Mynt, arkeologiska lämningar och antika källskrifter ger en uppsjö av information som kan omvandlas till hårda fakta. Det är såklart mycket som vi i vår tid inte vet om livet i Romarriket. Men fantastiskt mycket kunskaper finns samlade och nytt tillkommer. Romarriket var det första imperium som accepterade och gav rättigheter också åt andra folkslag. I gengäld visade erövrade folk med tiden lojalitet mot Rom. Kanske var detta en av faktorerna bakom rikets långa existens?

Hårda fakta går att redovisa på många sätt. Löpande text i tjocka böcker är vanligast. Här får vi i stället berättelsen om Romarriket i form av tidslinjer, tabeller, tårtdiagram och kartor. Frågorna som besvaras är många. Hur snabbt växte imperiet? Vilka rättigheter hade olika kategorier av invånare? Hur utvecklades kvinnans ställning i olika skeden av livet? Vad vägde legionärernas utrustning i fält? Vad tjänade olika typer av romare och vad kunde de köpa för pengarna?

Den här boken ger många aha-upplevelser och nya kunskaper. Inte minst förmedlar tidslinjerna en robust insikt om att Romarriket inte var likadant hela tiden. Det är naturligtvis en självklarhet. Allt som pågår i hundratals, ja tusentals år förändras såklart. Men evolutionen blir väldigt åskådliggjord i grafiken.

En kritik är att vissa av bilderna är alltför komplicerade. Hur jag än försöker så lyckas jag inte riktigt tränga in i gestaltningen av hur republikens klientsystem fungerade. Det kan såklart vara jag som är trög, men det kan också vara en brist i upphovsmännens pedagogiska förmåga.

En annan komplikation är att många av grafikerna berättas med symboler, ungefär som kartsymboler. Det kan fungera jättebra, men blir krävande när symbolerna är väldigt många. På samma sätt berättas en del bilder med färgkodning, men om en del färger ligger nära varandra – brunt och ljusbrunt, exempelvis — blir det svårläst.

Majoriteten av bilderna är dock mycket bra och väldigt informationstäta. Det känns kreativt och fräscht för en hjärna som oftast läser text.

Similar Posts:

• Vattnets historia under antiken
• Stormakt på pumpen
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• Seg start med roliga idéer
• Obehagligt, tänkvärt

Idag har jag lämnat varje kris, eller rättare sagt gjort mig av med varje kris. Ty de kom inte utifrån utan inifrån, med mina antaganden

Det är sällan man får insyn i en makthavares tankevärld och ännu mer sällan som denna värld öppnar ett nytt universum åt en. Efter kejsare Marcus Aurelius (121–180 e.kr) död hittades dessa självbetraktelser som aldrig verkar ha varit menade att bli publicerade. Det framkommer tydligt hur texten i sig varken är enhetlig eller uttänkt: den är således menad att vara just påminnelser om människans tillkortakommanden, hennes korta tid på livet och hennes enorma begär. Självbetraktelser består av 12 böcker som mer kan ses som kapitel och varje bok består av kortare reflektioner. Hur aktuell kan en romersk kejsare vara för oss som lever idag?

En av anledningarna är att stoicism som livsfilosofi innehåller psykologiska tekniker för att minska negativa känslor såsom exempelvis oro. Den framhåller att man inte kan påverka andras handlingar, endast sin reaktion och sitt förhållningsätt till dem. Vi har gjort ett felaktigt antagande om världen vilket gör vår reaktion meningslös.

Om du plågas av något yttre är det inte det plågsamma i sig som besvärar dig, utan den bedömning du gör av det – och det står i din makt att radera ut den.

De antika tänkarna ansåg att teori måste ha en nära anknytning till praxis, annars skulle det inte vara värdefullt för människor. Återkommande ord är logik, förnuft, plikt, välvilja, natur och verket genomsyras av en viss typ av determinism.

Boken bör inte läsas i ett sträck utan snarare som sporadisk meditation. Man läser några sentenser, begrundar dem och fortsätter sedan sin vardag. I stället för stela predikningar är texten fylld av mustigt språk som gör läsaren engagerad. Ibland får t.om. den gode Aurelius utbrott såsom när han skriver ”så värdelösa de är, dessa små människor som ägnar sig åt politik och tror att de är filosofer, de är fulla av snor.”

Aurelius tar gång på gång upp nya perspektiv på samma teman. Steg för steg får man ett bättre grepp om den antikens idévärld och därmed etableras en direkt koppling till den tiden. Det spelar ingen roll att det nästan har gått 2000 år sedan Aurelius skrev detta – han vandrar med oss idag.

Aurelius svåra grekiska har Mikael Johansson lyckats översätta på ett förnämligt sätt. Johansson har gjort att språket snarare blivit mer direkt och därmed mer tillgängligt. Sentenser såsom ”Vem du än möter, säg genast till dig själv ‘Vilka åsikter om gott och ont har denne?’” skulle kunna vara skrivna idag. Vad kan låta mer som sunt förnuft än detta ”Man behöver inte bli arg på tingen, ty de bryr sig inte”. Det händer ofta att Aurelius vrider perspektivet från att agera ut till att utforska vad det är som egentligen får honom att bli arg. Är det något externt eller är det något inom honom själv som tvingar fram en reaktion?

Läser man lite om Aurelius så får man reda på att under hans tid som kejsare drabbades Europa bland annat av en historiskt brutal pest. Detta är inget som nämns i texten utan Aurelius finner lugnet i att observera livet sub specie aeternitas. Förståelse av människans existentiella situation skänker henne större jämnmod. Man kommer då att minska sina negativa känslor och känna välvilja till andra människor. Många funderingar kretsar även kring det allmännas bästa och hur detta även påverkas med ens eget välmående.

En mer modern kritik av Aurelius skulle kunna komma från källarmänniskan i Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. Huvudpersonen i boken föraktar just förnuftet och hyllar värdet av att känslor i en värld som domineras av vetenskapens framgångar under 1800-talet. Protagonisten försöker febrilt komma ur världens determinism och framhäva individualism genom att tillåtas vara just oförnuftig. Man får känslan av att Aurelius försöker kontinuerligt förlösa sig själv ur sina begär genom att just påminna sig om hur opålitliga och egentligen irrelevanta alla sådana tankar är. ”Jag förtjänar inte att plåga mig själv, ty jag har aldrig avsiktligt plågat någon annan.” Ofta dissekerar Aurelius fenomen tills de knappt finns kvar såsom här:

Någon ber: ”Hur ska jag få ligga med henne?”
Du: ”Hur skall jag bli fri från begäret att ligga med henne”
En annan: ”Hur ska jag bli av med honom?”
Du: ”Hur skall jag låta bli att önska att jag blev av med honom”

Slår man upp ordet stoisk i SAOL får man följande definition:

en person: undertrycker sina känslor och uppvisar likgiltighet inför vad andra inger välbefinnande, glädje o dylikt. [Personen upplever] obehag, smärta, sorg o dyl. o tålmodigt o. utan klagan uthärdar svårigheter.

Jag avslutar med en pregnant bild:

Levnadskonsten liknar snarare brottning än dans på så vis att du står beredd och orubblig inför det som drabbar dig och det som är oförutsett.

Similar Posts:

• När filosofi var ett sätt att leva
• Befriande nattliga promenader
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• The nature of our game
• Mer kejsare än monster?

Själv var Gregorius övertygad om att han levde i den yttersta av tider, ja i mänsklighetens slutskede. Det kan låta melodramatiskt, men man bör komma ihåg att Gregorius framlevde sina dagar i lämningarna efter det en gång mäktiga Rom. Staden, som hade varit världens centrum med en miljon invånare, hade endast omkring 20 000 i slutet av 500-talet. Ett mått på ödsligheten är att Colosseum stod kvar, byggt för att husera en publik på 80 000!

Rom i sin glans dagar var ett storslaget minne. Det skulle dröja 1200 år innan en stad åter växte sig så stark. London passerade miljongränsen först år 1800. Det är inte så konstigt att orsakerna bakom Roms fall har intresserat historikerna allt sedan Gregorius dagar. Det finns 210 hypoteser till varför det gick som det gick.

Förklaringarna brukar handla om ett liv i sus och dus som försvagade romarna. Det är en populär bild. Trycket från yttre fiender, barbarerna, är en annan. Till det kan läggas att myntväsendet kraschade och att rivaliserande generaler kämpade om kejsartiteln.

Men i boken Roms öde kastar den amerikanske historikern Kyle Harper ljus över två undergångsfaktorer som på allvar sysselsatt forskarna bara de allra senaste decennierna: epidemier och klimatförändringar.

Vi känner romarna som tekniskt överlägsna alla andra samtida folk, möjligen undantaget Han-dynastin i Kina. Men många betydelsefulla innovationer var enkla och bokstavligen jordnära, påpekar Kyle Harper:

Spridningen av metallverktyg, bättre plogar, nya harvar och ett nytt slags skördemaskin från Gallien innebar reella förbättringar (…) Vattenkvarnar var för första gången allmänt utbredda.

Rom blomstrade under särskilda miljömässigt gynnsamma betingelser. Klimatet var varmt och nederbörden riklig och jämnt fördelad över året. En period på ungefär 350 år har kommit att benämnas det romerska klimatoptimumet.

Planeten Jorden har varit en instabil plats. Omväxlande har här rått stark kyla och kraftfull värme. Översvämmande nederbörd har följts av perioder av förödande torka. Men för 12 000 år sedan inleddes en människovänligare period – holocen.

”Det romerska klimatoptimumet kan ha varit den sista fas av holocen då de subtropiska trakterna i denna del av världen fick någon sommarnederbörd att tala om” resonerar Kyle Harper.

Under optimumets betingelser kunde människorna odla upp större arealer. Det var romarrikets lyckligaste tid.

Historiker har numera ”naturliga arkiv” att ösa ur vid sidan av mer traditionella historiska källor. Iskärnor, droppstenar i grottor, sjöavlagringar och havssediment säger oss en hel del om klimatförändringarna. Kyle Harper är en skicklig pedagog som gör komplicerade orsakssamband begripliga.

Optimumet upphörde omkring år 150. Det blev torrare i södra Medelhavet och regnen föll mindre jämnt i norra imperiet. Öknarna bredde ut sig i söder. Översvämningar orsakade problem i norr.

Det mesta pekade i sämre riktning från omkring år 250. Gränsförsvaret bröt samman och goter, på flykt undan hunner, vällde in. Från år 450 rådde den så kallade senantika lilla istiden.

Till detta ska läggas de smittsamma sjukdomarna. Kyle Harper visar hur smittkoppor och senare böldpest sargade det romerska riket. Efter klimatoptimumet utbröt åtminstone tre pandemier. En av dem, den Justinianska pesten, pågick i 200 år! Konstantinopel hade sju eller möjligen åtta utbrott mellan år 542 och 747.

Pesten och klimatförändringarna uttömde rikets krafter. Den oförklarliga bedrövelsen ingav de överlevande en ryslig känsla av att själva tiden närmade sig sitt slut.

Roms öde väver skickligt samman naturvetenskapliga fakta med historiska texter och arkeologins hypoteser. Författaren bjuder in läsaren att vara med och pröva och värdera olika teorier. Boken skildrar ett skeende som ter sig fjärran och på samma gång nära. Imperiets undergång belyser vår egen tid där klimatkris och globala epidemier tar stor plats i debatten. Antikens folk kunde inte själva rå för klimatförändringarna. Nu är människans roll annorlunda. Romarna var direkt påverkade då missväxt slog till, alla var beroende av skördarna. Vi i den rika världen kan numera köpa oss fria från krisstämning, åtminstone än så länge.

Inför den lika osynliga som dödliga böldpestbakterien hade romarna endast religiösa processioner, böner och djuroffer att sätta emot. I dag vet vi mer och kan bygga ett försvar mot ebola såväl som H1N1, vi skakar kanske skrattande på huvudet åt det antika samhällets oförmåga. Men hur kommer framtidens människor att bedöma vår oförmåga till internationellt samarbete mot ytterligare koldioxidutsläpp?

Similar Posts:

• Stormakt på pumpen
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• Kryddade kejsare i behov av salt!
• Spåret bort från nationalism och stängda gränser
• Mer kejsare än monster?

I denna tid är Lars Lönnroths bok Det germanska spåret därför välkommen. Det är en litteraturvetenskaplig översikt i behändigt format som ska vara tillgänglig för den som saknar förkunskaper, men intresserar sig för äldre litteratur. Som sådan är den utmärkt. Undertiteln En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien ramar in tidsperspektiven.

Publius Cornelius Tacitus var romersk historiker aktiv åren runt 100 e.kr. Hans Germania är den första skildringen av ”germanerna”, folkslagen norröver som romarna buntade ihop på samma sätt som de gjorde med ”kelterna”. Dessa folkslag hade inte nödvändigtvis så mycket gemensamt och ofta var de i krig med varandra, men den romerska benämningen har bitit sig fast.

Inte heller hade germanerna en enda litteratur. Under antiken saknade dessa folk skriftspråk. Därför framfördes poesin muntligt, bland annat av barder. Nationalisten skulle aldrig erkänna det, men faktum är att kulturer alltid har sökt sig till varandra, blandats ihop och influerats till något nytt. Tänk bara folkvandringstiden!

Det hindrar inte att de äldsta kända dikterna på germanska språk bär viss särart, argumenterar Lars Lönnroth. De följer inte de antika romarnas eller grekernas versmått och liknar inte heller den rimmade poesi som man finner i den medeltida europeiska folk- eller kyrkodiktningen.

I stället bygger versen på att varje versrad innehåller två halvdelar med tydligt uppehåll i mitten (så kallad cesur), att varje halvdel innehåller två betonade stavelser, samt att (minst) en betonad stavelse i första halvdelen sammanbinds med en betonad stavelse i andra halvdelen genom så kallat bokstavsrim eller allitteration.

Lönnroth exemplifierar med runinskrifter och handskrifter som visserligen är många hundra år yngre än Tacitus, men som sannolikt grundar sig på uråldrig muntlig tradition.

Låter det krångligt? Sådan är inte boken. Lars Lönnroth förklarar att viktigast i de ”urgermanska” dikterna var rytmen och att det i varje versrad fanns minst två betonade stavelser som allittererade. En annan utmärkande stilfigur är de så kallade kenningarna. Havet omskrivs som valens väg, exempelvis. Guldet omnämns som Fafnes bädd, och så vidare.

Boken är kronologisk uppbyggd. Lars Lönnroth lägger det mesta krutet på att referera och analysera de gamla mästerverken: Beowulf, Nibelungenlied, Den Poetiska Eddan och Njals saga. Men även yngre verk som Richard Wagners megaopera Nibelungens ring och Frithjofs saga av Esaias Tegnér får gott om plats.

Mera kortfattat passerar Lars Lönnroth de epoker då den germanska diktningen har kapats av allehanda tokstollar. Under stormaktsgöticismen på 1600-talet gjordes gällande att Sverige var Atlantis. 200 år senare blåstes likartade luftslott upp igen inom ramen för det nationalromantiska projektet. En slags kulmen nåddes med det Tredje riket som också gjorde anspråk på litteraturskatten. Ragnarök och ridå!

Tack och lov räddade J.R.R. Tolkien det germanska spåret i litteraturhistorien från dessa vanärande perioder. Det menar i alla fall Lars Lönnroth. Genom bestsellern Ringens brödraskap förde Tolkien ut myterna till nya generationer. Och i hans berättelser går dvärgar, alver, människor och hobbitar ihop över rasgränserna för att bekämpa den mörka kraften.

I Tolkiens Midgård kan man utan svårighet uppfatta den onde Sauron som ett annat namn för Hitler, trots att Tolkien själv energiskt avvisade alla politiska tolkningar av sitt verk. Därmed kunde de nedvärderade myterna återanvändas och få nytt liv, också bland nazisternas motståndare. Germanspåret blev återigen framkomligt.

Similar Posts:

• Nordisk urtext i ny skrud
• Ny Tolkien släpps på tisdag
• Små spoilers driver handlingen
• Stormakt på pumpen
• Hemma hos Jultomten

Men jag strävar efter att hitta ord som förmedlar någonting annat. Det jag önskar sätta ord på är att vi alla har möjlighet att göra lärdomsresor. Det kan börja med svenskundervisningen i gymnasiet. Även om tonåringen himlar med ögonen i läsningen av antologier som nämner antika skalder, kan det finnas formuleringar som väcker igenkänning i den unga kroppen där hormonerna spritter.  Men än starkare igenkänning kan en god översättning väcka hos den vuxna läsaren. Sanningar kan uppenbara sig som i en tydlig reva i ett tjockt molntäcke.

Många med mig känner till det lite klyschiga uttrycket ”Carpe diem”, dels genom heminredningsprylar (vad är det med inredningsprylar som måste innehålla visdomsord?) och dels genom den välbesökta filmen Döda poeters sällskap. Men vet den stora allmänheten något om upphovsmannen bakom de latinska orden, romaren och poeten Quintus Horatius Flaccus?

I samlingen Horatius – Plocka din dag har Gunnar Harding och Tore Janson tagit sig an Horatius’ poesi och översatt ett urval av hans latinska verser till modern svenska. De delar med sig av sina historiska och litterära kunskaper med en synnerligen pedagogisk trivsamhet. Under sommarledigheten har jag behagfullt lutat mig tillbaka och följt med på deras presentation av Horatius.

Den första delen är ett inledande förord. Där introduceras läsaren till just den tid och omgivning där dikterna har vuxit fram. Egentligen är det ganska anmärkningsvärt att Horatius fick det liv han fick. Likaså öppnas ett hisnande perspektiv i kontakten med en människa som levt för mer än tvåtusen år sedan. Förordet gav mig mersmak så att jag sprang till biblioteket för att låna en annan bok av Tore Jansson, essäsamlingen Romarinnor och Romare – Livet i antiken.

Ett annat avsnitt beskriver rytm och versmått – hur betoning och stavelser fungerar i diktupplevelsen. Ord är inte bara ord. Ord är också rytm. Harding och Janson förklarar att rytmerna i den latinska versionen och den svenska aldrig kan bli identiska:

Latinsk versrytm bygger på växling mellan långa och korta stavelser, medan det är växling mellan betonad och obetonad stavelse som åstadkommer svensk språkrytm. I svenska är betonade stavelser alltid långa stavelser, men så är det inte i latinet. Latinet har därför en rytmisk dimension som svenskan saknar.

Och innehållet då? Vilka är bilderna som målas upp i Horatius’ poesi? Översättarna understryker att vi inte ska läsa in vår nutid och våra referensramar i dåtidens romarliv. Romarrikets föreställningsvärld skiljer sig markant från dagens. Men vad är det poesin förmedlar och hur kan den stå sig i mer än tvåtusen år?

Många dikter har sannolikt beställts för att framföras vid fester och för att hylla festens medelpunkt eller arrangör. Inte helt olikt de tal vi idag håller på bröllopsfester eller varför inte Nobelfesten? Romerska gudar tar plats och får uttrycka en personlighet eller utföra en handling, ett exempel är Bacchus, vinguden. Horatius gillade nämligen vin. Krigsscener och historiska berättelser är också hyfsat återkommande i handlingen. Välgöraren Maecenas (namnet är upphov till ordet mecenat) infinner sig liksom dåtidens maktinnehavare Octavianus (kejsaren Augustus). Den fantastiska glimten av Kleopatra lämnar ett djupt avtryck i mig. Ja, läsaren kan frottera sig med många figurer. En del av dem hör till gudavärlden och andra är riktiga historiska personer.

Horatius reflekterar också över årstidens växlingar men än oftare kring livets förgänglighet. Insikten är realistisk och omges inte av några paradisiska föreställningar om livet efter döden. Ena stunden är det tid för vin och andra stunden är det helt enkelt slut.

Hur morgondagen blir vet du inget om;
var dag som ödet ger är en vinst för dig,
Och avstå inte från att älska,
du som är ung, nej kom med i dansen [--- ] (del av Ode I.9)

Om något fastnar i minnet är det ofta för att formeln innehåller både ljus och mörker. Att vara rik kan förvisso underlätta, men följande strofer har spår av andra erfarenheter:

Ingen rikedom eller konsuls livvakt
driver ut paniken och själens ångest.
Oron fladdrar kring i gemaket under
takets paneler.

Lycklig lever den som är nöjd med litet.
Enkelt är hans bord, men med nedärvt saltkar.
Fri från solkig girighet och från fruktan
sover han rofylld.  [---] (del av Ode II.16)

Tack än en gång, Gunnar Harding och Tore Janson, för den beundransvärda insatsen i arbetet med Horatius – Plocka din dag. Hur gärna hade jag inte hyllat er på döda poeters språk. Det får i stället ske på medelmåttig recensionssvenska.

Similar Posts:

• En mycket livskraftig döing
• Bland slinkor och gudinnor
• Långt borta och nära
• Förena nytta med nöje på latin
• SR:s Lyrikpris går till…

Även om de senaste åren har gett oss många böcker, tv-serier och filmer med antiken som tema, så är det inte många som har skrivits i Sverige. Allan Klynne har här lyckats med en bok så tjock att man kan tro att han fått betalt per ord, vilket också fick mig att först tro att den ursprungligen var skriven på andra sidan Atlanten. Den är alltså skriven på svenska från början, men lär säkert översättas till andra språk.

Det här är ett populärvetenskapligt verk, men Klynne är ändå frikostig med källhänvisningar i fotnoter, som man sedan får pussla ihop med bibliografin i slutet för att få exakt utgåva till. Han skriver för en historieintresserad allmänhet, med ett ganska normalt språk, men som väl kräver åtminstone intresse, om än inga specialkunskaper (även om de såklart alltid underlättar förståelsen av samtiden). Han försöker även få en realistisk prägel på texten, så att läsaren inte ska känna sig främmande för årtusendena som ändå skiljer oss åt. När han försöker få in den personliga och lättigenkännliga vinkeln, blir det i mina ögon mest intressant och mest olikt andra, liknande böcker. Han försöker även resonera sig fram till vad som egentligen kan ha hänt, exempelvis vid Kleopatras död, eftersom källorna säger olika saker och garanterat är färgade av den tidens inställningar, och i många fall, den närmaste eftervärldens inställning och synvinkel. Tyvärr har vi ju inga direkta källor från det ptolemeiska hovet, utan vi har det mesta från Kleopatras och Egyptens fiender, så Klynnes sätt att hantera det hela är utmärkt ur populärvetenskaplig synvinkel.

Jag är ändå väldigt kluven till denna bok, eftersom den innehåller väldigt mycket som bara indirekt har med Kleopatra att göra. Väldigt många av sidorna beskriver romarna Caesars, Octavianus (Augustus) och Antonius‘ historia, om än med större vinkling åt Egypten än i andra böcker om denna tid. Ärligt talat blir jag lite less mitt i allt det, men det kan ju vara att jag vilseletts av titeln … en lämpligare titel hade varit något om Kleopatras samtid och värld, eller liknande. För visst är det i sin helhet en mycket intressant bok Klynne satt ihop, och han har många infallsvinklar som jag absolut saknat i de andra biografier jag läst på senare år om män under ungefär samma tid i historien. Kanske är problemet att han velat tillfredsställa för många, så att både krigshistorikerna och feministerna ska få sin släng av sleven, och då kan det bli lite långtråkigt om man inte är jätteintresserad av de händelser och personer som redan fått sina biografier de senaste åren.

Det sista kapitlet behandlar Kleopatras eftermäle, hur man har sett på henne genom åren efter hennes död, naturligtvis med visst fokus på modern tid. Onekligen har hennes samtida fiender vunnit, på så sätt att hon sällan eller aldrig framställs som den ledare och aktiva drottning hon faktiskt var, utan allt för ofta hamnar i något sorts effeminiserat fack, där hon passivt åser det ena eller andra (plus alla erotiska vinklar man kan hitta på). Klynne har nog levt ett bra tag med sin Kleopatra, och verkligen försökt sätta sig in i (västerländska) diskussioner och kontexter för att kunna ge oss moderna vinklingar av den antika egyptiska drottning vi alla tycker att vi känner, vare sig det är genom Asterixserien, Elizabeth Taylors filminsats eller en rundtur på något museum.

Similar Posts:

• Nästan pinsamt udda
• Latinet dör aldrig
• Förvånansvärt fräscht
• God save the Queens
• Informationstätt om Romarriket

Det är lätt att börja fantisera när man läser Catullus. Nästan allt vi vet om honom kommer från hans dikter men som alla vet är en diktares liv och hans verk inte samma sak. Det vi vet om skalden är att han föddes omkring 84 f. Kr. och att han levde större delen av sitt vuxna liv i Rom. Troligen var han relativt förmögen och hade därför råd att umgås i en liten krets poeter som kallade sig neoteriker, dvs. de nya poeterna. Neoterikerna var inte intresserade av den episka dikten utan fann istället nöje i epigrammet, idyllen och den satiriska kortdikten. Man ägnade sig åt dagsländor som i Catullus och Ovidius fall skulle leva vidare genom latinundervisning.

Idag läser vi Catullus såväl som Ovidius av helt andra anledningar. Vi läser dem till och med av andra anledningar än för hundra år sedan. Om man slår upp Catullus i Litteraturens klassiker (i översättning av Elias Janzon) och läser urvalet av dikterna får man en helt annan bild av honom än om man läser Gunnar Hardings och Tore Jansons urval. I Litteraturens klassiker finner man en högstämd och något präktig poet. Hos Harding och Janson är han charmigt jordnära. Visst, det handlar nog mycket om tidens tand, men ändå. Det är tråkigt att dagens litteraturstudenter inte finner en dikt som denna i sina urval.

Sluta fundera på varför ingen kvinna vill sära
på sina smidiga lår under dig, Rufus, tyvärr,
inte ens om du gör henne mjuk med dyrbara kläder
och med juvelernas glans söker få henne på fall.
Det som besvärar dig är ett elakt rykte som skvallrar
om att där lever en bock inne i armhålan din.
Alla är rädda för den, vilket inte är konstigt, för ingen
flicka vill dela säng med en sån hiskelig best.
Därför bör du plåna ut den plåga som pinar var näsa,
Eller ej undra mer varför de rymmer sin kos.

Det som verkligen fascinerar mig när jag läser Catullus är vilka otroliga svängningar mellan högt och lågt han kan göra. Plötsligt kan ett "nerpissat luder" förvandlas till en gudaskön älskarinna som trippar fram längs den sapfiska strofen. Dikterna är både vackra och vulgära men framförallt väldigt charmiga.

I den bemärkelsen är urvalet också en påminnelse om att det inte är så stor skillnad mellan människor idag och människor för tvåtusen år sedan. Man tänkte och kände på ungefär samma sätt då som nu. Det är en viktig påminnelse som gör urvalet värt varenda krona.

Similar Posts:

• Latinet dör aldrig
• Långt borta och nära
• En mycket livskraftig döing
• Kryddade kejsare i behov av salt!
• Till sängs med romerska kejsareÂ…

Här får vi följa två ätter under några hundra år, från att de rustika kelterna minns Julius Caesars landstigning och besök på det vi idag kallar de brittiska öarna, till Konstantin den stores tid runt år 300.

Tyvärr känns boken inte tillräckligt genomtänkt. Den är inte tillräckligt spännande för att jag ska vilja läsa alla 300 sidorna i sträck, den är inte tillräckligt välgrundad i historien, eller det keltiska språket, för att jag (som ändå har en förkärlek både för tiden runt det vi kallar år 0 och för språk) ska kunna sitta och känna igen mig i det, och slutligen känns historien för osannolik. Det som räddar den från total sågning är dels några av karaktärerna, som Baxter ändå får till, och att jag ändå liksom vill att boken ska bli bra till slut. Se’n är det skönt att han ser till att kvinnorna inte ”schabblas” bort (den enda kvinna som satte sig upp mot romarna var ju faktiskt kelt).

Baxter slår på stora trumman med en profetia som uttalas av en födande kvinna, på latin, trots att hon inte kan ett ord av det språket. Hennes son, som just föds, tror hela sitt liv att den handlar om honom, men när boken väl är slut har vi fått profetians hela vidd, som alltså spänner över flera hundra år. Baxter beskriver ett land som han ser som en rak föregångare till dagens Storbritannien, och gör illa dolda paralleller till modern tid.

Förlaget Gollancz brukar ofta ge ut science fiction som utspelar sig i framtiden, och jag tror nog de ska fortsätta med det, för historiska romaner behöver mer stuns och substans för att bli läsvärda.

Similar Posts:

• Bland slinkor och gudinnor
• En mycket livskraftig döing
• En omständlig återupprättelse
• Obehagligt, tänkvärt
• I krig och kärlek

Boken har placerats i antikens romarrike, men eftersom Tiros funderingar handlar om odödliga frågor, kunde den lika gärna ha handlat om idag. Baksidestexten kan få en att tro att det är rena Agatha Christie-historien som Claeson berättar, men själva morden är bara ett sätt att få huvudpersonen att fundera och en anledning att kunna presentera flera personer i boken än vad som normalt skulle kretsa så nära en romersk frigiven och såpass framstående person som Tiro ändå var.

Huvudpersonen har alltså levt i verkligheten, men för ca 2 000 år sedan. Jag vet inte om Claeson fått idén till denna bok från den senaste tidens latinblomstring, med tv-serien Rome och annat, men det spelar egentligen mindre roll. Att Tiro från början var en enkel man som råkade hamna hos precis rätt person (Marcus Tullius Cicero, talare och skrivare som levde ungefär parallellt med Julius Caesar) och därmed blev såväl frigiven som en del av vår historia, får Claeson med på ett smidigt sätt i tankarna hos den gamle mannen. Efter själva boken finns även en kort förklaring av de verkliga personerna bakom några av karaktärerna i boken, och den som vill veta mer hittar lätt massor såväl i bokhandeln som på bibliotek och på internet.

Claesons bok gör att jag skulle önska att någon skrev Tiros riktiga biografi också, och fler nya böcker som rent allmänt behandlar någon av de mer vanliga människornas historia förr i tiden. Tyvärr är det ju mest statsmännens och i bästa fall deras hustrurs eller döttrars historia som finns bevarad, så uppgiften får väl läggas på de skönlitterära författarna. Denna uppgift sköter Claeson med bravur.

Similar Posts:

• Komma i spinn, ibland på avvägar
• Lantliv och vikten av poesi
• Sommaren när livet började
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• Dikter om dikter om dikter

I denna självbiografins första del får vi följa den förbisedde men uppmärksamme Claudius under Augustus, Tiberius och Caligulas regeringar fram till dess att han så oväntat själv kommer till makten. Han föddes 10 år innan det vi numera räknar som år noll, och dog, förgiftad av sin hustru och upphöjd till gud – allt enligt den kejserliga traditionen – år 54.

Om Claudius är iakttagaren och berättaren så är hans farmor Livia, Augustus hustru, den som ständigt rör om i grytan. Gift, både bokstavligt och i skvallerform, utgör onekligen huvudingrediensen. Denna klassiska häxa torde, inte minst i Sian Phillips gestalt i den legendariska tevefilmatiseringen från 1976, ha inspirerat en hel del underbara såpakaraktärer och liknande.

Jag, Claudius följer traditionen att beskriva merparten av periodens kejsare som ytterligt depraverade och verklighetsfrämmande. Vad som är historiskt korrekt kan förstås diskuteras – och förmodligen aldrig helt utredas – men berättelsen saknar inte sedelärande kvaliteter. Även den diktator som har goda avsikter kommer att snärjas in i onda intriger. Makt korrumperar. Det förtjänas att sägas om och om igen. Och särskilt när det görs med den psykologiska finess Robert Graves ändå tillerkänner sina karaktärer.

Men om den ena sidan av myntet utgörs av historisk pålästhet och en trovärdig vardag mitt bland incestuösa intriger, består den andra av mustig myt och en smula magisk realism. Redan i romanens inledning förutses händelserna av sibyllans kryptiska spådomar. Ändå fram till vårt eget möte med Claudius/Graves bok.

Similar Posts:

• Romankonst med spoilervarning
• Mer kejsare än monster?
• Till sängs med romerska kejsareÂ…
• I krig och kärlek
• En omständlig återupprättelse