Vad som händer när jag öppnar boken Boken som inte ville bli läst är intressant. Till det yttre liknar det en bok. Den har gröna pärmar med guldig text, vilket påminner om en formgivning från äldre utgivna klassiker, som gavs ut i flera volymer. Jag tror många kan minnas sig ha sett liknande formgivna böcker i sina föräldrars eller mor- och farföräldrars bokhyllor.

Innanför pärmarna börjar en saga om en bok. Starten är brutal. För det första finns varningar. Boken vill nämligen inte bli läst. För det andra varnar boken för att läsning sker på egen risk.

Sagan fortsätter med många vändningar. Även i den mest konkreta bemärkelsen, för boken förvandlar sig till en ratt och kräver att den vuxna styr med ratten, brummar och säger Tut-Tut.

Bokstäverna blir oläsliga å ena sidan och ohanterliga å andra sidan. Sidorna räcker inte till när skrivtecknen sväller.

För den traditionella högläsaren är måhända sådana formmässiga experiment irriterande. Själv tycker jag det är kul. Och gissa om jag skulle vilja förklara för det lyssnande barnet att ”den här illustrationen är så tyyyypisk för dadaismen, och vet du vad dadaismen är för något?” Jag svävar iväg och snart har tankarna associerat till en essä av Sara Danius ur boken Husmoderns död och andra texter. Nu blir nördigheten total och skapar gäspningar hos lyssnaren, vuxen som ung. (Sådana gäspningar har jag sett både illa dolda och helt öppna.)

Men nu är ju inte boken solidarisk med mig, som är den vuxna personen. Den har valt att solidarisera sig med barnet. Håll dig till boken, säger boken. Och här tvingas den vuxna att ömsom läsa högt med skånsk dialekt och ömsom vrida boken runt, runt för att hänga med.

Helst skulle kanske en konststuderande ha anlitats för att läsa och recensera denna bilderbok. Likafullt var bokens öde att komma i mina händer. Jag har låtit mig fångas av humorn och jag ser fram emot att få testläsa den med en yngre person. Det är skoj att få sina fasta uppfattningar om böcker ställda på huvudet; jag känner mig hälsosamt ifrågasatt av detta lilla bokkonstverk.

Similar Posts:

• Pirrigt om att överträda gränsen
• ”Jag känner igen dig men jag vet inte vem du är.”
• Kängurubarn och föräldrakärlek
• Klart lysande på stjärnfamiljshimlen
• Hemligheter och ilska

Nu har du gjort det, du har fått hennes bild av bråket som verkar ha skadat både Akademien och Nobelpriset till synes bortom räddning, och diskussionerna runt Bob Dylans bisarra Nobelpris framstår lite som en storm i ett vattenglas i jämförelse. Att då Danius bok om just detta kommer ut samtidigt känns ur uppmärksamhetssynpunkt vältajmat, men också lite som en antiklimax. Den är tunn (100 halvstorlekssidor med många bilder); förarbetet till priset är ju hemligstämplat till 2066, och boken är skriven innan Akademien imploderade. Vad återstår då att skriva om?

Danius skriver först kort, utan mycket detaljer, om Dylans plats i litteraturen. En kunde tycka att detta borde ha givits mer vikt om nu målet är att försvara hans Nobelpris, men dels verkar inte Danius anse att det är något kontroversiellt i det – en rakryggighet jag uppskattar även om jag inte håller med – och dels har många med betydligt mer tid att ägna åt Dylan skrivit mycket längre böcker om det, som hon hänvisar till. Gott så. Därefter följer en redogörelse för Dylans första Sverigebesök 1966 och de upprörda reaktionerna från svensk press, och så slutligen – halva boken – berättelsen om vad som hände efter att Dylan fått priset, dagarna det tog att komma i kontakt med honom, tumultet i tidningarna om den ”otacksamme” Dylan, och slutligen den privata lilla prisceremonin före Dylans konsert i Stockholm 2017.

Den sista delen är absolut den mest intressanta, även om den också känns i kortaste, ensidigaste laget. Danius skriver om mediernas övertolkningar och felciteringar, om hur Beckett minsann också tog tid på sig att svara, och att det inte var någon stor grej att det tog 12 dagar att få Dylan på tråden (och att han var väldigt ödmjuk och tacksam när hon väl talade med honom). Prisceremonin känns som om den kunde bli en bra enaktspjäs, där den uppklädda Akademien blir samfällt starstruck inför en folkskygg Dylan i hoodie och handgjorda skor, och Danius bara måste tala om för Dylan att Klas Östergren är en ”real cool guy”.

Mycket mer än så är det inte. Det boken gör gör den trots allt väl; Danius drar utan att bli övertydlig en röd tråd från den unge Dylans anammande av Rimbauds motto ”je est un autre” till Dylans Sverigebesök 1966 och den svenska pressens förvirrade reaktion, till hur den samlade svenska medieeliten plötsligt blev experter på vad Dylans tystnad betydde hösten 2016. En mycket privat artist som dansar efter egen pipa och inte riktigt vill förstå varför omvärlden reagerar så starkt på den, och varför han sedan förväntas ta ansvar för deras överreaktioner (som att ge honom Nobelpriset). Och Danius, som ju varit van vid excentriska författare bokstavligen sedan livmodern, tar det hela med jämnmod och komplicerar inte den bilden i onödan. Om sen den röda tråden säger något annat än Danius behov av att hitta en sådan (det gick ju trots allt drygt 50 år emellan de två gångerna Dylans namn var nog för att ge svenska journalister blodstörtning, och väldigt mycket vatten under väldigt många broar som här hoppas över helt) kan diskuteras. Men efter det senaste halvårets rammelbuljong finns det något charmerande enkelt i att även Akademien ibland bara är fans som hänger vid scendörren och hoppas på en glimt, och vackert får anpassa sig till omvärlden när det inte går precis som planerat. Sen drar Dylan vidare, och Danius också.

So I’ll make my stand
And remain as I am
And bid farewell and not give a damn

Similar Posts:

• Den andra sidan. Bob Dylan som kärlekskremlologi
• Nobelpriset i litteratur 2016
• Song and dance man
• Mest för fans
• ”I’m a poet, and I know it. Hope I don’t blow it.”

Dialoger med Svetlana Aleksijevitj är med sina 62 sidor en nätt liten bok. Främst är den kanske riktad till läsare vilka redan insatta i Aleksijevitjs verk. Jag är inte det, men har åtminstone läst Bön för Tjernobyl och en femtedel av Kriget har inget kvinnligt ansikte. I samband med läsningen av den sistnämnda gick jag på en liten teaterföreställning med samma namn här i Göteborg. Den var sevärd men ökade inte min lust att läsa boken. Varför? Helt enkelt för att boken är alldeles för realistisk och brutal. Exempel: En partisan, tillika mor, sänker långsamt ned sitt nyfödda barn under vattenytan eftersom denna magra och svaga människa gråter och gråter, skriker och skriker. Det låter fruktansvärt och bestialisk, men är utifrån någon omänsklig logik en fullt rimlig handling. Ljuden från den hungriga skulle annars röja partisangruppens position i träsket och med tyska soldater i närheten skulle gruppen strax komma att tillintetgöras. Barnet inkluderat. Spädbarnet dränks således, en tystnad sänker sig över gruppen, ingen ser mot den nu före detta modern men alla vet att det var en nödvändig handling. Jag kan knappt tänka mig något brutalare – en mor som måste släcka sitt eget barn. Inte ens Ivan Karamazovs berättelser om spädbarn som sprängs i bitar framför flintlåspistoler frammanar mer obehag.

Texterna i Dialoger med Svetlana Aleksijevitj är inlägg från ett symposium som anordnades 2016 i Göteborg universitets regi. Förlaget Ersatz, som givit ut boken, var samarbetspartner. Passande nog, när vi ändå nämner Svenska Akademien, är Sara Danius den som öppnar med en tänkvärd och inspirerande text. Danius betonar Aleksijevitjs förmåga att först söka upp och sedan lyfta fram ”skenbart obetydliga individer” och deras erfarenheter. I dessa, vad jag misstänker, förtroliga samtal, kommer berättelser likt ovan fram. Det Aleksijevitj skriver är inte fiktion utan minnen eller snarare ett återgivande av minnen som kanske aldrig tidigare berättats. Minnen och berättelser som hamnar i skymundan i den stora Berättelsen-Historien som vi gärna sluter oss till. Redan på gymnasienivå lär vi oss att barn, kvinnor, fattiga, ja, alla som inte är mäktiga män så när som på ett fåtal undantag, hamnar i skymundan. Det stannar ofta där.

Aleksijevitjs böcker är just det som inte finns i överflöd: Ett grävande i den misär som drabbar den enskilde vid krigs- eller krissituationer och dess efterspel där de överlevande framhärdar med minnen och erfarenheter i ett samhälle där de ofta misskrediteras eller helt glöms bort. Det finns en passus i Kriget har inget kvinnligt ansikte där hon träffar ett gift par. Mannen är den som berättar om kriget på ett sakligt och rationellt och framförallt förment korrekt vis. Där är framförallt frontavsnitt och statistik. Kvinnan håller sig, sin (o)vana trogen, bakom mannen och de allmänmänskliga känslor som hennes man inte lyfter fram förblir dolda. Danius använder begreppet känslornas historia och något i mig skriker att det är vad som är det viktiga. Jag menar, hur tilltalande är ett personporträtt på Stalin? Känslor är vad som kan slå an på något inom läsaren som ger insikter och därmed lärdomar.

I den andra texten reflekterar Julija Tjernjavskaja bland annat över ”sovjetmänniskan” och något som kan sammanfattas med kollektivt minne. Texten åtföljs av en liten kommunikation mellan Tjernjavskaja och Aleksijevitj där den förra skriver: ”Jag säger bara att den här reflexionen om den metafysiska skulden och det kollektiva minnet är vad som kan rädda oss undan sociala katastrofer […]”. Det är kanske svårt för mig som svensk läsare att helt sätta mig in i de ”nationella trauman” som drabbat Belarus och tidigare sovjetstater, men frågan huruvida vi lyckats rädda oss från sociala katastrofer kan antagligen till stor del besvaras med ett ”nej”.

Som jag förstår det, väcktes den största indignationen av tilldelandet av Nobelpriset till Aleksijevitj av att hennes format är journalistens. Men för mig är formen underlägsen innehållet. Hur kan det vara annorlunda? Som någon i boken skriver, kommer tusentals röster till tals; vanliga människors berättelser som tillsammans skapar en bild som är enklare att ta till sig kanske för att den är mer realistisk och alla gånger enklare att relatera till. De klassiska frågorna som ofta förekommer i rysk skönlitteratur ges en biografisk grund som kan vidga förståelsen av dessa och i slutändan ge en mer komplex resonansbotten till deras innehåll. Både offer och förövare ges en röst och med ens blir skiljelinjen mellan gott och ont diffus.

Similar Posts:

• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Politik och litteraturkritik
• ”Jag trodde … ”

Till och med Per Svenssons visserligen lite pliktskyldiga totaldiss hade något klart orgiastiskt över sig i formuleringarna.

Nej, det är inte det att jag egentligen tror att Bob Dylan är en pristagare enbart för dessa numera ökända kulturmän. Han är mycket och mångtydig och har därmed liksom plats för alla. Jag för min del skulle kunna lyssna på såväl hans texter som hans röst (trots att min ondsinta broder en gång uppmärksammat mig på hur mycket han i vissa inspelningar låter som Mr Burns i Simpsons) alla dagar i veckan. Okej, möjligen inte hans munspel.

Det finns ändå något avvaktande, liksom tvehågset som går igen när kvinnliga kritiker kommenterar priset. Kanske kommer Marie Lundström, från Lundströms bokradio, närmast en förklaring när hon i P1 Kulturs Nobelsändning berättar om en gammal pojkvän som gjort slut med hänvisning till Dylans ”Don’t think twice it’s all right”. Hon skärskådar gråtande sångtexten nätterna igenom, men ”det var inte så lätt att förstå vad han menade”.

Åtminstone känner jag igen mig något väldeliga. Jag har visserligen sluppit de direkta hänvisningarna, men det är någonting med vad Dylan tenderar att betyda för pojkar som betyder något för en själv. Det tar tid att liksom upprätta en egen relation, bortanför det där. Bortanför försöken att tolka dem genom honom.

Dylan, skriver Johan Svedjedal i essäsamlingen Gurun och grottmannen, ”är en hängiven moralist. Hans sånger är sanningsattacker mot falska, inskränkta liv.”

Paradoxen är bara att publiken vill förenas med Dylan i drömmen om utanförskapet. När Dylan sjunger ”It Ain’t Me Babe” (exempelvis på Real Live, 1984) – en sång om att komma alla förväntningar på skam – sjunger publiken därför med unisont. Tusentals människor står sida vid sida och sjunger om att ta avstånd från varandra. Den som är mot är med. Att instämma med Dylan är egentligen en självmotsägelse.

Det är här jag tänker mig att vi diffar en smula, kulturmännen och kulturtanterna (ja, diskutera gärna i smågrupper varför de begreppen är asymmetriska). Tänker man att man är innanför eller utanför, subjekt eller objekt i Dylans ibland föraktfulla tirader? Den tillintetgjorda Miss Lonely, den tröge Mister Jones eller deras skarpsynta betraktare?

Jag kan i alla fall ha svårt att skaka av mig känslan av att höra till dem sångerna ofta föraktar. De som inte fattar.

Den som sitter där, at the break of dawn, och undrar vad i helvete som hände. Om man inte kunde gjort det bättre. Om man begärde för mycket, eller kanske tvärtom för lite. Vad man kunde ha sagt eller gjort för att han skulle ha stannat. För att inte bara ha slösat bort hans värdefulla tid.

Don’t think twice it’s all right.

Similar Posts:

• And the locusts sang
• Nobelpriset i litteratur 2016
• Song and dance man
• Nobelpriset 2016: Bob Dylan
• ”Det ligger nånting i att folk hör på”: Dylan och Nobelpriset

I övrigt verkar livet på landet i den här boken precis så där som man som stadsbo drömmer om att det skall vara. Allt är frid och fröjd och alldeles, alldeles underbart. Solen är alltid på väg upp eller ned och ger ett gyllene ljus att njuta av i ensamhet eller på stora fester med grannarna. Efter ett tag börjar jag fundera över om det verkligen kan vara så där fantastiskt underbart hela tiden? Är det aldrig problematiskt? Regn? Snöstorm? Men så inser jag att det ju faktiskt främst är en kokbok jag har framför mig och inte en bruksanvisning för stadsflykt.

Recepten är robusta och grundliga, gärna med ingredienser från den egna omgivningen eller utifrån gårdens egna ägg och den egenhändigt slaktade kycklingen.

Ett helt kapitel ägnas åt helgpizzerian som Lisa Lemke startat upp på den gamla prästgården efter att ha hittat en gammal stenugn på gården. Hon berättar om det hårda arbetet med att öppna en helgkrog men också om hur härligt det är att få genomföra sitt drömprojekt. Några härliga pizzarecept både med traditionella fyllningar och med några nya varianter finns här också.

Lisa på landet är en härlig bok som lyckas få mig att längta efter en gård på landet. Jag gillar recepten och matfilosofin men känner att det kanske inte blir riktigt samma sak att laga recepten med ingredienser från Konsum i litet lägenhetskök.

Similar Posts:

• Med känsla för detaljerna
• Inga konstigheter, bara godsaker
• Modern husmanskost med gammalt tänk
• När kocken inser att det saknas en restaurangdiskmaskin hemma
• Matinspiration med extra allt

I Husmoderns död och andra texter finns ett femtiotal olika texter av Sara Danius. Det är bokrecensioner, essäer och föredrag skrivna under 25 år samt hennes sommarprat från 2013. Det mesta handlar om litteratur men fotografi och fotografer får ett ganska stort utrymme och även konstglaset föräras ett litet hörn. Den text som givit samlingen dess titel är den enda jag kan minnas att jag läst tidigare. Den är en analys av hur de olika utgåvorna av Bonniers kokbok speglar civilisationens framväxt. Den är rolig men också tänkvärd på det där sättet att den inte riktigt släpper taget.

Just roligt och tänkvärt är två ord som stämmer in på väldigt många av texterna, där oväntade samband tydliggörs och förbisedda detaljer får ett större utrymme. Ofta uppehåller sig Danius vid det ätbara, såväl i konkreta citat som i liknelser och metaforer. Det är humrar, harar, bakelser och majonnäs, det är salami, omelett, köttgrytor och chokladtårta. Ett lustfyllt ätande och ett lustfyllt läsande, för jag vill hela tiden ha mer, mer av det jag läser just nu och mer av de verk hon skriver om.

Blandningen av (mycket) högt och (ganska) lågt och de tvära kasten mellan ämnen och författare är en styrka men samtidigt gör det mig en aning förvirrad när jag sträckläser. Det går så fort mellan Molly Blooms monolog och Italo Calvino, mellan det förföriska sockret och Thomas Mann, men samtidigt finns det ett nät av röda trådar som binder allt samman, ett till synes skört spindelnät som visar sig vara en ganska stadig väv när alla texter är lästa.

Det den där väven består av är dels just den där bildningen, rikedomen av såväl fack- som skönlitteraur att hänvisa till som hela tiden är närvarande utan att det känns på något sätt ansträngt eller sökt för mig som läsare, dels hennes sätt att hela tiden hålla en språklig och stilistisk balans – det är aldrig tillkrånglat eller tungt men ändå synnerligen precist och målande.

Det är svårt att välja några favoriter, för när jag bläddrar fram och tillbaka i boken fastnar jag hela tiden för nya avsnitt som jag uppskattar. Men två av dem är ändå ”Viljan till stil” om Irving Penns fotografier för Vogue och ”På liv och död: Mode i litteraturen”. Modet och klädernas betydelse för att placera människor i ett sammanhang – och för att förflytta sig mellan olika grupper och samhällsklasser – har länge underskattats men här får de åtminstone en liten upprättelse, liksom de börjar få på fler håll inom litteraturvetenskapen.

Två andra är ”Kosmos på Folkungagatan” om Tomas Tranströmer och ”Goethe i Hollywood” om de tyska emigranterna i 1930-40-talets Hollywood. I båda fallen följer Sara Danius sina huvudpersoner i fotspåren, jagar efter ledtrådar på plats och ställer frågor till dem som finns där nu. Har de stora lämnat några spår efter sig eller är de mest en angelägenhet för specialintresserade? Hon får vilsna svar och tas vid ett tillfälle för en försäljare men för mig som läsare ter sig allt intressant och angeläget, också skvallret, även när det gäller personer jag inte känt mer än till namnet – om ens det – tidigare.

Det är något visst med böcker som får en att vilja läsa – och läsa på nytt – andra böcker, men det är lite jobbigt att under läsningen av en volym gripas av en häftig längtan efter nästan alla mina litterära dåliga samveten: Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt som jag inte kommit längre än till del tre av, James Joyces Ulysses som jag läste på svenska, Thomas Manns Bergtagen som står där oläst i hyllan, eftersom jag ville läsa den på tyska, trots att jag aldrig behärskat språket på den nivån…

Similar Posts:

• And the locusts sang
• Husmoderns återuppståndelse?
• Tidlösa betraktelser av ”skenbart obetydliga individer”
• En introduktion för de initierade
• Salongskvinnor i skuggan