Vad?

A som i Amalia Eriksson
B som i Barbro Westerholm
C som i Christina Piper
…
Ö som i Öxabäcks damlag

För varje bokstav en person eller grupp kvinnor som på olika sätt presterat, kämpat eller förändrat. På endera viset gjort skillnad för sig själv eller andra. En kort presenterande text, som en lockande karamell som antingen är aningen för kort, eller som helt enkelt får tjäna som en inspiration! Det är vad denna bok gör bäst.

Moa Hoffs fantastiska porträtt av alla dessa kvinnor är stilsäkra och koola. Att bläddra mellan sidorna är att glida ut och in i genrer, branscher, epoker. En snabbresa som skänker kvinnopepp till max. Knivskarpa blickar, riktat fokus. Redan utan de presenterande texterna säger det något om författarnas ambition att presentera en stark och orubblig femininitet.

Här börjar en skevhet ta form i min bokupplevelse. Titeln: Feminismens ABC sänder en signal. Feminism har en historia, sina hjältar, sina idealistiska kämpar. Att de kvinnor som presenterats i boken alla är viktiga för den feministiska historieskrivningen råder inget tvivel om, men jag undrar över representationen. Den vita kvinnan regerar orubbligt i sidantal sett, och jag undrar var transpersonerna är? De rasifierade? Männen? Funktionsvarierade? Kroppsvarierade? De lyser med sin frånvaro.

Bakom en titel som i mina ögon kommer med lite förpliktelser räcker det inte med en (lång, viktig, inspirerande) rad starka (vita) kvinnor. För att fylla en –ism kan man tänkas behöva gå ett steg längre.

Ett kvinnligt rum är bra. Och viktigt. För mig personligen helt nödvändigt. Men kalla det rummet då för vad det är. Jag kan inte låta bli att klura på om man valt bort det, eller om det bara gått författarna förbi.

Kort sagt har Lisa Mattisson och Moa Hoff tillsammans gjort en snyggt förpackad odyssé bland vita kvinns, en kaffebordsbok som i sin form verkligen är superfin. Den peppar ett klimat som annars är rätt kallt och rått. Som vit cis-kvinna ur medelklassen är jag mer än välrepresenterad.

Similar Posts:

• Bibeln ur ett kvinnohistoriskt perspektiv
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Våga vara besvärlig
• Ikonen Dolly Parton
• Kristendomens kvinnor

Niklas Källner är känd för många svenskar som reporter i omåttligt populära Skavlan. Där har han gjort kortare intervjuer med ”folk på stan”. Den här boken ska låta oss stanna kvar lite längre i dessa intervjuer. Tanken är god, att vi genom att ställa rätt frågor kan ta del av alla olika liv, och också se att vi har mycket gemensamt, alla vi som är människor.

När jag först börjar läsa i boken får jag snarare känslan av ytlighet, än någon djupare förståelse. Förordet, som lovar så gott och stort, speglar inte alls den presentbok jag sedan får ta del av. På toaletten kommer den att ligga, ser jag framför mig, eller på ‘coffeetablet’, om folk nu verkligen har såna på riktigt. Det är putslustiga citat av barn. Det är gamla människor som säger saker som får en att förstå att även de är unga inombords. Det är skogshuggare i glesbygden, där svaren snarare befäster än utmanar mina fördomar om dem som inskränkta presumtiva sverigedemokrater som föraktar storstadsfolk. Istället för fördjupning skrapas det lite på ytan. Mitt intryck är snygga bilder och inte så mycket mer.

Men så läser jag sammanhängande halva boken i ett svep. Och kanske är det så den här boken ska läsas. För mig, i alla fall, framträder då något större. Ett slags mönster. Att människors öden är olika, deras syn på saken olika, men alla kan vi lära oss något av varandra. Alla är vi i samma båt, vi har det här livet, och sen efter det vet vi inget. Och varför måste det vara flera sidor långa intervjuer, när så mycket kan sägas i viktiga kärnfulla citat? Och varför får det inte vara putslustigt, skulle inte det också lära mig något?

foto: Love Strandell.

Ändå skaver det.

Att Niklas Källner står där på omslaget som en cool hipster mot tegelväggen. Att det är hans namn som sålt den här boken. Snygga bilder som så lätt gör världen så där reklamig och tillrättalagd. Den smygande misstanken om att vi inte kan gå för djupt in på saker och ting, för om det blir för allvarligt kommer detta inte att vara en presentbok längre. Då kommer folk inte att vilja bläddra vidare, om sidorna inte var så här glansiga, om det inte blev en rolig poäng på slutet.

Vi lever i ett bildernas universum. Där tidningarna läses på nätet, och erbjuder samma artikel i webformat också, du ska inte behöva traggla igenom denna text och förstå den. Vi gör det enklare för dig. Där instagram är ett sätt att kommunicera, en bild säger mer än tusen ord, och vem i hela friden orkar läsa tusen ord?? Det går inte att komma ifrån att den här boken hade kunnat vara mer. Kanske utan bilder och autentiska namn då, men det hade kunnat grävas djupare.

En person i boken intervjuas anonymt. Det får mig att ytterligare fundera över det här med bilder. Vilka andra människor hade man kunnat nå om de inte avbildades, om det inte ens nämndes med namn vilka de var? Människor som låg inför döden på riktigt, gravt handikappade, människor med skyddad identitet, människor med annan syn på öppenhet, som av en eller annan anledning inte vill synas, möjligheterna hopar sig. Det är en annan typ av bok jag pratar om, och förmodligen skulle förlagen säga att den är snävare i målgrupp. Men jag hade gärna läst den.

foto: Love Strandell.

Sen känner jag mig mindre ensam efteråt, det ska erkännas. Det är en tröst, att vi alla är lika. Och olika. Det är modiga personer som har öppnat upp lite av sina hjärtan, och det är först så vi kan mötas, när vi kan se bortom ytan, när det personliga får bli politiskt. När vi kan känna igen oss, eller få nya insikter. Att en syn på döden inte liknar en annan. Att en syn på att vara vuxen inte liknar en annan. Att leva är att gå igenom ett slagfält och alla kämpar vi, på ett eller annat sätt. Gubbar som barn, invandrare som infödda, tjugonåntings som östermalmstanter. Tills man dör lever man är kanske trots allt det djupaste plan vi når om vi håller oss till formatet presentbok. Och jag rekommenderar att låta denna ligga framme, på vad ni nu har för avlastningsyta där folk kan sitta och försjunka ett tag.

Similar Posts:

• Om möjligt omöjliga val
• Tusen bilder av vår värld
• Scener ur ett äktenskap – den dråpliga versionen
• saknade ord och funna
• Present till parmiddagen

I Mitt liv som gift berättar Anna Mannheimer med humor om sitt äktenskap. Dagboksanteckningar från arbetet med föreställningen Gift fungerar som ramberättelse och däremellan avhandlas det mesta som kan vara knöligt i en relation. Hur ska man få till ett ordentligt och konstruktivt bråk när den ena är ofantligt konflikträdd? Hur ska sovrummet inredas när den ena vill ha det kalt, renbäddat och svalt medan den andra helst somnar i en kaotisk hög av barn och husdjur? Och hur ska de egentligen uppfostras, dessa barn och djur?

Väldigt tidigt i boken slår författaren hål på myten om ”The Perfect Wife”. Nej, ditt äktenskap kommer förmodligen inte bli så där lyckligt och perfekt som ingen annans. Nej, era små personliga egenheter kommer inte att gå över eller omärkligt smitta av sig på varandra. Ni kommer fortsätta att krocka med varandra, kanske än mer som gifta än innan. Och det är helt okej. Mannheimer menar att vi, framförallt kvinnor, matas med idéer och råd om allt vi bör göra för att äktenskapet ska lyckas. Vi ska uppvakta varandra, hitta våra energitjuvar, åka på kärleksweekend och äta ostron, torrborsta kroppen och uppgradera våra underkläder. Vi ska bada tillsammans, hitta nya erogena zoner, skriva kärleksbrev och lära oss att verkligen lyssna. Mannheimer förkastar dem alla och kommer med ett alternativt råd: ”Underskatta aldrig snabbisar och färdiglagat!”

Mannheimer delar med sig av både sorg och glädje, och stundtals är det både vackert och rörande. Som när hon skriver om allt man får på köpet när man gifter sig. Hur Peter fick hennes bror på köpet, och senare broderns dödliga sjukdom. Hur hon fick Peters barn på köpet, och hans enorma samling av jubileumstallrikar. Hur hon tog med alla sina fobier in i äktenskapet (”Peter, han är bara rädd för brännmaneter.”) men också alla sina drömmar.

Men allt som oftast är det så klart väldigt roligt. I stycket ”Vi måste tala om penis” (en anspelning på Lionel Shrivers roman Vi måste tala om Kevin) skriver hon att hemma hos dem är penis nästan som en extra familjemedlem, åtminstone som ett husdjur. De kräver liksom så mycket uppmärksamhet och beröm de små gynnarna. Även om hon själv inte är så imponerad av vare sig design (”Den ser ut som en korv helt enkelt. En hudfärgad korv.”) eller funktion.

En penis kan stå. Eller inte.
Och står gör den förhoppningsvis ganska många gånger under en mans livstid.
Ändå blir själva penisägaren nästan lite förvånad, men framförallt omåttligt stolt varje gång det händer. Då kan han komma ut ur duschen med penis i högsta hugg, titta på den och säga saker som ”Vad säger du gumman, ska du ta och hälsa på George Clooney?” eller ”Jag tror visst att Bamsefar har ätit av sin dunderhonung idag”.

Och hon skriver att hon tycker det kan vara svårt att veta hur hon ska bemöta en penis. Ska hon faktiskt hälsa på den? Hon vill ju inte prata över huvudet på den liksom. Samtidigt har det inte fallit i god jord då hon tidigare blivit tillfrågad att säga godmorgon till en nyvaken penis, och hon istället tog tag i den och sa ”Tack för frågan, men jag skulle gärna sova lite längre”. Det är inte lätt att bo med en penis helt enkelt.

Jag hade önskat att den här boken hade fått svälla ut. Mannheimer skriver bra, och hennes exempel och ögonblicksscener är fantastiskt dråpliga, samtidigt som igenkänningsfaktorn är stor. Men i den här formen, som presentbok som förlaget beskriver den, blir det så klart lite platt. Adoption. Separation. Sex. Klimakteriet. Det är inte ämnen som kan klaras av på ett par sidor. Inte om man verkligen ska kunna ifrågasätta idéer om de samma, eller försöka sig på att nyansera dem. Men som en snabbguide i att lära sig att skita i alla andras förväntningar är den så klart en given bröllopspresent.

Och ja, hon har två råd inför själva vigselakten också: Kissa innan. Och ta reda på din tillkommandes alla namn på förhand. Ty annars kan det hända att du står brud med skrattkramp i magen och lite lite kiss i trosorna. True story.

Similar Posts:

• Som ett humorfödelsedagskort
• ”Den här platsen är nån annans …”
• Svårsmält drama
• My preciousss
• Ett barnäktenskap

Jag har alltid varit förtjust i Tricia Guilds inredning, jag är svag för den blommigt, romantiska engelska landsbygden samtidigt som jag gillar starka färger och precis där är Tricia Guilds design.

Vi får följa med genom ett antal olika hem som hon har renoverat och designat med färger, möbler, mönster. Det är inga små bohag hon har fått ansvar för utan en loftvåning i New York, ett engelskt lantgods, ett franskt slott samt en övernattningslägenhet i Paris. Det är nästan skrattretande när det som i boken framställs som en liten tillfällig boning innefattar en jättelik salong, ett ”litet” kök samt en romantisk boudour. Det är en helt annan värld än den värld som jag lever i, i min visserligen stora, men fylld av inneboenden, lägenhet i Rågsved. Därtill inreder Tricia Guild vissa av sina projekt med ”relativt liten budget” och det får mig också att le och fundera över vad det innebär med Tricia Guild-mått.

Rummet är inte bara vackert utan också praktiskt, med de båda schäslongerna som även kan fungera som extrasängar när huset är fullt av gäster.

Trenden i att allt runt omkring oss ska identifiera ens person håller i sig och det finns en inredningshets att förhålla sig till. En hets som föder inredningsmagasin, artiklar, reportage och ett nytt språk att förhålla sig till inredning med. Det är ett språk som tar sig självt på väldigt stort allvar, ett språk som kanske fungerar hjälpligt på engelska men som på svenska mest blir ironiskt. Men det finns ingen ironi i ”vackert ljusspel”, ”svalt sofistikerat”, ”atmosfär av intimitet”, ”stark sensuell karaktär” och ”ljuvliga gästsviter”. Det är adjektiv som ”intrikat”, ”flexibelt” och ”utsökt”, färger som ”gul chartreuse”, ”blekt ljunglila” och ”vilsamt turkos”. Just därför kan jag inte låta bli att älska det, liksom grotta ner mig ordentligt i det, frossa i blommor, mönster och färger.

Färgsättningen med svart och vitt mot en botten av ecru och inslag av mörkt ceriserosa skänker värme utan att ge avkall på tydlighet. De vitmålade snickerierna och ceriserosa inredningsdetaljerna med svartvita inslag bidrar till ett ledigt och elegant helhetsintryck – och ger en föraning om vad som väntar i övriga rum.

Och trots att det förekommer mönster på väggen bakom trappan och i den svartvita mattan framför soffan så saknar de kulör – ett bevis på att till och med blommönster kan ges ett sobert och lätt maskulint uttryck.

Det är fantastiskt vackra bilder tagna av James Merrell och hela boken går i ceriserosa och limegrönt. Det är ett överflöd av färska snittblommor i varje rum och jag tänker att vem hade inte kunnat få till vackra rum med det överdådet av blommor, men sen tänker jag inte så mycket utan bläddrar bara vidare.

Mot slutet av boken sammanfattar Tricia Guild själv inredningsdesignens stora gåta:

Trots att alla rummen är väldigt olika finns det ändå en känsla av rörelse, av något förenande, en röd tråd som löper genom hela huset. Och det är denna kreativa och sammanbindande förmåga som utmärker all god design.

Stilsäkert är en perfekt coffee table-bok, en perfekt gå bort-present och en perfekt inspirationsbok eftersom den fyller alla förväntningar och fördomar som man kan ha inför den.

Similar Posts:

• Massagebad eller golvvärme?
• Give up the funk
• Humörhöjande färg och form
• Hip to be square?
• Stort, dyrt och fräsigt

Handbok för mammor utlovar sig för att vara ett ”motgift till det sentimentala trams som omgärdar moderskapet” och driver hyfsat rejält med den svåra mammarollen, barns faiblesse för omvänd psykologi (broccolin är förgiftad, ät den inte) och tonåringars oförmåga att kommunicera (Nnnnhhhh… betyder ju givetvis ”tack så mycket, maten var smaskens!”). Bakom det färgglada potpurrit av listor, illustrationer och tips gömmer sig Benrik, en pseudonym för duon Ben Carey och Henrik Delehag. Karlar som skriver till mammor om hur de borde uppfostra sina barn. Resultatet? Lite grabbigt, lite hurtigt och ungefär vad man kan förvänta sig. En del saker är lite småkul såsom listan med Saker och ting att diskutera med andra människor annat än hur unikt fantastiska dina barn är. Eller hur man får tiden på bilresan att gå med mer moderna lekar såsom att testa hållbarheten på bilens lösa delar och sedan rapportera till tillverkaren för att få ut ersättning.

Men. Det känns ju inte särskilt nyskapande. Inte jätteoriginellt. Känslan som framträder är ungefär som ett födelsedagskort under kategorin humor på Coop Forum. Ni vet sådana där med en yppig dam på framsidan som när man öppnar kortet visar sig vara ett par kastrull-lock. Fast Handbok för mammor är förstås lite gulligare. Och det är väl lite roligare att få en chockrosa bok i present än ett vulgokort. Kanske.

Äsch. Jag är väl helt enkelt fel målgrupp. Barnlös, humorlös och utan läggning för presentböcker.

Similar Posts:

• Scener ur ett äktenskap – den dråpliga versionen
• Udda kulturhistoria
• Humor och sammanhang
• Början till föräldraskapet
• Uppfyllda förväntningar

Och för all del, några fullträffar får textförfattaren Harry Roos in. Framför allt genom begåvade träffsäkerheter och överdrifter. Ett offer för "de framkrystade presenternas demon" rusar runt på Designtorget i förtvivlan efter en mandelblomstvål med senapskorn, svindyr matolja eller en stor fotobok om korgflätning under vattnet. Uppfylld av Ernst drar man in en rostig harv i vardagsrummet för att inreda efter modellen "shabby chic möter svensk allmoge", och tror dessutom att det är färgen avocado som namngett frukten. Dessutom gör Nina Hemmingssons illustrationer, som alltid, en god insats. Hon lyckas anpassa sin egen stil till temat utan att förlora sina signum av beska och svart ironi.

Demoner är precis och lättillgänglig, ett väl medvetet genomfört koncept. Den är balanserat tydlig och humoristiskt gångbar för en stor målgrupp, och det är förstås också därför den är så uppenbart och ogenerat presentbokig. Det vore lätt att förfäkta hur många "bättre" och mer skönlitterära böcker man kan ge bort om man nu ska ge bort en bok, men då frånser man presentbokens funktion. Den lever på att vara personligare än presentkort och trisslotter. Och det är den förtjänt av. Särskilt Demoner, som lyckas frångå den där putslustigt uppsluppna glättighet som annars belastar presentbokssortimentet i allmänhet. Kanske säger den till och med verkligen något om samtiden, genom sin existens snarare än sitt innehåll. Detta frosseri i dagsaktuella tidsmarkörer – Facebook tillskrivs bredbandsdemonen – känns i sig väldigt typiskt för tiden. Plötsligt tycker jag att vi idag är ganska närsynta av oss.

Similar Posts:

• Om möjligt omöjliga val
• Uppfyllda förväntningar
• Ingen äventyrsroman
• Av typen ”Svensk självbiografisk ångestserie”
• Scener ur ett äktenskap – den dråpliga versionen

Att alltid ha blöja ELLER bäversvans?

Att varje dag under resten av ditt liv bära på en bastuba men inte kunna spela på den ELLER att din mage kurrar som en trombon?

Att du måste stå för allt Bert Karlsson säger ELLER att under hela semestern baktala Moder Theresa?

Att verkligen inte förstå ironi ELLER att vara Henrik Schyffert och vilja bli tagen på allvar.

Behöver jag säga mer? Eller förstår ni att den här boken väckte mycket muntrationer både i fikarummet och i personalrummet?

Det ena knäppare än det andra. Kan säga att det är väldigt befriande att se sin chef stå och seriöst fundera över vilket som är mest fördelaktigt, blöja eller bäversvans. Tror att han kom fram till bäversvans. Själv hade jag nog valt blöja. De är ju så smidiga nuförtiden. Det har jag sett på tv.

Med den här boken i din hand eller om du haft den i din hand så är du förberedd på det mesta i livet. Inga frågor är efter det för dumma. Du kan lugnt andas ut och känna dig alldeles normal när du undrar vad picnicbog egentligen är eller om lutfiskensben bryts ner i lutningsprocessen. Efter att ha läst Pest eller Kolera så är inga frågor för dumma. För hur du än försöker så kan de troligen ändå aldrig komma upp (eller ner) till den nivå som Annika Lantz, Kjell Eriksson och Ola Karlsson gjort.

Det är roligt. Ett bra tag. Fast sen så tröttnar man. Det blir för mycket. Men då gömmer man boken och tar fram den om ett par månader och skrattar igen.

Fast annars vet jag inte. Vem vill egentligen ha så mycket fånerier på en gång. Jag funderar över målgrupp och inser att boken förmodligen hamnar i facket "presentbok". Du vet, boken man ger bort för att det är kul. Iallafall ett tag.

Fast sen kommer jag på att min bror är den perfekta målgruppen. Han brukar plåga familjen under diverse högtider med att ställa liknande frågor. Han kommer att bli överlycklig när jag placerar boken i hans hand. Men att ha en person som målgrupp verkar inte vara så lönsamt. Men det kanske finns fler som honom?

Similar Posts:

• Som ett humorfödelsedagskort
• saknade ord och funna
• Ja, se dagens demoner…
• Tro, hopp och humor
• Alla är vi i samma båt. Fast havet är olika