till sina föräldrar, ser och tar in allt som händer runtomkring honom.

Philip Teir har valt att låta många karaktärer komma till tals i romanen vilket ger berättelsen bredd. Men det ständigt skiftande berättarperspektivet gör det också svårare för läsaren att komma någon in på livet. Karaktärerna förblir ytliga bekantskaper och dialogerna känns ganska ofta stela och onaturliga. Kanske är det ett medvetet grepp för att förstärka de svårigheter att komma varandra nära som personerna i romanen brottas med. Men det gör mig också vagt missnöjd med läsningen.

Titeln, Så här upphör världen, skvallrar om att Philip Teir har funnit inspiration till sin berättelse i T.S. Eliots dikt ”The Hollow Men”. Men han har nog också, likt T.S. Eliot sneglat lite i klassikern Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Är inte Chris egentligen en samtida inkarnation av Kurtz? Och påminner inte naturen vid sommarhuset i Mjölkviken lite om djungeln vid Kongofloden? Om du bestämmer dig för att läsa Så här upphör världen så får du många möjligheter att klura kring de litterära referenserna och avtäcka byggnadsställningarna runt romanprojektet. Och det är inte det sämsta. Särskilt när det leder dig fram till texter som denna:

We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Ur ”The Hollow Men” av T.S. Eliot

Similar Posts:

• Årets roman är starkt lyrisk
• Samtiden speglar sig i skärvor av Orestesmyten
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Modernismens främsta dikt
• Intervju med Nicola Lagioia

Du är inte bara författare utan också redaktör på förlaget Minimum fax, så jag föreställer mig att du har en rätt stor överblick över det italienska litterära klimatet. Tror du att det är, som det pratas om i Sverige, en ny våg av unga italienska författare som kommer nu?

De senaste 15 åren har det skett en stor förändring i italiensk litteratur. Efter exotismen under 80-talet och efter Umberto Ecos postmoderna fas och hans historiska romaner (kommer du ihåg Rosens namn?) har en ny generation av italienska författare… upptäckt Italien. Vi insåg att vi levde i ett märkligt, absurt, grymt land fullt av kultur men samtidigt fullt av politiskt skräp, skräp-tv, allt större sociala skillnader, elaka affärsmän utklädda till clowner, ackumulering av välfärd och ny fattigdom. Ett land där Berlusconi, påve Ratzinger, Maffiabossen Totò Riina, Roberto Benigni och Fiats VD Sergio Marchionne just nu lever och verkar är en intressant plats för skrivande och berättande. Så… här är den nya vågen av italiensk litteratur.

Vilket är roligast, att vara författare eller redaktör? Vilka är de två yrkenas fördelar och nackdelar?

Det är roligare att vara författare. Det är en fördel (för en redaktör) att även vara författare så att man kanske kan förstå en författares problem (känslomässigt). Jag tror inte att det finns några nackdelar eftersom man på så här sätt får en större överblick på den litterära världen. Att även vara en redaktör kan hjälpa en författare att vara egocentrisk endast när det krävs och är användbart.

Den italienska kulturen och medierna, som de har visats upp för resten av världen under Berlusconis tid som premiärminister i Italien, ger en bild av ytlighet. Tror du att det kommer förändras nu när Berlusconi inte längre är premiärminister, och viktigast, tycker du att det här är en rättvis bild av italiensk kultur och media?

Jag hoppas att det förändras, men berlusconismen (ett sätt att tänka) kommer olyckligtvis att vara längre än Berlusconi. Politiskt sett är Berlusconi en vandrande död man, berlusconismen (från vänster och höger) är det inte. Berlusconism är tråkigt nog inte bara en italiensk företeelse. Italien har varit en paradox de senaste 100 åren. Det är ett av världens mest kulturella och artistiska länder, men det är samtidigt ett par steg bakom de stora demokratierna. Italien är alltid oförberett på det nya. När Italien möter det nya famlar det fram i mörkret likt ett stört laboratorium, som ställs öga mot öga med framtiden.

I början av 1900-talet förvandlade Italiens försenade möte med moderniteten landet till ett laboratorium som gav världen två frukter. Den ena god: födelsen av avantegardet. Den andra ond: födelsen av fascismen.

På ett liknande sätt har det sena mötet med postmodernismen under 80-talet, gett upphov till videokrati och berlusconism. Det är spektaklernas samhälle som Guy Debord (teoretiskt sätt) skrev om. Berlusconism är ett retrovirus. Så, när Merkel och Sarkozy skrattade åt Berlusconi för ett par månader sen, var de inte hånande, de skrattade hysteriskt och fruktade smittan.

Din roman Allt kommer tillbaka är en beskrivning av en inte så idyllisk barndom och inte så idylliska tonår. Den är också ett porträtt av ett årtionde som förändrade världen. Du växte själv upp under de åren. Hur var det att växa upp under 80-talet?

Det var märkligt. Efter ett årtionde av engagemang (70-talet) skulle man växa i ett totalt ideologiskt vakuum. Å ena sidan fanns yuppisarna. Å andra sidan fanns heroinmissbrukarna. Å ena sidan kunde man se korkade filmer med Tom Cruise. Å andra sidan kunde man lyssna till desperat musik av Joy Division eller Cure eller Bauhaus. På utsidan… på utsidan fanns för mig en stad som Bari, där man kan göra riktiga erfarenheter. Det fanns den rika sidan av Bari, så gnistrande och så tråkig. Det fanns också stora förorter, utkanten av staden, det urbana mörkrets hjärta. Det är platsen för erfarenheter! Take a walk on the wild side…

Du pekar väldigt tydligt ut vad som var 80-talets problem, en för snabb ekonomisk tillväxt och ett för stort fokus på väldfärd och pengar. Kan du se några liknande (eller annorlunda) problem i den tid vi lever i nu?

Nu betalar vi för skadorna som uppstod under den tiden. Ett ord… Reaganomi: på 80-talet trodde vi att det var en ekonomisk teori, nu vet vi att det var en fruktansvärd bumerang som slår tillbaka rakt på våra tänder. Margaret Thatcher sa: ”there is no such thing as society”. Så, se på upproren i London den senaste tiden: förnekandet av samhället som skapades av reaganomin. Se på London som står i brand. Are you happy now, dear Margaret?

Jag hoppas få läsa fler av dina verk översatta till svenska och undrar om du har något nytt på gång nu?

Jag skriver på en annan roman nu, men jag är en långsam författare… (Nicola Lagioia har redan skrivit fler romaner. Det är däremot bara Allt kommer tillbaka som finns översatt till svenska än så länge. Red. anm.)

Har du någon favoritförfattare eller något tips som du vill ge till våra läsare?

De senaste åren har jag läst och tyckt mycket om Roberto Bolaño och Cormac McCarthy. Jag har alltid älskat Pier Paolo Pasolini, William Faulkner och Marcel Proust.

Den här avslutande frågan ställer jag till nästan varje författare jag möter. Hur kommer det sig att du började skriva och varför blev du författare?

Jag skriver på grund av de erfarenheter jag har av livet och på grund av två böcker jag läste som tonåring: The Waste Land av T.S. Eliot, och Voyage au bout de la nuite av Céline.

Similar Posts:

• En generation av litterära arkitekter? Civilt ansvar i italiensk samtidslitteratur
• Vecka 25 på dagensbok.com: Glad midsommar!
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Långa perspektiv
• Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012

Don Fritjfof var ingen kissekatt
som snällt låg och spann i nåns knä.
Ett kattmonster var han och varje natt
så skrämde han folk och fä.

Han är kräsen i maten, äter bara Gourmet-mat. Och som citatet avslöjar vill han inte ligga i husses knä och spinna. Han vill bara skrämma vettet ur traktens övriga katter, hundar och såklart möss.

Men så en dag kommer det en liten mus. Hon retar Fritjof och genast börjar en vild jakt, snyggt illustrerad av Lisa Aisato. Den tar dem genom kvarteret och upp i ett träd. Väl uppe upptäcker Fritjof som tidigare har varit för fokuserad på musen att han är högt, högt uppe. Där blir han sittande i trädet medan hans husse letar efter honom.

Den fasansfulla tiden i trädet får Fritjof att vekna. Mot slutet veknar han så pass mycket att jag saknar hans vresighet men det är inget som de övriga djuren i kvarteret gör…

Jag gillar de lite ruffiga illustrationerna, med böljande hus och en färgskala full av känslor. Och jag älskar detaljerna som döljer sig på varje sida. Särskilt husses bokhylla där böcker av Strindberg, Ibsen, Brand, Shakespeare och Tsjekhov trängs.

Don Fritjof är ingen dussinkatt men i litteraturen är han ändå inte ensam. Jag ser klara likheter med T. S. Eliots Old Possum’s Book of Practical Cats, eller som den heter i svensk översättning De knepiga katternas bok, ni vet det den där som inspirerade Andy Lloyd Webber att skriva en viss musikal…

Jag tänker särskilt på katten Morr-Tiger och hans ”oväntade slut” som har stora likheter med Don Fritjof.

Morr-Tiger reste med en pråm. Han var en rackarkatt,
den värsta bov som någonsin gått lös en ruskig natt.
Från Gravesend och till Oxford man kände till hans streck,
och det var inte utan skäl han nämndes ”Themsens skräck”.

Don Fritjof är rolig och högläsning går härligt lätt när författaren rimmar på vers. Det skapar en upprepande funktion som passar så väl ihop med spänningen i berättelsen.

Similar Posts:

• Djuret och det lilla barnets besatthet
• Sorgen efter en katt
• Eliots knepiga katter
• Förlösande och förtjusande
• Rörig kattjakt